Hem » Aktuellt » Karins krönika

Karins krönika

Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu. Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess


Allt som tynger dig är inte ditt att bära

Det var en gråtrött morgon, någon dag i förra veckan. Jag hade sovit uselt och huvudvärken bultade bakom vänster öga. Jag scrollade igenom mitt Facebookflöde utan att egentligen se. Plötsligt var det en mening (tillsammans med den lilla tecknade figuren som hör till kontot Herregud & co) som stack ut och fick mig att stanna upp. Orden landade rätt i hjärtat. Det stod att “Allt som tynger dig är inte ditt att bära”. 

Jag är världsmästare i konsten att oroa mig för saker jag inte kan påverka. Både i stort och smått. Jag oroar mig över om Putin kommer använda kärnvapen i Ukraina och hur vi hanterar den pågående klimatkrisen. Om hur dottern kommer att ha det på sin ridlektion och hur mycket räntorna kommer att stiga på lånet jag inte ens skrivit på än (Dessutom har jag gjort en noggrann och långsiktig hållbar kalkyl på). Över att kroppen gör så ont, om någon kommer köpa det fula bordet jag lagt ut till försäljning på Blocket och hur julen ska bli. Så när jag såg det där inlägget var det som om hela jag förvandlades till en gigantisk suck av lättnad. “Allt som tynger mig är inte mitt att bära”.

Foto: Karin Karlsson

 Jag utgår från att känslan av lättnad inte kommer vara för evigt. Jag skulle bli överraskad om en vana som funnits där så länge jag kan minnas försvann bara för att jag läst en enda kort mening, hur klok den än må vara. Det är alltså högst sannolikt att oron kommer att komma tillbaka, men samtidigt ger de där enkla orden mig hopp. De påminner om att man inte måste klara allting själv, att man kan och får lov att be om hjälp.

För om jag är världsmästare på att oroa mig så gäller motsatsen när det kommer till att be om hjälp. Rädslan för att vara till besvär lägger krokben och ställer till det för mig om och om igen. Jag försöker verkligen bli bättre både på att erkänna det för mig själv och att be om det när jag behöver hjälp. Jag kämpar med att acceptera att jag inte klarar allt själv och inte orkar göra allt på egen hand. För innerst inne vet jag så klart att det som tynger blir lättare att bära om man hjälps åt. Här vill jag också vara tydligt med att jag inte har några som helst problem med att hjälpa någon annan. Det gör jag mer än gärna. Det är en självklarhet och jag tänker inte ens en sekund att det skulle göra dem till besvärliga människor. Jag vet att det är komplett ologiskt, men mitt annars någorlunda rationella jag lyckas inte greppa tanken att andra människor skulle kunna tycka att det är lika självklart att hjälpa mig som det är för mig att hjälpa dem. 

Kanske är det därför orden om att allt inte är mitt att bära berör mig så starkt. Det var som att de där enkla orden rent fysiskt lyfte något från mina axlar. Sista strofen från en dikt av Mary Olivers dikt som heter “I worried” dök upp i huvudet. Om jag skulle översätta den så låter den strofen så här: “Slutligen insåg jag, att min oro inte lett till nånting alls. Så jag släppte den. Och jag tog min gamla kropp ut i morgonljuset och sjöng.”

Krönika i Lokalpressen Härryda v.46

Ett halvt sekel av livserfarenhet

Jag fyllde femtio år häromdagen. Det känns som ett bra tillfälle att reflektera över livet. Man kan både se tillbaka och blicka framåt. Jag tänker att det var tufft för mamma den där oktobernatten. Pappa var bortrest så hon kom in till förlossningen alldeles ensam. När jag väl kommit ut vägrade jag öppna ögonen och titta på henne. Dessutom vägrade nattportiern på hotellet där pappa bodde att koppla fram hennes samtal när hon ringde för att berätta att jag fanns. Hon gav sig dock inte utan fick till sist berätta för min yrvakna pappa att de fått en dotter. Jag tänker att jag har en hel del av min envishet efter henne. En gåva jag är stolt och tacksam över.

Foto: Karin Karlsson

Jag minns när pappa fyllde femtio. Jag tyckte att han var urgammal. Nu liver han vidare utanför tiden och själv känner jag mig inte det minsta urgammal. Eller jo, de där dagarna när värken i kroppen gör det till ett projekt att ta sig ur sängen, eller när tonåringen där hemma pratar om saker som jag aldrig hört talas om som om det vore självklarheter. De dagarna känner jag mig uråldrig. Alla andra dagar skulle jag säga att det känns bättre att vara 50 än vad det gjorde att vara både 14, 23 och 31.

Jag kan utan att tveka säga att mitt liv nu inte alls blivit som jag föreställde mig det när jag var tonåring. Det är inte mycket som stämmer med de framtidsplaner jag hade då. Livet har många gånger utmanat. Tidvis har jag till och med tvivlat på om jag skulle orka fortsätta leva. Tack och lov för den nedärvda envisheten och människors vilja att stötta och bära under de perioderna. Samtidigt har också de dagarna format mig. De har bidragit till att jag är den jag är idag.

Precis som resen av mänskligheten så vill jag bli omtyckt och älskad. Ibland har den längtan fått mig att göra en del val som kanske inte varit så smarta. I alla fall ser det ut så i backspegeln. I stunden var det inte lika självklart. Sedan har jag gjort en del rätt coola och modiga val också. Saker som jag är stolt över. Jag anar ett mönster som handlar om lita på magkänslan, om att lyssna till sig själv snarare än att försöka göra det man tror att andra önskar och förväntar sig. Jag har mycket kvar att lära, men jag är i alla fall inte i beredd att kompromissa med mig själv i samma utsträckning som jag gjort tidigare. Jag vill fortfarande bli omtyckt, men jag känner inte längre att jag måste vara älskad av alla. Det är viktigare att jag kan se mig själv i ögonen och tycka om det jag ser, även om det ibland innebär att några tycker att jag har fel eller är besvärlig. Det är viktigare att vara sann mot mig själv och mina närmaste än att jag lever mitt liv som något slags känslomässig kameleont för att passa alla, överallt. Ibland faller jag tillbaka i det andra mönstret. Mönstret där jag mina val handlat om att passa andra och att passa in. Det är som det är, men en viktig skillnad är att jag numera åtminstone ser när det händer.

