Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu. Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess…
För knappt två veckor sedan var det val– och sedan dess har jag funderat en hel del på olika val. Inte så mycket på parlamentariska val, utan mer på hur många olika val som vi människor gör i våra liv. Det finns en massa vardagliga val som behöver göras hela tiden. Vi behöver välja vad vi ska äta till middag, om vi ska ringa det där samtalet som vi skjutit upp alldeles för länge, var vi ska tanka bilen och så vidare. Andra gånger ställs vi inför val som påverkar oss långt efteråt och kan göra att våra liv tar en helt ny riktning. Val som vem vi vill dela livet med, var vi tänker bo, hur vi ska försörja oss. Smått och stort blandas genom livet.
Häromnatten kunde jag inte sova. I stället låg jag och funderade på alla de osannolika omständigheter och val som ledde fram till att jag för drygt 30 år sedan övervägde att gifta mig och bosätta mig i Betlehem. Jag hade aldrig tidigare drömt om att bo utomlands, tvärtom tyckte jag det verkade läskigt, så när en kurskamrat frågade mig om jag var intresserad av ett stipendium för att studera i Jerusalem så lyssnade jag mest för att vara snäll. Inte långt efter det så gjorde personen jag var tillsammans med slut. Jag blev otroligt ledsen och besviken och ville bara komma bort från allt. Det ledde till att jag skickade in en ansökan trots allt. Mot alla odds fick jag stipendiet. Jag hade bara varit i Jerusalem några veckor när jag hamnade på en gudstjänst i Betlehem. Där träffade jag en person som vände upp och ner på min värld, och det dröjde inte länge innan jag trodde att vi att vi skulle leva tillsammans för alltid. Så blev det inte, men den där sömnlösa natten funderade jag länge på hur mitt liv sett ut nu om jag stannat kvar.
Det är bara ett exempel i livet då jag kunde valt annorlunda än jag gjorde. Hade jag valt annorlunda kunde jag hamnat på en helt annan plats i livet än där jag är nu. Hur livet sett ut då går naturligtvis inte att veta. Jag hör inte till dem som tror att det finns en i förväg utstakad väg för varje människa. Jag tror att vi själva och våra val spelar roll för vart vi hamnar i livet. Jag tror inte heller att allt som sker har en mening i sig självt. Jag tror däremot att svåra saker i livet kan få någon sorts mening, även det inte alltid känns så i stunden. Jag trodde till exempel att livet var slut när den där pojkvännen gjorde slut – men om jag tittar tillbaka på den våren ifrån den plats jag befinner mig nu så ser jag i stället att jag fick upptäcka en helt annan värld och att det gav mig vänner för livet.
Istället för att oroa mig över bristen på sömn den där natten kom jag på mig själv med att ligga i min säng och le för mig själv. Jag log för att livet är så förunderligt och för att det händer fantastiska saker när vi minst anar det. Kanske träffar du en ny vän imorgon. Kanske upptäcker du att det finns saker i livet som du inte ens visste att du saknat. Kanske bestämmer du dig för att testa något som du aldrig tänkt på innan. Vi kan visserligen inte välja allt själva, även andras val påverkar oss. Men vi kan ändå behöva fråga oss vad vi gör av de valmöjligheter vi faktiskt får.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.39
För de flesta jag känner är det ett nödvändigt ont att gå till gymmet, något man gör för att man vet att man borde. För mig är det tvärtom. Det är något jag längtar efter, även om jag fått sänka ambitionsnivån rejält de senaste åren. Länge sa jag att jag skulle bli stark som Pippi. Nu för tiden är mitt fokus att hålla mig stark nog att orka klara av vardagen. Och även om jag varken är lika stark eller orkar lika mycket som när jag var som starkast så kan jag inte låta bli att le när hjärnan och resten av kroppen samarbetar medan jag är där. När jag orkar göra lite fler repetitioner än jag hoppats eller en övning känns lite lättare att göra än den gjorde senast.
Så var det inte när jag började gymma. Då var jag tvärtom mest rädd att göra fel. Jag minns särskilt ett tillfälle, jag hade kanske hållit på ett par månader, och en instruktör skulle hjälpa mig att sätta ihop ett träningsprogram. Efter en stund föreslog han att jag skulle pröva några övningar med hantlar. Jag blev helt vettskrämd och försökte förklara för honom att jag inte skulle kunna göra dem. Jag berättade att jag var livrädd att de där stora, biffiga killarna i hantelhörnan, de som lyfte 25 kilo tunga hantlar som om de vore mjölkpaket, skulle skratta åt mig. Instruktören log lite och sa att jag inte behövde bekymra mig om det. Han sa också att de killarna hade så fullt upp med sig själva och sitt eget att de antagligen inte ens skulle lägga märke mig. Jag vet inte om det var så, men det var i alla fall ingen som skrattade åt mig. Så småningom slutade jag vara rädd. Med tiden har jag också slutat jämföra mig med vad andra gör. Jag gör det jag vill, på mitt sätt, för att jag mår bra av det.
Jag har också insett att jag tycker om att det är en sådan blandning av människor som är på gymmet. Vissa är just så där stora och biffiga, andra ganska små men otroligt smidiga. Vissa springer på löpbandet, andra lyfter frivikter och skivstänger. Vissa är extremt fokuserade, andra verkar prata mer än de tränar. Vissa kommer ofta, andra går några gånger i januari eller hur länge de nu orkar hålla nyårslöftet vid liv. Vissa har hållit på i många år, andra är där för första gången och går lite vilset omkring och vet inte riktigt var de ska börja. Vissa använder träningsmaskinerna, andra använder sin egen kropp som träningsredskap. Vissa tränar med ett tydligt mål och andra gör det för att de behöver det. Där finns människor i alla åldrar, i olika storlekar och från alla möjliga sammanhang. Vi är och vi gör olika och det är helt okej. Vissa av de som är där har jag pratat lite med, några få vet jag namnet på, men ändå känner jag en känsla av tillhörighet och samhörighet när jag kommer dit.
Jag önskar att jag upplevde att det som lika självklart på fler ställen. Att det fanns många fler ställen där det är okej att vi är olika och gör olika. Sammanhang där det ses som något gott att vi ser olika ut och har olika sätt att uppnå våra mål. Där vi kan känna att vi hör ihop även om vi har olika förutsättningar och olika drömmar. Jag önskar att vi inte glömmer bort att mångfald är både bra, vackert och viktigt. Inte bara på gymmet utan i hela samhället.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.37
Sommaren är min absolut bästa tid på året. Jag njuter av ljusa kvällar och att bada i havet. Av att kunna sitta på balkongen på kvällen utan frysa och att inte behöva ha jacka på mig när jag går ut. Av att under flera veckor inte behöva ställa någon väckarklocka och kunna ta dagen som den kommer. Av att kunna hälsa på och träffa människor som annars är svårt att få tid för i ett pressat vardagsschema. Av att cykla iväg för att plocka hallon och känna lukten av nykokt hallonsylt sprida sig i köket. Inget av det där gör mig unik, vi är många som älskar sommaren. Snarare låter jag som hämtad ur en reklamkampanj för svensk sommar. Det förunderliga med allt det där jag älskar med sommaren är att det inte bara gör mig glad i stunden. Det blir också minnen att bära med sig, minnen som känns som en varm, gosig filt när höstregnet slår mot fönstren i november. Det blir något att drömma om vid frukostbordet en becksvart januarimorgon. Det blir något att längta efter när man håller på att komma försent för att man står och skrapar bilrutor och isen känns lika tjock som inlandsisen.
Den här sommaren kommer inte gå till historien som en bra sommar för mig. Även om jag inte hade några storslagna planer är det ändå inte mycket som blev som det jag hoppats på och längtat efter. Min trasiga rygg har satt fler käppar i hjulet för mig än vanligt. Vissa dagar har det varit en seger att kunna gå de få stegen från sängen till badrummet. Andra dagar har jag kraschlandat i soffan och sedan inte tagit mig därifrån på flera timmar. Ofta har jag vaknat alldeles för tidigt för att smärtan gjort det omöjligt att sova vidare.
Vänner jag hade tänkt att höra av mig till
har inte ens fått ett sms, för att jag inte vetat vad jag ska skriva. Utflykter jag längtat efter har fått skjutas på framtiden. De som blivit av har varit korta och vissa gånger krävt flera dagars återhämtning. Smärtan och värken varierar visserligen i styrka, men den är alltid där. Det tär på både lusten att göra något och orken att klara av det. Tyvärr gör inte det här heller mig unik. Även om orsakerna varierar, så är vi många som inte har haft den sommar vi hoppats på och längtat efter.
Genom allt det har ett par strofer ur en psalm dykt upp gång på gång i mina tankar: ”När livet inte blir som vi har tänkt oss, vad gör vi med vår bitterhet och skam?”
Visserligen är det varken bitterhet eller skam jag känner i första hand, utan istället besvikelse och uppgivenhet – men frågan vad jag ska göra med de känslorna har jag ägnat otaliga timmar åt i sommar utan att bli nämnvärt klokare. Nu när sommaren närmar sig sitt slut så klamrar jag mig fast vid fortsättningen: ”Om hoppets Gud får bära oss igenom, kan trots allt något nytt få växa fram”.
Vad eller vem som ger hopp kan så klart vara olika för olika människor, men för mig har hoppet nyligen fått formen av en remiss till ortopeden. Kanske kan den leda till att något nytt kan växa fram. Den kommande hösten och vintern kommer jag behöva leva på minnen från andra somrar, men jag längtar redan efter att få skapa nya.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.35
Så här i valtider är det inte ovanligt att man träffar på politiker som delar ut flygblad. Partierna vill berätta om sin politik och värva röster. Det är inget konstigt med det. Det är så det ska vara i en demokrati. Ibland kan man dock fundera på var och när de väljer att dela ut sina flygblad. Ett tillfälle som fortfarande sticker ut – åtminstone i mina ögon – var när Jimmie Åkesson 2020 reste till flyktingläger på gränsen mellan Turkiet och Grekland. Han åkte dit för att dela ut flygblad med texten ”Sverige är fullt!”. Det mest anmärkningsvärda var dock inte budskapet, utan att tillsammans Sverigedemokraterna som stod även ”svenska folket” som avsändare på flygbladen. Det var många, både till höger och vänster, som ifrågasatte Åkessons agerande den gången.
Sedan dess har den politiska kartan ritats om rejält och så gott som varje migrationspolitiskt beslut som fattats i riksdagen efter det har tagit oss närmare Åkessons dröm om stängda gränser. Antalet personer som beviljas asyl ligger på ett minimum, kraven på dem som söker arbetstillstånd blir allt högre och det blir allt svårare att få komma hit som anhörig. De sk ”spårbytarna” (personer som inte fått asyl men hunnit skaffa ett jobb och därför kunnat söka arbetstillstånd istället) kan inte längre ansöka om att förnya sina arbetstillstånd på plats Sverige utan behöver åka tillbaka till sina ursprungsländer. Det är en process som i bästa fall tar flera månader och den behöver göras oavsett om de kan försörja sig, om de betalar skatt, om de köpt hus eller bildat familj här.
Några berättelser dröjer sig kvar i hjärtat lite extra. Kanske kommer ni ihåg 95-åriga Rabea. Hon kom till Sverige för över 20 år sedan och är nu så gammal och sjuk att hon inte klarar sig själv. Hon har under våren fått veta att hon ska utvisas till Irak medan resten av hennes familj får stanna här. Eller så kanske ni minns Emanuel, den åtta månader gamla pojken som fick beslut om att utvisas till Iran eftersom han trots att hans båda föräldrar lever här inte ansågs ha tillräckliga skäl för att kunna hävda anhöriganknytning. Även de sk ”tonårsutvisningarna” har berört många av oss. Till slut medgav till och med migrationsministern att det kändes fel i hjärtat att unga människor som vuxit upp här tvingas återvända till föräldrarnas ursprungsländer. Sent i våras fattade därför riksdagen beslut om vissa undantag. De nya reglerna börjar dock gälla först i oktober och innan dess kan varken de som tagits i förvar i väntan på utvisning eller de som redan tvingats lämna Sverige begära omprövning eller återförenas med sina familjer. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om min tonåring skulle tvingas flytta ensam till ett annat land, utan att ha ett jobb eller kunna språket. Det är helt enkelt för absurt.
Självklart behövs det ett regelverk för migrationen, men det vi har nu liknar snarare ett lotteri. Naturligtvis ska alla som bor i Sverige ska följa svensk lag, men jag förstår inte att man kan driva den här migrationspolitiken samtidigt som FN:s barnkonvention är antagen som lag i Sverige. Går det ens att hävda längre att vi är lika inför lagen när man utöver de lagar som finns också ställer krav på ”en god vandel” för ska beviljas uppehållstillstånd? Är det rimligt att vår regering för samtal med talibanregimen i Afghanistan och använder biståndspengar för att förmå människor som flytt från just den regimen ska återvända, samtidigt som de avråder alla andra att resa till Afghanistan?
I mina ögon är det djupt orättvist, omänskligt och odemokratiskt. Det klingar falskt när vissa politiker gång på gång påstår att den som sköter sig ska få stanna samtidigt som välintegrerade människor som behövs och bidrar till det svenska samhället utvisas. Bibelord om att vi inte ska förtrycka invandrare och vi ska behandla invandraren som en infödd förpliktigar. Jag kan helt enkelt inte vara tyst längre.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.33
Ända sedan jag var liten har jag älskat blommor. När jag var liten och vi kom till sommarstugan gick jag ofta direkt ut och plockade blommor både till mamma och till mormor. Ibland var stjälkarna så korta att ett snapsglas var det enda som var lagom stort att använda som vas. Med tiden lärde jag mig att plocka blommor med lite längre stjälkar, men framförallt lärda jag mig var jag kunde hitta olika sorters blommor. Jag visste precis vart jag skulle gå för att hitta årets första tussilago och var styvmorsviolerna fanns, var de finaste blåklockorna växte och vart på mormors kulle man skulle gå för att hitta prästkragar.
Kärleken till blommor har följt med genom åren, även om jag inte har lika bra koll på var jag hittar vissa sorters blommor längre. Därför blev det lite av ett äventyr förra veckan när jag stannade till på väg hem från jobbet för att plocka en midsommarbukett. Smörblommor och hundkex var lätt att hitta. De växer ju nästan överallt. Sedan hittade jag någon rosa blomma som jag inte vet vad den heter, men som hade en klibbig stjälk och strax intill växte det också prästkragar. Lite längre bort hittade jag rödklöver och någon blå blomma med sticksig stjälk. Humleblomstren var redan utblommade så de hoppade jag över och några blåklockor hittade jag inte. Däremot tog jag också med en maskros och några daggkåpeblad i min bukett. När buketten väl kommit i vatten och stod där på mitt köksbord hemma i lägenheten så kände jag mig så rik. Tänk att bara kunna gå ut och plocka något så vackert. I all sin olikhet och spretighet lyste blommorna upp i köket. Det var som att de olika blommornas färger och former förstärkte varandras skönhet.
Jag tänker att det är på samma sätt med oss människor. Att mångfald berikar och att helheten oftast blir mer än summan av de olika delarna. Att vi kan hjälpa varandra att få växa och blomma ut. Jag tänker på smörblommor som nästan alltid växer många på samma plats. Det gör att det inte alltid är så lätt att se varje enskild blomma. Man behöver ta sig lite tid helt enkelt, men var och en lyser som en liten sol. Det är värt att minnas också när man står inför en grupp människor, att om vi bara tar oss tid så finns det något som kan få var och en att lysa. Hundkexens blommor är som klasar, de hänger ihop även om det finns små skillnader hos varje liten blomma. Också vi människor kan behöva en grupp, ett sammanhang, för att vi ska kunna blomma ut. Rödklöver däremot är lätta att lägga märke till med sin säregna form. Så är det också med människor, vissa lägger alla märke till men andra lyckas man aldrig ens lära sig vad de heter. Daggkåpebladen samlar daggdroppar och de påminner mig om att vad skönt det är att ha någon att få gråta ut hos, som samlar upp ens tårar. Maskrosen fick vara med för dess makalösa växtkraft, för styrkan att kunna gro även på de mest osannolika platser. Den ger aldrig upp.
Idag vill jag ge var och en av er som läser er egen sommarbukett och tillsammans med den en önskan om att inte vara rädda för olikheterna utan att försöka se skillnader som något som berikar. Min erfarenhet är att om vi hjälps åt med våra olika kunskaper och talanger så klarar vi långt mycket mer än om var och en ska klara av allt själv.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.26
Den här veckan är det West Pride i Göteborg och det händer en massa olika saker över hela stan. Allra tydligast blir det såklart när Prideparaden tågar upp för Avenyn. En parad fylld av människor med flaggor och banderoller, fylld av sång, dans och glädje. En parad där vi manifesterar varje människas rätt att vara den man är och älska den man vill.
I år är det 55 år sedan den första prideparaden arrangerades i Sverige. Det var den 15 maj 1971 i Örebro och ungefär 20 personer deltog. I årets parad i Göteborg kommer det vara tusentals och åter tusentals människor som går i paraden och mångdubbelt fler som står vid sidan om för att visa sitt stöd. Sedan brukar det också alltid dyka upp ett fåtal men högljudda personer – ofta med bibeln i högsta hugg – längs paradvägen som visar sin avsky och sitt hat för alla HBTQIA+-personer. De vägrar tro på att sexuell läggning eller könsidentitet är en del av vem man är, av ens identitet. Tvärtom menar de att det är något man väljer ungefär som man väljer mobilabonnemang eller elbolag och som konsekvensen av det valet har alltså alla HBTQIA+-personer medvetet valt att vända Gud ryggen och förtjänar att tillbringa evigheten i helvetet. Själv fick jag häromåret höra att jag var Djävulens präst. Det känns helt galet att man kan säga så till en människa man inte känner. Min slutsats är därför att så länge de som hatar fortsätter att dyka upp, så länge det finns någon enda som tror att det vore bättre att dö än att visa vem hen verkligen är, så länge det finns någon enda som inte vågar komma ut av rädsla för människor runt omkring ska reagera – så länge kommer vi att fortsätta att gå i parad och kämpa för rätten att vara sig själv. Och vi behöver göra det tillsammans.
