Hem » Aktuellt » Karins krönika

Karins krönika

Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu. Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess


Tid att utmana mörkret

Jag svårt för den här tiden på året. Det gör något med mig att dagarna är så korta. De där dagarna som det knappt känns som blir ljust ens mitt på dagen hade jag helst stannat i sängen. Tanken på att gå i ide några månader känns i ärlighetens namn rätt lockande. Det är helt klart så att min allmänna sinnesstämning är lägre så här års. Det krävs mycket mer energi för att jag ska ta mig för saker och jag drar mig gärna undan. Det är som att mörkret utanför kryper in i sinnet på mig. Tydligast märks det dock de dagar då solen faktiskt visar sig. En soluppgång på väg till jobbet, en strimma blå himmel eller en solglimt som gör att jag ser min egen skugga när jag är ute och går kan göra min dag. Kanske är det också därför som vi så här års fyller våra hus och trädgårdar med ljusstakar, stjärnor och ljusslingor. Vi gör helt enkelt allt vi kan för att skingra mörkret omkring oss, för att vi behöver ljuset i våra liv.

Foto: Karin Karlsson

I kyrkan pratar vi om att Jesus kom till världen för att skingra mörkret i världen, för att sprida ljus ända in i människors hjärtan. Jesus i sin tur tar det ett steg till, när han säger att vi ska vara ljus i världen. Att vi med dem vi är och det vi gör är satta att sprida ljus omkring oss. Var och en av oss kan bidra till att göra mörkret lite mindre mörkt för en annan människa. Vi kan hjälpa till att skingra känslor av tristess, tomhet och ensamhet för varandra. Det behöver inte vara något stort; det kan vara en hälsning eller ett leende, ett telefonsamtal eller ett besök, kanske några pepparkakor och en kopp te. För ett par år sedan ringde det helt oväntat på min dörr på kvällen på annandag jul. Jag övervägde att låtsas som att jag inte var hemma och låta bli att öppna eftersom jag inte hade lust att träffa någon alls. Till slut bestämde jag mig ändå för att öppna och utanför stod en kvinna jag knappt kände. Jag hade bara pratat helt kort med henne i kyrkan vid ett par tillfällen. Hon hade med sig en nästan överblommad hyacint i en kantstött kruka. ”Förlåt om jag stör. Jag ville bara titta förbi och se hur det var med dig. Du såg så trött ut i kyrkan igår.” Vi pratade ingen lång stund den dagen heller, hon ville inte komma in och jag orkade dessutom inte riktigt. Hyacinten däremot stod kvar i mitt köksfönster långt efter den vissnat och lyste upp både de mörka decemberdagarna och mitt sinne. En liten enkel gest, men som i allra högsta grad gjorde skillnad. Ett ljus i mörkret. Jag tror dessutom att det dubbelverkar, att en del av det ljus som vi sprider i någon annans liv reflekteras tillbaka till oss själva. Det kan låta klyschigt, men jag är övertygad om att det är sant – att sprida glädje, ger glädje.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.47


Låt ingen ta ifrån dem deras drömmar

På höstlovet var i Berlin två av församlingens konfirmandgrupper. En resa som tematiskt går från mörker till ljus. Vi inleder med studiebesök i koncentrationslägret i Sachsenhaussen och via besök på judiska monumentet, vid delar av den gamla muren kom vi så småningom till försoningskapellet vid Bernauer Strasse och House of One. Bernauer Strasse var en av de gator som delades när muren byggdes. Där fanns också en kyrka som hamnade mitt i den zon ingen kunde röra sig i under den tid då Berlin var uppdelat, 1985 sprängdes kyrkan av den östtyska staten. Försoningskapellet är uppbyggt av resterna av den gamla kyrkan och står där som ett tecken på att det går att göra något vackert och gott också av sådant som gått sönder. Det trasiga kan bli helt. House of One är en organisation som vill visa på hur människor av olika tro kan mötas, lära av varandra och genom att göra det fördjupa vår egen tro. De bygger ett hus mitt i Berlin som ska bli en gemensam mötesplats för judar, kristna och muslimer. En plats för bön och tro, lärande och reflektion.

Foto: Karin Karlsson

Att resa med ungdomar är en upplevelse. Varje gång händer oväntade saker. Både sådant som man helst velat slippa och sådant man inte kunnat drömma om. Vissa gånger undrar jag hur de någonsin ska kunna klara sig i livet, och om de verkligen kommer kunna ta hand om mig när jag blir gammal. Vissa gånger hinner man inte sluta berätta vad vi ska göra innan en kör av röster frågar vad vi ska göra sedan. Det är lätt att misströsta när man sagt att de behöver varma kläder för att vi ska vara utomhus en hel förmiddag och de kommer i en tunn tröja och sedan klagar på att de fryser. Däremellan kommer stunderna då hjärtat svämmar över av tacksamhet att man får vara med.

Våra ungdomar har fått reflektera mycket under den här veckan. Frågor som vad vi människor är kapabla till, vad murar – både synliga och osynliga – kan åstadkomma och vad som kan ge hopp och tro har dryftats. Så många kloka, fina och inte minst utmanande tankar och funderingar. De är bara 14 år gamla, men många har redan sett sin beskärda del av mörker och förtvivlan. Det gör ont i hjärtat. På samma gång har de fantastiska tankar om hur man kan bryta utanförskap och ensamhet. Det ger hopp att läsa deras tankar om vänskap, kärlek och tro. De allra flesta vill vara med och bygga en bättre värld och har sådant de vill kämpa för. Jag önskar av hela mitt hjärta att de ska få behålla den tron och den viljan, att ingen ska ta ifrån dem deras drömmar.