Jag har inte sparat så mycket pengar i mina dagar, men jag har samlat på mig ett halvt sekel av livserfarenhet. För mig är det en rikedom i sig och jag försöker förvalta den på bästa sätt. Nu ser jag fram emot att fortsätta leva, lära mig nya saker och göra det bästa av varje dag som livet vill ge mig.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.42

I katastroftankarnas tid

Jag har en bibelapp i min telefon. Den gör att jag rent bokstavligt har bibeln i fickan och det är ju onekligen rätt praktiskt för en präst. Dessutom får jag klockan åtta varje morgon en avisering med ett bibelord för just den dagen. En del av dem passerar rätt obemärkt förbi – men på sista tiden har det varit slående många som handlat om trygghet och tillit. För några dagar sedan handlade det om att vi människor gör planer, men att Guds vilja ändå sker. Så sent som i morse så läste jag om hur Gud vill ge oss frid, tillsammans med en uppmaning att inte oroa mig och inte tappa modet.

Foto: Karin Karlsson

För mig, som lätt fastnar i mina egna katastroftankar och mardrömsscenarion, har det blivit välbehövliga påminnelser i en tid då mycket känns osäkert. Samtidigt märker jag att jag också blir en (rätt stor) smula provocerad. Jag tror att det som provocerar mig är en del av mig uppfattar de där versarna som att det går bra att sätta sig ner och vänta på att Gud ska fixa till allt utan att jag behöver göra något själv. Det tror jag verkligen inte på! Vissa dagar har jag fått ta ett par extra djupa andetag och tänka ett varv till på om de går att förstå det på något annat sätt. Efter viss möda har jag landat i att de snarare ska ses som en påminnelse om att jag inte är ensam i allt som händer, att det finns någon som jag kan dela min oro och osäkerhet med. Kanske kan det till och med vara så att jag kan få lite andrum och inte behöva lägga all min energi på att hantera stress och katastroftankar.

När kungen talade vid öppnandet av den nya riksdagen pratade han om att vi står inför oroliga tider och hur beroende vi är av varandra i sådana tider, att vi kan och behöver hjälpas åt. Ensam är inte stark. Samma dag talade jag med en person som påminde mig om att det mesta ändå brukar lösa sig till slut – även om det inte alltid blir så som vi trott och tänkt. Hon påminde om att vi båda levt ett halvt sekel och hunnit vara med om ett och annat, men att när man ser i backspegeln så har vi ändå alltid klarat oss igenom det svåra och har tagit oss vidare. Vi lever fortfarande och har det på väldigt många sätt det väldigt bra.

Det är tungt att leva i katastroftankarnas tid och då är det bra att få bli påmind om att de inte varar för evigt eller att man inte är så ensam som det känns. Påminnelsen kan vara en bibelvers som dyker upp på telefonen, men kanske ännu hellre någon som kan se en i ögonen och säga att det kommer att ordna sig den här gången också. Någon att hålla i handen och slå följe med en bit på vägen. Rätt som det är så spricker det upp bland alla orosmoln och ljuset bryter igenom igen. Och även om ljuset inte tar bort allt det svåra, kan det hjälpa oss att se andra möjligheter. När molnen skingras blir det helt enkelt lättare att se hur vägen vidare ser ut. Och ensam är aldrig stark, ensam är mest bara ensam.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.40


När sorgen knackar på….

Jag är arg på livet – eller är det kanske döden jag är arg på. Jag kan inte riktigt säga vilket just nu. De har liksom tvinnats ihop på något märkligt vis på sistone. Jag är arg för att en person som alltid funnits inte längre finns kvar på den här jorden. Jag är arg för att två tonåringar inte längre har sin pappa kvar hos sig. Jag är arg över att en människa inte får bo kvar i sitt hem när sambon plötsligt dog. Jag är arg över läget i världen och orättvisorna i samhället omkring mig. Ilskan tar över både det lilla och det stora perspektivet, men den tar en annan form än den brukar. Ilskan har förvandlats till uppgivenhet. Kanske är det sorgen som knackar på.

För trots ilskan är det som att det som händer runt omkring inte når riktigt ända fram. Det är som att det finns en tjock mur av tomhet mellan mig och resten av världen. Jag känner mig som en åskådare i mitt eget liv. Jag som bara för några veckor sedan skrev att jag vägrar ge upp min tro på människans godhet känner mig nu både bedrövad och bedövad. Jag vill gömma mig och låtsas som att det svåra inte händer på riktigt, I huvudet hör jag vildvittrorna, från berättelsen om Ronja Rövardotter, som skränar ”Syns inte, finns inte”. Jag vill helst ligga kvar under täcket, hoppas på att någon ska väcka mig och säga att allt bara är en mardröm. 

Foto: Karin Karlsson

I stället är det enda som väcker mig alarmet på telefonen. Jag trotsar min vilja att dra mig undan och släpar mig upp ur sängen. Jag gör det jag ska, men det känns samtidigt som att jag inte riktigt är där. En dag kommer en vän förbi och frågar hur jag har det. Då brister allt. Tomheten ersätts med fulgråt. Hon håller om mig, medan hennes tröja blir blöt av både tårar och snor. En annan dag är det en kollega som tar sig tid att lyssna på min frustration en stund. Hon berättar om sitt och sina tankar. Tårarna trycker på även då, men den gången lyckades jag hålla tillbaka dem. Jag är kanske inte så ensam som det känns, för i mötet med andra så finns känslorna där igen. De finns på ett sätt som jag känner igen och förstå. När jag vågar dela det jag känner med andra blir det lättare att andas. Tomheten får ge vika för närheten och närvaron en stund. Jag blir påmind om Sinnesrobönens ord. Jag ber den tyst i mitt huvud. Jag ber om sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

För jag kan inte förändra allt så det blir som jag vill. Jag orkar inte alltid förändra ens det jag kan. Jag inser att jag inte behöver klara av allt ensam, och att det kanske är det som gör hela skillnaden. I synnerhet när sorgen knackar på. Kanske är människans godhet inte så långt bort ändå. Kanske väntar kamplusten runt hörnet. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.38


En bättre värld är möjlig

Jag orkar knappt läsa eller se nyheter längre. Det är så mycket av det som händer som skrämmer och oroar. Det är så mycket våld, lidande och katastrofer att det är svårt att ta in allt. Till det kommer ett allt högre tonläge och en allt hårdare retorik i debatten. Jag blir rädd på riktigt när jag hör hur många av våra politiker uttalar sig. Jag frågar mig hur långt det ska gå och vad man är beredd att offra för att få styra. Jag undrar vart medmänskligheten och empatin har tagit vägen. Klumpen i magen växer, men jag trotsar motståndet inom mig och läser ändå. Jag tror att det är viktigt att försöka hålla koll på vad som händer och sker.