För några veckor sedan antog riksdagen en lag som handlar om psykiskt våld. Lagen börjar gälla den 1 juli i år och den innebär bland annat att man inte får lov att försöka förändra en persons sexuella läggning eller könsidentitet genom exempelvis hot, tvång eller kränkningar. Bryter man mot lagen så kan straffet bli upp till fyra års fängelse. Det är ingen överdrift att påstå att beslutet skapade stora rubriker och det berodde inte minst på ett uttalande från Agnes Wolds. Wold menar att hon skulle ”göra allt” för att omvända sitt barnbarn om hen upplevde sig född i fel kropp och är beredd att ta ett straff på fyra år bakom lås och bom. Jag blir otroligt provocerad, ledsen och arg när jag hör Wolds uttalande. Det är otroligt okunnigt och respektlöst. Jag önskar att hon kunde möta några av alla de av människor som utsatts för den typen av övergrepp. Att vi kunde få berätta hur många av oss har fått höra att Gud inte älskar sådana som vi. Hur en del av oss har fått höra att vi går emot Guds vilja om vi lever ut vår sexualitet och borde välja att leva i celibat. Och hur andra har fått höra att vi är besatta av den onde och kommer att hamna i helvetet. Själv hoppas jag att den nya lagen ska öka förståelsen och medvetenheten om att vi är olika, och inte minst öka tryggheten för alla dem som inte passar in i normen. En lag som är resultatet av många människors gemensamma kamp. En kamp som pågått länge, och fortfarande pågår. Happy Pride.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.24
Äntligen har jag lyckats fixa klart balkongen för säsongen. Det är ingen stor balkong och det krävs inte egentligen inte någon större insats för att få den i ordning, men i år har det av olika anledningar dragit ut på tiden. För några veckor sedan sopade jag bort löv och annat skräp, ställde fram stolarna och det lilla bordet. Nu har jag även tagit fram solcellslyktorna och köpt plantor. Jag gick där i affären och drömde för en kort stund om en stor trädgård. En trädgård med syrenhäck, kaprifol och klätterrosor. Med potatisland, rabarber och hallonbuskar. Med hängmatta, kryddor och körsbärsträd. En trädgård som jag varken skulle orka ta hand om eller hinna njuta av. Därför valde jag, när jag väl återvände till verkligheten, omsorgsfullt några blommor till den ena balkonglådan och kryddor till den andra. Jag tittade på otaliga sorters tomater innan jag bestämde mig för att köpa samma sort som i fjol. Jag spontanköpte dock en smultronplanta och en klematis som jag inte har en aning om i fall den kommer överleva tillräckligt länge för att jag ska få se den blomma.
Första kvällen efter att jag fixat klart satt jag där med en filt över axlarna och bara njöt. Jag njöt av grönskan både på och nedanför balkongen. Jag lyssnade på de skrikande måsarna som nästan fick mig att tro att jag var vid havet och inte mitt i ett bostadsområde i Sävedalen. Det var som att tiden stannade upp för en stund, som om orosmolnen skingrades och att jag lyckades glömma bort både stora och små bekymmer. En stund fylld av tacksamhet över allt som jag faktiskt har i mitt liv då jag inte ens kände ett uns av bitter bismak för sådant jag saknar. Det fick mig att hoppas på en sommar med många ljumma kvällar på balkongen.
Efter en stund bröts förtrollningen. Världen utanför gjorde sig påmind genom något så vardagligt som ett sms. En påminnelse om en sak jag glömt. Och det är också på något sätt som det ska. Livet är sällan antingen eller, det är oftast både ock. Vi människor har det sällan enbart bra eller enbart dåligt. Det går helt enkelt inte att detaljstyra över allt som händer i världen, eller ens i våra egna liv. Tvärtom behöver vi ofta hantera många olika saker och känslor samtidigt. Det vi däremot kan påverka är vårt förhållningssätt, det som styr vad gör och hur vi väljer att se på livet. Jag är en person som har lätt att fastna i mörka tankar, särskilt under den mörka och kalla delen av året. Jag kan bli otroligt ledsen och grinig, inte minst när jag har ont i kroppen. Jag behöver ofta anstränga mig för att se det fina och det goda omkring mig, men jag försöker ändå att göra det. Det är ett aktivt val jag gjort. Periodvis har jag bland annat försökt att skriva ner tre bra saker som hänt varje dag, säga något snällt till de personer jag möter under en dag, vara förlåtande mot mig själv istället för att slå mig själv i huvudet när jag känner att jag inte räcker till. Att då få en stund som den på min balkong häromkvällen, då jag kunde bara njuta av allt det fina och goda utan minsta ansträngning är inget mindre än en gåva. En gåva jag är otroligt tacksam över.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.22
När vi kommer in genom dörren möts vi av ett stort varmt leende från en ung man. Han hjälper tonåringen som jag har med mig till rätta och visar honom vart han ska ta vägen. Sedan vänder han sig nyfiket mot mig och frågar på göteborgska hur det kommer sig att vi kommit dit. Jag förklarar att min dotter är med i ett skolutbyte, att tonåringen är vår gäst den här veckan, att han gärna vill be sin kvällsbön tillsammans med andra i moskén. Min roll är helt enkelt att se till att han får möjlighet att göra det. Vi pratar några minuter om hur vi delar tron på att Gud är barmhärtig och om respekt för andras tro, hur synen på människor med annat ursprung eller annan religion förändrats i Sverige och att många är rädda. Han ordnar en kopp te till mig även om han redan är lite sen till bönen och avslutar med att säga att jag alltid är välkommen tillbaka.
Så kommer det sig att jag sitter en torsdag kväll i Göteborgs moské med en kopp kardemummate framför mig. Från det angränsande rummet hör jag hur imamen leder sin församling i bön. Jag förstår bara några få ord, men känner mig samtidigt innesluten i något som är större än jag själv. Det är varmt och vackert. Efter bara en liten stund kommer en man tillsammans med en flicka som kanske är fyra år gammal ut från bönesalen. Hon tittar blygt på mig samtidigt som mannen säger åt henne att ge mig en slängkyss. Hon gör det och när jag besvarar den kommer de fram till mig. Mannen berättar att flickan är hans dotter, att hon och hans fru kommit hit från Syrien bara dagen innan. Han förklarar också att han fått lämna bönen i förtid eftersom har för ont i ryggen för att be efter en olycka på sin arbetsplats. När de går ut i vårkvällen sipprar de välbekanta orden om att Gud är stor ut från salen där bönen fortfarande pågår.
Det här är inte en text om att jag funderar på att konvertera och bli muslim. Nej, det är en enkel hyllning till värme, omtanke och generositet. Det är en påminnelse om att vi alla är människor alldeles oavsett våra olikheter. Den har kommit till för att jag både skräms och skäms över hur ofta vi människor verkar glömma det. Hur ofta vi letar efter skillnader och gör dem till problem. Hur ofta vi delar upp varandra i ”vi och dom” och värderar varandra olika. Jag tänker mig att världen hade kunnat se väldigt annorlunda ut om vi i stället la vår kraft på att leta efter det som förenar oss och mötas i det, om vi strävade efter att försöka förstå varandra bättre och tala väl om varandra. Inte för att utplåna de olikheter som finns eller för att alla människor behöver vara likadana. Tvärtom tror jag att det vi upptäcker i andra kan göra att vi får nya perspektiv och kanske till och med kan hjälpa oss att förstå oss själva och våra egna liv bättre. Det kanske låter naivt och jag är den förste att erkänna att det inte alltid är enkelt att hantera skillnader och olikheter. Samtidigt så är mångfald i kombination med respekt och en vilja att förstå det absolut finaste jag kan tänka mig.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.20
När jag satte mig i bilen efter dotterns ridlektion för några veckor sedan konstaterade jag förvånat att jag inte frös. Det var första gången i år som jag inte frös när jag stod i ridhuset och tittade. Ett fantastiskt vårtecken om ni frågar mig. För lika mycket som jag vill hoppa över vintern och gå i ide i november, lika tacksam är jag när våren kommer. Kanske till och med mer. Jag log för mig själv där i bilen och konstaterade att jag tagit mig igenom ännu en vinter. Sedan dess har jag också njutit av en hel slänt av tussilago på min väg hem från jobbet och ett överflöd av vitsippor i gläntorna intill Råda kyrkogård. Av buskar som skiftar i olika nyanser av grönt, det blommande magnoliaträdet på parkeringen vid kulturhuset i Mölnlycke och trädet hemma på parkeringen där knopparna blivit mer och mer rosa. Av solen som värmer, lukten av regn och ljudet av fågelkvitter. Av att hänga undan den tjocka vinterjackan, de varmaste tröjorna och lägga undan isskraporna i bilen.
Våren är absolut min bästa tid på året. Jag njuter av att dagarna blir både längre och varmare. Jag kommer på mig själv med att le när jag ser människor som blir stående på gården en extra stund och pratar med varandra. Jag blir alldeles varm inombords när jag ser små barn som vinglar fram på sina små cyklar för första gången. Jag fylls av hopp när årets första maskrosor dyker upp i sprickorna i asfalten. Våren påminner mig om hur mycket jag saknat ljuset och värmen. Livet som återvänder i naturen påminner om att döden inte kommer få sista ordet i den här världen. Att livet kommer tillbaka på nytt och på nytt och på nytt. För blommorna. För flyttfåglarna. För oss människor.
Sedan har jag såklart dåliga dagar även på våren. Arga dagar då jag mest av allt vill skrika högt åt all världens orättvisor och maktfullkomliga ledare. Ledsna dagar då ljuset inte når hela vägen för att skingra de mörka tankarna. Frustrerade dagar då det mesta skaver på insidan och jag inte vet ska ta mig till med värken i kroppen. Dagar då jag behöver hjälp att se det vackra och påminnas om ljuset och hoppet. Jag tror dessvärre inte att jag är den enda som tänker och känner så. Jag tror att vi alla behöver hjälp att se det goda, det fina och det vackra omkring oss emellanåt. Så låt oss hjälpa varandra. Inte för att vi kan lösa alla världens bekymmer, men för att vi kan se till att ingen behöver bära allt det svåra ensam. För att vi kan erbjuda en axel att gråta ut mot eller en stund då vi delar tystnaden. För att vi kan lyssna på en annan människas berättelse eller göra något tillsammans som skingrar tankarna.
Så låt vårens ljus fylla våra sinnen och tankar. Låt vårens värme läka våra hjärtan. Så Låt vårens hopp spira och växa i våra liv. Och framför allt låt oss ta hand om varandra. Inte bara på våren, utan året runt.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.18
Varje år reser vi i Råda församling till Berlin med konfirmander. Det är en resa som väcker mycket tankar och känslor. Under resan besöker vi bland annat det gamla koncentrationslägret Sachsenhausen, det judiska minnesmonumentet i närheten av Brandenburger Tor och resterna av Berlinmuren vid Bernauer strasse. För många blir det de sett och läst i historieböcker verkligt och konkret.
När Berlin delades efter andra världskriget tog makthavarna ingen hänsyn till människorna som levde i staden. Familjer och släktingar, grannar och vänner splittrades. När muren började byggas sommaren 1961 befästes den verklighet som man levt med sedan strax efter krigets slut. På vardera sidan om muren fanns ett så kallat Ingenmansland, ett område där det var förbjudet att vistas. Den som rörde sig där riskerade att bli skjuten direkt. Mitt i Ingenmansland låg det en kyrka, Försoningskyrkan. Eftersom det inte längre gick att ta sig till kyrkan fick församlingen hitta andra platser att träffas på samtidigt som kyrkan stod tom och övergiven. Så småningom började soldaterna använda kyrktornet som vakttorn. De fick bättre överblick och det blev lättare för dem att skjuta människor som försökte fly. Några år innan murens fall beslöt de östtyska myndigheterna sig för att spränga kyrkan.
På platsen där kyrkan stod finns i dag ett kapell, Försoningskapellet. Det är inte någon märkvärdig byggnad. Det finns inga storslagna konstverk eller överdådiga utsmyckningar på väggarna. Kapellet står där den sprängda kyrkan stod, och dessutom har man också använt material från den gamla kyrkan för att bygga kapellet. Insikten att det är möjligt att använda något som blivit fullständigt förstört och – i det här fallet rent bokstavligen – jämnat med marken för att bygga något nytt ger mig hopp. Inte för att det blir likadant som det var innan, men att det gamla kommer till användning i en ny form. Det trasiga behöver inte kastas på tippen utan kan används igen. Det gäller byggnader och saker, men jag tror att det också kan gälla människor, samhällen och länder. Det handlar inte om att radera, gömma undan och kassera det som varit. Inte om att förneka historien eller att blunda för det som har hänt. Absolut inte. Tvärtom, behöver vi se på det gamla och det som har varit med öppna ögon. Inte för att döma eller fördöma, utan för att hitta en väg att gå vidare.
Alla människor kommer förr eller senare i livet vara med om saker som man helst velat slippa, sådant som man aldrig skulle valt om man fått chansen att välja. Händelser och erfarenheter som vi bär med oss och som påverkar oss på djupet. Ibland blir vi rädda, och tappar tron på och tilliten till andra. Ibland blir vi bittra, och tappar glädjen och nyfikenheten i livet. Ibland blir vi hårda, och tappar hoppet och inte längre vågar låta någon annan komma nära. Ibland vågar vi ta tag i och förmår bearbeta det som vi varit om. Ibland vågar vi be om hjälp att ta oss igenom det svåra. Ibland kan det få lov att växa fram något nytt ur det trasiga inom oss. Något som vi inte visste fanns eller som inte rymdes innan. Det påminns jag om varje gång jag tänker på Försoningskapellet i Berlin. Det tror jag är vad försoning handlar om. Det tror jag får oss att växa som människor. Det ger mig hopp, även när världen runt omkring känns mörk.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.16
Förra veckan hade vi besök hemma hos oss och vår gäst var en rar, fransk tonårstjej. Besöket var en del av ett skolutbyte som min dotters skola ordnar. Hon var väldigt duktig på engelska – vilket jag är tacksam för eftersom jag knappt kan ett ord franska. Det är klart att det märktes att var en till som skulle rymmas i den inte alltför stora lägenheten, en till som skulle samsas om samma badrum, en till som hade sin uppfattning om hur saker och ting skulle göras, men på det stora hela fungerade det väldigt bra. Det blev inte några stora missförstånd under veckan men visst upptäckte vi saker där vi på både tänkte och gjorde saker på olika sätt. Vi är olika, men ändå lika.
Det får mig osökt att tänka på hur tongångarna går i den politiska debatten om migration och integration. I ärlighetens namn tycker jag inte att den handlar särskilt mycket om integration utan snarare hur vi ska kunna få dem som redan är här att åka härifrån. Det talas om återvandringsbidrag, tonårsutvisningar och möjligheten att återkalla såväl uppehållstillstånd som medborgarskap. När det väl talas om integration återkommer de flesta till hur viktigt det är att dela grundläggande svenska, eller i vissa fall västerländska, värderingar. Trots att jag verkligen har försökt har jag fortfarande inte fått kläm på vilka dessa värderingar är. Jag ser ingen glasklar skiljelinje när det gäller värderingar beroende på vilken nationalitet det står i våra pass eller var vi är födda. Jag har träffat personer som kan visa på sina svenska rötter många generationer bakåt i tiden vars värderingar inte alls stämmer överens med mina. Jag har också träffat personer, både sådana som bara varit i Sverige en kort tid och sådana jag lärt känna när jag besökt andra delar av världen, som jag känner en stark och tydlig samhörighet med. Det har också om och oär läget nu sådat att barn och ungdomar tvingas lämna sina familjer för att ”återvända” till länder där de knappt aldrig varit och där människor som både har jobb, hus och familj här tvingas lämna Sverige. Är det en grundläggande svensk värdering?
Dessutom har det gamla svenska ordet vandel blivit modernt igen. I alla fall när man talar om hur människor från andra länder borde uppföra sig. Jag har hittills inte hört någon som talar om att en bristande vandel borde få konsekvenser även för oss svenskfödda. Tydligen är det inte vad vi gjort eller inte gjort som är det viktiga. Istället bedöms vi utifrån två skilda måttstockar, och det avgörande vilken måttstock som gäller tycks vara var vi är födda, vilken familj vi kommer i från och vilken hudfärg vi har. Är det en grundläggande svensk värdering?
Själv har jag alltid tyckt att det varit spännande att lära känna människor från andra sammanhang, andra länder, andra kulturer. Att samtala med människor som har en annan utgångspunkt eller övertygelse än jag själv. I mötet med andra har jag upptäckt saker om mig själv som jag tidigare inte tänkt på. Det har gett mig nya perspektiv på sådant jag tidigare tagit för självklart. Framförallt har det fått mig att inse att det är långt mycket mer som förenar oss människor än vad som skiljer oss åt, att vi är olika, men ändå lika. Borde inte det vara en grundläggande svensk värdering?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.14
Den här veckan har det varit fullt av olika jubileumsaktiviteter hos oss i Råda. Firandet pågår tio dagar och vi firar att Råda Rum funnits (i sin nuvarande skepnad) i tio år. Det har varit allt från storslagna gudstjänster och konserter till små workshops och guldkant på vissa av våra ordinarie verksamheter, konstutställning till en egen att vi tagit fram en egen jubileumsöl, Vid jubileum så är det helt naturligt att titta i backspegeln och minnas det som varit, men det är också en möjlighet att blicka framåt. Det är ett tillfälle att fundera över hur vi kan fortsätta vara en plats där människor kan mötas och trivas tillsammans, en plats som präglas av mångfald med ett brett utbud av aktiviteter för både stora och små.
Jag har jobbat i Råda församling drygt åtta av de tio här åren. Jag glömmer aldrig första gången min dotter varit med mig på jobbet. När vi åkte hem konstaterade hon helt enkelt att jag ”nog börjat jobba i paradiset, eftersom det både fanns snälla människor, gulliga djur och god mat där”. Paradiset kanske är att ta i, men jag är oändligt tacksam att få vara en del av det här sammanhanget och jag känner nästan varje dag att det händer något här som är värt att fira. Det kan vara att få se ett nyfött lamm ta sina första stapplande steg eller ett barn som strålar av lycka efter att ha klappat en höna. Att se människor som kommer tillbaka dag efter dag eftersom de trivs så bra här eller se förvåningen över att ”ett församlingshem kan vara så här” hos någon som är här för första gången. Att ena dagen se en barnteater och en annan mötas av Sabatons turnébuss när man kommer till jobbet. Att se barn i leriga galonkläder blandas med konferensgäster i kostym i vår restaurang. Allt det och mycket, mycket mer.
