Hem » Aktuellt » Karins krönika

Karins krönika

Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu.
Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess


Morgondagen kommer som en viskning

Det händer rätt ofta att jag träffa människor som undrar över hur jag kan tro på Gud, när livet och världen är som den är. Det finns tillfällen i mitt liv då jag också har ställt mig den frågan och om jag ska vara ärlig så har jag nog inget riktigt bra svar. Det är bara så det är, på något vis. Kanske är det för att alternativet – att inte tro – känns ännu svårare för mig. Kanske är det för att min tro snarare bärs av en längtan snarare än trossatser och dogmer. Ibland tänker jag att tro handlar mer om vilja än övertygelse, en önskan att se stjärnor i det mörkaste mörkret, en förhoppning om att när vi ropar efter hjälp så finns det Någon som hör vårt rop.

Jag kan inte påstå att det alltid är enkelt att tro. När livet skakar omkring oss, när det som betyder mycket för oss rasar och går sönder, då utmanas också tron. Det gör något med oss när hjärtat brister och det känns som att vi går i småbitar. Jag skulle önska att det fanns någon sorts silvertejp för trasiga människor. Superlim för söndriga själar och brustna hjärtan. Tron i sig är nämligen ingen quickfix när livet svajar. Däremot har jag märkt att även när det är som allra mörkast så händer det att vi kan se små ljuspunkter i tillvaron. Små enkla saker i livet som ger mod att orka en dag till. För mig ger de hopp om att det finns något mer, något större än oss själva. De hjälper mig att våga tro.

Den jag tror på, som jag kallar Gud, finns där också när livet inte blir som vi tänkt eller hoppats. Den jag tror på skapar lite andrum i det svåraste och ger kraft att gå lite till. För mig handlar tro inte om att prestera utan om inställning. Om en relation till livet själv och till den som ger oss livet. Det handlar om öppenhet, längtan och tillit. En öppenhet att våga visa sin utsatthet, men också att vara öppen för att ta emot hjälp. En längtan att få dela sin förtvivlan och smärta med Någon, men också efter att få se livet komma tillbaka, hur det kan öppnas nya möjligheter i allt det som inte blev som vi trodde. En tillit att inte behöva möta mörkret ensam utan våga tro att Någon är där tillsammans med oss.

Det är en tro som finns där även när det känns som att sommaren regnar bort och vi gråter våra tårar. Morgondagen kommer som en viskning med ett löfte om nya möjligheter. Tro handlar inte alltid om vi förmår tro på Gud. Ibland får det helt enkelt räcka med att Gud tror på oss.


Krönika i Lokalpressen Härryda v.32


Var kan du andas ut?

Dottern har inlett sitt sommarlov med att vara på ridläger. Efter första dagen tog hon med mig in i stallet för att visa ”sin” häst. Det var en storslagen syn. Hästen hade en blank mörkbrun päls, var högre över manken än vad dottern är lång och vägde minst tio gånger så mycket som hon. För egen del var jag väldigt nöjd med att få lov att stå i stallgången på andra sidan boxdörren, där jag varken riskerade att bli biten eller sparkad, men min dotter öppnade utan att tveka dörren och gick in i boxen för att gosa med det stora djuret. Två dagar senare såg jag henne rida en hinderbana och hästen gjorde precis som hon ville. Hon hade full kontroll på både tempo och vägval, samtidigt som hon fick hästen att hoppa över ett antal hinder. Hon har aldrig hoppat högre med en häst förut, men tillsammans tog de sig över alla sju hindren utan riva ett enda. Själv skulle jag inte ens kunna ta mig upp på en så hög häst, än mindre få den att göra som jag vill – Det hjälper såklart inte att jag är rädd för hästar.

På samma gång är jag helt fascinerad när jag ser vad ridningen och hästarna gör med min dotter. Det märks tydligt hur hon vågar göra saker som hon annars helst vill slippa. Hon tar plats och säger ifrån när det behövs, samtidigt som hon kan slappna av och bara vara när hon är med hästarna. Stallet är för henne vad kyrkan var för mig när jag växte upp. I kyrkan mötte jag människor som trodde på mig och lät mig få ta ansvar och prova saker jag inte visste att jag kunde. Andra dagar kunde jag komma dit och bara vara med mina kompisar. Där fanns en trygg plats och människor som brydde sig.