Foto: Karin Karlsson

I första artikeln av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter står det att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Allt oftare kommer jag på mig själv att undra om vi har tappat både förnuft och samvete. Hur kommer det sig annars att vi så ofta gör skillnad på människor – inte för vad de gör eller inte gör, utan beroende på vad det står för nationalitet i deras pass, vilken religiös tro de har eller vem de älskar?

Jag kanske är naiv, men jag tror att de allra flesta människor, precis som jag, vill kunna försörja sig och göra rätt för sig, att de vill leva sina liv i trygghet tillsammans med sina nära och kära och se sina barn växa upp. Jag tror att det spelar roll, både i relationerna mellan enskilda personer och i samhället som helhet, om vi förmår att vara generösa och dela med oss av det vi har till varandra. Jag tror, trots allt som händer omkring oss, att det är bättre att stärka och uppmuntra människor än att förminska eller demonisera dem. Jag tänker att vi har allt att vi vinna på att inkludera i stället för att stänga ute. Jag ser både brister och svagheter i samhället, men jag väljer att tro på människors godhet. Jag väljer att göra det även om det är svårt ibland. Jag gör det för att jag är rädd för vad som händer om vi slutar se varandra som medmänniskor. Jag gör det för att alternativet vore att ge upp. 

Jag kanske är naiv, men jag tror att om vi människor blir sedda så lär vi oss att se andra och att om vi blir respekterade så lär vi oss att respektera andra. Jag tror att tolerans går åt två håll och att om vi blir tagna i anspråk så kommer vi också att vilja bidra. Jag inser att det finns massor som vi behöver ta tag i och förändra, men jag tror att bästa sättet är att göra det tillsammans, om alla får möjlighet att vara med.

Jag kanske är naiv, men jag klamrar mig envist fast vid tron att en bättre värld är möjlig. Jag vägrar ge upp hoppet om att vi människor kan bättre än så här. Jag är helt övertygad om att kärlek gör skillnad. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.36


Vad kostar egentligen lycka?

Jag fick sällskap av en gammal man på tåget häromsistens. När han slagit sig ner på platsen bredvid mig vinkade han ivrigt till två kvinnor på perrongen, vände sig sedan om och berättade för mig att det var hans dotter och barnbarn och att han hade varit och besökt sitt föräldrahem. Föräldrahemmet var numera var familjens sommarställe och han hade varit där för första gången sedan pandemin bröt ut. Efter det var samtalet igång.

Foto: Karin Karlsson

Vi pratade på om stort och smått; det rörde sig om alltifrån det kommande valet till hustrun som dött i cancer alldeles för tidigt, om kriget i Ukraina till hur vackert Sverige är, i synnerhet på sommaren. Samtalet var inte alls så där trevande som det kan vara när man träffar någon för första gången utan flöt på som om vi var gamla vänner som inte setts på länge. Efter en stund så lutade han sig lite närmare, log varmt och sa att det var så roligt att få prata med någon på riktigt, någon som lyssnade och förstod och att han annars ägnat hela resan åt sin Ipad. Jag frågade utan att riktigt veta varför vad han brukade använda Ipaden till och han berättade att han brukade ägna minst ett par timmar om dagen åt att läsa alla nyheter som han kunde hitta och ”så håller jag koll på mina aktier såklart!”. Samtalet fortsatte och vi pratade om barn som låtit vänta på sig, men var enormt efterlängtade när de väl kom till världen och om familjemedlemmar som inte längre var i livet. Det blev lite djupare och lite mer personligt.

Efter en stund var jag tvungen att gå på toaletten. När jag kom tillbaka berättade han nöjt att han hade kollat dagens aktiekurser. Han nämnde obekymrat att han förlorat en miljon sedan dagen innan, men utgick från att han få tillbaka dem nästa dag. Jag lyckades inte riktigt hålla masken utan fick plocka upp haken någonstans i nivå med knäna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att fråga hur mycket aktiekapital han faktiskt hade. Han drog lite på svaret, och svarade sedan lite svävande att det nog var runt en halv miljard kronor. Tanken att han skulle kunna köpa lägenheten jag tittat på tidigare under dagen utan att knappt märka att pengarna var borta for genom mitt huvud. Jag hann knappt tänka den färdigt, för i nästa andetag pratade han i stället om hur mycket han älskade rökt makrill.

Vi fortsatte prata tills det var dags att gå av tåget och ingen av oss nämnde pengar igen. Strax innan det var dags att kliva av tog han min hand, höll den länge, log och gav mig en puss på kinden innan han igen talade om hur fantastiskt det var att få prata med någon en stund, att han var så lycklig att vi träffats. När vi skilts åt insåg jag att vi aldrig presenterat oss för varandra och troligen aldrig kommer att träffas igen. Jag insåg också att även om man har en förmögenhet på banken så kan lycka ändå vara något som är helt gratis. Det kan till exempel vara att samtala med en annan människa på riktigt.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.34


Jag hittade Jesus på semestern

Jag och dottern har åkt tåg till Paris i sommar. Vi passade också på att göra ett kort stopp hos goda vänner strax utanför Stuttgart på vägen. Vi lämnade Göteborgs central tidigt på morgonen för resans första etapp och var framme hos vännerna lite efter midnatt. En galet lång dag med drygt 18 timmar på tåg, men så värt för att få återse dessa underbara människor. Mindre än ett och ett halvt dygn senare for vi vidare mot Paris, vilket var bara en kort tågresa på några få timmar, men ändå som att komma till en annan värld. (När det var dags att åka hem flög vi – för då vill man ju mest bara hem.)

Foto: Karin Karlsson

Det var också tack vare våra vänner som jag hittade Jesus igen – han väntade på mig på en dammig vind, som också fungerar som rekvisitaförråd för den teaterförening mina vänner är med och driver. Längst in på vinden kunde man se hur ljuset fullkomligt strålade och där stod ett stort krucifix. Redo att plocka fram vid behov. Först var det bara en kul grej som jag skickade hem till en av mina vänner – att jag hittat Jesus på semestern – men tanken fastnade i mitt huvud och hängde kvar där under hela resan. Jesu ord om att det är honom vi hjälper när vi tar hand om och hjälper de utsatta for genom huvudet mer än en gång under veckan som vi var ute och reste. 