Det är så klart jätteroligt att få slå på stort och fira många tillsammans, men samtidigt har jag på senare år upptäckt att jag gläds minst lika mycket åt vardagligheter. Jag vill fira varje gång jag vaknar och jag kan ta mig ur sängen utan att vilja skrika av smärta. Jag blir lycklig som ett barn på julafton när jag ser årets första krokus i gräsmattan utanför min ytterdörr eller känner solen värma i ansiktet. Jag blir alldeles varm inombords över att krama min tonåring och att ”facetajma” med barnbarnet. Det är fest att få komma hem till en färdiglagad middag eller en nybakad kaka en alldeles vanlig tisdag. Jag kan bli alldeles hänförd över en vacker soluppgång eller en regnbåge på himlen. För att inte tala om det storslagna i att ha fina människor i min närhet som bryr sig om mig, att jag bor i ett tryggt land, har tak överhuvudet och alltid har möjlighet att äta mig mätt.
Det är lätt att ta det vardagliga för givet, tro att det alltid kommer vara så och tänka att det vi har är självklart. Det är lätt att tro det, ända tills det kommer en dag när det inte längre är självklart, när det vi tagit för givet tas ifrån oss. De allra flesta av oss har otroligt mycket att vara tacksamma över och borde kunna fira livet varje dag. De allra flesta av oss skulle också kunna dela med oss något av det vi tar för givet till någon som saknar det vi tar för självklart. Det går att både fira och dela med sig, ofta är det till och med roligare så.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.12
Varje år dör ungefär 90000 personer i Sverige. Det är ungefär så många människor som det bor i Partille, Härryda och Bollebygds kommuner tillsammans – men de är också alla helt unika människor. Var och en har sin alldeles egna livshistoria, sina erfarenheter och upplevelser som format dem och deras liv, sina relationer och sammanhang som de har varit en del av. För en präst är det en självklar del av arbetet att möta sörjande människor och att hålla begravningar. Jag får ofta frågan om det är svårt. Det är det såklart ibland, vissa gånger så svårt att man inte förstår hur det ens är möjligt, men det är också en stor förmån och ett enormt förtroende. Att få ta del av alla dessa livsberättelser är något helt fantastiskt. Ibland kommer jag på mig själv med att önska att jag fått träffa och lära känna de här personerna medan de levde. Att få vara med och ge dem som sörjer möjlighet till ett fint avsked och i bästa fall också kunna bidra med tröst och hopp mitt i sorgen är något jag är djupt tacksam över.
Jag tänker att livet och döden i första hand inte handlar om ett före och ett efter, utan snarare att de existerar sida vid sida. Vi människor vet ju att vi kommer att dö någon gång. Det är ett faktum som gäller oss alla, utan undantag. Vi vet också att det kommer att komma dagar då döden på andra sätt gör sig påmind i våra liv, dagar när människor vi älskar och håller av drar sitt sista andetag här på jorden. Ibland säger man att vi att alla är lika inför döden, och det är såklart på ett sätt sant såklart, men samtidigt kan jag tycka att döden är djupt orättvis. Vissa människor lider och plågas. De längtar och vill inget hellre än att få somna in, men döden låter vänta på sig. Andras liv tar slut innan de knappt ens hunnit börja eller i alla fall långt innan de rimligen borde varit färdiglevda. Den sista tiden har jag hållit flera sådana begravningar. Begravningar som rimligen inte borde ägt rum nu utan först långt in i framtiden. Begravningar och livsberättelser som tangerar mitt eget liv och min egen berättelse. Jag märker att det gör något med mig. Det ger perspektiv och kommer nära på samma gång. Det är på något vis som poeten Alf Henriksson skriver att: Ibland hejdar sig tiden ett slag och världen blir aldrig densamma mer.
Det får mig att vilja krama extra mycket på mitt barn. Det får mig att känna att jag vill berätta för de människor som betyder mycket för mig att det är så. Det påminner mig om de människor som jag har sagt farväl till genom åren och får mig att känna en ännu djupare tacksamhet för dem som finns kvar. Jag har tatuerat in en bibelvers på min ena överarm. Det står att kärleken är stark som döden. Jag menar att den är starkare än så, eftersom kärleken till en annan människa finns kvar även efter den människan har dött. Att kärleken gör att de lever vidare inom oss. Att kärleken håller dem vid liv när vi delar minnen och berättar deras livsberättelser för varandra. Att kärleken aldrig tänker låta döden få sista ordet.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.10
Jag har snart varit präst i 30 år och under de åren har jag träffat fler skolklasser än jag kan räkna. För några veckor sedan var jag inbjuden till Fridagymnasiet i Mölnlycke för att prata om vad bön är och varför man ber. Eleverna fick också träffa andra gäster som berättade om mindfulness och yoga. Strax innan vi skulle avsluta med en av grupperna räcker en elev upp handen och ställer en fråga som visserligen inte handlade om bön – men det var en fråga jag aldrig någonsin fått förut, inte en enda gång under alla de här åren. Hen frågade vilken den största synden är.
Först blev jag helt tyst. En tanke på Jesu ord om att häda mot den helige ande for genom huvudet. En annan tanke var de sju dödssynderna. Ingen av alternativen kändes möjliga att förklara för en grupp 17-åringar på ett par minuter. Jag kände mig inte ens säker på att jag skulle lyckas räkna upp alla sju dödssynderna. Dessutom är de ju sju och inte en – så vilken skulle jag i så fall säga är den största? Medan jag satt där och hummade lite tveksamt så poppade bibelberättelsen om vad vi gjort mot alla dessa minsta, alla dem som behöver hjälp, upp i mitt huvud. Där står det att när Jesus kommer tillbaka kommer den avgörande frågan vara vad vi gjort för att hjälpa de allra mest utsatta. Jesus säger till och med att det vi gjort mot de sjuka, hungriga, hemlösa och fängslade – det har också gjort mot honom.
Så när jag till slut svarar så hör jag mig själv säga att jag inte vet säkert, men jag berättar berättelsen om de minsta för dem och avslutar med att jag tänker att den största synden är när vi slutar bry oss om varandra, när vi inte längre är beredda att hjälpa andra människor. Eleverna lämnade klassrummet strax efteråt. Däremot lämnade frågan inte mig, utan har hängt kvar i mina tankar. Jag har läst en del om vad andra skrivit om synd och funderat ännu mer på egen hand. Jag ska inte trassla in mig i långa teologiska resonemang, men det grekiska ordet för synd betyder rent bokstavligt att missa målet. Någon annanstans läste jag att synd är det som kommer emellan oss och Gud. Utifrån att Jesus själv säger att det viktigaste budet är att älska så har jag landat i att den största synden rimligen borde vara att sluta älska, att sluta bry sig. I en värld där allt mer handlar om oss själva och vårt eget så är vi många som missar målet.
Vi har precis gått in i fastetiden. I år började dessutom den kristna fastan och den muslimska fastemånaden Ramadan samtidigt. Religiös fasta handlar dock inte bara om att låta bli att äta utan också om reflektion och om vad vi kan avstå för någon annan, vad vi kan dela med oss av till andra. Det behöver inte handla om pengar; det kan också vara gemenskap, omtanke, tid. Du behöver inte vara troende för att fundera på den frågan. Att dela med sig och hjälpa varandra är också grunden för ett samhälle där det är gott att leva. Kanske kan du också fundera på om du har något du kan göra för att hjälpa en annan människa? Något du är beredd att avstå ifrån för någon annans skull?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.8
Det började med några garnnystan och ett par stickor i en korg, i personalrummet på jobbet tillsammans med en uppmaning att vi alla gärna fick vara med och sticka. En gemensam stickning, utan beskrivning eller någon färdig plan för vad det skulle bli. Det fick mig att längta efter att sticka något själv. Så nu håller jag på att sticka en tröja. Det är inte så att jag är speciellt duktig, även jag stickat en del av och till genom åren. Däremot tycker jag att det finns något väldigt tillfredställande i att se hur den där tröjan växer fram maska för maska, varv för varv. Dessutom får jag tid att fundera på saker och ting, utan att det känns som att jag bara sitter och gör ingenting.
Häromkvällen satt jag hemma i soffan med min stickning i knäet och försökte få till mönstret som fanns i beskrivningen. Beskrivningen bestod av ett diagram med räta och aviga maskor om vartannat. Det var egentligen inte så väldigt komplicerat, men det hände flera gånger att jag upptäckte flera varv senare någon maska som blivit fel. Vid något tillfälle fick jag till och med repa upp en bit och göra om det som blivit galet. Jag är dock väldigt tacksam att hittat en modell där man stickar allt i ett enda stycke. Det är verkligen helt perfekt för någon som mig, eftersom det jag tycker är allra svårast när man stickar är att sy ihop de olika delarna. Jag lyckas aldrig få till några jämna, fina sömmar utan det blir mest bara knöligt och fult.
Efter en stund flöt det dock på ganska bra och tankarna började vandra iväg. Eller det var det jag trodde tills jag en stund senare insåg att jag tappat bort mig rejält i vilka maskor som skulle stickas räta och vilka som skulle stickas aviga. Samtidigt som jag försökte rätta till det som blivit galet slog det mig att om man tittar på tröjans baksida så ser de maskor som stickats räta ut som aviga och tvärtom. Jag tänker att det är så med livet också. Livet innehåller både det räta och det aviga, och det är helt okej. Ibland är det till och med så att det som vid en första anblick verkar avigt ser rätt och riktigt ut om man ser på det från ett annat håll. Det kan också vara så att det är först när man får lite distans och ser tillbaka på något som man ser hur det verkligen blev. Det är inte heller helt ovanligt att man tappar några maskor här och där. Då blir det hål i det stickade, lite som när saker i livet varken blir som man tänkt eller hoppats. I bästa fall får man en andra chans så att man kan göra om och rätta till det som gått snett. Ungefär som när man repar upp och gör om en del av sin stickning. Dessvärre är det inte alltid möjligt och i stället blir det som när jag syr de där sömmarna. Knöligt och fult. Något som skaver.
Så om ni ser mig i min hemstickade tröja framåt våren kommer den antagligen vara lite skev. Troligen finns det också några hål här och där som inte borde vara där, någon avig maska som borde stickats rät eller tvärtom. Jag tror nog att det kommer att bli så, men då tänker i alla fall jag att det också är så livet är och att det kan vara bra ändå.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.6
Jag satt och pratade med en tonåring om sakernas tillstånd i världen. Det var ett bra och viktigt samtal. Långt ifrån hetsiga slagord och tillspetsade rubriker. Däremot var det inget upplyftande samtal. När vi skildes åt var vi ganska nedstämda båda två. En stund senare satte jag mig vid datorn för att jobba vidare, då var det som att citatet jag har som bakgrundsbild lös upp hela rummet. Det är ett citat från Sagan om ringen – eller om man ska vara noga är det från den andra boken i trilogin, Sagan om de två tornen. Läget är att den lilla gruppen (Ringens brödraskap) som gett sig ut för att förgöra härskarringen och därmed rädda världen har splittrats. Frodo är på väg att ge upp. Han ser helt enkelt inte längre att de har en chans att slutföra sitt uppdrag. I takt med att krig och mörker breder ut sig alltmer i världen omkring dem så breder känslor av vanmakt och frustration ut sig alltmer inom honom. Jag har, tack och lov, visserligen inte fått något konkret uppdrag att utplåna världens ondska, men jag känner mig ändå lika uppgiven som Frodo ibland. Jag både skräms och skäms över hur vi människor tar hand om varandra och planeten vi bor på. Det känns som maktlystnad, egoism och galenskap breder ut sig och tar över alltmer för varje dag som går.
Det är det läget som Frodos trogna följeslagare och vän Sam kliver fram säger ”There’s some good in this world Mister Frodo, and it’s worth fighting for” och det är det citatet jag har som bakgrundsbild på min dator. Sam vägrar helt enkelt att ge upp sin tro på att det goda finns, även när det är svårt att se det. Han hävdar med en dåres envishet att det goda är värt att kämpa för. Gång på gång hjälper han Frodo vidare, även när det känns som allra mest hopplöst. Jag vet att det är en saga, en påhittad berättelse – men hans hjälper ord även mig när jag känner mig modlös och är på väg att ge upp. Vi behöver hjälpa varandra att inte ge upp kampen för det goda. Påminna varandra att det är värt att kämpa för.
Ett rättvist samhälle och en bättre värld är nämligen inte något som blir till av sig själv. Godhet uppstår inte ur tomma intet. Det är något vi behöver kämpa för och värna om. Det är helt orimligt att den som skriker högst, slår hårdast eller har mest pengar också får mest att säga till om. Vi kan helt enkelt inte låta de som beter sig så styra och ställa utan att säga ifrån. Jag tänker på människor som fängslas och dödas under protesterna i Iran. Jag tänker människor som bombas i Ukraina. Jag tänker på människor i Gaza som skjuts till döds när de köar för att få mat. Jag tänker på människor som inte får stanna i vårt land trots att de har hela sina liv här. Jag tänker på människor som mobbas på skolor och arbetsplatser. Jag tänker på den absurda idén att sätta barn i fängelse. Och så vidare. Och så vidare.
Ett rättvist samhälle och en bättre värld bygger vi tillsammans, genom att erkänna varje människas värde och rätt till ett gott liv. Genom att föra människor samman i stället för att ställa dem mot varandra. Genom att inse att världen inte är svartvit utan tvärtom att hela färgpaletten behövs. Genom att säga ifrån även när någon annan än vi själva drabbas, när någon annan far illa. Genom att som det står i Bibeln ”göra allting i kärlek”.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.4
Under mina lediga dagar runt jul och nyår har jag läst klart Cecilia Uddéns bok ”Allt har en smak av aska”. Det är första gången jag läser något av Cecilia men ända sedan jag träffade henne i Jerusalem för drygt 30 år sedan har jag fascinerats av hennes sätt att rapportera om vanliga människor och deras liv. Genom hennes jobb som utrikeskorrespondent på Sveriges radio har hon gett röst åt otaliga människor som sällan blir hörda och som inte har makt att påverka stora beslut, men som lever mitt i konsekvenserna av dessa beslut. Hon har en förmåga att lyfta fram människor som annars ofta reducerats till siffror i statistik eller glömts bort helt och hållet. Hon lyckas i såväl korta nyhetsinslag som längre intervjuer måla upp människors livsberättelser med ord. Det gör hon även i boken Allt har en smak av aska. I boken låter hon oss möta ett antal personer som på olika sätt drabbats av de senaste årens krig i Gaza. Det är berättelser som gör avtryck, som det gör ont att läsa. Samtidigt så är det som att dessa människor får liv inför mina ögon när jag läser. Jag kan inte värja mig för deras smärta och deras lidande, samtidigt som jag förundras över hur de mot alla odds vägrar ge upp och fortsätter kämpa.
Boken påminner mig också om att vi alla har vår egen berättelse att berätta. Även om vissa saker kan kallas allmänmänskliga och vi har mycket mer gemensamt med många än vi först tänker oss, så är varje människa unik. Ingen människas berättelse den andra lik. Boken får mig också att tänka på alla de människor jag möter. Att var och en av dem har sin egen historia. Någon kanske har förlorat sitt jobb och sökt hundratals nya jobb utan att ens få komma på intervju. En annan kämpar för att få vardagen att gå ihop och står inför det hopplösa valet att köpa en ny vinterjacka till sitt barn eller kunna äta sig mätt. Vissa lever med olika typer av ohälsa, utan att veta när eller ens om det någonsin kommer bli bättre. Ibland träffar jag människor som satsat allt på en dröm och planerar för att ge sig ut på äventyr de längtat efter i åratal. En del väljer att börja om och pröva något nytt, andra föredrar det välbekanta och den trygghet det ger. Ibland får jag höra en människas berättelse genom andra (oftast inför att jag ska hålla den personens begravning). Det är förunderligt hur olika saker olika personer kommer ihåg när de ska berätta om någon annan. Ofta kommer jag på mig själv med att önska att jag fått träffa och lära känna den personen.
Jag tänker på de där berättelserna när jag läser rapporter om hur många som är arbetslösa eller hur många som dödats i Gaza. När det debatteras längden på vårdköer och antalet skjutningar som ägt rum. Jag förstår att statistik behövs. Jag inser att det är nödvändigt att diskutera lösningar och fatta beslut som gäller många eller alla. Att bygga ett samhälle handlar om att bygga gemenskap och att ta ansvar tillsammans. Samtidigt så får vi inte glömma att varje människa är mycket mer än en kolumn i ett diagram eller ett nummer i utredning. Dessutom tror jag att vi alla skulle kunna upptäcka en massa intressanta, roliga och viktiga saker om vi tog oss tid att lyssna på varandras berättelser lite mer. Kanske det är något att ta med sig in i det nya året.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.2
För ett par veckor sedan demonstrerade nazister i centrala Stockholm. Det knyter sig i magen bara att skriva den meningen. Jag blir rädd och arg på samma gång. Och som om det inte var nog så återvände högerextremister förra veckan, för första gången på 15 år, för att demonstrera i Salem. Tonläget om vilka som är välkomna att leva i vårt land är högt och hårt. Det skrämmer mig ända in i själen. Även i de politiska diskussionerna om migration och integration är tonläget högt och hårt. Det fattas beslut på beslut för att göra det allt svårare för människor från andra länder att komma hit och bygga ett tryggt liv i Sverige. Till exempel så tar Sverige numera emot maximalt 900 kvotflyktingar från att tidigare tagit emot 5000 per år. Samtidigt har den inkomst som krävs för att kunna få uppehållstillstånd höjts till en nivå som många ursprungssvenskar inte ens kommer i närheten av. Dessutom kommer de människor som fått avslag på asylsökan, men sedan fått stanna eftersom de fått arbetstillstånd, inte längre kunna förlänga dessa tillstånd. Istället kommer de behöva lämna landet nästa gång deras tillstånd löper ut.
Konsekvensen blir att vi, ett av världens rikaste länder, gör vad vi kan för att slippa hjälpa människor som riskerar att dö eller dödas i de länder där de fötts. Det innebär att människor som levt här i åratal kommer att behöva lämna Sverige. Människor som arbetar och försörjer sig. Människor som skaffat sig bostad och bildat familj. Människor som bidrar såväl ekonomiskt, med sina arbetsinsatser och med vilka de är till att bygga upp Sverige. Människor som är våra kollegor och grannar, vänner och partners. Människor som vill leva i trygghet och som byggt sig ett liv här. Människor som du och jag.
Det är för mig lika delar obegripligt och skamligt. Först och främst på ett rent mänskligt plan. Det är beslut som tvingar människor som flytt att återvända till länder där de inte ser någon framtid. Många av dem fruktar dessutom för sina liv. Beslut där barn som är födda i Sverige och inte känner till något annat liv tvingas flytta till länder där de aldrig har varit. Inte för att de på något vis gjort fel eller misskött sig – utan för att vi ändrar reglerna, också för dem som redan är här. Beslutet började gälla bara några veckor efter att det fattats och det finns ingen möjlighet för dem som drabbas att påverka sin situation. Trots att de gjort rätt från början.