Om de bara får behålla sin tro på det goda, så kan jag svara hur många gånger som helst på frågor som hur lång tid det tar att åka buss genom Berlin i rusningstrafik eller vad vi får för middag på hotellet. Trots att jag redan innan sagt att jag inte har en aning.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.45


Låt kärleken studsa vidare

Häromdagen satt jag och några kollegor och funderade över ”Gyllene regeln” tillsammans. Den är visserligen inte en regel som är specifikt kristen utan en tanke som går igen så gott som alla större religioner. I Jesus version låter den så här – Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem. Jag vet inte till hur många konfirmander jag har sagt att om alla bara försöker leva efter den så skulle världen vara en mycket bättre plats att leva på. Någon gång ibland har jag vänt på den för att problematisera lite. Lite i stil med ”Om du står här skriker på mig, betyder det att du vill att jag skriker på dig i stället för att vi pratar lugnt och sansat med varandra?”. ”Gyllene regeln” har alltid verkat så självklar. Jag har tänkt att den helt enkelt handlar att vi ska vara schyssta mot och respektera varandra.

Foto: Karin Karlsson

Vårt samtal gav mig dock ett perspektiv som jag faktiskt aldrig tänkt på förut. För vad händer om det som jag vill och längtar efter är något den andre helst av vill slippa, hens värsta mardröm helt enkelt. Till exempel när jag är ledsen vill jag helst av allt vill få en kram och få berätta hur det känns – så när jag ser någon som är ledsen brukar jag alltid erbjuda en kram och fråga om hen vill berätta. Det skulle kunna vara ett helt rimligt sätt att tillämpa Gyllene regeln, tänker jag – men undrar samtidigt vad som händer om den personen inte tycker om att kramas eller bara vill bli lämnad i fred.

En annan tanke som kom upp var om Gyllene regeln först och främst handlar om en växelverkan mellan två personer, det vill säga att jag ger något till dig och du ger något tillbaka. Eller kan det också vara så att jag gör något som är bra för en annan människa och hen i sin tur ger det vidare till andra. Jag i min tur kanske får del av något som började i ett helt annat sammanhang. Som ett kretslopp helt enkelt. Kärlek som studsar vidare mellan människor och sprider sig som ringar på vattnet. Jag hoppas att jag inte ställt till det för någon nu, för som princip tycker jag fortfarande att ”Gyllene regeln” är oslagbar. Den utmanar oss att tänka efter en gång extra hur vi behandlar andra och hur vi själva skulle vilja bli behandlade. Däremot tänker jag att när vi ändå antagit den utmaningen så kanske vi också kan klara av att lyfta blicken och ställa frågan vad den andre i praktiken vill och behöver. För även om vi i grund och botten längtar efter samma sak; så som trygghet, omtanke, sammanhang eller vad det nu är så varierar det hur vi upplever det. Det som är trygghet för mig kan för en annan kännas för trångt och instängt. Det som jag upplever som omtanke kan någon annan tycka är att snoka och lägga sig i. Så våga se, men våga också fråga.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.41


West pride och svampburkar

WestPride är äntligen här och regeringens besked att ta bort restriktionerna i månadsskiftet har gjort det möjligt att samlas, mötas och gå parad. Det känns märkligt att det är ens är möjligt igen efter så lång tid av olika begränsningar. Fest och allvar huller om buller, oväntade möten mitt i det stora vimlet, paraden i sin spretiga mångfald. Jag fullkomligt älskar det.

Samtidigt behöver jag lugn och stillhet även sådana dagar och det blev en tur ut i skogen mitt i alltihop.  Efter skogspromenaden stod jag hemma i köket och satte etiketter på brukarna med kantareller som skulle in i frysen. Tankarna vandrade i väg och jag funderade på vilka etiketter vi människor sätter på varandra och varför vi gör det. Behovet av att dela in varandra i grupper verkar oändligt och poängen tycks alltid vara att skilja människor åt. Att visa på ett vi och dem.

Foto: Karin Karlsson

Om man återvänder till pridetemat så pratade man för länge sedan (länge med mina mått i alla fall) om gayrörelsen, över tid blev det HBT och HBTQ. Nu används oftast HBTQIA+. Plustecknet står för alla identiteter och läggningar som inte ryms inom HBTQIA. Jag måste erkänna att jag först tyckte det var lite fånigt, men över tid har jag kommit att tycka mer och mer om det där plustecknet. Det har för mig kommit att stå för att det helt enkelt inte finns tillräckligt med etiketter att ta till. Plustecknet visar att det går att kombinera människor längtan att få vara sig själva med längtan att få höra till en gemenskap. Det gör det möjligt för alla som vill att vara med.

Jag vill absolut inte att någon ska sluta se sig som GAIS:are, Kristdemokrat, transsexuell eller vad det nu är som är viktigt för just den personen. Jag vill inte att hela mänskligheten ska förvandlas till någon grå massa där alla är likadana. Tvärtom, menar jag att var och av oss har en fullständigt unik kombination av egenskaper, åsikter och allt annat som gör oss till den vi är. En färgsprakande mångfald som består av så många olika dimensioner att det inte finns två personer på denna jord som är exakt likadana. Varje människa skulle behöva sin alldeles egna etikett och där tänker jag att plustecknet kommer in igen.

Plustecknet får förena människor i stället för att skilja dem åt. Plustecknet uppmanar oss att hjälpas åt att se vad vi har gemensamt i stället för vad som skiljer oss åt. Var etiketterna överlappar om man så vill. För mig handlar gemenskap inte i första hand om att vi är lika utan ett sammanhang där man respekteras för och får vara den man är. Ett sammanhang där man kan vara sig själv, lära av varandra och utvecklas tillsammans.  

Med det ställer jag in mina kantarellburkar på sin hylla i frysen. På hyllan ovanför står burkarna med hallonsylt och på hyllan under har jag flädersaft. Alla med sin egen etikett. Det jag använder till vardags har sin plats i en annan frys. Så fyrkantig är jag.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.39


Moln som skingras

När jag väntar på ett tåg, sitter på ett café eller liknande kan jag inte låta bli att fundera vilka människorna runt omkring är. Jag funderar på hur deras liv ser ut och vad som gör att de är där just då. Väntar de på någon särskild? Har de en bra eller dålig dag? Är det förväntansfulla eller oroliga? Jag hittar på en livshistoria inne i mitt huvud om var och en av människorna omkring mig. Vid ett sådant tillfälle kom en man fram och undrade varför jag stirrade så på honom och hans familj. När jag lite generat berättade vad jag höll på med ville han absolut höra vad jag trott om dem. Vi skrattade gott båda två, när det visade sig att jag hade fel på så gott som varje punkt. Samtidigt blev det något av en tankeställare, det påminde mig om hur lite vi egentligen vet om andra människor och deras liv.