Jag kände det i omtanken från en kvinna på tåget som på knagglig engelska försökte förklara för mig varför vi stod stilla mitt ute i ingenstans, när jag inte förstod det långa meddelandet på tyska som gått ut i tågets högtalarsystem. Jag såg det den fullständigt överväldigande glädjen när min vän fick syn på oss på perrongen trots att hon fått vänta i över en timme extra och skulle vara på jobbet mindre än sex timmar senare. Jag kände det i hela kroppen när jag såg dottern prata och skratta med en nyfunnen vän på en båt. Jag hörde det i den främmande mannens röst som en sen kväll i Paris utkant, medan vi väntade vid ett övergångsställe, log och önskade oss en trevlig kväll för att sedan gå vidare åt sitt håll. Det fanns där tryggt i bakgrunden i tacksamheten över samtalen med dottern om sådant som är viktigt i livet. Det omslöt mig när jag med panikkänsla i kroppen stod vid AirFrance disk på flygplatsen – efter att vi i säkerhetskontrollen fått veta att vårt plan var inställt –  och mannen som tog emot oss log lugnt och fem minuter senare hade bokat om oss till ett annat plan senare på dagen.

Kanske någon tycker att det är självklarheter, men för mig är det inte det. Dessa människors öppenhet, omtanke och generositet gjorde skillnad för oss och vår resa. De gav något mer än det storslagna att stå uppe i Eiffeltornet och se utöver Paris i solnedgången, att gå runt bland alla fantastiskt vackra byggnader, se Mona Lisa i verkligheten och äta god mat. Det och att få dela de här dagarna med min tonåring får mig verkligen att ärligt vilja säga att jag hittade något jag ibland glömmer bort och tar för givet. Om man vill skulle man kunna säga att jag hittade Jesus igen. På en dammig vind i södra Tyskland.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.32


Vi är alla människor

Foto: Karin Karlsson

Den här veckan är det West Pride. Regnbågsflaggan vajar högt och lågt – också i Råda Prästgård – och jag blir alldeles varm inombords. Det är fest. Det är glädje. Det är stolthet. När paraden väller fram på Göteborgs gator så är det långt många fler än vi som går i tåget som jublar. Vi färglägger världen i regnbågens alla färger. Samtidigt finns det alltid några som står vid sidan om och är missnöjda. En del av dem nöjer sig med att stå med knuten näve i fickan och muttra, andra hotar och konfronterar. De säger att det är onaturligt och tycker att vi väl i alla fall låta bli att spöka ut oss och ställa till oreda i hela stan. De önskar att vi kunde låta bli att visa upp oss för allt och alla. De vill att vi ska stanna kvar i våra garderober.

Det är lätt att tänka att det handlar om att få ligga med vem man vill eller att få älska vem man vill – och det är viktigt, så det gör det. Också. Men för mig handlar det om något som är ännu viktigare; nämligen att få vara den man är, om identitet. Det handlar om att inte behöva göra våld på sig själv för att passa in i andra människors ramar och mallar. Det handlar om att inte behöva anpassa vem man är för att rymmas i andras föreställningar och normer. När jag går i paraden, och alla andra dagar på året, så handlar det framför allt om både min och alla andra människors rätt att vara den man är.

Det är min övertygelse att varje människa är skapad till Guds avbild, att varje människa har ett drag av gudomlighet i sin person. Det finns inbäddat i det allra innersta av vår identitet och det är något gott. Det är något som vi bär med oss genom hela livet oavsett vad som än händer. Det är också min övertygelse att varje människa är oändligt värdefull och att människovärdet är okränkbart, ovillkorat och konstant. För mig hänger de båda sakerna ihop och har inte det minsta med prestation eller duglighet att göra. De är något som är oss givet enbart för att vi är dem vi är.

Det är en övertygelse som ger konsekvenser på hur jag ser på andra människor. Den innebär för mig att om vi ifrågasätter en annan människas könsidentitet eller sexualitet så ifrågasätter vi också den människas mänsklighet och människovärde – och det i sin tur är lika absurt som om vi skulle ifrågasätta en annan människa på grund av hens hudfärg eller ursprung. Jag vet att vi människor är olika och vi ser olika ut. Vi tycker olika och tänker olika. Vi kommer från olika sammanhang och gör olika val i våra liv. Samtidigt är vi alla människor. Oavsett allt det andra.

När jag dansar ner för Avenyn med min regnbågsflagga i händerna och ett stort leende på läpparna så gör jag det för varje människas rätt att vara den man är. Jag gör det för att påminna om att vi alla är lika mycket värda och att ingenting kan ändra på det. Ingenting. Någonsin.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.24


Livet blir inte alltid som vi tänkt oss

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Ibland beror det på beslut vi själva fattar, andra gånger styr vi inte över det minsta. Något så simpelt som en vanlig förkylning eller en bilkö som gör att man inte hinner dit man ska i rätt tid kan vända upp och ner på både stora och små planer. Något så stort som att någon man älskar dör eller att den man trodde var ens livs kärlek lämnar en kan få hela livet att gunga. Börjar man fundera på alla ”om jag bara” och ”om jag bara inte” som varit genom livet så svindlar tanken snabbt. Om jag bara valt en annan utbildning, om jag bara vågat berätta för killen jag var kär i på högstadiet att jag var det, om jag bara inte tackat nej till det där jobbet, om jag inte ”swipat” vänster istället för höger, om jag bara…

Foto: Karin Karlsson

För några år sedan var det en psykolog som sa till mig att jag skulle föreställa mig en situation tidigare i mitt liv där jag inte stått upp för mig själv och sedan gå fram och be mitt yngre jag om förlåtelse. Jag funderade en stund innan jag frågade henne vad jag borde be om förlåtelse för. Hon sa att det var helt upp till mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes som att jag antingen måste be om förlåtelse för allt jag gjort eller så inget alls, eftersom alla de val jag gjort – både de bra och dåliga – är anledningen att jag är den jag är.