Dessutom rimmar det illa med alla fina ord att komma till rätta med en misslyckad integration och att de som sköter sig naturligtvis är välkomna att stanna. De människor som lever här med arbetstillstånd är i stor utsträckning redan integrerade. De är människor som får vårt samhälle att fungera. De tar hand om våra gamla och barn, vi träffar dem på akutmottagningar och de kör bussar, de finns på universiteten och i affärerna, de tar hand om oss när vi går ut och äter och lagar våra bilar och så vidare, och så vidare. De har en plats här – och jag vågar inte ens tänka på hur det skulle bli om alla dessa fantastiska människor inte längre fick bo kvar här. Än mindre vågar jag tänka på hur det skulle vara om jag en dag skulle behöva lämna mitt land; vart skulle jag ta vägen och vem skulle ta emot mig? Vad skulle jag vara beredd att göra för att vara trygg? Är det här verkligen värdigt ett land som säger sig värna människor och mänskliga rättigheter? Det finns ingen skämskudde som är stor nog.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.50
Dagarna blir kortare och kortare. Det blir mörkare och mörkare ute. Så har det visserligen varit sedan midsommar, men har vi passerat för vad jag tycker är uthärdligt. Vissa dagar är det som om det inte ens hinner bli ljust innan det börjar mörkna igen. Dessutom blir det kallare och kallare. Så kallt att rutorna på bilen behöver skrapas innan man åker till jobbet på morgonen. Jag har full förståelse för om någon tycker att jag är gnällig eller tänker att det är ett i-landsproblem att behöva skrapa rutor. På något plan kan jag till och med tycka att ni har rätt. För i ärlighetens namn är det är inte särskilt synd om mig. Jag har ett fantastiskt jobb att åka till, en varm lägenhet som jag tycker om att komma hem till, och en väl fungerande bil som gör att jag enkelt kan ta mig fram och tillbaka mellan dem (och till andra ställen också såklart). Men det ändrar inte att jag tycker att den här tiden på året är lika upplyftande som en tung, blöt yllefilt. Varje år i början av november önskar jag att jag bara kunde stänga ner, gå i ide och sova till början av mars ungefär.
Det går naturligtvis inte.
Så när dagsljus är en bristvara och solsken känns lika lyxigt som en dag på spa får man ta till de knep man kan komma på. I mitt fall handlar det om att jag har kopplat en timer till några av mina lampor hemma. Det gör att jag åtminstone inte behöver mötas av ett kompakt mörker när jag går upp på morgonen. Jag brukar dessutom tända levande ljus när jag kan och fylla lägenheten med all möjlig annan mysbelysning. De allra mörkaste dagarna unnar jag mig gärna lite varm choklad, en och annan kanelbulle, en gosig filt och ibland en bra bok. Det känns som en bra tid att vara lite extra snäll, både mot sig själv och andra. En bra tid att påminna sig om att allt inte, alltid behöver vara perfekt eller på topp. Ibland får Good enough helt enkelt vaa good enough.
Nu går vi in i adventstiden och med den fler ljus och anledningar att tända dem. Tack gode gud för alla ljusslingor, för adventsstjärnor och adventsljusstakar som dykt upp i fönster och trädgårdar, på balkonger och uteplatser de senaste dagarna. De gör det lite lättare att ta sig ut på en promenad även om det hunnit bli både mörkt och kallt ute – i alla fall för mig. Dessutom tipsade en av kollegorna om D-vitaminer. Det ska jag nog också pröva.
Sedan händer det faktiskt någon gång då och då även så här års att det kommer en dag när solen skiner och himlen skiftar i blått. Dagar när det inte bara handlar om att ta sig igenom och vänta på att de ska ta slut, utan som man också kan njuta av. Dagar som påminner om att det inte kommer att vara så här för alltid. Dagar som ger hopp att det finns ett liv bortom den tunga, blöta yllefilten. Kan vi hjälpas åt att påminna varandra det?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.48
Häromveckan hade jag förmånen att få en pratstund med några av församlingens mest trofasta damer. De träffas på Råda rum vecka efter vecka och på något vis lyckas de kombinera kaffedrickande, handarbete och samtal om allt mellan himmel och jord. Jag förstår inte hur det är möjligt. De gånger jag tillbringat en stund med dem har jag haft fullt upp med att hänga med i samtalet som böljar fram och tillbaka. Den här gången pratade vi om hur svårt det kan vara att tro på Gud när det finns så mycket ondska i världen. Hur ska man ens orka se alla dessa bilder på svältande barn som dödas i väntan på att få mat, på hus och städer som bombas tills det bara finns grushögar kvar? Hur ska man kunna ta in att vi håller på att fullständigt förstöra den enda planet som vi känner till där det är möjligt för oss människor att leva? Det är inte att undra på att det ibland är svårt att tro på Gud. Det känns som helt relevanta frågor att ställa sig om det verkligen är så att Gud har all makt i himlen och på jorden som det står i bönen Fader Vår och om Gud bryr sig om vad som händer på jorden eller om hen har tröttnat på alla självupptagna och maktfullkomliga människor?
Det var inte så att vi löste problemet om Guds godhet och världens ondska den där förmiddagen. Däremot tyckte åtminstone jag at det var skönt att bli påmind om att jag inte är ensam om att tycka det är svårt ibland. Det fick mig också att minnas ett annat samtal på samma tema. Ett samtal med en vän som själv inte tror på Gud, men som alltid haft den största respekt för att jag gör det. Jag minns ett tillfälle då hen tittade mig djupt i ögonen och sa ”men du vet ju inte hur illa det hade varit om den Gud du tror på inte funnits”. Och sedan fortsatte hen med att påminna mig om att det fortfarande finns människor som protesterar mot krig och orättvisor, som ordnar demonstrationer och manifestationer för miljön, som säger ifrån när någon blir mobbad och så vidare, och så vidare. En del av dem som gör sådant för att de tror på Gud, andra har någon annan drivkraft – men oavsett vad som driver dessa människor så gör de tillsammans världen mer medmänsklig, till en bättre plats att leva på.
Det glömmer vi ofta bort. När missmodet och uppgivenheten har fått fatt i oss så fastnar vi ofta i det som är svårt, det som vi önskar vore annorlunda. Det är också lätt att fråga varför ingen gör något. En del tycker att Gud borde göra något, andra tänker att det borde vara politiker eller de som äger stora företag. Kanske FN, EU eller någon annan stor organisation. Men den viktigaste frågan att ställa är vad kan vi göra, du och jag? Hur kan vi bidra till att göra världen bättre? Det finns antagligen lika många svar på den frågan som det finns människor. Mitt svar är att jag tror att goda gärningar och medmänsklighet sprider som ringar på vattnet. Jag tror att kärlek och omtanke växer när vi delar med oss av dem till varandra. Jag tror dessutom att Gud använder oss till att skapa en bättre värld och ger oss kraften att orka fortsätta göra det, men det kan man såklart tänka olika om.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.46
De flesta människor jag känner undviker helst att tala om döden. Och om någon, någongång gör det så är det inte ovanligt att de andra i rummet börjar skruva på sig och försöker byta ämne. Det är som vi helst inte vill kännas vid döden överhuvudtaget. Problemet är att det inte går, eftersom döden är en ofrånkomlig del av livet. Hur hårt vi än försöker blunda och låtsas som att döden inte finns så drabbar den för eller senare alla, utan undantag. Hur mycket vi än önskar att det vore möjligt så går det inte att välja bort eller köpa sig fri från döden. En vän till mig har gjort en fantastisk låt som heter ”Nu när vi ändå talar om döden” (lyssna gärna på den – den finns där musik streamas och han som sjunger kallar sig Svart tulpan). Och hur mycket det än tar emot så tänker jag att är precis det vi skulle behöva göra. Vi skulle behöva göra upp med eventuella tabun, lyfta fram vår oro i ljuset och prata med varandra om döden. Helst innan det är skarpt läge. Innan döden kommit nära och det är någon som fattas oss. Inte nödvändigtvis för att vi har en massa kloka tanker eller sitter inne med alla svaren, utan för att vi delar frågorna.
För vad vi än tänker och tror så är det inte många av oss som är likgiltiga inför döden. Den väcker känslor, många olika känslor. Sorg och förtvivlan kan blandas med både ilska och lättnad. Svek och frustration över saker man inte hann tala om och reda ut i livet kan varvas med tacksamhet och hopp om att få ses igen. Det kan mycket väl hända att tårarna rinner ner för våra kinder samtidigt som vi ler åt fina minnen. Det är snarare regel än undantag att vi känner många olika saker samtidigt. Dessutom är känslorna inte statiska, de förändras över tid. Så när vi pratar med varandra och inser att vi inte är ensamma att känna som vi gör kan det också hända att sorgen blir lite lättare att bära. När vi låter känslorna ta plats och inte försöker trycka undan dem så är de inte lika svåra att hantera. Vi kan hjälpa varandra att bära bördan. Ensam är helt enkelt inte stark.
Jag tror att det är därför jag tycker att kyrkogårdar i Allhelgonatid är så vackra. När jag ser hur många vi som är som samlats där vid våra käras gravar fylls jag av hopp. Varje människa blir ett synligt tecken på att jag inte är ensam om att sörja, att vi är många som kan finnas där för varandra. Varje ljus och varje lykta som brinner hjälper till – åtminstone i stunden – skingra saknadens mörker inom mig. Deras sken når ända in i hjärtat. Varje blomma och varje krans som ligger där på gravarna väcker hoppet att få mötas på nytt.
Döden kan verka både definitiv och slutgiltig. Saknaden och tomrummet efter en älskad människa kan kännas som en övermäktig börda att bära. Jag tror inte att sorgen någonsin försvinner helt, däremot tror jag att den ändrar karaktär. Jag tror inte att sår i själen är annorlunda än våra vanliga synliga, fysiska sår. Jag tror att de slutar blöda och läker med tiden, men de lämnar ärr efter sig. Jag tror inte att döden kommer att få sista ordet, utan jag tror att livet i någon form fortsätter på andra sidan det här livets gräns. Om vi ändå pratar med varandra om döden så kan vi få lov att påminna varandra om det.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.44
Om kyrkan ska ”hålla på med politik” är en fråga som blossar upp då och då. I tider av kyrkoval kanske mer än annars, då de olika grupper som ställer upp i kyrkovalet är mer synliga än annars. Det händer också emellanåt när kyrkan eller någon kyrklig företrädare tar ställning i till synes politiska frågor som sjukförsäkringssystemet, flyktingpolitik och asylrätt och liknande. För mig är det en väldigt underlig fråga, men det kan möjligen bero på att jag anser att politik är mycket bredare än ett partipolitiskt engagemang. För även om politik inte handlar om att tro på en högre makt så finns det många likheter mellan att ha en religiös tro och att ha en politisk övertygelse. Båda får konsekvenser för hur vi lever våra liv. Båda handlar om vår människosyn, om hur vi behandlar varandra, vilket samhälle vi vill ha och hur vi tar ansvar för den värld vi lever i. Jag tänker att alla som vill vara med och ta ansvar för det gemensamma, alla som vill vara med och påverka och förändra i samhället och världen – och naturligtvis också i kyrkan – håller på med politik.
Ska då kyrkans folk hålla på med politik och i så fall varför? Det korta svaret är att, enligt Bibeln, det är en del av att vara människa. Redan i Bibelns första kapitel ges uppdraget åt oss människor att ta ansvar för den värld vi lever i, en värld som vi delar med alla andra människor, oavsett vad de tror eller inte tror. Det är vår gemensamma värld och vi lever här tillsammans. Dessutom går det som en röd tråd genom både Jesu liv och undervisning att vi ska ta hand om varandra, älska vår nästa och behandla andra som vi själva vill bli behandlade. En del människor kommer själva till Jesus för att be om hjälp. Andra gånger söker han upp personer som av olika skäl hamnat utanför gemenskapen. Men alldeles oavsett de yttre omständigheterna så väljer Jesus om och om igen att upprätta, inkludera och utmana människor. Han ser dem som andra väljer att blunda för eller ser ner på. Han lyssnar på och ger röst åt dem som annars inte blir hörda. Han markerar och säger ifrån till dem som förminskar och förtrycker andra.
Nu kanske några av er tänker att det här väl inte kan vara det som är det viktiga för kyrkan eller för en kristen att ägna sig åt. Andra kanske tycker att jag överdriver för att göra en poäng och rättfärdiga mitt eget sätt att tycka och tänka. Sanningen är att det är Jesus själv som gjorde den poängen. I slutet av sin tid här på jorden berättade Jesus att när han kommer tillbaka kommer den avgörande frågan vara vad vi har gjort för att hjälpa de minsta i samhället. Utifrån det borde det vara helt självklart och inte det minsta kontroversiellt att vi i våra kyrkor och församlingar möter och ger plats åt människor som på olika sätt lever i utanförskap eller hjälper dem som saknar det allra nödvändigaste – men också att vi försöker påverka dem som har mandatet att förändra människors livsvillkor. Vilket med mitt sätt att tänka alltså är att ”hålla på med politik”.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.42
För inte så länge sedan var jag på en föreläsning om AI och ChatGPT med Emanuel Karlsten. För mig, en person som själv aldrig använt ChatGPT, så framstod det nästan som magi. Jag förundrades över hur lätt det var att använda. Hur snabbt det gick att få svar på det man frågade efter. Hur trovärdigt och genuint det kändes. Samtidigt så har jag efter det funderat väldigt mycket på vad sanning är och inte minst hur vi kan vet om något är sant. Att vara noggrann med sin källkritik är naturligtvis det första, men det är inte heller helt enkelt alla gånger. Till exempel kanske någon minns hur vice statsminister Ebba Busch tog hjälp av AI i somras för att hitta passande citat till sitt tal i Almedalen. Resultatet blev att vice statsministern tillskrev en journalist ett citat som journalisten aldrig någonsin varken sagt eller skrivit och gjorde en poäng av det. Busch säger själv att hon frågade efter källa och fick en hänvisning till en tidningsartikel. Problemet var att den källhänvisningen inte stämde. Så hur ska vi veta vad som är sant? När jag själv gör en googlesökning i min telefon så kommer numera överst en AI-genererad sammanfattning på det jag sökt, och först efter det ett antal länkar att kolla upp och läsa själv. Det är lätt att skippa källkritiken och nöja sig med den korta sammanfattningen – men vågar man tro att den stämmer?
Nästa fråga som snurrat runt i mitt huvud är delvis en annan sak, men för mig hänger den ihop med de andra. Det är frågan om vi faktiskt bryr oss om vad som är sant. Om vi tycker det är viktigt att hålla oss till sanningen. De senaste veckorna har flera av oss i Råda församling, både genom personliga möten och i olika medier, fått förklara att det markarbete som just nu pågår på kyrkogården inte innebär att vi ska riva barnens miljöark eller bygga en moské. När vi gjort det har vi kallats lögnare och dumma i huvudet. Vi har fått höra att vi bryr oss mer om de döda än barnen. Inget av det är sant. Det vi gör är att ställa i ordning ytterligare en del av kyrkogården för det den är tänkt att användas till – nämligen vara en begravningsplats för de människor som bor i församlingen. Vi gör det eftersom Svenska kyrkan har ett statligt uppdrag att ordna med begravningsplats för alla. Man kan tycka vad man vill om det, men det är så det är. Arbetet finansieras av begravningsavgiften, en avgift som alla i Sverige som betalar skatt är med och betalar oavsett om man är med i kyrkan eller inte. Vi använder alltså inte pengar som är avsedda för församlingens verksamhet. Den som påstår något annat talar helt enkelt inte sanning. Problemet är att det för många inte verkar spela någon roll. Som att man väljer att tro på det som passar en själv.
Jag kan inte låta bli att fundera över vad det betyder när Jesus säger att sanningen ska göra oss fria. Hur världen se ut om vi alla faktiskt bestämde oss för att tala sanning? Skulle det kunna innebära att vi skulle lita på och lyssna mer på varandra oavsett om vi tycker olika i sak? Skulle det kunna göra att tonläget i våra samtal blir lite lägre och mindre hetsigt? Skulle det kunna göra att vi blir lite varsamma med varandra när vi talar om andra? Skulle det kunna fungera eller är det bara en naiv dröm?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.40
För ett tag sedan satt jag på Göteborgs central och skulle möta upp en vän. Tåget var lite sent, så jag blev sittande där en stund. Jag tittade på människorna runt omkring mig. Vilka är de? Vart är de på väg? Hur mår de? Hur ser deras liv ut när de inte är här? Vad tänker de på? Det är nästan som en hobby för mig, att när jag ser okända människor omkring mig och inte har något annat för mig då fantiserar jag ihop en berättelse om deras liv i mitt huvud. Det kan vara när jag sitter och väntar på maten på en restaurang. I kön innan insläpp till en konsert. På en badplats. Eller som nu när jag sitter på en järnvägsstation och väntar.
Jag tittar på ett barn som småspringer för att hålla jämna steg med kvinnan som jag antar är hens mamma. Kvinnan går snabbt och drar på en stor rullväska. Jag gissar att barnet är ungefär tio år. Jag undrar om de ska åka någonstans eller precis har kommit hit? Är det här en resa de sett fram emot länge eller hade de hellre velat sitta i soffan och ha fredagsmys just nu? Är det en dag som de kommer minnas om ett år eller kommer den hamna i kategorin bortglömda dagar? Funderar barnet på framtiden någon gång; har hen en massa drömmar om sådant som hen vill göra och eller oroar hen sig för om jorden ens kommer att finnas kvar när hen blir vuxen? Min blick vandrar vidare. En bit bort, på ett av caféerna, sitter ett par med varsin kaffe framför sig. De pratar inte med varandra. Hon sitter halvt bortvänd från honom och han verkar rastlös. Han sitter och trummar med fingrarna på sitt ena ben. Vill de egentligen hellre vara någon helt annanstans och göra något helt annat? Har de kanske grälat innan de åkte hit?
Så här kan jag hålla på nästan hur länge som helt utan att tröttna. Sedan har jag naturligtvis ingen aning om det jag fantiserar ihop har något med verkligheten att göra överhuvudtaget. Det är inte som att jag brukar gå fram och fråga. Däremot hände det en gång att ett par kom och frågade mig och mitt sällskap om vad vi höll på med. De hade noterat att vi tittat en del på dem och pratat ivrigt. När vi berättade skrattade de högt och undrade vilken livshistoria vi fantiserat ihop om dem och de tre tonåringarna vid deras bord. Vi hade verkligen inte fått till en enda detalj rätt – mer än att de var ett par.