Foto: Karin Karlsson

Själv kan jag få för mig att alla andra har ett mycket roligare och mer spännande liv än vad jag har. Man skulle kunna tycka att jag som präst borde veta bättre och kunna se att alla människor har både utmaningar och glädjeämnen i sina liv. Jag får trots allt höra en hel del livberättelser i min yrkesroll. Fast det är inte så enkelt att vara klok och rationell när det gäller sig själv, så det är tur att jag har en klok dotter. För ett litet tag sedan påminde hon mig om att det viktigaste är inte hur alla andra har det eller vad de tycker om mitt liv utan om jag själv är nöjd med det jag har. Det är liksom ingen vits att jämföra sitt liv med någon annans. Man kan ändå inte leva något annat liv än sitt eget. Däremot spelar det roll vad man har för perspektiv på sitt liv och vad man väljer att göra av det.  

En av de absolut roligaste sakerna i mitt jobb är att få hålla dop och vigslar. Förra helgen hade jag förmånen att viga ett par som det fullkomligt strålade om när de såg på varandra. Hade jag ägnat mig åt min ”gissningslek” om människors liv utifrån det jag såg där och då hade jag tveklöst tänkt att deras liv bestod av enbart solsken. Nu råkar jag känna det här paret och vet lite grand om deras resa livsresa. Det har verkligen inte bara varit solsken hela vägen, men där och då strålade det om dem så mycket att det smittade av sig på alla oss andra runt omkring. Det var helt fantastiskt. När jag lät mig smittas och beröras i stället för att jämföra hände det dessutom något inom mig. Flera av de mörka molnen i mitt inre skingrades med hjälp av deras kärlek och glädje. Jag tänker att det kanske fungerar åt andra hållet också, att om jag visar och delar med mig av min glädje kan det sprida ljus till någon annan. Det skadar i alla fall inte att försöka.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.37


Att tala för de tystade

De senaste veckornas händelser i Afghanistan lämnar mig ingen ro. Det vi ser och hör i olika medier vittnar om kaos, vanmakt och ren skräck. Det som många varnat för och fruktat blev verklighet långt snabbare än de flesta av oss kunnat föreställa sig. Talibanerna har återigen tagit kontrollen över Afghanistan och de gör det i Guds namn. Konsekvensen blir att människor som saknar till och med det allra nödvändigaste desperat försöker lämna sitt land. De gör det av rädsla för hur talibanernas styre kommer att förändra deras liv. De gör det för att överleva.

I samband med något av alla nyhetsinslag jag sett fick jag frågan av en bekant varför muslimernas gud är så våldsam. Det enda svaret jag kunde ge var att det inte är så enkelt att man bara kan säga att det handlar om muslimernas gud eller islam. I stället tänker jag att det handlar om makt. Människor har i alla tider använt religionen och guds namn för att legitimera våld och förtryck, för att skaffa sig makt över andra. Det finns kristna sammanhang där man gjort allt för att kontrollera människor och deras rätt att göra sina egna val i livet. På motsvarande sätt finns det muslimska sammanhang som drivs av en längtan efter öppenhet och att skapa dialog, fred och försoning. Det är min fasta övertygelse att för de allra flesta som tror, oavsett vilken tro vi talar om, är tron snarast något som ger trygghet i tillvaron, en gemenskap och ett sammanhang, en identitet.

Tanken på gud är kärleksfull och god är inte heller en enbart kristen tanke, redan i Koranens allra första mening beskrivs gud som både nådefull och barmhärtig (Orden finns dessutom med i alla islams fem dagliga böner och är alltså självklara för varje troende muslim). Är det någonting vi behöver mer av så är det väl just barmhärtighet. För mig handlar det om att se de människor som behöver vår hjälp, både långt borta och här hemma. Det handlar om väldigt konkreta saker som mat, kläder, medicin och liknande, men också om trygghet, om någonstans att ta vägen eller tak över huvudet. I grund och botten tänker jag att vi ständigt behöver påminna varandra om att vi alla är människor och behöver våga visa medmänsklighet. På ett annat plan tänker jag att det handlar om varje människas rätt att göra sitt eget val – både till och från religion – så länge det inte sker på en annan människas bekostnad så klart. Dessvärre är det inte självklart för alla och så länge det inte är det behöver vi som faktiskt har den friheten ta vara på den. Vi behöver göra det både för alla dem som inte själva kan göra det och för vår egen skull. Vi behöver ge röst åt dem som redan tystats men också för att inte riskera att själva bli tystade så småningom. Åsikts- och yttrandefrihet är inget man kan ta för givet. Viljan att tysta och kontrollera andra visar sig i många olika skepnader och sammanhang. Inte bara bland talibaner i Afghanistan.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.35


Våga vara där

För några veckor sedan blev en av mina vänner pappa. Det är hans tredje barn. Ingen kan påstå att det var planerat, men absolut både välkommet och efterlängtat. Ett riktigt mirakel, skulle jag säga. Strax efter skrev min vän ett inlägg på Instagram om vilka värderingar han vill skicka med sitt barn i livet och vad som betyder något på riktigt. Ungefär samtidigt pratar jag och dottern om att våga lära sig saker av (var)andra. Någonstans på vägen blandas de där tankarna i min hjärna, och en insikt tar form. Jag skulle inte säga att den är ny, men det blev tydligare för mig hur viktigt den är för mig. Det handlar – i en vid betydelse – om generositet. Om att våga dela med sig, men också att våga ta emot. 

