Hem » Aktuellt » Påskens berättelse

Påskens berättelse

För mig finns det ingen starkare berättelse om vänskap på liv och död, än påsken. Skärtorsdagen, Långfredagen, Påskdagen och Annandag påsk innehåller allt som ett mänskligt liv rymmer. Att fira påsk är att våga möta livets alla stämningar. Det är en berättelse om smärta, lidande och död. Men påsken handlar också om liv, kärlek och triumf.

På Palmsöndagen kommer Jesus till Jerusalem, ridande på en åsna, för att fira Påsk. Förväntningar, glädje och hosianna-rop fyller staden. Redan på Skärtorsdagen samlar Jesus sina lärjungar och berättar att han ska dö. Han instiftar nattvarden som sitt testamente till mänskligheten. Han ger oss del av sin tro, hopp och kärlek i form av en måltid. Nattvards-bordet är dukat, öppet för alla som törstar efter liv och hungrar efter tröst. Kristi kropp och blod för dig utgivet …och dig och dig! Guds hjärtslag slår för hela mänskligheten.

Bröd och vin räcks som gåva innan Långfredagens mörker faller. Jesus vet vad som väntar honom. Det börjar mörkna. I Getsemane trädgård våndas Jesus. Kallsvettas. Hur ska jag fixa det här? Hur ska jag orka? Han ber vännerna Petrus, Jakob och Johannes att vaka, vara nära, hålla sig vakna. Men de orkar inte. Livet blir för tungt och påfrestande, så de somnar ifrån alltihop. Vi räcker inte alltid till för varandra.

Kanske har du upplevt en sådan Getsemanenatt då du brottas med mörker utan att kunna se någon ljusning. I Getsemane får vi minnas människor som kommit i vår väg med sina berättelser om förluster, ensamhet och ångest. Här får vi känna gråten och övergivenheten i våra liv. Utmattade kan vi be var och en: Lägg dina armar, tätt intill mig. Herre förbarma dig, över mig!

Runt Jesus spreds det en vänskap som retade gallfeber på många. Jesus umgicks över alla gränser och öppnade Guds rike för vem som helst. Hans generositet förde honom till slut i dödlig konflikt med sin tids offentliga makthavare. Ropen skallar: Korsfäst! Korsfäst! Grupptrycket. Hatet. Makten. Framför oss ser vi den enskilda människans utsatthet och den stora massans avsaknad av empati och medkänsla.

Trots att Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren inte kunde finna Jesus skyldig till något brott dömde han honom till döden, ty folkets påtryckningar blev för starka. På Långfredagen fördes Jesus till Golgata, platsen utanför stadsmuren. En avrättningsplats för föraktade. Där korsfästs han. Det föll ett mörker över hela jorden. Mörkret varade till nionde timmen och då ropade Jesus: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” I det ropet går det att känna igen sig! Där varje människa är ensam. Där finns Gud! I tystnaden finns Gud som ordlös viskar: Jag är här. Hos dig.

Samtidigt med Jesus korsfästs två rövare. Plötsligt utbrister en av rövarna till Jesus: ”Tänk på mig…när du kommer till ditt rike!” Rövaren ber varken om medlidande eller om förlåtelse. Det enda han ber om är en tanke: Tänk på mig… Och Jesus svarade honom: ”Redan i dag ska du vara med mig i Paradiset.”  Scenen med den dödsdömde rövaren vill visa på att ingenting kan skilja oss från vänskapen som Jesus erbjuder. Det är en vänskap som klarar både liv och död. En vänskap som består.

Mörkret är genomsyrat av Guds närvaro. Den lidande Kristus har uppfyllt natten med sin närvaro. Han har gjort vårt mörker till sitt mörker. Vår ensamhet till sin ensamhet. Vår ångest till sin ångest. Vårt rop till sitt rop.

När Jesus slutade andas brast förhänget i templet i två delar. Markeringen som tidigare skiljt folket från Gud var borta. Ingenting står mellan oss längre. Vägen in i Guds hjärta ligger helt öppen för oss. Så blir Långfredagen till sist Den goda fredagen. En dag när Guds kärlek kommer oss allra närmast.

”Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den.”  Så står det berättat om Påskdagen i Matteusevangeliets sista kapitel (28).

Ängeln rullade inte bara undan stenen utan satte sig på den med hela himmelens tyngd. Varför sätter sig ängeln på stenen? För att den inte ska rulla tillbaka. Ängeln är där för att bejaka vändningen till ljus. Ljuset strömmar in i graven, mörkret avtar, ljuset tilltar och segrar! Livet ska levas i frihet och ljus!

Stenen rullas bort. Vårluften fyller våra lungor. Fåglarna sjunger hoppets sång för oss. Gud ger plats åt en ny verklighet. Ett möte med den Uppståndne frigör något i oss: En styrka som vi inte visste att vi hade, ett hopp och en förmåga att resa sig på nytt. Den Korsfäste och den Uppståndne lägger sin hand i vår. Han går med oss vart än vi tvingas gå. Den väg han känner bäst är människans. Han följer oss, dit ingen annan når – tills vägen vänder och vi följer hans.


Åsa Markung, präst

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>