Jag har definitivt gjort både bra och dåliga val i mitt liv. Samtidigt är det helt klart att även de dåliga besluten har tagit mig vidare i livet. Jag står inte längre kvar på samma plats som jag gjorde för fem, tio eller för all del 45 år sedan. Mina val och beslut, mina erfarenheter och upplevelser, mina besvikelser och svek; ja, allt det jag varit med om i livet är sammantaget orsaken till att jag är den jag är idag. Även om vissa vägval har berott på okloka val eller svåra upplevelser har de gjort att jag upplevt annat som jag kanske aldrig fått vara med om, om jag valt klokare eller sluppit vissa saker. Det jag ångrar mest är sådant jag inte har gjort.

Det finns naturligtvis saker som jag inte önskar att någon enda människa ska behöva uppleva. Det finns definitivt saker i mitt liv som jag gärna sluppit. Men jag tänker ändå att i slutänden är det inte det som händer som är det viktiga, utan vad vi gör med det – och vad vi låter det göra med oss. Mina ärr – både osynliga och synliga – kommer finnas kvar, men kanske gör det att jag kan stötta någon annan i en liknande situation, kanske hjälper de mig att förstå eller ökar min empati för andra människor. Kanske kan det växa fram något nytt också ur de svåra erfarenheterna. Kanske gör det att jag uppskattar annat jag är med om på ett nytt sätt.

Besvikelser och svårigheter, sorg och smärta är en del av livet, men det är även kärlek och glädje, vänskap och tacksamhet. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss, men det är så det är att leva.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.22


En komplimang kostar så lite

När en känd person dör är det plötsligt som att människor står på rad för att få berätta för världen hur fantastisk den personen var. När det för knappt två veckor sedan blev känt Bengan Johansson hade dött, dök det upp otaliga hyllningar till denne man både i media i allmänhet och i mitt eget flöde på olika sociala medier. Bara ett par dagar senare upprepades fenomenet när Kjell Lönnå lämnat det här livet.

Det är inte så att jag på något vis missunnar någon av dem den uppskattningen.  Tvärtom har de båda två betytt väldigt mycket för väldigt många och kan utan överdrift beskrivas som folkkära. Under många år ledde Bengan och hans boys det svenska herrlandslaget i handboll till seger efter seger och hans ”gurkburk” blev välkänd långt utanför handbollsvärlden. Kjell Lönnå har med såväl körsång som allsång, spridit glädje till otaliga människor genom år. Folk har suttit hemma i sina Tv-soffor och vardagsrum och både lyssnat och sjungit med av hjärtans lust. Jag skulle också säga att samma fenomen i stor utsträckning gäller även när de som inte är kändisar dör – även om hyllningarna såklart inte får lika stor spridning då.

Foto: Karin Karlsson

Dansbandet Vikingarna gjorde för många år sedan en låt som handlade om att ge varandra blommor medan vi lever och inte vänta tills en person är död. Det får mig att fundera om varför det ofta blir så att vi väntar med att säga allt det där fina, uppskattande tills någon är borta. Om det faktiskt är så att vi är bättre på att berätta för andra vad en människa betytt än att säga det direkt till den som det faktiskt berör. Beror det på att vi tror att något är så självklart att det inte behöver sägas. Eller är det kanske så att vi tänker att som gjort något bra förstår själv hur betydelsefullt det faktisk var och därför inte behöver någon uppskattning. Oavsett orsak så tycker jag att det är trams!

Jag behöver inte se längre än till mig själv för att inse hur glad jag blir om jag får uppskattning av någon. En oväntad komplimang värmer mer än solen en högsommardag. En klapp på axeln eller ett leende från någon kan vara det som gör skillnaden på en bra och en dålig dag. Häromsistens var det en person som satt längst bak i kyrkan och gjorde tummen upp, och det i sin tur gjorde att jag orkade ge lite till även om tröttheten värkte i kroppen den eftermiddagen. Men det jag tycker är allra mest spännande att det funkar precis lika bra omvänt.  Det är lika fantastiskt att få se glädjen hos en människa när jag är den som ger någon en komplimang hen inte väntat sig som att få en själv. Jag blir alldeles varm inombords av att se ett leende spricka upp i en annan människas ansikte, när hen inser att hen gör skillnad. Det kan vara stort eller smått, men jag tror inte att det finns någon som inte blir glad av att få uppskattning. Dessutom kostar det så lite och ger så mycket.

Avslutningsvis vill jag tacka Johan för tipset vad den här krönikan skulle handla om – du är fantastisk!

Krönika i Lokalpressen Härryda v.20


Om Föräldraskap och att känna sig överflödig

Jag vill så gärna vara en bra mamma, men fasen vad svårt det är. Inte för att min tonåring är orimligt krävande att vara förälder till, tvärtom verkar hon de flesta dagar tycka att jag är helt okej om än lite överbeskyddande. Om någon ställer orimliga krav på föräldraskapet är det jag själv och min största utmaning är att förutsättningarna hela tiden förändras. Lagom tills jag tycker att jag har någorlunda koll på situationen så har saker och ting ändrats igen.

Just nu tränar jag på att känna mig överflödig, och samtidigt att vara beredd på att blixtinkallas. Det är svårt att förstå att det bara är ett par år sedan hon stod på trappan och kollade att jag inte försvann när jag gick ut med soporna eller gick till brevlådan. Jag borde vara stolt över hur självständig hon är och hur väl hon argumenterar för både det hon vill och tycker. Hur sunda värderingar och hur bra hon är på att sätta tydliga gränser för att må bra. Och jag är väldigt stolt över det! Alla dagar i veckan!

Foto: Karin Karlsson

Utmaningen är att hon håller på att upptäcka sammanhang som jag inte känner till, tillsammans med människor jag inte känner. Det jag får veta är det hon väljer att berätta. Hon tillbringar den mesta av sin tid hemma i sitt rum med dörren stängd och tycker det är skönt att vara ensam. Missförstå mig inte – jag förstår att det är så här livet ska vara. Det är så jag själv gjorde när jag var i hennes ålder, men jag tycker ändå det är svårt. Jag vill finnas där utan att begränsa henne, jag vill få veta vad hon håller på med utan att lägga mig i. Jag älskar när vi pratar om böcker, musik eller hur det är i skolan eller när vi argumenterar om något bara för att vi båda älskar att diskutera, men inte har något problem i att landa i att vi tycker olika. Det svåra är suckarna som hon försöker dölja när jag berättar något hon tycker är självklart eller frågar sådant hon inte vill prata med mig om, när hon lite överseende säger att jag är fånig som oroar mig i onödan, men att det väl ingår i att vara mamma. Då känner jag mig enormt överflödig och samtidigt lite korkad för att jag glömmer att hon inte längre är min bäbis, att jag faktiskt inte kan skydda henne från allt och att hon måste få leva sitt liv.   