Foto: Karin Karlsson

Jag tänker inte i första hand på materiella saker, även om det finns tillfällen då det också behövs såklart. Jag tänker snarare på att vara generös med sig själv. Det kan innebära att visa uppskattning, att ge en komplimang eller ett leende. Att vara tillsammans och dela varandras erfarenheter. Det som jag har varit med om i mitt liv kanske kan bidra till att andra får upptäcka något som de inte insett förut. På samma sätt vill jag också uppriktigt lyssna och ta till mig sådant som en annan människa vill visa och berätta för mig. Generositet handlar för mig också om att vara beredd att anstränga mig lite extra för att försöka förstå även sådant som ligger långt ifrån mitt eget sätt att se och uppfatta världen. Jag vill lyssna utan att döma och minnas att det som utmanar lite extra ofta är sådant som hjälper en att upptäcka något nytt. När våra erfarenheter får mötas och brytas mot varandra öppnar det för nya perspektiv på livet och tillvaron. Om vi upplever saker ihop så kan vi komma närmare varandra och se på varandra på ett helt nytt sätt. 

Dessutom kommer det garanterat dagar i livet då man är med om sådant man önskar att man aldrig behövt uppleva. Vi ställs alla någon gång inför berg som verkar fullständigt oöverstigliga och tvingas bita i surare äpplen än vi någonsin kunnat föreställa oss. De dagarna behöver vi vara än mer generösa mot varandra. Man behöver någon som delar också de stunderna och tillfällena. Genom att finnas där kan vi bidra att den andre förmår fortsätta lite till. Våra erfarenheter av det svåra i livet kan hjälpa någon annan att hitta sin väg genom det hen kämpar med just då. Något som vi kan tycka är litet eller självklart kan göra all skillnad i världen för någon annan. Enbart genom att orka stanna kvar och vara där kan vi bli till en ljusglimt i ett annars ganska kompakt mörker. På samma sätt kan någon annan vara den som gör skillnad för oss om vi vågar visa något av det som är svårt och tungt för oss. Vi behöver våga vara där för varandra i livets olika skeden.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.33


Om ensamhet, barnskratt och att vara nöjd med livet trots allt.

Foto: Karin Karlsson

Jag ligger på en klipphäll som är varm av solen och halvslumrar. Någon spelar musik, fiskmåsar skränar och ljudet från en vattenskoter en bit ut från land blandas och bildar någon slags ljudmatta i bakgrunden. Trots alla människor som finns i runt omkring känner jag mig ensam. Det känns som att alla andra är där tillsammans med någon. Själv har jag inte ens orkat fråga om någon vill göra mig sällskap. Det är kluvet. Jag önskar att det fanns någon här, att fika med och som kan hjälpa mig med solkrämen på ryggen. Någon att småprata lite med eller bara vara nära, samtidigt som jag tycker det är skönt att inte behöva planera utan kunna göra det jag orkar och känner för. Komma och åka när jag vill. Ta en tupplur. Bara sitta tyst och titta ut över havet mot horisonten. Jag inser att jag både njuter av att vara ensam och längtar efter sällskap på samma gång. Bägge delarna kan på något underligt vis vara både en välsignelse och en börda. 

Ett barnskratt tränger igenom alla de andra ljuden. Ett sådant där ljuvligt skratt som man inte kan värja sig mot, som gör en alldeles varm i hjärtat. Skrattet kommer från en liten flicka en bit bort. Hon är fyra, kanske fem år gammal och har just fångat en krabba. Hon skrattar när hon lyckas få den att hamna i hennes hink. Tankarna vandrar vidare. Jag minns när min dotter var ungefär lika gammal. Ett minne från när hon skulle fiska första gången. Hon hade hittat en krok som var kanske en decimeter stor och satt fast i en repstump. Hon satt på bryggan i Henån och planerade för att fånga de riktigt stora fiskarna med sin stora krok. Inga vuxenargument om att det inte fanns så stora fiskar längst in i gästhamnen, att kroken var alldeles för stor för att lura någon fisk bet på henne. Mormor fick köpa lunchen i fiskaffären den dagen, men dottern var lika nöjd ändå. Hon hade ju faktiskt fått fiska.

Jag ler inombords och tänker att det är en skön inställning. Att frimodigt testa något man längtat efter att prova, att göra det på ett sätt man tror på själv oavsett andras skepsis och sedan kunna rycka på axlarna och vara nöjd med att ha försökt, även om resultatet inte blev det man hoppats på. Jag kommer på mig själv med att önska att dottern vore där tillsammans med mig. Hon är en av de där människorna som jag kan vara ensam tillsammans med. Där tystnaden inte blir tung och krävande. Vi kan vara på samma ställe utan att ständigt behöver pocka på varandras uppmärksamhet. Sedan har vi andra dagar då vi kan pladdra på utan att det verkar finnas något stopp eller diskutera om något som ingen av oss egentligen tycker är viktigt, bara för vi båda tycker det är roligt att hitta de bästa argumenten. Jag tänker att jag har det rätt bra trots att jag känner mig ensam ibland. Sedan slumrar jag vidare i solgasset.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.31


Jag vill tacka livet

I min barndom sjöng Arja Saijonma ”Jag vill tacka livet” på sin karakteristiska finlandssvenska. När jag för knappt två veckor sedan stod en bra bit upp på Åreskutan, såg Indalsälven breda ut sig nedanför och vidunderliga vyer öppnas upp framför mig hörde jag just de orden och hennes röst i mitt huvud på nytt. De förunderligt, storslagna, vackra vidderna och vyerna på fjället öppnade också upp för något förunderligt och storslaget inom mig.

Foto: Karin Karlsson

Det var i mitten av juni som jag tillsammans med ett par kollegor och några av församlingens konfirmander var på läger utanför Åre. På vägen dit passerade vi fler träd än jag trodde var möjligt (Hur mycket skog finns det i Sverige egentligen?) och när vi kom fram möttes vi av usel mobiltäckning, horder av mygg och nätter som aldrig blev mörka. Under en vecka bodde vi under samma tak, åt och levde tillsammans. Bara det att vara tillsammans i en grupp igen kändes stort – och en smula ovant i början. Under våra dagar varvades sång, lek och bus med eftertanke, samtal och en och annan konflikt som också behövde lösas. Vi vandrade tillsammans och funderade på livets stora frågor. Det handlade om mörker och ensamhet, glädje och hopp, förlåtelse och orättvisor, tro och hopp, förväntningar och rädsla och inte minst såväl vår egen som Guds plats mitt i alltihop. Jag tror att det är frågor som alla skulle må bra av att fundera kring. Förtroendet att få vara med och ta del av dessa ungdomars tankar och funderingar är inget mindre än en gåva. 