Jag tror att alla människor behöver sådana sammanhang, inte minst när vi växer upp men även senare i livet. Värdet av att få bli tagen på allvar och ha någon att testa sina åsikter, idéer och tankar med kan inte överskattas. När man försöker hitta sig själv och forma vem man vill vara behöver det både finnas utrymme för olikhet och sättas gränser. Det är lätt att tro att vi kan och vet bäst själva men det är inte alltid det är sant. Ensam är inte stark och att göra saker tillsammans är en nyckel som öppnar dörrar till väldigt mycket. Den här sommaren är det mycket som är annorlunda än det brukar. Vi behöver hitta andra sätt än vi brukar när vi gör saker och vi behöver varandra. Vi behöver tänka om och lära nytt utan att för den skulle tappa bort vilka vi är och vad som är viktigt. Om vi hjälps åt och gör det tillsammans kan vi även den här sommaren uppleva fantastiska saker och skapa minnen som bär genom en lång, mörk vinter. Och innan jag avslutar sista krönikan innan semestern vill jag passa på att önska er alla en riktigt go sommar.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.27


En midsommarnattsdröm

Jag tror att vi är många som åtminstone någon gång tagit en sen promenad på midsommaraftons kväll, letat rätt på sju sorters blommor som vi sedan lagt under huvudkudden i förhoppningen om att få besök av en blivande livskamrat i drömmarna. Jag har i alla fall testat, ganska många gånger till och med, även om jag måste erkänna att det hittills varit utan framgång. Nu kanske någon a er som läser tycker att jag är barnslig som tror att jag ska få veta något om framtiden genom att lägga några blommor under kudden. Det kan ni få tycka om ni vill, men jag kan lugna er med att det gör jag egentligen inte. Däremot tycker jag det är mysigt att promenera ljusa sommarnätter och jag gillar tanken på sådant som får oss människor att tänka i vidare banor än vi brukar.

Foto: Karin Karlsson

Jag är nämligen säker på att vi både mår bra av och behöver saker som hjälper oss att drömma och se framåt, sådant som vidgar våra sinnen. I synnerhet i en tid som den vi befinner oss i nu, där så gott som allt vi planerar följs av ”Om omständigheterna tillåter det förståss.” och liknande kommentarer. Vi kan behöva tillåta oss att drömma även om sådant som vi egentligen vet aldrig kommer att bli verklighet. Fantisera om något som aldrig kommer att bli av. En smula verklighetsflykt kan fungera som säkerhetsventil när vardagen känns tung och grå. Det kan ge energi och ork att klara av de bekymmer och orosmoln som också finns i våra liv. Det hjälper oss att hitta okonventionella lösningar på problem som vid en första anblick verkar olösbara.

Peter LeMarc har gjort en fantastisk låt som heter ”Det som håller oss vid liv”. Den handlar om att vi ska våga vara lite galna, naiva och tro på våra drömmar. I refrängen sjunger han: ”så fortsätt längta, hitta mod. Våga hoppas, våga tro.” Självklart kan vi inte leva i vår drömvärld hela tiden, eller i alla fall kan de flesta av oss inte det. Verkligheten gör sig påmind och pockar på vår uppmärksamhet. Väckarklockor ringer, räkningar ska betalas, livspusslets bitar ska hitta sin plats. Mitt i allt det behöver vi våra drömmar. De skänker hopp om något som är större än oss själva. De ger tro på att det omöjliga trots allt kanske inte är omöjligt. De hjälper oss att se kärleken där vi minst av allt väntar oss det – även om jag skulle bli otroligt överraskad om personen från min midsommarnattsdröm skulle få någon betydande roll i mitt liv i framtiden. Det skulle i och för sig vara ganska roligt om jag hade fel

Krönika i Lokalpressen Härryda v.25


Våga göra skillnad

I veckan som gått skulle WestPride ha ägt rum. Idag skulle Prideparaden gått på Göteborgs gator. En parad som lyckas med att på samma gång vara en färgsprakande, jublande folkfest och ett tydligt ställningstagande och en manifestation för allas lika värde, allas rätt att vara den man är och älska den man vill. Förra året var vi runt 15.000 personer som gick i paraden och ungefär dubbelt så många som slöt upp för att vara med runt omkring. Förutom att gå paraden hade jag förmånen att få stå i kyrkornas gemensamma tält en eftermiddag och kväll under Prideveckan. Det var en mängd människor passerade förbi under tiden. En del gick bara förbi såklart och andra blev kvar länge. Vi möttes i samtal och bön, skratt och tårar, tårta och kramar, välsignelser och vigslar i en salig blandning. I år kan vi inte mötas på samma sätt utan får hitta andra sätt, både för fest och manifestation.