Så jag försöker vänja mig vid det nya. Gör upp egna planer, går och gymmar, tar en fika med en kompis, planerar för att jobba helg även på ”mammaveckor”. Det går ganska bra. Tills det händer något som är akut i hennes värld. Då kan det komma fem sms på två minuter – det kan vara att hon har glömt skoldatorn, behöver köpa något eller vill bara ta en lite utflykt och visa mig de senaste favoritlåtarna. I stunden händer det att jag blir lite irriterad. Varför måste hon höra av sig den lilla stund jag gör något annat när jag varit tillgänglig så många timmar. Men innerst inne är jag glad och tacksam för att hon vet att hon alltid kan höra av sig till sin mamma. Vad det än gäller.

Men fasen vad det är svårt att förklara det utan att det blir fel.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.14


Tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans

”Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans”. Orden lades upp på Twitter dagen efter den fruktansvärda attacken på Utøya, i Norge sommaren 2011. Kvinnan som la upp dem heter Helle Gannestad och hon var då medlem i Norska Arbeiderpartiets Ungdomsförbund. Vid en minnesgudstjänst efter attacken valde Jens Stoltenberg, som då var statsminister i Norge, att göra hennes ord till sina.

I dag finns det en annan man som visar otroligt mycket hat. En man som hotar alla som inte ställer sig bakom hans maktanspråk och har ambitionen att med våld rita om Europas karta. Putins krig – för det är definitivt Putins och inte det ryska folkets krig; det är viktigt att komma ihåg – i Ukraina är fruktansvärt och förfärligt på alla vis. Vi ser bilder på granatexplosioner, på sönderbombade sjukhus och otaliga människor på flykt. Vi hör berättelser om flyglarm och nätter i skyddsrum, om människor som fängslas när de protesterar mot kriget och soldater som inte ens vet varför de är där, mitt i våldets centrum. Vissa dagar är jag mest arg och frustrerad, andra dagar tar känslan av vanmakt och hopplöshet över. Tårarna rinner när jag scrollar i nyhetsflödet. Det är krig och det är nära. Jag tänker att det kanske är vår tur att göra Helle Gannestads ord till våra.

Beslut om ekonomiska sanktioner eller om vilka eventuella vapen som ska skickas, att göra kraftfulla uttalanden och försöka sätta press på Putin ligger på en nivå där de flesta av oss inte har möjlighet att göra något. Vi får göra annat istället. Varje person som vill vara med och hjälpa, varje sak vi gör tillsammans är viktig. Ju fler vi är som ställer upp, ju större möjlighet att göra skillnad. Vi kan visa vår solidaritet med dem som drabbas. Vi kan dela med oss något av det vi har för att hjälpa dem som inte kan fly från kriget och förödelsen. Vi kan ta emot dem som kommer hit och stötta dem när de försöker bygga upp ett nytt liv här. Vi kan hjälpa varandra att hantera alla de känslor som kriget väcker hos oss. Vi kan visa kärlek och medmänsklighet.

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och förfärligt, precis som alla krig. Kriget i Ukraina ligger nära både i tid och rum, men det är inte det enda kriget som pågår i världen. Det finns människor över hela jorden som behöver vår medmänsklighet och kärlek. Det kan tyckas övermäktigt och ibland till och med hopplöst, men tillsammans kan vi göra otroligt mycket mer än vad var och en kan göra ensam. Så låt oss bidra, var och en med det vi kan. Låt oss hjälpa varandra att komma ihåg att sanning är starkare än lögn, godhet starkare än ondska och kärlek starkare än hat. Nu ska jag lyssna på Cornelis Vreeswjik och den gamla klassikern ”I natt jag drömde” en gång till. Efter det ska jag se vad jag bäst kan göra för att visa mer kärlek i världen just idag. Just där jag är.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.12


Kyrkogården – en plats för möten

Under många år tänkte jag att det alltid blåser kallt på kyrkogården. I alla fall minns jag det som att alltid var så när jag som liten besökte morfars grav tillsammans med mormor och mamma. Även de varmaste sommardagarna. Jag minns att jag tänkte att det nog berodde på att det var en kyrkogård. Numera anar jag att det helt enkelt beror på att den ligger på en plats där det väldigt ofta blåser.

Foto: Karin Karlsson

Ett annat minne är från när jag var tio, kanske elva år. Jag var ute och cyklade omkring för mig själv. Av misstag råkade jag hamna på Restad sjukhuskyrkogård. Restad var ett gammalt mentalsjukhus som låg inte långt från där jag växte upp. Det fanns några få stora gravstenar med namn på överläkare och liknande, men otaliga kors där det endast fanns ett M eller K och ett nummer för att visa vilken patient som låg begravd där. Jag blev helt förtvivlad av de långa raderna med kors utan namn som fyllde kyrkogården. Den kylan jag kände där var en annan sort. Den tog tag i mig inifrån.

Idag betyder kyrkogårdar något helt annat för mig. Visst är de på många sätt förknippade med avsked. Tillfällen då man stått vid kanten på en grav med tårar i ögonen och en blomma i handen. Stunder då man påmints om att livet inte längre är som det var innan. Men de är också förknippade med möten.

Om jag får en stund över på jobbet tar jag gärna en promenad på kyrkogården. Där är vackert och där finns ett lugn som hjälper mig att landa en stund. Jag hinner möta mig själv och mina egna funderingar. Ibland går jag bara runt och låter tankarna vandra. Ibland kan jag stanna upp vid graven där någon jag känner ligger. Jag får tillfälle att minnas vad hen betytt för mig i mitt liv. Det händer att jag småpratar lite med den som ligger där. Det är som att stillheten på kyrkogården bidrar till att reda ut sådant som just då snurrar i mitt huvud. Stunderna på kyrkogården hjälper mig se mitt eget liv i ett annat ljus. De ger ett annat perspektiv. Jag hinner möta mig själv.

Ibland träffar jag någon när jag promenerar runt. Vi kanske sitter tysta ihop i minneslunden en stund, eller småpratar lite medan vi sitter på en bänk i solskenet. Ibland pratar vi om någon gemensam bekant vars grav vi velat titta till, ibland delar vi de frågor och tankar som ligger närmast hjärtat där och då. Det kan vara någon jag känner eller men oftast är det en människa jag aldrig sett förut. Oavsett gör sammanhanget att det känns naturligt att dela en den där stunden. Även om vi aldrig ses igen, har vi fått dela något betydelsefullt. Ett möte att bära med sig.  