Det var en nyttig påminnelse för mig. En påminnelse om hur lite vi egentligen vet om människorna omkring oss. Det gäller såklart främlingar, men det kan också handla om grannar och bekanta, släktingar och vänner, ja ibland till och med om vår familj. Det är lätt hänt att vi lite avundsjukt jämför sådant vi kan se hos en annan människa med det som vi vet om våra egna liv. Men kanske har hen helt andra saker som hen kämpar med, sådant som vi inte har en aning om. Vi vet trots allt bara det andra låter oss veta, även om vi såklart också kan ana och kanske gissa en del. När paret reser sig och går kommer jag på mig själv att fundera på vad som skulle hända om vi lite oftare vågade fråga varandra hur det verkligen är. Fast om vi gör behöver vi såklart också vara beredda att lyssna på svaret.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.38
Någon gång ibland händer det att jag köper en trisslott. Jag tänker att det finns trots allt människor som vinner högvinster, och vad är det som säger att det inte skulle kunna hända mig. Om jag köper en lott har jag i alla fall en chans. Den bästa stunden är på väg hem från affären när lotten ligger oskrapad i väskan. Jag drömmer mig bort och funderar på vart jag skulle resa om jag inte behövde tänka på vad det kostar. Jag tänker på hur skönt det vore att kunna betala av lånen på lägenheten. Andra gånger tänker jag att jag skulle kunna jobba lite mindre, och ha mer tid till att göra precis vad jag vill. Just nu ligger det en nyskrapad lott på mitt köksbord. Jag vann 60 kr. Ingen särskilt imponerande summa. Den betalar varken resor eller bolån. Den ger inte heller utrymme för att gå ner i arbetstid. Däremot hjälper den till att hålla drömmen vid liv. Jag kan använda vinsten till att köpa två nya lotter. Två nya möjligheter till att bli rik.
Fast egentligen är jag redan rik, även om jag inte har obegränsat med pengar. För mig handlar rikedom inte så mycket om kronor och ören som om tacksamhet och perspektiv. Om man bara tittar på saldot på bankkontot finns det alltid någon som har mer – och då är det lätt hänt att man inte känner sig så rik längre, även om man har mer än de flesta. Men så länge man vet att pengarna på kontot räcker till det man behöver kan man hitta sin skatt och rikedom på så många andra vis.
Lotterna är ett tidsfördriv, en liten paus från vardagen och verkligheten. Min verkliga rikedom består av fina, fantastiska, underbara människor som delar livet med mig just som det. Människor som gläds med mig, som tröstar och lyssnar, som kramar mig, som uppmuntrar och utmanar, som står stadigt vid min sida och håller mig i handen när tillvaron svajar. Den består också av att jag har ett hem, en plats där jag känner mig trygg, kan slappna av och bara vara. Jag behöver aldrig oroa mig för var jag ska sova om natten. Jag har tak över huvudet, vatten i kranen och värme från elementen. Jag behöver aldrig somna hungrig. Det finns mat i affären och jag har pengar nog att köpa den, även om jag såklart behöver tänka mig för vad jag handlar ibland. Jag har ett arbete som jag tycker om och där den ena dagen aldrig är den andra lik, där jag får utvecklas och växa tillsammans med fina kollegor och människor jag möter.
Rikedom för mig är också att sitta på en solvarm klippa och se ut över horisonten. Att plocka solvarma hallon och att hitta sommarens första kantarell. Att hålla mitt barnbarn i handen eller höra min dotters skratt. Jag har allt jag behöver och mycket, mycket mer. Så nog är jag rik alltid. Ändå så tar jag med mig min trisslott till affären och byter in den mot två nya lotter. Kanske är det min tur att vinna en högvinst idag.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.36
Årets semester är på upphällningen. (När ni läser det här så har jag varit tillbaka på jobbet en vecka och troligtvis nästan glömt att jag ens haft semester). Om jag tittar på vad jag delat på mitt Instagramkonto så har det varit en riktigt bra semester. Jag har varit på mysiga utflykter, träffat människor jag tycker mycket om men träffar alltför sällan, jag har haft tid att utveckla mitt fotograferande, jag har vilat mycket och tränat en hel del, läst några bra och några inte så bra böcker, lyssnat på några sommarprat och jag har plockat både hallon och kantareller. Vädret har mestadels varit bra och jag är till och med lite solbränd. Målade och tapetserade i hallen gjorde jag visserligen de sista dagarna innan semestern, men det känns ändå som att det hör till semesterminnena.
Mycket har varit bra och jag borde verkligen inte klaga – samtidigt är ju livet inte bara det som syns på Instagram. Där finns exempelvis inga inlägg om alla de dagar jag har stått ut med den knepiga kombinationen av att vara rastlös och orkeslös. Där visas inget från alla de timmar jag blivit kvar i soffan och scrollat på min mobil för att kroppen och jag inte är överens om vad som är rimligt att klara av. Där nämns inte med ett ord alla de nätter jag inte kunnat sova på grund av värk eller oro. Helt meningslös oro för övrigt, eftersom den handlar om sådant jag inte kan påverka överhuvudtaget. En oro som handlar både om det stora, med all galenskap som finns i världen och om det lilla, med det som händer i mitt eget liv. Det går liksom inte att ta semester från sig själv, även om man skulle vilja det ibland. Acceptans är en svår konst och tålamod är inte min bästa gren.
Kanske var det därför jag blev så berörd av Johan Floderus sommarprat. Han fängslades helt utan grund på Teherans flygplats. Han var på väg hem efter att ha besökt goda vänner, och istället för åtta dagar semester, blev det cirka 800 dagar i iranskt fängelse. En stor del av den tiden tillbringade han dessutom i isoleringscell. Johan Floderus har all anledning att beklaga sig. Ingen skulle kunna ifrågasätta om han vore bitter och besviken, frustrerad och förbannad. Det kanske han har varit eller fortfarande är, men det kommer i så fall inte fram i hans sommarprat. Med ett lågmält lugn (även om rösten brister några gånger under berättelsens gång) tar han med oss som lyssnar till en plats som ingen människa borde behöva uppleva, en plats som inte borde finnas. Utan att på något vis romantisera dagarna i Evianfängelset låter han oss förstå att det fanns ljusglimtar och stunder av skratt också där. Han konstaterar till och med att han på vissa sätt blivit en bättre människa av tiden i fängelset – även om priset var högt, alldeles för högt.
Hur man hanterar sin oro är så klart olika för olika människor. Själv så har jag, så här när årets semester är så gott som över, bestämt mig för att börja varje dag med Sinnesrobönen – igen! Det är en bön som betts och fortfarande bes av miljontals och åter miljonals människor över hela världen, varje dag. En bön att hålla fast vid i en tid av oro och ovisshet. En bön att både bäras och utmanas av. En bön för att inte fastna i självömkan. Och till er som ännu inte lyssnat på Johans Floderus sommarprat vill jag bara säga – Gör det!
Krönika i Lokalpressen Härryda v.34
Vi har passerat midsommar, både Allsång på Skansen och Sommar i P1 har dragit igång. I helgen är det dags för sommargruppens konfirmation hos oss i Råda och vi firar dessutom sommarmässa vid fontänen. I min hjärna ligger Ted Gärdestads låt ”Sol, vind och vatten” och rullar någon sorts bakgrundsmusik mest hela tiden. Givet allt det så är det nog helt rimligt att säga att det är sommar även om min egen semester ligger ytterligare ett par veckor bort. Jag inser att det inte är särskilt unikt att längta efter långa, ljusa, ljumma kvällar eller friheten i att inte behöva ha på sig en massa bylsiga ytterkläder. Att känna tacksamhet för all grönska eller hoppas på många sköna bad. Sommaren är för väldigt många av oss en tid av förväntningar.
Våra förväntningar och drömmar kan ge oss kraft, inspiration och hopp. De kan vara det som göra att vi orkar ta oss igenom tider av oro, bekymmer och svårigheter. Ibland betyder förväntningarna lika mycket som att det som vi längtat efter faktiskt blir av. Men tvärtom så händer det också något med oss om det inte blir som vi hoppats eller längtat efter. Om semestern mest bara regnar bort eller stugan vi bokat inte alls är den idyll som det såg ut som på bilderna. Om sommarlovet fylls av oro för att pengarna inte ska räcka när barnen inte längre får en måltid i skolan varje dag eller om medicinerna blivit så dyra att vi inte har råd att hämta ut dem. Om oron över världsläget lägger sig som en blöt filt över sommarens skönhet. Om ensamheten förlamar oss så mycket att vi inte förmår att glädjas åt allt det fina eller vågar göra något av allt det där vi drömt om. Vissa gånger, när det inte blir som jag trott eller hoppats, tycker jag att det känns som att förväntningarna lägger något sorts mentalt krokben för mig. I stället för att inspirera mig att försöka på nytt, så får de mig att känna mig misslyckad och otillräcklig. Ibland har de till och med fått mig att tvivla på om det är värt att drömma och hoppas. De finns tillfällen då tungsinnet och de svarta tankarna helt enkelt tagit överhanden.
Tungsinnet är, precis som det låter, väldigt tungt att bära. Däremot har jag med tiden upptäckt att det inte varar för alltid. Dessutom krävs det inte en massa storslagna äventyr eller dyra saker för att skingra det. Åtminstone inte för mig. Det räcker gott att dela en pizza och vara med min mamma några timmar, att prata med en god vän som jag inte hört av på länge eller att en främling ler mot mig i affären. Det kan göra all skillnad i världen att få sitta en stund på en solvarm klippa och se ut över havet, att se en fjäril fladdra från blomma till blomma eller att få äta en glass tillsammans med min tonåring.
Kanske blir den här sommaren inte alls vad du har tänkt dig, men det är inte samma sak som att du har misslyckats. Det kan bli bra ändå. Och var du än är, vad du än gör så hoppas jag att du lyckats samla på dig några fina minnen, stunder och tillfällen som du plocka fram och njuta av när höstmörkret kommer. Och, som Peter LeMarc sjunger – fortsätt längta, hitta mod, våga hoppas, våga tro. Det är det som håller oss vid liv.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.26
Även i år hänger regnbågsflaggan från tornet i Råda kyrka under WestPride-veckan. Det finns säkert några som undrar vi håller på med. Kanske är det också några som stör sig på den, eller som tycker att det är onödigt att den hänger där. Själv tycker jag att det borde vara självklart för en kyrka som menar att kärleken är det största av allt, som tror att Gud själv är kärlek och påstår att det viktigaste budet är att älska. Samtidigt vet jag att det inte är självklart för alla, och därför känner jag både tacksamhet och stolthet när jag ser flaggan hänga längs tornväggen. Jag hoppas och tror att vi är många som delar den känslan. För dem som undrar så flaggar vi alltså för varje människas rätt att vara den hen är och älska vem hen vill. Vi flaggar för att vi tror att varje människa är skapad till Guds avbild, och är älskad för just den hen är. Vi flaggar för att visa att alla är välkomna till Råda kyrka, till Råda församling och till Råda rum, idag och alla andra dagar.
När den här krönikan publiceras är West Pride snart över för i år. Hundratals seminarier, föredrag, uppträdanden och konserter har ägt rum under veckan. Människor har mötts, träffats och samtalat. Gamla och nya vänner har setts och återsetts. Många har fått lära sig mer och kunnat vidga sina perspektiv. Några har blivit förälskade, älskat och älskats. Det har varit som det brukar vara när människor kommer tillsammans helt enkelt. Dessutom kommer tusentals människor att gå i paraden och ännu många fler kommer kanta paradvägen för att visa sitt stöd och dela glädjen med oss som går i tåget. Avenyn kommer under några fantastiska timmar vara mer färgsprakande än det största fyrverkeri någon kan föreställa sig. För många av oss är de här dagarna och timmarna något av det viktigaste på hela året. Något som vi kan hålla fast vid alla de dagar då vi inte orkar eller vågar visa vårt sanna jag. Något som vi kan hämta kraft från när vi ifrågasätts och skuffas undan för att vi vägrar trycka in oss i någon annans mall. Något som hjälper oss att orka lite till när vi hånas eller hotas för att vi är dem vi är. Så när vi flaggar med regnbågsflaggan i Råda kyrka är det också för alla dem som inte själva har möjlighet eller vågar göra det.
Dessvärre brukar det också alltid dyka upp några som inte är glada och inte vill fira med oss. De står där för att de vill visa att vi inte alls är älskade eller önskade. De står där för att tala om att de tycker att vi är äckliga, onaturliga och att världen vore bättre om vi inte fanns. Jag har aldrig förstått varför de dyker upp. Det är obegripligt för mig att de väljer att vara där, mitt i allt det som de tycker är så fruktansvärt och vedervärdigt – men det är än mer obegripligt för mig hur de kan tycka att en prideparad är något så hemskt. Det handlar trots allt inte om krig eller våld, inte om hat eller förtryck – utan tvärtom om att få älska och att få vara sig själv. Borde inte det vara självklart?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.24
Vi finns där hela tiden, även om du inte alltid märker det. Vi finns mest överallt även om du inte anar det. Vi kanske sitter bredvid varandra på bussen en dag eller möts vid mjölkkylen i affären. Vi kanske ses på barnens fotbollsträning eller springer om varandra i trappuppgången. Det är inte så konstigt om du inte känner igen oss, vi känner inte ens igen varandra alltid, men vi finns där oavsett om du ser oss eller inte. Det finns ingen gemensam symbol att leta efter, och vi inte heller speciellt lika, i alla fall inte på utsidan. Det finns tecken att hålla utkik efter, men de gör vi ofta vårt allra yttersta för att ingen ska upptäcka. Det handlar om alla oss som kämpar med vårt psykiska mående; med sådant som oro och stress, ångest och panikattacker, självskadebeteenden och självmordstankar. Vi är staplar i diagram och siffror i statistiken, men vi är också människor som vill leva och må bra.
Kanske uppfattar du oss som arroganta och självupptagna eftersom att många av oss har svårt för att höra av oss till andra, även till dem vi tycker mest om. Kanske tycker du att vi är lata och oengagerade eftersom många oss inte så ofta orkar komma med idéer eller göra saker ihop med andra, även om vi skulle vilja. Kanske tycker du att vi bara borde rycka upp oss lite och tänker att de flesta människor har väl varit lite oroliga eller stressade ibland. Kanske är det så att du faktiskt har en arrogant, självupptagen latmask till vän, men det kan lika gärna vara så att du träffat på någon av oss som kämpar frenetiskt för att leva upp till andras och egna förväntningar, som gör allt vi kan för att orka leva och inte bara överleva. Om du är osäker på hur det står till med någon i din närhet så är mitt bästa råd att du frågar. En sådan fråga är varken lätt att ställa eller att svara på, men i bästa fall leder det till att relationen fördjupas och att ni kommer närmare varandra. Jag vet inte hur det är för alla andra så klart, men jag själv har blivit lättad när någon frågat. Det har gjort att jag inte längre behövt hålla skenet uppe på samma sätt och fått chansen att förklara.
Jag mår tack och lov mycket bättre nu, men det har har inte kommit av sig själv utan krävt mycket och hårt arbete. Det är inte lika många saker som triggar igång stressen och oron längre, panikångestattackerna kommer sällan, men helt ärligt så begränsar de fortfarande mitt liv. Det tar numera väldigt mycket energi att göra saker som jag förut inte ens tänkte på att jag gjorde. Att vara bland folk och möta människor är fortfarande något av det bästa jag vet, men samtidigt så gör det mig trött på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Både att verkligen se människor och att hantera alla intryck det ger. Jag saknar det enormt, men för att kunna klara av min vardag så måste jag begränsa mitt umgänge med andra. Jag behöver mer tid för mig själv och för återhämtning än förr. Jag vågar sällan planera saker långt i förväg eftersom jag inte vill att mina dåliga dagar ska förstöra för någon annan. Jag försöker vara ärlig med mitt mående och inte låtsas, men jag vill också känna att jag passar in. Till sist – till alla er som kämpar därute vill jag säga: Du är inte ensam. Våga berätta för andra hur du mår och känner. De flesta förstår mer än man tror.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.22
För ett par veckor sedan hade vi Beatlesgudstjänst i Råda församling. Förberedelserna hade pågått i ett par månader, låtarna hade valts med omsorg och en stor kör hade bildats och övat särskilt för tillfället. I kören fanns både hängivna Beatlesentusiaster och de som längtade efter att sjunga oavsett vad som skulle sjungas. Där fanns erfarna körsångare men också de som aldrig någonsin sjungit i kör förut. Allt i en salig blandning och jag tycker att det blev helt fantastiskt. Min roll var att på något sätt hitta en röd tråd i låtarna och hålla ihop gudstjänsten.
Jag har inte lyssnat supermycket på Beatles innan, men att säga något fint om Here comes the sun i början av maj är inte särskilt svårt. Det verkade inte heller som en omöjlig uppgift att få ihop några kloka tankar utifrån låtar som Help!, Let it be och With a little help from my friends. När jag väl började läsa texterna så var det – till min stora förvåning – dock inte de låtarna som hängde kvar. I stället var det några strofer ur en för mig obekant låt som landade rätt in i hjärtat. Låten heter Blackbird och den handlar om en koltrast som sjunger i den allra mörkaste natten. Jag vet inte riktigt varför den gjorde ett så starkt intryck på mig. Kanske berodde det på att jag hade en jobbig dag den dagen. Kanske berodde det på att jag så många sena nätter och tidiga mornar hört koltrasten sjunga utanför mitt sovrumsfönster, och att dess sång då och då hjälpt mig att skaka av mig såväl obehagliga drömmar som mörka tankar så att jag sedan kunnat somna om.
Framför allt var det strofen ”Take these broken wings and learn to fly. All your life, you were only waiting for this moment to arise” som fångade mig. (Fritt översatt: ”Ta dessa brutna vingar och lär dig att flyga. Hela ditt liv har du bara väntat på att detta ögonblick skulle uppstå”) Den fick mig faktiskt nästan att tappa andan. I all sin vardagliga enkelhet blev de korta orden som ett koncentrat av allt det som min kristna tro handlar om. I en tid då det känns som att livet blivit någon sorts tävling i att visa upp det fina och perfekta så var det en befrielse att tänka sig att vi kan få lära oss att flyga igen – även om våra vingar är gått sönder. Att det finns ett hopp om att det inte är kört även ifall livet inte blev som vi tänkt eller önskat. Att det går att få en andra chans. Att det finns en väg tillbaka även om vi tappat riktningen i livets labyrint. Att det är möjligt att leva med såväl brustna vingar, som med brustna hjärtan och förhoppningar.