Utöver det fanns stunderna då orden vare sig räckte till eller behövdes. Tillfällen när man bara kunde ana och känna. Där fanns känslan av att vara en del ett mycket större sammanhang, som väcktes av att se stoltheten i en nydöpt tonårings ögon samtidigt som fötterna domnade bort för att jag stod i iskallt smältvatten strax nedanför det stora vattenfallet. Förnimmelsen att det finns något eller Någon som ligger bakom allt som finns gick inte att undgå när  jag blickade ut över bergen och bort mot horisonten. Jag blev helt tagen av tacksamhet när jag kom in det gamla kapellet och såg en regnbågsflagga på altaret tillsammans med buketten med sommarblommor och altarljusen. På samma sätt fylldes jag av värme när det efter nära elva timmar i en buss uppstod spontan allsång och vi sjöng ”We are the world” tillsammans. Sedan tänker jag att det finns mycket att förundras över och som kan öppna våra sinnen här på hemmaplan också. Det kan vara ett samtal med goda vänner eller kanske ett besök i en kyrka, att sitta på en klippa vid havet och blicka ut över horisonten eller förundras över grönska och blommor i trädgården, att lyssna på träden i skogen eller läsa en bok. 

Med det vill jag passa på att önska er alla en skön sommar och uppmana er alla att ta tillfället att stanna upp och förundras, att våga ta dagen som den kommer och kanske ta en stund att fundera över vad som betyder något på riktigt.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.26


En sommarbukett

Jag går min kvällspromenad längs Säveån. Solen skiner och kvällen är ljum. Jag har längtat efter kvällar som den här hela vintern. I ögonvrån ser jag något som rör sig i ån. Det är en bäver som simmar förbi. De senaste veckorna har jag sett den flera gånger, även om jag ännu inte lyckats lista ut var den bor. Under samma tid har grönskan längs med ån fullständigt exploderat. Jag plockar med mig en sommarbukett att sätta på köksbordet. 

Foto: Karin Karlsson

I buketten finns smörblommor, dessa fantastiska små blommor som dyker upp tidigt på våren och sedan troget blommar hela sommaren tillsammans med stora, färgstarka lupiner som lyser upp vardagen både hemma i köket och när jag ser dem längs vägrenen när jag är på väg någonstans. Jag plockar några hundkäx. Egentligen består de av mängder med små, små blommor som sitter ihop i stora klasar. Det är lätt att tro att alla är lika, men om man tittar noga så är varje blomma helt unik. Att de sedan dröser och skräpar ner kan jag stå ut med för att jag tycker de är så fina. Jag hittar även rödklöver med sin helt unika form och prästkragar som visserligen är fina att se på men de luktar inte särskilt gott. Jag funderar på att ta med en maskros eller två, även om en del kallar dem ogräs. Dels för att de är så färgstarka, men framförallt för att jag förundras över deras förmåga att kunna överleva och växa i stort sett var som helst. Jag kan inte låta bli att ta med några stycken förgätmigej även om de nästan försvinner bland alla de andra blommorna, och en blomma som jag inte vet vad den heter men ändå hittar en självklar plats i min bukett. 

När jag äter min frukost nästa morgon ser jag att några av blommorna redan slokar. Jag tänker att buketten påminner om människor, att människor är lika olika som blommorna i min bukett. Några är stora, färgstarka och det är omöjligt att missa dem när de kliver in i ett rum, andra syns knappt och det är lätt att missa dem om man inte tittar noga. Om man däremot tar sig tid att lära känna dem upptäcker man ofta att de är helt ljuvliga personer. En del personer trivs bäst när de får vara en del av en grupp, men är trots det helt unika. Ibland träffar vi på personer som vi inte kan förstå hur de överlevt, ändå verkar de aldrig ge upp utan tvärtom hittar de ett sätt att växa även i de mest omöjliga situationer. En del människor finns där troget genom livet och vi delar mycket med varandra, andra vet vi inte ens namnet på, men de berör oss ändå. Det händer dessutom att även människor slokar om vi tar dem ifrån deras rätta sammanhang. 

Jag tittar på min bukett igen och njuter av blommornas olika färger och former. Jag tänker att olikheterna gör buketten ännu vackrare. Jag är tacksam över att också vi människor får vara olika. Mångfald berikar och även när man ser till människor får olikheter helheten att bli ännu vackrare. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.22


Att vilja leva här och nu

Häromdagen läste jag en liten berättelse som jag inte kunnat få ur tankarna. Den handlade om en fiskare som bodde på en liten ö i Medelhavet. (Den är antagligen varken sann eller rimlig, men jag tyckte om poängen). Fiskarens satt på sin båt en solig eftermiddag och njöt av en kopp kaffe när en av öns rikaste män gick förbi. Den rike mannen frågade fiskaren varför han inte var ute och fiskade. Fiskaren svarade att han redan varit ute och nu passade han på att ta det lite lugnt och njuta av livet. ”Borde du inte vara ute och fiska ännu mer” föreslog den rike mannen ”Varför skulle jag vilja göra det?” undrade fiskaren. ”Du skulle tjäna mer pengar” blev svaret. Fiskaren undrade återigen varför. ”Då kan du köpa en ännu större båt eller kanske flera, och tjäna ännu mer pengar.” Fiskaren verkade helt ointresserad men frågade ändå varför en tredje gång. ”Till slut kan du sälja alla dina fiskebåtar. Då blir du rik och kan ta det lugnt och njuta av livet”. Fiskaren tittade allvarligt på den rike mannen och till sist sa han ”Det är ju det jag gör nu”. 

Foto: Karin Karlsson

Först skrattade jag lite åt den rike mannen, men efter en stund insåg jag hur lätt det är att hamna just där. Inte nödvändigtvis i strävan efter mer pengar; det kan vara så klart något annat som får oss att tappa fokus och glömma det vi redan har. Efter ett drygt år med pandemirestriktioner med allt vad det inneburit har jag upptäckt vad jag saknar mest – att krama min mamma, att umgås med dem jag tycker om utan att behöva tänka på handsprit eller avstånd, att sitta på en uteservering en hel kväll och tjöta med folk, fira nattvard, att gå på en konsert och bara bli uppfylld av musiken. Saker som får mig att vara här och nu. 