Många tänder ljus eller sätter blommor på sina näras gravar. Jag vet en person som varje år har picknick vid sin dotters grav på hennes födelsedag. I år skulle hon fyllt 22. Någon annan sitter i minneslunden med sin kaffekopp. Det finns naturligtvis oräkneliga sätt att minnas dem som gått före och att gå till kyrkogården är bara ett. Det är inte något man måste, eller ens borde men det är något man kan göra om man själv vill. För mig är kyrkogårdar numera en plats för möten med både levande och döda.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.10


Livet är inte perfekt

För ett par veckor sedan tog en 25-åring från Trollhättan dubbla OS-guld. Han slog olympiska rekord på både 5000 meter och 10000 meter. På den långa distansen slog han även världsrekord, vilket han för övrigt gjorde även när han tog VM-guld i fjol. En fantastisk insats såklart, något som imponerar, en bragd. Något som imponerar än mer på mig är hans sätt att se på sin skridskoåkning och på livet i stort. När man ser på hans meritlista är det lätt att tro han gjort en spikrak karriär, med ett totalt fokus på sin åkning. Så enkelt är det inte. När han som junior vunnit två raka VM-guld bestämde han sig för att ta en paus eftersom han ville hinna med annat än att bara gå i skolan och åka skridskor. Efter OS 2018 var det dags för ytterligare en paus. Nils har också kämpat med höftproblem och det är inte säkert om han kommer att kunna sin karriär som skridskoåkare efter OS.    

Foto: Karin Karlsson

I en segerintervju efter det första OS-guldet säger han att allt inte handlar om medaljer och att vad man än väljer att göra i sitt liv så behöver man offra annat. Han pratar om att göra sina egna val, om drömmarna som väljer oss och det stora att få göra sin livsresa med dem man tycker om. Han påminner om att även om det kan vara uppförsbackar i livet kan utsikten vara fin när man kommer upp för backarna och att även en sorglig film kan vara en bra film. Det låter enkelt och självklart när han säger det, men jag tänker att han återger en av livets allra viktigaste insikter – insikten att livet inte är perfekt.

Livet är inte perfekt. Inte för någon. Ingens livsväg är spikrak. Solskenshistorier varvas med stormiga tider. Våra drömmar kan hjälpa oss att hitta riktningen. Människorna vi möter eller slår följe med kan ge ork att gå vidare och skänka glädje under tiden, men vi kommer inte att slippa undan uppförsbackar. Det kommer att dyka upp mörka gränder eller hinder på vägen. En del svårigheter finns i det öppna så att alla kan se, och annat får vi kämpa med på egen hand, på insidan. Så är det för alla och möjligen kan den vetskapen göra oss mer ödmjuka inför varandra.

Livet är inte perfekt, men det kan absolut vara bra ändå. Att ha tagit sig upp för de tunga backarna, ger nya perspektiv på tillvaron. Att ta sig igenom sorger och svårigheter hjälper oss att se på livet med andra ögon.  Allt det vi varit med om i livet – både positivt och negativt – har påverkat oss att bli dem vi är. Alla de val vi gjort – både de bra och de dåliga – har lett oss fram till den punkt där vi befinner oss just nu. Varje steg vi tar framöver för oss vidare mot en framtid vi inte vet något säkert om, men som vi kan vara med och forma. Livet är inte perfekt, men det är en gåva som var och en av oss har fått. Drygt 86000 sekunder per dygn att uppleva och finnas till. Ditt liv kanske inte är perfekt, men det är ditt att leva.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.8


Ord gör skillnad

Ord gör skillnad. Även ett par ogenomtänkta ord som sägs i förbifarten kan påverka en annan människa mer än vi anar. För mig handlade det om några få ord som uttalades en gråkall vinterdag och de landade mitt i mig. Om de sagts i ett annat läge kanske de fladdrat förbi som en fjäril som fladdrar från en blomma till en annan en solig sommardag. I stället fick de trängas i mitt inre med den allmänna vintertröttheten och oron över min värkande kropp. Strax efteråt anslöt sig de trogna – men inte särskilt hjälpsamma – vapendragarna stress och rädsla till sällskapet. Det blev både trångt och rörigt inom mig. Logik och rimlighet kastades över ända och på nätterna målade jag upp det ena mardrömsscenariot efter det andra i mina tankar. Utåt sett försökte jag hålla mig lugn, men på insidan höll jag på att gå i småbitar. Hur jag än vred och vände på tankarna hittade jag ingen vettig väg ut ur kaoset.

Så höll jag på under några veckor. Till slut gick det inte att hålla allt det jag kände inom mig längre. Jag gläntade på dörren och släppte in några av mina närmaste i kaoset. Då hände det igen – att orden gjorde skillnad. Det som innan verkat som ett totalt ogripbart kaos fick något som åtminstone liknade konturer. I ett till synes olösligt trassel hittade jag en ände att börja nysta i. De som fick ana något av kaoset kunde visserligen inte ta bort de ord som sagts innan, men de kunde fylla på med andra ord; visa på alternativ och möjligheter. Ord som lugnade och hjälpte mig att se på saken från ett annat perspektiv. Tack vare deras hjälp lyckades jag till slut hitta mina egna ord och formulera mina tankar och frågor. Frågor som jag också vågade ställa frågan till den person som från början satt igång allt grubblande inom mig. Sällan har jag hört någon bli så överraskad. Det visade sig att det som orsakat mig veckor av oro och stress helt enkelt var ett missförstånd. Katastrofen stod inte alls och väntade runt hörnet, utan läget var ett helt annat än det jag först trott. Jag var så lättad att jag grät efteråt.