Och det behövs. Tyvärr är det inte självklart att alla människor är lika mycket värda eller har möjlighet att vara den man är. Varken ute i världen eller i vår närhet. Det handlar såklart inte bara om könsidentitet eller sexuell läggning, utan också om rasism och etnicitet, fattigdom och svält, religiös och politisk övertygelse och mycket mer. Det handlar framförallt om normer och maktstrukturer som måste förändras. Det handlar om förtryck och övergrepp.

Vi har på många sätt kommit långt i Sverige, både vad det gäller lagstiftning och allmän opinion, samtidigt har vi också mycket kvar att göra. Bara de senaste veckorna har vi fått exempel på hur kändisar och högt uppsatta politiker blivit tagna på bar gärning när de köpt sex. En brottslig handling, som de själva beskriver som misstag och egna personliga tragedier. Insikten att de tagit sig rätten att använda och utnyttja en annan människa lyser med sin frånvaro. Jag vill gråta, skrika och säga alla fula ord jag kan samtidigt.

Men något sådant skulle ju aldrig jag göra, kan man tänka. För de allra flesta av oss är det dessutom helt sant. De allra flesta av oss varken köper sex eller har något emot Prideparader och är dessutom rätt hyggliga i största allmänhet. Ändå har det här i allra högsta grad med oss och vår människosyn att göra. För övergreppen och förtrycket börjar knappast med sexköp, våldtäkt eller att man slår ner en främling på stan. Övergreppen börjar snarare med en kommentar i lunchrummet på jobbet eller på skolgården, en extra knuff i ryggen i ett omklädningsrum eller i kön till en klubb. De börjar med förminskande och osynliggörande i alla möjliga sammanhang. Det handlar om det du och jag gör och säger. Det handlar om hur vi bemöter varandra i vardagen. Där kan vi alla göra skillnad. Där kan vi alla säga ifrån när en annan människa far illa. Det är ingen stor manifestation som får uppmärksamhet i media, men som spelar all roll i världen för den som blivit utsatt. Även små byggstenar behövs när vi bygger en bättre värld tillsammans.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.23


Jag står vid en grav

Jag står vid en grav på Råda kyrkogård. Familjen och några få vänner har samlats för att ta avsked. Sonen är helt förtvivlad och alla mina instinkter säger till mig att det rätta är att gå fram och lägga armen om honom. Gång på gång måste mitt förnuft påminna mig om att låta bli. Han har inte ens kramat om sina barn och barnbarn där vid graven, trots att de alla är lika ledsna. Han är en av alla de över 70 år, en av alla dem som vi gång på gång påminns om att vi ska skydda. 

Jag funderar på vad det gör med oss när det blivit synonymt med samhällsansvar att inte besöka våra nära på sjukhus, att inte träffa våra gamla och att avstå från att gosa med sina barnbarn. Vad händer inuti när vi i bästa fall tittar lite skeptiskt på dem som kramar om någon på gatan och det tycks lämpligare att ha sitt fikasällskap på en skärm än sittandes vid samma bord. Hemma tyckte 12-åringen att hennes mamma kramades för mycket redan innan Coronautbrottet, vad hon tycker nu vågar jag knappt fråga. Jag läste om en kvinna som undrade över logiken i att hon samma vecka kunde få besök av 15 olika personer från hemtjänsten, men att hennes ende son inte bör besöka henne. Det enda hon önskade var att få krama honom. 

Foto: Karin Karlsson

Jag antar att det enda logiska är att det inte finns någon logik, eller åtminstone ingen rimlighet. Så fort våra känslor får ta plats i ekvationen blir det svårare att få ihop resonemangen. För egen del känner jag att jag vill krama hela världen just nu. Ibland för att kunna säga till någon att allt kommer att bli bra så småningom, men lika ofta för att jag behöver höra det själv. För det kommer faktiskt, för de allra flesta av oss, att bli bra så småningom även om inte allt kommer vara sig likt.

Så vad kommer vi ta med oss när världen återgår till något mer av ett normalläge igen? Kan man få önska att omsorgen om andra och viljan att göra den där lilla extra ansträngningen för någon annan får leva kvar, men att vi kan slopa det där med social distans och en replängds avstånd? Kan man få hoppas att vi minns hur mycket vi saknade att kunna träffa varandra, och därför tar oss tid att göra det när det väl är möjligt igen? Kan man få be om att samhällsansvar på nytt får betyda att vi behöver finnas där hos varandra när vi är som mest utsatta? Kan man få tro att vi minns att ensam inte är stark utan att vi behöver hjälpas åt för att världen ska fungera? Är det för mycket begärt att be om allt det, och gärna tillsammans med en extra kram?

Krönika i Lokalpressen Härryda v.21


Hur ser din inre kompass ut?