Jag vill så gärna tro att livet kan hitta nya vägar i det brustna, i det trasiga. Att det vi drömt om och längtat efter, det vi väntat hela livet på ska ha kraft nog att uppstå och ta form där och då, i de där ögonblicken. Som nyutslagna knoppar i sprucken asfalt ungefär.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.20
Påsken är på liv och död. På riktigt. I påskens berättelse utmanas rädslor och fördomar, hat och mörker. Men framför allt handlar påskens berättelse om att göra plats för ljus och kärlek och om att få livet tillbaka. Jag tänker att det är lite som att komma ut, eller i alla fall hur det var för mig att komma ut. Det var en februarikväll för drygt sex år i Mölnlycke kulturhus. Jag skulle invigningstala på en utställning med Elisabet Ohlsson Wallins fantastiska bilder och jag hade bestämt att det var dags att komma ut. För första gången skulle jag säga högt i ett offentligt rum att jag är bisexuell. En del av mig var livrädd, så det handlade i allra högsta grad att utmana rädslor, men det handlade ännu mer att göra plats för kärleken och att få mitt liv tillbaka. Äntligen. För mig var det svåra att våga komma ut, inte hur jag skulle kunna leva mitt liv efter att jag gjort det. Det var i första hand mina egna rädslor och fördomar som jag var tvungen att göra upp med, inte andras. Jag hade varit rädd helt i onödan och fick ta emot en störtflod av kärlek efteråt. Så är det verkligen inte för alla – jag är en mycket lyckligt lottad människa.
För ett drygt år sedan beslutade kyrkorådet i Råda församling att starta upp arbetet med en utbildningsprocess som kallas Regnbågsnyckeln. Det är en utbildning där anställda och förtroendevalda arbetar med frågor kring mångfald och inkludering, normer och HBTQIA. Det var inte på något vis ett kontroversiellt beslut. Däremot fick jag många frågor om det verkligen var nödvändigt. De flesta som frågade verkade känna en eller annan bög som de verkligen gillade och var dessutom av uppfattningen att Råda församling redan var välkomnande, öppen och inkluderande och att det var allmänt känt. Borde inte det vara tillräckligt?
Och – tyvärr – hade jag bara ett svar. Nej det är inte tillräckligt! Även jag känner många HBTQIA-personer som jag tycker mycket om och jag håller absolut med om att Råda församling är öppen och välkomnande, men det räcker inte för mig. Det beror på att det i mitt inre – tillsammans med frågorna om det är nog – också finns ett antal människor jag mött. Där finns mannen som tårögd stod i Råda kyrka och klappade på min regnbågsfärgade stola (”halsduken” som prästen har på sig när det är gudstjänst) medan han berättade hur han och hans man inte kunnat gifta sig i kyrkan. De hade frågat, men fått till svar att ingen prästerna där var beredda att viga två män. Där finns den förtvivlade mamman som kände att hon inte längre kunde vara kvar i sin församling eftersom hennes homosexuella barn inte var välkommet där. Jag tänkte också på alla dem som inte ens orkar berätta eller vågar komma till kyrkan på grund av vad de blivit utsatta för vid tidigare besök. Att de ska känna sig välkomna i kyrkan handlar också, i alla fall för mig, om liv och död, på riktigt. Om att utmana rädslor, fördomar och hat. Att ge rum för kärleken och ljuset. Att få sitt liv tillbaka.
Nu har vi genomfört processen och har formulerat en mångfaldsvision för Råda församling. Det betyder inte att vi är färdiga, tvärtom har arbetet bara börjat. Men det innebär att vi har kommit en bit på vägen och vi kommer att få vår regnbågsnyckel. Den kommer att överlämnas under en regnbågsdag som församlingen kommer ha i slutet av augusti. Tills dess fortsätter vi att fira kärleken, ljuset och livet varje dag. Glad påsk!
Krönika i Lokalpressen Härryda v.16
När jag var barn stod det ofta en liten sparbössa av kartong i vårt kök så här års. På bössans framsida stod det någon lika delar tänkvärd som klatchig text. Jag minns ett år då det stod ”Vid samma bord”. På bössans andra sidor fanns information hur de insamlade pengarna användes. Jag lärde mig exempelvis hur mycket det kostade att köpa en ko i Indien och hur många kronor det behövdes för att ett visst antal svältande barn skulle få mat i en vecka. Det fanns inga telefoner att scrolla på när jag var barn, istället läste vi på mjölkförpackningar, flingpaket och ibland även insamlingsbössor. Jag minns särskilt en gång när min mamma kom hem från affären och la sina växelpengar i bössan. Jag frågade henne varför och hon svarade något i stil med att nu när hon handlat mat till vår familj så ville hon ge bort de här pengarna för att andra mammor och pappor skulle kunna köpa mat till sina familjer. Bössorna var en del av Lutherhjälpens fasteinsamling och i år är det 60 år sedan den första rikstäckande fasteaktionen anordnades. Det året delades det ut över en och en halv miljon bössor ut under mottot ”Bröd för folken”.
Fasteinsamlingen lever vidare och bössorna går att beställa från Svenska kyrkans webshop, även om det mesta av pengarna samlas in digitalt numera. Syftet är dock detsamma. Nu som då handlar det om att minska orättvisor och att hjälpa människor som svälter. I år är insamlingsmålet satt till 39 miljoner kronor. Det hade räckt att alla som bor i Sverige hade bidragit med knappt fyra kronor för att uppnå det målet.
Samtidigt så önskar jag av hela mitt hjärta att fasteinsamlingen inte fanns, eller åtminstone att den inte behövde finnas. Dessvärre verkar det vara långt dit. Klyftorna ökar och hunger är den vanligaste dödsorsaken i världen. Uppskattningsvis finns det ungefär 850 miljoner människor på jorden som inte kan äta sig mätta och var femte barn växer inte som de ”ska” för att de får för lite mat. Tittar man på hur världens tillgångar är fördelade så äger den rikaste 1 procenten av världens befolkning mer än de fattigaste 95 procenten äger tillsammans (Enligt en rapport som Oxfam presenterade i höstas). Det är faktiskt inte riktigt klokt. Det får mig att tycka att ord som fördelningspolitik klingar vackert.
Nästa helg avslutas årets fasteinsamling, vilket tyvärr alltså inte är det samma som att alla människor nu har allt de behöver. Det finns fortfarande otaliga människor som svälter; och de finns inte bara långt borta utan också här, nära oss. Därför skulle jag vilja be dig som läser den här krönikan om en sak. Jag vill dig att tänka efter om det finns något du kan göra. Kanske har du en granne som du vet har det svårt att få ihop ekonomin och som du kan bjuda hem på middag. Kanske kan du lägga till en extra limpa bröd i din kundkorg nästa gång du går till affären och sedan ge den till den som sitter utanför affären och vädjar om hjälp. Kanske har du möjlighet att swisha en gåva till en organisation som du tycker gör ett bra jobb med att hjälpa människor. Det behöver inte vara en förmögenhet, varje krona gör skillnad. Eller som den kristna sånggruppen Fjedur sjöng i min barndom: Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka!
Krönika i Lokalpressen Härryda v.14
Havet ligger stilla och jag sitter på en klippa. Solen värmer på ryggen och jag tittar bort mot horisonten. Mer än så behövs inte för att jag ska få ner pulsen; för att spänningarna i axlarna ska avta och kännas lättare att andas. Det är som att havet öppnar upp för nya tankar och vidgar perspektiven, som att det gör tungsinnet lite mindre tungt och världens alla galenskaper känns lite mindre kvävande när jag sitter där.
Jag fattar att saker och ting inte förändras bara för att jag sitter på en klippa och glor ut över havet, men jag vet också att det gör något med mig. Den där stunden är för mig lika livsavgörande som en vattenkälla i öknen. När jag suttit där en stund och fått min andningspaus, så orkar jag lite till. Den gör att jag inte kapitulerar och ger upp utan förmår att stå upp för det jag tror på en stund till. Den gör att jag inte är beredd att ställa mig tyst vid sidan om och bara titta på riktigt än. Den gör att jag inte stänger av mina känslor helt för att hantera tokerierna med likgiltighet. Lite senare, när jag är på hemväg funderar jag på vad jag rent konkret ska göra nu när jag lyckats skjuta uppgivenheten och missmodet på framtiden, eller åtminstone ett litet tag till.
När jag sitter vid mitt skrivbord och ser tillbaka de dagar som gått sedan dess tänker jag att det nog faktiskt spelade roll att jag höll en predikan om en av bibelns många namnlösa kvinnor. Även om bibelförfattaren inte verkar ha tyckt att det varit värt besväret att ta reda på hennes namn, utan kallar henne kort och gott synderska, så lyfts hon fram som ett föredöme både av Jesus och i min predikan. Han var en förebild eftersom hon var beredd att ge bort det dyrbaraste hon ägde och hade, för att visa sin kärlek till någon annan. Jag tror också att det gjorde det skillnad att jag la några timmar och hälsade på en person som är väldigt ensam. Jag hoppas att kan vara så att den här krönikan kommer att bli till hjälp för någon. Att mina försök att formulera några tankar om att vi alla behöver ta vara på platser och tillfällen där vi kan andas ut och samla ny kraft kan göra att någon eller några orkar lite till. Jag är nämligen helt övertygad om att det är en förutsättning att göra det ibland om vi ska orka fortsätta kämpa för det vi tror på, för det goda, för kärlek och hopp. Vi människor är inga duracellkaniner som orkar hur länge som helst utan återhämtning och påfyllning.
En av de sista sakerna min vän och kollega Daniel sa till mig innan han lämnade det här livet var att mitt jobb är att sprida hopp. Det kändes svårt då och det känns svårt nu, men han har rätt. Vi människor behöver hopp, och vi behöver hjälpas åt att sprida det. För mig är just ”vi” nyckelordet. Hopp är inget enpersonsprojekt. Vi behöver varandra både för att skapa hopp och för att hålla hoppet vid liv. Och är det något den här världen behöver mer av just nu, så är det hopp, så låt oss alla hjälpas åt!
Krönika i Lokalpressen Härryda v.12
”Jag vill åka hem” sa den äldre kvinnan med hög röst. Kvinnan som satt bredvid klappade henne lugnande på armen och svarade ”Du är hemma. Det är här du bor.” Den äldre kvinnan är tittade missnöjt på henne och frågade efter sin mamma. ”Din mamma är död, det har hon varit i många år” svarade den andra kvinnan tålmodigt. Det märktes att det inte var första gången de hade den här konversationen. Den äldre kvinnan började gråta stilla. Det var som att hennes minnen och verkligheten inte hängde ihop längre och hon tycktes leva i minnenas värld. Åtminstone i just det ögonblicket.
Jag kom att tänka på det här samtalet häromdagen, när jag hörde en sång som handlade om att kärleken leder oss hem. Det fick mig att fundera över vad ett hem egentligen är. Är det en plats? Ett sammanhang? En känsla? Eller kanske lite av alltihop? Jag kom fram till att för mig handlar ett hem om trygghet. Att jag kan vara mig själv och behöver inte låtsas. Att jag kan komma dit hur livet än är. Att jag blir respekterad och tagen på allvar även om jag inte alltid får som jag vill. Jag tror verkligen att det finns en kärlek som leder oss hem. Jag tänker att det är därför det känns som att åka hem när jag åker till min mamma, även om jag aldrig bott i lägenheten där hon bor. Att det är därför jag kan känna mig hemma när jag står i en gammal kyrka där jag aldrig varit förut och tänder ett ljus för dem jag saknar, medan en gammal gråhårig präst i svart kappa står bredvid mig och viskar en bön på ett språk jag inte förstår. Att det är därför jag ibland känner mig mer hemma när jag åker bort, för att det finns människor där som får mig att andas ut, slappna av och bara vara. Det är kärleken som leder mig hem.
Tankarna vandra vidare och landar i president Zelenskyjs besök i Vita huset förra veckan. Han var där som gäst, men vare sig president Trump eller vice president Vance gjorde någonting för att han skulle känna sig hemma. De visade honom ingen respekt. De tog honom inte på allvar. I stället fick vi se hur två av världens mäktigaste män, inför ett uppbåd av journalister och TV-kameror, valde att förminska, förnedra och förtala sin gäst. De hade all möjlighet i världen att göra något gott, men i stället gjorde de honom till syndabock. När han vägrade att acceptera deras lögner blev han utslängd. Själva stod de kvar och kallade honom otacksam. Där fanns inte ett uns av kärlek. Jag ville bara gråta när jag såg det, men bakom tårarna fanns en känsla av att det räcker nu.
Världen är vårt gemensamma hem och vi är många som inte tycker det är okej att ett antal maktfullkomliga män med storhetsvansinne tar sig rätten att sätta ribban för hur det hemmet ska se ut. Vi är många som vill ha en annan värld, ett annat hem. Som tror att det blir bättre vi lyssnar på och visar respekt för varandra. Som vill ha en värld där vi tar hand om varandra och hjälper varandra. Jag är kanske naiv, men jag tror att en sådan värld är möjlig. Jag tror att vi kan förändra världen om vi gör det tillsammans. Jag tror att det handlar om att börja i det lilla, med de människor vi har omkring oss, i de sammanhang där vi finns. Jag tror att vi är många som gärna skulle låta kärleken leda oss hem.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.10
Januari kändes mestadels som en tung blöt grå yllefilt. Det var en månad då tröttheten inte gick att sova bort, mitt sinne var lika grått som himlen och ljusglimtarna få. Jag är väldigt tacksam över att den är över. I ärlighetens namn har väl februari inte börjat så mycket bättre, i alla fall inte i ett större perspektiv. Om jag lyfter blicken och ser bortanför mig själv och mitt eget så finns det otaliga exempel på våldsdåd och maktmissbruk, misstro och förtvivlan. Den fruktansvärda skjutningen i Örebro kastar mörka skuggor över det mesta just nu och inte minst president Trump och hans administration förstärker dagligen bilden av att världen är helt upp och ner. Den starkes och rikas rätt verkar ständigt väga tyngre än medmänsklighet och rättvisa. Jag läste ett citat av Martin Luther King häromdagen som träffade mig rätt i hjärtat. Ärligt talat så kändes det som att det var sagt rätt in i den tid vi lever i just nu – det stod ”Vi behöver ledare som inte älskar pengar, men som älskar rättvisa; som inte älskar publicitet, men som älskar mänskligheten”.
Om jag däremot vänder blicken tillbaka mot mitt eget liv, så är det inte längre lika mörkt och grått. Tungsinne, smärta och trötthet är inte längre de dominerande känslorna. Jag kanske är naiv, men några dagar med solsken tillsammans med årets första krokus räckte för att väcka hoppet om en vår och en bättre värld till liv. En bön gjorde något drastiskt med smärtan i ryggen. Jag kan varken förklara eller förstå varför just den bönen hjälpte, just den här gången. Vad jag däremot vet är det känns helt annorlunda nu. I över ett och ett halvt år har smärtan varit ständigt närvarande och begränsat mitt liv – men nu fick jag några dygn då jag var helt smärtfri. Det händer fortfarande att jag får ont ibland, oftast om jag står upp för länge eller går för fort, men det försvinner lika snabbt igen om jag bara vilar en liten stund. Vem hade kunnat gissa att blå himmel eller möjligheten att kunna göra ”russian twists” på gymmet skulle bli ett tecken och en påminnelse om Gud. Men det är precis så det känns för mig just nu.
Jag vet att det kommer att komma fler oväder och fler dagar av tungsinne. Jag förstår att krokusen utanför min port kommer att vissna. Men att jag fick uppleva de här dagarna, att krokusen stod där en morgon när jag inte visste hur jag skulle orka ta mig igenom dagen räckte för att väcka hoppet till liv igen. Det var tillräckligt för att få mig att våga tro att allt inte är kört. Jag inser att det är troligt att jag kommer behöva hantera fler dagar av smärta och värk i framtiden. Jag vet också att många kämpat mycket mer och mycket längre än vad jag har gjort utan att få lindring. Jag kan inte förklara varför det är så, och det är lika sant vare sig hjälpen kommer med hjälp av läkare och mediciner eller en bön till Gud. Men hur det än går till så är jag oändligt tacksam för varje timme som jag slipper ha ont. Det känns som att jag fått mitt liv tillbaka. Och jag vill använda den möjligheten till att hjälpa andra, på de sätt som jag kan. Till att fortsätta kämpa för en mänskligare och rättvisare värld.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.8
Det är inte särskilt ofta en predikan blir viral. Biskop Mariann Edgar Buddes predikan från gudstjänsten som ägde rum i samband med att Donald Trump installerades som president är ett undantag. Vän av ordning skulle kunna invända att det oavsett innehållet i hennes predikan var en gudstjänst som följdes av långt många fler än i en vanlig församling, en vanlig söndag. Det är naturligtvis sant – men bara för att många deltar i stunden finns inga garantier för att det som sägs kommer att spridas vidare, eller ens att någon minns vad som sas efteråt.
Biskopens predikan handlade om enhet och om ärlighet och mod att våga se olika perspektiv, om att visa respekt för och bry oss om varandra även om vi tycker och tänker olika. Som präst och kristen ser jag inget kontroversiellt i det budskapet. Det har både jag själv och många av mina kollegor predikat åtskilliga gånger. Om det finns något kontroversiellt med biskopens predikan så ligger det i så fall möjligen i sammanhanget och hur hon framför det. Det är nämligen när biskopen vänder sig direkt till presidenten och vädjar till honom att visa barmhärtighet mot alla dem som är rädda som det bränner till. Hon lyfter särskilt fram HBTQ-personer och immigranter. Biskopens ord har fått en enorm spridning. Både bland dem som håller med och stöttar henne och de som inte gör det. Presidenten själv säger att hon var tråkig, oinspirerande, hade en otäck ton och kallar henne radikal vänster och Trumphatare. Han vill dessutom att hon ska be om ursäkt. För att hon bad honom att vara barmhärtig.
Hösten 2010 hände något liknande i Sverige under den gudstjänst som firades i samband med riksdagens öppnande. Sverigedemokraterna hade precis kommit in i riksdagen och den dåvarande biskopen i Stockholm, Eva Brunne, predikade om alla människors lika värde. Hon sa att det inte var värdigt vår demokrati att göra skillnad på människor beroende på deras ursprung. Då reste sig Jimmie Åkesson och de andra Sverigedemokraterna mangrant och lämnade kyrkan mitt under pågående gudstjänst. Åkesson sa efteråt att han aldrig känt sig så kränkt och den dåvarande pressekreteraren Erik Almqvist skrev på Twitter om en politiserad kyrka som tar ställning för vänsterextremister.