Foto: Karin Karlsson

Allt det här funderade jag på när jag var ute i skogen och promenerade häromdagen. En promenad då jag på nytt insåg hur viktiga våra ord är, och hur vi kan använda orden både till att bygga upp och för att trycka ner varandra. En promenad då jag ännu en gång påmindes om hur betydelsefullt det är att ha någon att dela sin oro och sina tankar med, och hur tacksam jag är över de kloka, fina människor som jag har i min närhet. En promenad då jag inte kände hur kallt februariregnet var utan upptäckte först när jag kommer hem att jag var genomblöt. I stället hörde jag fåglar som kvittrar, såg en larv som vaknat ur sin vinterdvala alldeles för tidigt. Sammantaget gör allt det att jag vågar hoppas på soliga sommardagar då fjärilarna fladdrar förbi från blomma till blomma igen.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.6


Att känna sig begränsad i en värld full av valmöjligheter

Häromdagen var det någon som påminde mig om att det är valår i år. Samtidigt tycker jag att varje dag känns som något av en valdag, med tanke på hur många olika val man gör hela tiden – en del av dem är kanske inte så stora, men vissa påverkar lång tid framöver. Just nu får jag dagligen erbjudanden om att byta elleverantör, andra gånger handlar det om vilken telefonoperatör, vilka streamingtjänster eller vilken dejtingapp som passar mig bäst. Vilket gym ska jag träna på och var ska jag köpa min mat och om jag ska beställa färdiga matkassar eller göra min egen inköpslista.  Jag förväntas planera för min pension och välja vilken skola mitt barn ska gå till. På apoteket får jag frågan om jag verkligen vill ha Alvedon eller byta till deras egen motsvarighet. När jag vill läsa en bok kan jag välja om jag vill ha en fysisk bok i handen eller lyssna på den i min telefon. Det finns otroligt många val att göra och en mängd parametrar att väga in – de flesta av dem är bara några musklick bort. Ytterligare några knapptryck senare har jag också bekräftat att jag är jag, med hjälp av mitt Bankid. Vid en första anblick verkar det här kanske som ett lyxproblem. Jag lever mitt i det här; jag gör en stor del av mina inköp online och har redan valt olika leverantörer för olika tjänster. Jag älskar att träna när gymmet är obemannat och lägger mycket tid på sociala medier, både att följa andra och dela saker själv. Jag blir visserligen otroligt trött av alla val, men jag har ändå möjligheten att välja.

Foto: Karin Karlsson

Gång på gång påminns jag också om att inte alla, alltid har samma möjlighet – eller förmåga. Ibland är det sjukdom och värk, att man inte behärskar tekniken eller att pengarna inte räcker som begränsar. Det kan också vara så att pandemirestriktioner gör det men helst vill omöjligt eller att alla valmöjligheter i sig får det att kortsluta så att man till slut inte förmår välja alls. En vän, som till det yttre har allt, berättade nyligen om hur tomt hen tycker att livet är och hur ledsen hen är. En annan dag fick jag en hälsning från en annan person som inte vet hur hen ska orka en endaste dag till av hemarbete och social distans. En tredje vågar knappt lämna sitt hem längre eftersom vare synen och balanssinnet funkar som de borde längre och hen vill inte besvära någon med att följa med. Trots alla valmöjligheter är vi många som känner oss ensamma och isolerade. En emoji med glad mun är inte samma sak som att höra en annan människas skratt, En bild på ett hjärta inte det samma som att någon kramar om en när man är ledsen, att genom knappval klicka sig fram till det man ska göra är inte detsamma som att bolla sina frågor med en person.

Trots alla otaliga knappval och musklick så finns närvaro eller närhet aldrig med bland alternativen vi får att välja på. Vi kan använda våra Bank-id för att visa vilka vi är hur många gånger som helst, men det är helt värdelöst när man längtar efter ögonkontakt med en annan människa eller vill bli sedd på riktigt. Vare sig Google eller Siri kan hjälpa till när behovet av en kram eller önskan att dricka en kopp te med någon blir akut. Vi interagerar mer än någonsin och ändå känner sig så många mer ensamma. Begränsningarna blir tydliga, trots alla valmöjligheter. Skulle vi kunna göra ett annat val?

Krönika i Lokalpressen Härryda v.4


Älskad – oavsett allt

På annandag jul somnande den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu in för sista gången och världen blev en mycket fattigare plats. Tutu var en av mina stora förebilder. Orden räcker inte till för att beskriva vad han har betytt vare sig för mig personligen eller för världen i stort. Därför har jag ägnat en del av min julledighet åt att läsa om en av hans böcker, en liten bok om hopp och drömmar, om att förändra världen. Hans varma leende lyser igenom på varje sida, och några tankar hänger kvar även efter att boken tagit plats i bokhyllan igen.

Foto: Karin Karlsson

Han skriver om Guds kärlek till oss människor i sin bok. Han menar att det inte handlar om vad vi gör, hur vi ser ut, vad vi kan eller vad vi har. Guds kärlek till oss finns där oavsett allt. Vi är älskade och det ligger invävt i vårt DNA, i allt det vi är. Det i sig är stort nog, men han lägger dessutom till en dimension som åtminstone inte jag tänkt så tydligt förut.  Han menar att det inte finns något vi kan göra för att Gud ska älska oss vare mer eller mindre. Kärleken finns där och kommer alltid att finnas där, oavsett allt! Han menar på fullt allvar att det inte finns någonting vi kan göra för att Gud ska älska oss mindre. Det är den tanken som fastnar i mig.

Sedan följer ett resonemang kring hur högt vi människor värderar sådant som framgång, styrka och att lyckas. Det är som vi tror att det är sådana saker som ligger till grund för vårt människovärde. Tutu menar att vi behöver vända upp och ner på den föreställningen. Tillkortakommanden och misslyckanden, svaghet och sårbarhet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vi behöver påminna oss om och öva på att älska både andra och oss själva trots att det är så. Att inte låta hat eller förakt ta över när det inte blir som vi trott eller hoppats. Att se det goda i varandra även när saker och ting faktiskt går käpprätt åt skogen. Hur vi än gör så kommer vi att bli sårade och ledsna, besvikna och arga i livet, men om vi kommer ihåg att varje människa är älskad kan vi i bästa fall också känna medkänsla när det händer.

Jag tänker att det är i sprickor och skarvar som ljuset kan hitta nya vägar. Det är när vi ser det goda i en människa som hen kan växa och utvecklas. Det är när en människa känner sig älskad som hen vågar försöka igen även om hen misslyckats förut. Jag tänker att godhet och goda nyheter sprider sig som ringar på vattnet. Jag vet att det finns en massa elände i världen, men jag vet också att det finns solskenshistorier och lyckliga slut. Därför blir mitt nyårslöfte i år att försöka se, leta efter och lyfta fram det goda, i mig själv och hos andra. Om vi hjälps med det åt kan vi förändra världen. Tillsammans kan vi göra världen bättre för många.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.2


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>