Den sista tiden har vi i församlingen erbjudit personer i riskgrupp att vi kör hem lunch från Råda Rum till dem. Förutom att möta människor som är glada och tacksamma för att få hem god mat och en liten pratstund så har jag fått se delar av Mölnlycke som jag sällan eller aldrig sett förut. Vissa gånger har GPS:en varit oumbärlig, andra gånger har jag åkt med någon kollega som inte bara vet hur vi ska åka utan också kan berätta underbara anekdoter längs vägen. En gång var vi ”tvungna” att stanna till då vi såg en skata som tog ett vårbad i en vattenpöl. Den såg så lycklig ut och man blev glad bara av att titta på. Det är fantastiskt vad man kan få vara med om på en så kort tur om man bara orkar och hinner känna efter.

Foto: Karin Karlsson

Livet är också som en resa. Ibland rör vi oss på trygga välbekanta platser och det mesta flyter bara på, men då och då hamnar vi någonstans där vi aldrig varit förut. Ibland tar vi hjälp av GPS som med en dåres envishet håller fast vid en viss rutt in i det sista, andra gånger karta och kompass där vi själva tar ut riktningen eller en guide som man kan resonera kring olika vägval. Oavsett hur vi gör upp vår resplan så kommer vi alltid till vissa avgörande vägskäl då och då. Och oavsett vilka hjälpmedel vi väljer att använda så är det i sista hand alltid vi själva som har avgörandet i vår egen hand. Att lyssna blint på någon annan utan att reflektera själv är också ett val. Jag tror dock att de flesta av oss är nog lite mer som prästens lilla kråka, vi slinter både hit och dit, och ibland ända ner i diket.

Jag höll på med orientering när jag var liten. Jag tänker att livsresan påminner ganska mycket om orientering. Det gäller inte bara att ta sig snabbast i mål, utan också att hitta vissa punkter längs vägen. Det var också då jag lärde mig hur en kompass fungerar. Jag var helt fascinerad. Kompassen visar inte på en specifik väg utan en riktning. Ibland lyckas man följa den riktningen, även om det kan komma hinder längs vägen; en brant, ett kärr eller något annat som gör att vägen inte blir som man trodde. Ibland tappar man riktningen, men till skillnad från om man har en exakt vägbeskrivning behöver man inte gå tillbaka. Man kan stanna upp, ta reda på var man hamnat och ta ut riktningen igen. Vägen blir annorlunda mot vad man tänkt sig från början men man kan fortfarande hitta fram. Dessutom kan man få uppleva sådant man hade missat helt om man inte kommit ur kurs från början.

I livet talar man ibland om en inre kompass. Det som hjälper oss att hålla kursen när vi ska välja väg i våra liv. Det som hjälper oss att hitta hem igen när vi tappat riktningen. Hållpunkterna, värderingarna som får oss att inte tappa bort oss själva i alla val som vi ställs inför. Vilka hållpunkter det är måste var och en av oss komma fram till själv så klart, men i kyrkan, förra söndagen blev jag påmind om några av mina. I bibeltexterna vi läste stod det att vi skulle trösta och bygga upp varandra, ja till och med älska varandra. Det hjälper i alla fall mig att ta ut kursen och hålla riktningen i mitt liv. Hur ser din inre kompass ut?

Krönika i Lokalpressen Härryda v.19


Tack och adjö, det räcker nu!

Ibland har vi personer i vår närhet som vi tycker det är jobbigt när de hör av sig. Det känns ofta lättare att inte svara när de ringer eller dra ut på det lite extra om de föreslår att ni ska träffas. Ni vet de där personerna som vi ibland kallar ”energitjuvar”. Ibland är det möjligt att man vågar sätta ord på och reda det som känns jobbigt, man hittar hitta nya sätt att umgås som känns bra för båda. Ibland blir det helt fel, den andre förstår inte alls vad man pratar om och det bästa är att sluta umgås helt.

Jag har en sådan person i mitt liv. Jag har försökt att påpeka för henne att hon inte kan styra och ställa som hon vill med mig. Jag berättat att hon gör och säger saker som får mig att må dåligt och sårar mig jättemycket. Jag har till och med sagt att jag aldrig vill höra av henne igen, att hon kan dra åt…. Inget har hjälpt. Kanske är det för att hon inte är en riktig människa utan en fiktiv person som bor i min hjärna. Mitt dåliga samvete. Jag kallar henne Redigberta.