Jag har kämpat med vad som är viktigt långt innan pandemin bröt ut. Alltför ofta har jag fastnat i tanken att det beror på vad jag gör – och inte vem jag är – om andra ska tycka om mig. Ibland har jag ansträngt långt bortom vad jag egentligen mäktat med och ändå inte vågat tro att det varit tillräckligt. Skillnaden det här året är att jag har haft tid att fundera på vad de tankarna verkligen står för och faktiskt gör med mig. Jag har insett att jag inte vill slå knut på mig själv för att möjligen få uppleva något i en avlägsen framtid. Det känns inte som det är värt att offra det jag redan har för att sträva efter något som jag inte vet om jag kan få.  Jag vill helt enkelt inte lägga min energi på hur saker kan bli senare utan vill försöka ta vara på det som låter mig vara här och nu. 

Jag kommer garanterat glömma bort en del av det här när saker och ting börjar rulla på som vanligt igen. Jag skulle bli förvånad om jag inte kommer tillbaka till tankeloopen om att jag måste prestera för att bli omtyckt. Jag vet dessutom att ibland behöver man få drömma om hur saker kan bli sedan för att orka leva nu. När det händer kanske någon av er bara kan påminna mig om vad som faktiskt betyder något på riktigt. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.22


All you need is love

I måndags var det 31 år sedan Världshälsoorganisationen beslöt att inte längre definiera homosexualitet som en mental störning. För att sätta det i ett sammanhang så var jag 17 år det året, jag gick på gymnasiet och det var ett drygt halvår efter att Berlinmuren fallit. När Socialstyrelsen drygt tio år tidigare (den 19 oktober 1979) fattade beslutet att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom var Sverige var det första landet i världen att fatta ett sådant beslut. Beslutet den 17 maj 1990 är bakgrunden till att man utnämnt just den dagen till Internationella dagen mot Homo, Bi och Transfobi (IDAHOT). En dag som sedan 2005 uppmärksammas på en mängd olika sätt världen över. I Härryda kommun har man de senaste fyra åren arrangerat en Regnbågsdag den dagen och i år fick jag vara med och inleda och presentera årets digitala variant. I den här krönikan kommer jag att dela några av de tankarna med er. 

Foto: Karin Karlsson

Jag är stolt och tacksam över att finnas i ett sammanhang, både i Råda församling och i Härryda kommun, där det är självklart att uppmärksamma IDAHOT-dagen. Jag är fullt medveten om att det inte är så överallt. Inte i världen i stort och inte här i Sverige. Det finns fortfarande allt för många människor som inte vågar eller kan vara öppna med sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Det finns alltför många människor som vill avskaffa eller begränsa de rättigheter som HBTQIA-personer kämpat och fortfarande kämpar för att få del av. Så länge det är så behöver vi stötta varandra i den kampen. Vi behöver tillsammans manifestera det vi tror på, nämligen alla människor rätt att vara den man är.

Jag är också stolt och tacksam över att jag som präst får finnas med i det sammanhanget. Jag vet att kyrkan för många är synonymt med homofobi och det är ett faktum att många HBTQIA-personer har blivit utsatta och utsätts för övergrepp i kyrkor och församlingar. Det görs dessutom ofta i Guds namn. Det är fruktansvärt, oacceptabelt och för mig dessutom helt obegripligt. Det står i Bibeln att vi inte ska döma varandra, att kärleken kommer från Gud, ja till och med att Gud själv är kärlek. Det står att varje människa är skapad till Guds avbild och att det är något gott. Det gäller inte bara några få, noggrant utvalda personer utan varje människa. Jag kan ärligt talat inte dra någon annan slutsats av det än att vi både har rätt att vara just så som vi är och att det finns en mening med att vi är det. Så låt oss tillsammans anstränga oss för att förstå varandra istället för att fördöma. Att lära känna varandra istället för att ta avstånd. Att se varandra istället för att baktala varandra. Världen behöver mindre förakt och mer förnuft. Världen behöver mindre likgiltighet och mer omtanke. Världen behöver mindre hat och mer kärlek. Idag och alla andra dagar

Samtidigt som Beatles sjunger ”All you need is love” i mina lurar tänker jag att det egentligen är det som allt handlar om. Varken mer eller mindre. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.20


Om att odla potatis och göra skillnad

Jag har satt potatis. Jag har visserligen ingen trädgård, men jag har en pallkrage och antal krukor på terrassen. Varje år sätter jag några potatisar, lite kryddor och en tomatplanta eller två. Tack vare dottern finns det en del annat där också, men egenodlad färskpotatis och solvarma tomater är något av det mest somriga jag vet. Möjligen förivrade jag mig en smula den där helgen för några veckor sedan när det faktiskt var lite varmare ute för varken tomatplantan eller basilikan som fick flytta ut till varsin kruka lever längre, men potatisarna finns kvar. Eller det tror jag i alla fall, de ligger än så länge väl dolda i jorden. Jag tycker absolut att det är fantastiskt när man ser de där första bladen sticka upp ur marken, men redan innan det syns något ovan jord händer det massor med de där små potatisarna. De små groddarna växer där under marken och bildar något helt nytt. Har man tur kan det bli upp emot tio nya potatisar av en enda sättpotatis. Det är ett mirakel i mina ögon.

Jag tänker att sådant händer med människor också ibland. Ett litet frö, en tanke eller en idé som landar i våra hjärtan och slår rot. Var de kommer ifrån varierar så klart; de kan komma från ett samtal med en annan människa, men också från en bok, en låt eller en film eller kanske något helt annat. Den gemensamma nämnaren är att när de börjar gro så händer det något inom oss. Det kan ta ett tag innan det syns på utsidan eller någon annan märker det, men inom oss växer något som gör skillnad. Kanske får det oss att testa något som vi drömt om länge, men inte riktigt vetat om vi vågar. Kanske får det oss att söka det där jobbet som vi hoppats på, men kanske inte trott att vi klarar av. Kanske får de oss att våga berätta om vad vi känner för en annan människa. Det är också en sorts mirakel tänker jag. 