Hur blev det så här? Hur kan en människa förvänta sig en ursäkt för att någon ber en att visa barmhärtighet mot dem som är rädda? Hur kan vara problematiskt att säga att vi bör vi visa respekt för varandra även om vi tycker olika? Hur kan det vara politiskt laddat eller kränkande att påstå att alla människor är lika mycket värda? Jag blir både rädd, arg och förtvivlad på samma gång när medmänsklighet, människors lika värde och barmhärtighet anses radikalt och extremt. Har vi människor inte kommit längre än så?
I min senaste krönika skrev jag om att möta människor med kärlek och förväntan. Jag vill lägga till en sak, en sak som biskop Budde också tog upp i sin predikan. Hon sa att skillnaden på gott och ont inte går mellan länder och folkslag, inte heller mellan grupper av människor utan att den går rätt igenom varje människas hjärta. Kort och gott, alla människor fattar både bra och dåliga beslut, alla gör både bra och dåliga saker eftersom vi alla är människor. Vi behöver hjälpas åt att se det mänskliga i varandra. Det är inte så enkelt alla gånger, men det är viktigt. Det är vad barmhärtighet handlar om.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.6
Jag fick en jättefin temugg i julklapp. Den är skön att hålla i och blir alldeles lagom varm när man häller te i den, så där så att man kan värma händerna en dag när man känner sig lite frusen. Den är knallröd och så står det ”Ja, jag tror att livets innersta mening är kärlek” med vita bokstäver på den. Det är ett citat av Astrid Lindgren, men redan första gången jag läste det kände jag att jag ville göra det till mitt. Då tänker jag inte i första hand på romantisk kärlek. Det är visserligen en ljuvlig känsla att vara nyförälskad (även om det kan vara himla jobbigt innan man vet om känslorna är besvarade eller inte), att veta det finns en annan människa som man kan dela allt med eller att det räcker med att någon ser på en för att man ska känna sig som den vackraste människan i världen. Men kärlek är så mycket mer.Istället tänker jag på kärlek i ett vidare perspektiv, som ett förhållningssätt. För mig handlar det om att låta kärleken påverka hur man ser på andra människor och på världen, att låta kärleken påverka hur man väljer att agera i olika situationer. Och våga tro att det gör skillnad. Jag gissar att Astrid också tänkte så, för citatet fortsätter nämligen med orden: ”Där kärlek finns, finns inte våld och maktmissbruk och förtryck”.
Med tanke på att så många av världens mäktigaste ledare verkar tro att de kan bomba sig till att få sin vilja fram, att de ställer sig själva över lagen, både genom att se till att själva slippa straff och straffa oliktänkare, att de använder sin makt till att skrämma andra till lydnad och tystnad så tänker jag att världen verkligen behöver mer kärlek. Och där kan vi alla vara med och bidra. Nej, jag har inte fått storhetsvansinne. Jag tror inte att jag kan påverka världens mäktigaste män, inte i någon direkt mening i alla fall och inte på egen hand. Däremot tror jag att allt det vi gör i det lilla sammanhanget, i våra egna liv, i vår vardag gör skillnad. Jag tror att det spelar roll om jag ler mot eller tittar misstänksamt på en annan människa och om jag säger något vänligt eller hjälper en annan människa så ökar chansen att hen gör samma sak mot någon annan. Jag tror att det händer något om vi vågar stå upp för varandra, eller säger ifrån när vi ser någon som blir orättvist behandlad. Lika väl som misstänksamhet och rädsla kan sprida sig som en löpeld, så kan tillit och kärlek göra det.
Varje gång någon döps i vår kyrkan så hälsas den personen välkomna till församlingen med orden att vi tar emot hen med kärlek och förväntan. Jag brukar inte avge några nyårslöften, men jag har bestämt mig för att försöka möta varje människa som jag träffar med kärlek och förväntan. Inte bara i år, utan för alltid. För jag tror verkligen att kärlek gör skillnad. Jag tror att kärlek är grundstenen för att bygga en bättre värld, för fler. Jag tror att livets innersta mening är kärlek.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.4
Det finns en gammal film från början av 1960-talet som heter ”Änglar, finns dom?”, men det är också en fråga som jag fick av en person jag träffade i kyrkan för några veckor sedan. Jag tror inte att hen är den enda som ställt sig den frågan. För mig är det självklara svaret på den frågan ja. Däremot är det inte alltid är så lätt att känna igen dem, eller i vissa fall ens se dem.
En kväll för några veckor sedan ringde min telefon. På skärmen stod det okänt nummer. Det är sällan jag svarar på sådana samtal, men just den gången var det något som fick mig att svara, trots allt. Killen i andra änden presenterade sig och sa att han ringde från polisen. Ett antal katastrofscenarier, som alla handlade om att min dotter hade råkat ut för något, for genom huvudet under de få sekunder som passerade innan han hann framföra sitt ärende. Det visade sig inte vara någon katastrof. I stället berättade han att han hittat mitt körkort, som jag tappat tidigare på dagen, och undrade om han kunde komma förbi och lämna det. Samtidigt som jag andades ut av lättnad hör jag mig själv säga ”Du är en ängel”.
Eftersom jag inte var hemma när han ringde, slutade det med att jag ändå fick hämta körkortet på polisstation dagen efter så jag träffade aldrig den polis som ringt mig. Ändå är jag rätt säker på att han hade varken gloria eller vingar, men som jag ser det är han likafullt en ängel. Någon som är beredd att göra det där lilla extra för att hjälpa en person som man inte den minsta anledning att hjälpa. Någon som är beredd att sprida ljus för någon annan när tillvaron är mörk. Någon som kan peka på det hoppfulla när det mesta verkar hopplöst. Någon som orkar stanna kvar när alla andra tycks vända en ryggen. Ja, egentligen har vi alla möjlighet att vara en smula änglalika, om vi bara orkar och vill.
Det finns också tillfällen när vi använder uttrycket att någon ”har haft änglavakt”. Jag minns till exempel när jag för många år sedan voltade med min bil nerför en slänt – då sa killen i ambulansen efteråt att jag måste haft änglavakt. Jag kan bara hålla med. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö i den stunden jag tappade kontrollen över bilen. Men när bilen stannade kunde jag ta mig ut själv och gå upp till vägkanten med endast två stukade handleder och ett mindre sår vid vänster tinning där mina glasögon gått sönder.
Jag skulle själv beskriva mig som rationell och logisk person. Jag vill förstå saker och tycker om när det finns rimliga förklaringar på det som händer. I det läget fanns det dock ingen beskyddande ängel som jag kunde peka ut. Jag såg inga ljusklädda, bevingade gestalter i närheten, men när jag såg bilen efteråt så var det helt omöjligt att förstå hur jag överlevt. Jag måste haft änglavakt. Eller som det står i en gammal söndagsskolesång – glöm inte bort att änglarna finns, att de är här för att se hur vi har det, att de kan hjälpa oss fast de inte syns.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.2
Det är bara några dagar kvar till jul. Hemma hos mig ligger juldukar på borden, julpyntet är på plats, krubban är uppackad, granen står grön och grann i vardagsrummet och de flesta julklapparna ligger på plats under den. Julgodiset kokades och bakades förra helgen. Julskinkan är köpt, och övrig julmat har jag valt bort. Julnattens predikan är så gott som klar. Det finns helt enkelt väldigt goda förutsättningar för någon sorts julefrid att infinna sig. Ändå gör den inte det. Det är något som skaver. Något som gör att jag helst av allt vill gömma mig under täcket och stanna där tills julen är över.
Jag tror att det har med mörkret att göra. Vissa dagar blir det ju knappt ljust alls så här års och den här helgen infaller årets allra kortaste dagar. På något vis är det som att mörkret utanför kryper under skinnet på mig och påverkar hur jag ser på både mitt eget liv och tillvaron i stort. Det är som att mina tankar fastnar i det som är svårt och tungt. Att hjärtat fylls av missmod, oro och sorg. För mina ögon ser jag bilder av människor på flykt undan svält och katastrofer, krig och förtryck, av sönderbombade städer och flyktingläger där man varken har tillräckligt med mat eller tak över huvudet. Bilder av människor som sitter ensamma utan att en endaste person frågar efter dem och andra som visserligen är på samma ställe, men inte kommer överens utan helst hade velat vara någon annanstans. Bilder av människor som misshandlas och hotas, som far illa och inte kan känna sig trygga ens i sina egna hem. Jag vet så klart att verkligheten ser ut så för många varje dag på året. Men på något vis blir kontrasten extra stor i juletid. Att alla juleljus, allt hoppfallerallanlej och frid på jorden åt dem som han har utvalt är ett privilegium förunnat endast några få.
Sedan slår det mig att den första julen verkligen var vare sig särskilt glamorös, finstämd eller gullig. Tänk er själva att som förstföderska behöva föda sitt barn bland en massa djur i ett stall, men utan hjälp av vare sig vårdpersonal eller erfarna släktingar och vänner, att som nyförlöst få besök av främlingar när man helst vill vila, att få presenter som visserligen var dyrbara, men våldsamt opraktiska, att tvingas fly till ett annat land för att en maktgalen kung vill döda ens nyfödda barn. Och kanske är det just det som är julens verkliga glädjebudskap – att Gud inte förväntar sig att allt ska vara välordnat och fixat, utan kommer till oss ändå; mitt i vardagen, just så som den är. Att Gud är med i både utmaningar och möjligheter. Att Gud möter oss mitt i all den röra och alla de svårigheter som kan finnas i våra liv. Att han som kallar sig världens ljus vill skingra det mörker som finns i våra liv och som vi kämpar med, både det som finns inom oss och runtomkring. Att han också en gång varit liten och sårbar, utsatt och utlämnad till andra. Att han vet hur vi har det.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.51
Sedan i början av förra veckan har det cirkulerat en krönika i flödet på mina sociala medier. Den landade också i min mail tillsammans med några stora, svåra – men ack så viktiga frågor. Det handlar – så klart – inte om någon av de många krönikor jag skrivit, utan en krönika i DN av Hanna Hellquist om att längta efter en tro. Hon skriver bland annat om att vilja tro är att vilja hoppas och hur mycket hon behöver hopp just nu. Jag anar en liknande längtan när jag hör låten Hälsa Gud, som Miss Li gjorde för några år sedan. Jag möter den ofta i samtal med människor, både på jobbet och bland mina vänner. Det finns till och med personer som sagt att de är avundsjuka på mig för att jag ”kan” tro. Det är en längtan och en avund som känns oändligt långt från de reaktioner jag fick när jag ”kom ut” som kristen på högstadiet, för omkring 40 år sedan.
Jag tänker det är väldigt mänskligt att längta efter tro och hopp och jag tror att det hänger ihop med vår vilja att förstå, vår önskan att tolka det som händer i livet och världen omkring oss. Det känns också som att det är allt fler som uttrycker en sådan längtan, men det kanske inte är så konstigt när världen ser ut som den gör. Många verkar dock osäkra på och frågar sig vart man kan vända sig med sin längtan, var man kan hitta något som svarar upp mot det man känner inom sig. Själv undrar jag ofta om det finns utrymme nog i våra församlingar för en sådan längtan. Klarar vi som redan hittat vår tro av att låta de som fortfarande letar och undrar sitta bredvid oss i kyrkbänkarna. Har vi tålamodet att ge dem den tid de behöver innan vi kastar oss över dem och vill att de ska engagera sig och ta ansvar i församlingarna. Står vi ut med att de kanske hittar svar på sina frågor som inte är identiska med våra egna. Att de kanske inte ens vill ha våra svar utan bara vill få stanna till, vila lite och andas ut en stund i Guds närhet.
Jag tillhör den privilegierade grupp som har hittat en tro. En tro som burit mig i livets bergodalbana hittills och jag tror nog att den kommer göra det i fortsättningen också. Den är dock inte ett facit att plocka fram, för att få svar på alla frågor när livet är svajigt. Den är ingen garantisedel som skyddar mot och löser livets alla oförutsedda svårigheter. Den är inte något statiskt eller konstant, tvärtom så har min tro vuxit fram och förändrats i takt med att jag förändrats. En av mina kollegor brukar säga att innan man kan svara på om man tror på Gud så måste man först komma fram till vem man tror att Gud är. Jag tror på en Gud som uppmanar oss att ta hand om och älska varandra. Jag tror på en Gud som letar efter oss när vi tappar bort oss i livets villervalla och som alltid är redo att ge oss en ny chans. Jag tror på en Gud som aldrig överger mig utan finns där tillsammans med mig vad som händer. Jag kallar Gud min vän, vad kallar du Gud?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.49
En del av oss är rädda för muslimer. Andra är rädda för kristna, eller för religiösa människor och religion i allmänhet. En del av oss är rädda för rasister. Andra för fotbollshuliganer, gängkriminella och våldsamheter i allmänhet. Själv är jag rädd för vapen – och då spelar det egentligen inte någon roll vem som håller i vapnet. Jag blir rädd när jag ser en människa med draget vapen, även om den människan råkar vara polis. Det kan verka helt ologiskt med tanke på att polisens uppdrag är att skydda och hjälpa människor, men deet hjälps inte. Jag blir vettskrämd.
Självklart finns det anledning att vara rädd ibland. Jag försvarar inte hot eller våld, inte i någon form. Vare sig på en fotbollsarena eller i religionens namn. Inte i hemmet eller ute på gatorna. Inte för att någon känner ett behov av att öka sin egen status eller tror sig behöva hota och skada någon annan människa för att få sin vilja igenom. Aldrig någonsin. Hot och våld bör och ska alltid fördömas. Där är rädslan både relevant och rimlig. Där behövs det tydliga regler och lagar och vi behöver ställa människor till svars för sådant de gjort.
Men ganska ofta handlar rädsla snarare om att det är något som vi inte känner till än att det vi tycker är skrämmande utgör ett reellt hot. Om okunskap istället för verklig fara. Och rädsla grundat i okunskap får oss att bygga murar, istället för broar. Den får oss att stänga in oss i vårt eget, istället för att vilja öppna upp mot andra. Den skapar avstånd mellan människor och leder till utanförskap. Det händer till och med ibland att rädslan får oss att glömma bort att de vi är rädda för också är människor. Att de också en gång varit små och behövt hjälp med precis allt för att överleva. Att de också en gång varit nyfikna på livet och haft drömmar om framtiden. Att de varit precis som vi, och i mångt och mycket fortfarande är det.
När rädslan har sitt ursprung okunskap finns det ingen anledning att fördöma. Då hjälper det inte att kräva förbud eller hårdare straff. Det löser inget, tvärtom så tror jag bara att det gör saken värre. För den sortens rädsla finns det ett helt annat ”botemedel”, även om det kräver en hel del mod av oss. Det innebär nämligen att vi behöver anstränga oss för att försöka se människan bakom det som vi tycker är skrämmande. Att vi vågar prata med den som tror eller tycker annorlunda än vi själva gör. Att vi faktiskt gör oss omaket att försöka förstå någon annans övertygelse och testa att se på något från en annan människas perspektiv. Och om vi känner oss riktigt modiga kanske vi också vågar bjuda in den andre att se på livet från vår egen synvinkel och lyssna hur vi tänker när åsikterna går isär. Vinsten är förutom att vi inte behöver vara lika rädda så kommer vår värld att bli större, perspektiven blir fler och det kan till och med hända att vi får en ny vän.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.47
Jag var ute och promenerade i Jonsered förra helgen. Alldeles efter jag passerat Jonsereds trädgårdar var jag tvungen att gå på bilvägen en bit. Plötsligt avbryts jag i mina tankar av en mycket hetsig biltuta, och ser hur två bilar möts på den smala vägen. En stor SUV, tutar intensivt på en väldigt liten bil. Den stora bilen gör inte den minsta ansats att flytta sig i sidled, medan den lilla bilen nästan är på väg ner i diket. De lyckas på något mirakulöst vis ta sig förbi varandra utan att kapa varandras sidobackspeglar. Hela händelsen är över på mindre än en minut. Lugnet lägger sig igen och jag kan fortsätta njuta av den krispiga höstluften med mina egna tankar som enda sällskap. När jag strax efteråt ser vägmärket för Mötesplats börjar jag fundera över möten.
Inte möten som i sammanträden, utan möten med människor som berört och påverkat mig. Möten som ägt rum på platser som kommit att betyda något alldeles särskilt för mig. Det är både bra och dåliga möten som dyker upp i huvudet. Vid vissa möten har den ena parten, precis som den stora bilen nyss, tagit upp så gott som all plats i rummet och ändå varit irriterad för att hen inte fått mer. Ibland har den personen varit jag, ibland någon annan. Jag minns till exempel när jag som student tyckte det var en bra idé att prata med en av de mest konservativa präster jag mött om min kallelse. Han ägnade hela det mötet åt att försöka få mig att acceptera att Gud inte kallar kvinnor till präster, och att hans enda önskan var att rädda mig från helvetet. Efter ett par timmar rusade jag storgråtande ut ur rummet och skrek att vi kunde fortsätta prata om det när vi sågs i helvetet en gång. Inte min bästa stund i livet, inte på något plan.
Jag minns också möten som utifrån sett kan verka helt galna, men som blev fantastiska. Som när jag träffade och förälskade mig i en vansinnigt vacker man från Betlehem. På vår första dejt tog han med sig mig och en flaska vin upp på ett kyrktak. Vi satt där och drack surt rödvin, tittade på fullmånen, pratade om framtidsdrömmar och kysstes. Ett år senare satt vi i varsitt land, typ 500 mil ifrån varandra, och pratade i telefon. Jag hade lärt mig att säga ”Biddi ashuf il-qamar mak il-lele.” på arabiska (Jag vill titta på månen med dig ikväll). Eller när jag för några år sedan mötte en person jag aldrig träffade på en plats mitt ute i Härskogen – enbart för att han ville prata om sin fars begravning på en plats som varit väldigt viktig för både honom och pappan. När jag berättade det för en av mina vänner och att jag inte talat om innan för någon vart jag skulle var hon beredd att idiotförklara mig på fläcken.