Foto: Karin Karlsson

Redigberta säger åt mig att jag är en dålig kollega eller vän om jag stannar hemma eller ställer in planer när jag har migrän. Det är väl bara att ta medicin, bita ihop och hålla det man lovat. Hon viskar i örat på mig att jag inte borde sitta i soffan, äta glass och se en film när jag skulle kunna städa badrummet. Hon tycker det är oansvarigt att gå och fika med dottern, men att det är självklart att jag måste kunna bjuda på hembakt om någon kommer på besök. Hon tycker egentligen att det är slöseri med tiden att gå på skogspromenad även om jag mår bra av det. Det finns ju tvätt och disk att ta hand om. Man skulle kunna sammanfatta det med att Redigberta tycker att det är viktigare att mitt hem är tipptopp än att jag mår bra. Hon är också noga med att påpeka att jag alltid ska prioritera andras känslor och välmående framför mitt eget.

Det har tagit mig ganska många år att förstå att Redigberta har fel. Än så länge har jag inte lyckats få henne att försvinna eller tysta henne helt. Hon är väldigt, väldigt envis. Däremot har jag slutit en pakt med min mamma och några av mina vänner. En pakt där vi påminner varandra om att Redigberta och hennes gelikar har fel. Att vi säger till varandra att vi måste ge oss själva plats i våra liv för att det ska finnas något utrymme för andra. Idag vill jag vidga den pakten till att gälla er alla som läser det är här. Låt oss påminna varandra så ofta det behövs att vi både får och behöver ta hand om oss själva för att må bra. Låt oss säga till varandra att vissa dagar är det allra bästa att bara göra ingenting eller något helt onyttigt. Och till Redigberta vill jag bara säga en sak – Tack och adjö, det räcker nu!

Krönika i Lokalpressen Härryda v.17


Ibland är det omöjlig möjligt

Jag såg på någon av alla presskonferenser med statsministern den senaste tiden. Allvaret i hans blick och röst når tydligt fram genom TV-rutan. Han säger att vi måste förbereda oss på att saker inte blir som vanligt i år och att det kommer vara så i månader, snarare än veckor. Examensfester, bröllop och påskfirande får ta andra former än de brukar. Det får mig att fundera över hur vi brukar fira påsk i Sverige. Vad gör vi när vi inte kan åka till våra sommarstugor eller på fjällsemester? När det inte är läge för utklädda ungar eller påskbrasor, rollspelskonvent på Hvitfeldska eller besök hos släkten?

Plötsligt känns kyrkans påskberättelse mer aktuell än någonsin. Den rymmer på något vis hela den bergodalbana som livet är. Där finns både förtvivlan och hopp, sorg och glädje, kärlek och svek, besvikelse och upprättelse, liv och död. Minns ni vad som hände på påskdagens morgon? Minns ni hur några kvinnor bestämmer sig för att besöka en älskad väns grav. Man kan nästan ta på deras sorg, känna oron som tynger deras steg och höra frågorna som snurrar i deras huvuden. Hur ska de orka leva vidare? Vad ska de göra med alla brustna förhoppningar och krossade drömmar? Hur ska det gå för dem, är deras liv också i fara? Trots det ger dessa kvinnor sig ut i den kyliga gryningstimmen. Det går emot allt sunt förnuft, men sorgen är inte förnuftig och inte kärleken heller. De trotsar sin rädsla. De gör det för en död mans skull. För en älskad väns skull. De är på väg till hans grav, för att göra i ordning hans kropp för den sista vilan. Allt känns så slutgiltigt. Så definitivt. Väl framme vid graven möts de av en tom grav och två främlingar som frågar: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått?”

Foto: Karin Karlsson

Rädslan griper tag i kvinnorna igen. Vad har hänt? Var är deras vän? Har någon tagit hans kropp? Ingen jublande uppståndelseglädje direkt. Och varför skulle de jublat. Hur skulle de kunna tänka sig att deras älskade vän som förråtts av en av deras egna vänner, som de sett dö en långsam, plågsam död, som de själva varit med och begravt – hur skulle de kunna ens tänka tanken att han blivit levande på nytt? Hur ofta händer det? Hur skulle de ens kunna våga börja hoppas? Det är lätt att fastna där. I mörkret och hopplösheten. I uppgivenhet och tomheten. I tron att allt är kört och att det vi gör inte spelar någon roll. Det är inte sant. Varje gång vi gör något gott för någon gör vi skillnad. Påsken handlar för mig om gränser som sprängs. Påsken vill vara en påminnelse om att ibland är det omöjliga möjligt. Att godheten är starkare än ondskan, även om kan vara svårt att se det. Att kärleken är starkare än hatet, även i de mest omöjliga situationer. Att ljuset kan leta sig in i de allra mörkaste skrymslen, även om vi knappt kan ana det. I år känns den påminnelsen viktigare än någonsin.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.15


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>