Innan plantan rotat sig ordentligt vill vi kanske inte vill prata om den alls. Den kan behöva lite tid innan den är redo att möta en krass verklighet. Det kan också vara klokt att berätta om den för de man litar på och känner sig trygg med först. Det kan ge extra näring och göra att den växer sig ännu lite starkare. Ibland kan vi också behöva lite hjälp med att gallra bland plantorna. Det är inte alla idéer som är lika fantastiska när de kommer ut i ljuset, som de verkade i vårt eget huvud. Men de som får växa vidare och som verkligen får fäste kan vi till slut inte dölja. De får oss att växa och utvecklas. 

Jag tänker att det handlar om att låta sig bli berörd. Att våga lyssna till sitt inre och stå för det man tror på. Att ta sig själv och sina känslor på allvar. Det gör skillnad. I ditt liv, men också i världen i stort.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.18


Att hitta rätt perspektiv och rimliga proportioner i livet

Jag är ute på min kvällspromenad. Det är första gången i år som jag kan ha min vårjacka uppknäppt utan att frysa. Torgvantarna ligger fortfarande kvar i fickan och det är bara några dagar sedan jag använde dem senast. Jag förmår dock inte njuta av vårvärmen. Tankarna är gråtrista och kroppen orkeslös. Det krävdes mycket vilja för att ens ta mig ut i kväll. Jag hade mycket hellre gått och lagt mig och sedan dragit täcket över huvudet. Länge. Tankarna vandrar i väg medan jag går. Jag funderar över att den efterlängtade vaccineringen verkar dröja, och jag kommer på mig själv med att undra om det ska bli ännu en sommar då man inte kan umgås med dem man vill, så som man önskar. Jag önskar att jag kunde få gå på konsert och fira gudstjänst med min församling. Jag längtar efter att kramas. Gode gud, vad jag längtar efter att kramas. Jag inser att jag har svårt med proportioner och perspektiv nu för tiden. Det är som att jag tappat förmågan att bedöma vad som är rimligt och det krävs en enorm ansträngning för att se något ur ett annat perspektiv än mitt eget.

Foto: Karin Karlsson

Jag orkar inte gå fort och jag orkar definitivt inte gå långt den här kvällen. Den senaste veckan har både artrosen och migränen varit mina närmaste följeslagare. Det har satt sina spår både i kroppen och på humöret. Efter en stund tvingar jag mig själv att lyfta blicken. När jag gör det känner jag att solen fortfarande värmer och jag upptäcker att det faktiskt finns gröna blad på några av buskarna som jag går förbi. Plötsligt tränger fågelkvittret igenom mina dystra tankar och jag får syn på årets första maskros. Den lyser trotsigt som en egen liten sol där i diket. Där och då inser jag att det faktiskt finns saker att glädjas åt trots allt. Det är som att när jag fokuserar på det lilla så kan jag också kan se något av det stora mitt i allt. Jag är fortfarande trött, missmodet och värken finns där fortfarande, men mitt i allt kan jag också känna tacksamhet. Tacksamhet över att jag och min familj har fått vara friska och att min mamma har fått sin första dos vaccin. Tids nog kommer väl även jag bli vaccinerad. Tacksamhet över att jag har fina vänner som bryr sig om mig och att jag, trots att mycket är annorlunda än det brukar, har ett arbete som jag tycker om och som känns meningsfullt. Plötsligt känns det lite lättare att andas, stegen känns inte längre lika tunga och jag lyckas till och med le mot nästa person jag möter på vägen. Jag får ett överraskat leende tillbaka.

Imorgon är det en ny dag. Vad som väntar då har jag ingen aning om – men i kväll somnar jag med bilden av en trotsig maskros på näthinnan, ljudet av koltrastens sång i mitt huvud och full av tacksamhet att jag lever. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.16


Ord gör skillnad

En av mina arbetsuppgifter som präst är att predika. Orden är ett av mina allra viktigaste arbetsredskap och ord gör skillnad. Jag har upplevt vad ord kan göra med människor fler gånger än jag kan räkna. Ibland när jag predikat, men framför allt i samtal. När vi människor pratar med varandra gör det något med oss. Att sätta ord på det som händer och det vi upplever hjälper oss att förstå och vi kan lära oss massor av varandra genom att byta tankar och erfarenheter.

Fotot: Karin Karlsson

Det finns nog en och annan som tycker att jag har en vass tunga. Det händer att det kommer både riktigt dräpande kommentarer och rejäla grodor ur min mun. Det är inte heller alldeles ovanligt att det som verkar vara en helt rimlig tanke i mitt huvud inte är alls lika rimlig när den uttalas högt. Det har hänt mer än en gång att jag önskat att jag tänkt en extra gång innan jag öppnat munnen. Det finns en frestelse i att säga sådant där som får andra att skratta, för det finns alltid en risk att skrattet blir på bekostnad av någon annan. Samtidigt kan jag ärligt säga att jag också är generös med komplimanger, mån om att visa både uppskattning och omtanke när jag pratar med andra. 

Ord är ett mäktigt vapen, ett tveeggat svärd. De kan såra, bryta ner och förtrycka, men också läka, bygga upp och upprätta. Ord kan förena eller splittra. Ibland landar orden inte alls som vi tänkt oss eller trott. Det blir helt enkelt bara fel. Häromveckan träffade jag en person och vi pratade en stund. Plötsligt sa han en sak som uppenbart var tänkt som ett skämt för han skrattade gott själv, medan jag inte skrattade det minsta. Tvärtom skavde orden inom mig i flera dagar efteråt. Jag vill inte tro att han menade något illa, men jag önskar ändå att jag hade funnit mig och sagt ifrån så att ingen mer behöver bli sårad eller ta illa vid sig om han säger något liknande till någon annan. Jag har också sagt sådana saker. Saker som jag sett som ett oskyldigt skämt, men som inte alls uppfattats så. Ibland har jag sett direkt hur fel det blivit, ibland har någon fått berätta det för mig i efterhand. 

Oavsett vilket, så finns det egentligen bara en sak att göra i det läget. Det finns ett litet ord som kan göra all skillnad i världen – jag tänker på det lilla ordet förlåt. Vi själva kanske tycker att det bara var en struntsak som inte borde spela någon roll, men för den som blivit sårad kan det lilla ordet förändra allt. Vi behöver bara våga säga det högt. I mitt huvud går psalmen ”Ett vänligt ord kan göra under” på repeat just nu. Den blir en påminnelse både att tänka på vad man säger, innan man säger det, och att våga säga förlåt när man sagt något som sårat någon. ”Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår.”

Krönika i Lokalpressen Härryda v.14


En gammal orange symaskin

Det är nästan 30 år sedan jag flyttade hemifrån. Den sommaren köpte min mamma en begagnad symaskin i present till mig. Det var en Husqvarna och den var tung som bly, knallorange och gissningsvis ungefär lika gammal som jag själv. På den satt jag och sydde gardiner till min första lägenhet. Några år senare satt jag i mitt studentrum i Uppsala och sydde mina första prästskjortor. Jag har sytt sofföverdrag och lappat barnens jeans. Jag sydde en yllerock till en kollega, ja till och med min egen brudklänning. Jag har fortfarande kvar min fina symaskin. Två gånger under alla år har jag fått skruva isär den för att plocka bort damm, olja den och ge den lite kärlek. Annars har den aldrig krånglat. 

Foto: Karin Karlsson

De sista åren har jag inte sytt så mycket, men häromveckan fick den komma fram igen. Planen var att sy en ny prästskjorta. Mitt gamla mönster hade kommit bort i någon flytt, men jag tänkte att det borde gå att göra om något av mina andra mönster. Det var svårt att se nålsögat ordentligt när jag skulle trä makinen, men annars var det som att återse en kär en vän. En massa minnen kom upp och tiden bara försvann när jag satt där vid köksbordet. Det bidde ingen prästskjorta, men det bidde i alla fall en tunika. (Ni som hört sagan om Mäster Skräddare förstår. 😊) 

Jag tycker att det finns något väldigt tillfredställande att göra konkreta saker. Jag mår bra av att rensa en rabatt, röja diskbänken i köket, möblera om eller för all del sy ett nytt klädesplagg. Jag tror att det hänger ihop med att jag kan se ett resultat av det jag gör på en gång. Jag vet naturligtvis att ogräset kommer tillbaka, att köket kommer förvandlas till kaos igen och det är antagligen både billigare och lättare att köpa sina kläder i en affär, men spelar liksom ingen roll. Det som spelar roll är att jag i stunden får bringa lite ordning, göra världen lite vackrare om än bara i mitt eget kök. Att sitta vid symaskinen några timmar påminner mig om det är möjligt att förändra världen, att göra skillnad. I det lilla, i min vardag, men också i ett större perspektiv.

Snart är det påsk. För mig handlar påsken om att världen är förändrad i grunden. Den är ett tecken på att det alltid blir vår igen oavsett hur lång vintern känns, att kärlek och ljus alltid kommer att övertrumfa hat och mörker en gång och att döden aldrig kommer att få sista ordet även om det sannerligen kan kännas så i dessa tider. För mig är påsken en påminnelse om att livet är starkare än allt, och att vi alla fått detta liv som en gåva. Eller som Ylva Eggehorn skriver i en av de vackraste psalmerna jag vet: 

”Kom närmare, bliv kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast som sjunger timmen innan gryningen.” 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.10


Valen som förändrar livet

Häromdagen satt jag en kollega i lunchrummet och pratade om hur det kom sig att vi börjat arbeta i Råda församling. Samtalet gick vidare till andra beslut som gjort att livet tagit en ny riktning. En del beslut vet man redan i förväg att de kommer få stor påverkan i ens liv. Stora beslut som vilket yrke man ska utbilda sig till, när man bestämmer sig för att dela sitt liv med en annan människa och liknande saker. Andra beslut kan verka små i stunden, men i backspegeln visar de sig ha gett livet en knuff i en helt annan riktning än man kunde förutse i stunden.

Foto: Karin Karlsson

För drygt 25 år sedan pluggade jag i Jerusalem. Jag minns en småtrist lördag, jag hade varit där en dryg månad och längtade hem – då mötte jag av en tillfällighet en bekant som var på besök i Jerusalem. Han tyckte synd om mig och erbjöd mig att åka med honom till Betlehem dagen därpå. Jag kunde inte ana att jag vid det besöket skulle träffa människor som jag än i dag ser som en del av min familj, att det skulle öppna dörren till en helt ny värld för mig. Han som då var en ytlig bekant numera en nära vän, och dessutom min kollega och kyrkoherde här i församlingen. Jag kan så klart inte säga hur mitt liv sett ut om jag fortsatt tycka synd om mig själv och tackat nej till hans erbjudande den där dagen – men jag vet helt säker att varit väldigt annorlunda.

Ibland fastnar man i sådana där tankespår om hur saker och ting blivit om vi valt på ett annat sätt. Om man tänker den tanken i ett par led så kan man nästan få lite svindel, och hamna i livets stora frågor om mening och liknande. Samtidigt så går det inte att göra om det som redan hänt. Vi är där vi är i livet på grund av de val vi gjort, oavsett om det visade sig var ett bra val eller inte. Våra erfarenheter bär vi med oss, de formar och påverkar oss. På gott och ont. I bästa fall drar vi nytta av det vi gjort tidigare när vi ska fatta nya beslut, när vi ställs inför nya vägval i livet. I bästa fall.

När jag tittar i min egen backspegel ser jag att det jag trodde att mitt liv skulle bli när jag tog studenten är ganska olikt hur mitt liv faktiskt har blivit. Däremot är jag fortfarande lika nyfiken på hur det som ligger framför mig ska bli. Jag har insett att när jag gör mina val så väljer jag mycket hellre att ge något eller någon en chans och riskera att få en törn till av livet än att låta bli och undra hur det skulle blivit om jag vågat försöka. Jag har fått en del ärr, både ut- och invändiga, genom åren. Jag bär dem med stolthet och ser dem som ett tecken på att jag levat. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.8


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>