Jag tänker att möten gör skillnad. Att få lov att möta en annan människa, att höra hens berättelse ger en möjlighet spegla sitt eget liv och sina erfarenheter i någon annans. Andras historier kan hjälpa en att se på livet och världen ur ett annat perspektiv än sitt eget. Vilka möten bär du med dig i ditt minne, i ditt hjärta? Finns det människor eller platser som du minns alldeles särskilt? Tillfällen som berört eller påverkat dig och ditt liv lite extra?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.45
Min förra krönika avslutades med frågan ”Vad är du tacksam över?”. Sedan dess har församlingens kyrkoherde Daniel Tisell lämnat den här jorden och det här livet bakom sig. Daniel var min chef och min kollega här i Råda, men framför allt var Daniel min vän. Det är si så där 30 år sedan vi lärde känna varandra och det känns fullständigt overkligt att han inte är här längre. Så idag är svaret på frågan vad jag är tacksam över – Daniel.
Jag kunde bli komplett galen på hans obotliga tidsoptimism, när man satt och väntade om man bestämt att ses eller hade möten som drog över tiden. Samtidigt så är andra sidan av det myntet att om man behövde prata med Daniel så tog han sig alltid tid att lyssna. Han levde i mångt och mycket i den stund och det sammanhang han var just då. Dessutom kunde Daniel vara otroligt disträ emellanåt, men även om han inte hade koll på alla omständigheter så fanns det aldrig några tvivel på om att hans omtanke var stor och äkta.
Daniel var en person som såg människor för dem de var och han dömde ingen. Han hade en otrolig förmåga att se möjligheter och det goda i människor. När det varit tufft i mitt liv så har han alltid stått där orubbligt och stadigt vid min sida. Det spelade ingen roll hur kallt och snålt det blåste runt mig, han stod tryggt kvar och inneslöt mig i sin värme och generositet. Daniel var en person som öppnade dörrar, som var mån om att inkludera och bjuda in andra och inte minst så bjöd han på sig själv. Både som människa och som präst. Jag kommer aldrig glömma när han klätt ut sig till hårdrockspräst, som med stor burrig svart peruk stod längst fram i kyrkan och spelade låtsasgitarr på ett badmintonracket när han hade gudstjänst ihop med barnkörbarnen.
Jag tror också att det var hans önskan att inkludera och bidra till en bättre värld för alla som var hans drivkraft. Den syntes i såväl hans kyrkopolitiska engagemang som i församlingen och i livet i stort. En drivkraft som tog sig en mängd olika uttryck, i både stort och smått. Det visade sig i omsorgen om människor han mötte, i församlingens – och Daniels eget – engagemang för den Gode herdens skola på Filippinerna, att fira regnbågsgudstjänster, olika kyrkopolitiska uppdrag, att vara en röst för en rättvis fred mellan israeler och palestinier, att målmedvetet arbeta för att Råda församling och Råda Rum skulle vara en mötesplats för alla och mycket, mycket mer.
Världen kommer vara en mycket tråkigare, kyligare och mörkare plats utan Daniel, men mitt hjärta svämmar över av fina minnen. Jag kommer sakna att dansa med honom mitt i natten när vi varit ute tillsammans, jag kommer sakna våra samtal om livet, jag kommer sakna hans mod att i stort och smått utmana gränser och fördomar – i allt från att klä ut sig i kanindräkt till att låta regnbågsflaggan hänga från tornet i Råda kyrka. Jag kommer sakna hans okuvliga tilltro och tillit till oss som medarbetare, hur han så gott som alltid sa åt oss att pröva när någon kom med en ny idé.
Jag kommer alltid att sakna dig, Daniel. Tack för allt du var och allt du gett. Jag lovar att efter bästa förmåga ta mig an det sista uppdraget du gav mig, nämligen att ge församlingen hopp. Jag måste bara få sörja lite först.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.43
Den här helgen firar vi Tacksägelsedagen i kyrkan – ett tillfälle att tacka för allt det man har i livet, men också en påminnelse att dela med sig till dem som inte har det lika bra. Förr kom bönderna ofta med frukt, grönsaker, kärvar av spannmål och liknande till kyrkan för att tacka Gud för skörden den här dagen. När gudstjänsten var slut delades det som bönderna tagit med sig ut till församlingens fattiga. Numera är det visserligen inte så många av oss som lever på det vi själva lyckas odla och producera, men fortfarande händer det i vissa församlingar att de som kommer till kyrkan ombeds att ta med sig olika ätbara saker till kyrkan på Tacksägelsedagen. Efter gudstjänsten så säljs eller auktioneras dessa saker bort och pengarna man får in skänks till någon väl vald hjälporganisation.
Alldeles oavsett om man tror på Gud eller inte så tror jag att vi alla skulle behöva stanna upp då och då och reflektera vad vi har att vara tacksamma över i våra liv och vilka möjligheter vi har att hjälpa andra. Många gånger tar vi saker för givna och fastnar istället i tankarna på allt vi inte har, men önskar att vi hade.
De senaste veckorna har jag haft många tillfällen att fundera över livet – och trots att mitt liv inte på något vis är perfekt, det finns absolut saker som jag önskar vore annorlunda, så är jag oändligt tacksam att jag faktiskt lever. Bara det att jag har ett liv att leva är något att vara tacksam för. Att jag dessutom har ett tryggt hem till mig och dottern, att vi alltid kan äta oss mätta, att vi är såpass friska som vi är. Att jag har fina människor i mitt liv som älskar mig och bryr sig om mig, och att jag har ett jobb där jag får göra skillnad, trivas och må bra. Jag har visserligen inte en massa pengar på mina bankkonton och det finns absolut saker som jag skulle vilja göra som jag inte har ekonomisk möjlighet till – men jag känner mig ändå rik! Väldigt rik!
Just nu är jag alldeles särskilt tacksam för svensk sjukvård. Trots neddragningar, långa väntetider, bristande resurser och allt vad ni vill så är jag oändligt tacksam för läkare som vågar utmana gränsen för vad som gjorts tidigare, ja till och med vad de själva tror är möjligt för att försöka rädda liv. I det mer vardagliga är jag tacksam för vackra krispiga höstmornar, för att jag har mammas hembakta bröd i frysen och för att jag kunde träna så pass hårt att jag fick träningsvärk senast jag var på gymmet. Jag vet att det finns en massa krig, våld och galenskap i världen. Det är inte så att jag missat att det finns en massa lidande, nöd och förstörelse. Jag är tämligen säker på att behoven av hjälp alltid kommer vara större än viljan och förmågan att stötta och dela med sig. Jag vet att det är så, men just i denna stund så vill jag få lov att fokusera på det jag har istället för det jag saknar, på det som ger hopp istället för det som skrämmer, på det som tröstar istället för det som gör ont. På att vara tacksam helt enkelt. Vad vill du fokusera på idag? Vad är du tacksam över?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.41
De flesta av oss inser relativt tidigt att vi inte är odödliga. Ingen enda av oss kommer undan döden. Sorg och saknad är känslor som alla människor drabbas av då och då genom livet. För mig som präst är det dessutom en del av min vardag, även om det då oftast handlar om andras sorg. Det ingår i mitt jobb att försöka förmedla hopp och ge människor möjlighet att få ett fint sista avsked. Jag skulle dessutom vilja säga att jag är duktig på det. Jag tänker också att riterna hjälper oss att hantera det svåra. Det finns en anledning att barn vill ordna begravningar för döda fågelungar, maskar och andra döda djur som de hittar.
Foto: Karin Karlsson
I en församling där jag arbetat tidigare drev församlingen en egen förskola och en dag kom en av pedagogerna och frågade om jag kunde ordna en begravning. Den som skulle begravas var en larv som förskolebarnen tagit in på förskolan några dagar tidigare och försökt ta hand om. Nu var larven död och barnen jätteledsna. En liten stund senare var vi alla samlade i kyrkan. Vi stod i en ring runt pianopallen och på pallen låg barnens larv i en fin liten ask. Jag började med att berätta för barnen att på begravning brukar man ofta säga något om den som är död, men att jag inte visste något om deras larv. Jag frågade därför om någon av dem ville säga något. Nästan alla hade något de ville berätta. ”Brukar man inte sjunga också? ” frågade ett barn. Och det gör man ju, så jag frågade barnen om de kunde någon fin sång vi kunde sjunga tillsammans. Efter en stunds diskussion sjöng vi ”Dansa lilla nallebjörn”. Sedan avslutades begravningen med att vi bad att Gud skulle ta hand om larven och vi grävde ner honom i sandlådan utanför förskolan. Jag har träffat flera av barnen senare, när de vuxit upp och blivit tonåringar – och nästan alla har på något vis nämnt den där dagen. Det blev en dag som gjorde avtryck och den gjorde skillnad.
Men trots att jag har ett halvt liv av prästerfarenhet i min livsryggsäck, trots all kunskap jag samlat på mig och inte minst att jag har min egen tro att falla tillbaka på så blir det en helt annan sak när det jag själv som drabbas. När döden gör sig påmind och kommer nära i mitt eget liv. När det är människor som jag älskar som kämpar för livet så är det som att mitt hjärta går i tusen bitar. Missmodet och oron lägger sig på mina axlar som en blöt filt, ja vissa stunder kryper de ända in under skinnet på mig. Därför var det oändligt stort att få stå i sjukhuskyrkans kapell när mina vänner sa sitt ja till varandra. Än en gång fick riten bära det som annars inte går att förstå. Deras ja var inte bara en kärleksförklaring till varandra utan också till livet självt. Samtidigt som jag stod där med tårblanka ögon blev det en trotsig påminnelse om att kärleken inte ger upp ens för sjukdom och död. Det ger hopp. Oavsett vad som händer sedan.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.39 2024
Varje dag ställs vi människor inför en mängd olika val – Vissa har blivit så självklara för oss att vi inte längre ser dem som val, medan andra behöver vi fundera över både länge och väl innan vi är redo att välja. Det kan handla om vilka kläder vi ska ha på oss eller hur vi ska bemöta tiggaren utanför affären, hur vi uppfattar en person vi träffar för första gången eller vad vi ska göra med våra liv. Stort och smått, huller om buller. Men vad är det som styr oss när vi väljer? Jonas Gardell har vid något tillfälle sagt att i grund och botten är varje val en människa gör i sitt liv baserat på antingen rädsla eller kärlek. Och beroende på vilken av dessa två vi låter styra våra val så kommer vi att se helt olika på världen omkring oss, på människorna vi möter och på oss själva. Om vi väljer av kärlek så kommer både vi och människorna omkring oss att växa, men om rädslan får styra så krymper vi både oss själva och andra. Det är också en biblisk tanke, gång på gång dyker det upp uppmaningar om att vi ska älska varandra och att vi inte ska vara rädda.
Olle Ljungström är en annan artist vars underfundiga texter jag tycker mycket om – han sjunger i en av sina sånger ”det är du som väljer, så var noga med ditt val, för det är ändå du som väljer vem du är”. Det är jättesvårt ibland det vet jag, men man kan träna på det. Första steget handlar om att bli medveten om vad som styr ens val. Kanske behöver vi ställa oss frågan om det kärlek eller rädsla som styr oss. I en annan av sina sånger så sjunger Olle att ”vissa saker kostar mycket mer än man tror”. Att låta kärleken styra, att gå på kärlekens väg är en sådan sak. Det kräver att vi vågar lyfta blicken och se bortom oss själva. Att vi vågar se på varandra med kärlek och ibland vara beredda att avstå något av vårt eget för någon annans skull. Även om det kostar mer än vi tror. Det kan handla om pengar och saker såklart, men det kan också handla om att avstå av sin tid, sin bekvämlighet, kanske till och med av vår trygghet.
Det kommer att komma dagar då rädslan viskar i vårt hjärta att det bättre att göra ingenting, att nöja sig med sig själv och sitt eget. Det är inte sant. Att välja kärleken är inte bara bra för andra, utan också för oss själva. Det kan kosta på att välja kärleken, men det kommer att hjälpa oss att växa som människor. Det kommer vidga våra perspektiv. Vi kommer se annorlunda på livet. Det kommer också att komma dagar när vi brister. När vi inte orkar välja kärleken. Hur mycket vi än vill, hur mycket vi än föresatt oss att gå på kärlekens väg så tappar vi bort oss ibland. Det är så det är, det är en del av att vara människa. Det handlar inte på något vis om att vara felfria eller fullkomlig. Kärlekens väg är också förlåtelsens väg, de nya möjligheternas väg. Vi kan älska varandra med våra brister och svagheter. Vi är värda att älskas trots de skavanker och ärr som vi fått genom livet. Så våga välj kärleken – även om det ibland kostar mer än du tror.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.37
Min dotter har precis börjat gymnasiet. Efter tio år på samma skola, så ska hon nu gå i en – för henne – helt ny skola. Ingen av hennes kompisar ska gå där, ingen hon känner ens. Det finns några personer som hon vet vilka de är, men ingen som hon någonsin umgåtts med. Hon var så klart lite nervös inför första dagen, men allra mest var hon förväntansfull. Hon såg fram emot allt det nya. Inom mig fylls mammahjärtat av tacksamhet när jag ser hennes glädje och förväntan och jag ber en stilla bön att hon ska få fortsätta känna så. Det är verkligen inte något som är givet.
För många av oss är det snarare så att nya sammanhang kan te sig en smula skrämmande, eller åtminstone få oss att känna oss osäkra. Så är det för mig i alla fall. Innan det är dags snurrar huvudet av tankar och frågor. Kommer jag passa in? Kommer det finnas någon som kan tänka sig att prata med mig? Kommer jag kunna vara mig själv och om inte hur mycket kommer jag behöva anpassa mig? Tänk om de inte gillar mig? Tänk om jag inte gillar dem? Någonstans i bakhuvudet ekar elakheter och hånfulla kommentarer från skoltiden. Kommer det någonsin att gå över?
I vintras höll jag en föreläsning i ett för mig nytt sammanhang. Jag är visserligen van att prata inför folk och ämnet ligger mig varmt om hjärtat, men jag tänker att det finns många som kan mycket mer än jag och jag hade aldrig föreläst om just det förut. Dessutom var det bara arrangörerna – som jag inte heller kände – på plats. Åhörarna följde det hela digitalt, så jag hade ingen möjlighet att läsa av var det jag sa landade. Jag märkte ganska snart att jag pratade fortare än vanligt, tog genvägar och hoppade över delar av det jag tänkt säga och dessutom glömde jag byta bild i min presentation flera gånger. Det var först efteråt, när jag läste ett sms från en vän som suttit 40 mil bort och lyssnat, som pulsen gick ner till normalnivå. Och det är bara ett av många tillfällen jag känt så.
Jag försöker komma ihåg den känslan när jag är i mina trygga sammanhang. Det hjälper mig att ta lite extra hand om dem som är nya och ovana i de situationer där jag känner mig bekväm och hemtam. Det är inte svårt egentligen, däremot är det väldigt lätt att glömma bort. Det kan vara något så enkelt som att hälsa på en person som du inte sett förut. Man kan också fråga om hen undrar över något eller om hen vill att ni sitter bredvid varandra, presentera några av de andra som brukar vara där eller bjuda in hen i ett samtal.
Om vi blir många som hjälps åt att se och välkomna de som kommer nya i våra olika sammanhang, så ökar sannolikheten att det finns någon som tar emot oss de gånger vi är de står där lite osäkra och tveksamma, som undrar hur vi ska bete oss. Det funkar både i det lilla och i det stora. Så tänker jag i alla fall.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.35
En sak som tydligt hör ihop med semestern för mig är att lyssna på Sommar i P1. Inte alla avsnitt, men i alla fall några stycken. I år har jag bland annat lyssnat på Lasse Åberg, Birgitta Ohlsson, Cecilia Uddén och Carl Bildt. Ett av de program som hänger kvar nu när semestern sjunger på sista versen är Birgitta Ohlssons. Hon är tidigare riksdagsledamot och EU-minister och numera arbetar hon med demokratifrågor i Washington DC. Hon är också mamma till två små barn och i ordets allra mest bokstavliga bemärkelse döende. Inte ens efter att hon i sommar genomfört en stamcellsoperation är oddsen för att överleva på hennes sida. Hennes kamp mot den aggressiva leukemi hon har i sin kropp är långt ifrån över och redan ett par meningar in i programmet känner jag att tårarna tränger på.
Trots det är det varken kampen mot sjukdom eller de anekdoter från hennes tid som politiker som hon generöst bjuder på som berör mig mest – det är istället den livslängtan som genomsyrar allt hon säger. Birgitta Ohlsson är inte färdig med livet. Samtidigt som hon berättar om hur de tränat barnen för ett liv utan sin mamma, så hörs hennes önskan att få se sina barn växa upp och vara en del av deras framtid. Hon må ha lämnat Sveriges riksdag och partipolitiken bakom sig, men det går inte att missa hennes vilja att fortsätta arbeta för ett bättre värld. En värld av öppenhet och demokrati, av framtidstro.
Det kanske låter både flummigt och naivt när jag återberättar det, men det finns inte minsta spår av naivitet när Birgitta Ohlsson från sin sjukhussäng pratar om hur vi som inte vill ha ett mer auktoritärt samhälle måste hålla ihop mot extrema och totalitära rörelser och partier. Tvärtom. Hon pratar om hopp. Att det behövs starka politiska berättelser som inte grundar sig på rädsla utan hopp. Att det behövs såväl framtidsinriktade budskap som politik. Exakt hur det ska gå till i sak, tänker jag kan att man kan ha olika uppfattningar om – men jag tror att idén om att vi behöver mer hopp och mindre rädsla är avgörande.
Jag förstår att det inte räcker att sitta och hoppas på att klimatförändringarna ska gå över av sig självt, att gängskjutningarna ska upphöra, att det ska bli fred på jorden eller vad vi nu hoppas på. Hopp är som Greta Thunberg säger något man förtjänar. Det handlar om engagemang och vilja. Det förutsätter att vi är beredda att göra något, det krävs både konkreta beslut och aktiva åtgärder – men hoppet gör skillnad när det gäller vilka beslut vi tar, i hur vi agerar och väljer att leva våra liv. Även om syftet kan vara det samma så gör det skillnad om man bygger en mur för att stänga andra ute eller bro för att kunna möta varandra.
Behovet av hopp finns inte bara i politiken och de politiska beslutens sammanhang. Det gäller oss alla, och handlar om hur du och jag väljer att leva våra liv. Vågar vi tro att vi tillsammans kan hjälpas åt att hitta sådant som väcker hopp? Och kanske ännu viktigare, vågar vi göra sådant som skapar hopp? Är vi beredda att inte låta rädslan ta överhanden och styra våra liv? Jag tror inte att det är enkelt, tvärtom. Men jag tror på det godas makt. Att goda exempel kan sprida sig som ringar på vattnet. Att små förändringar kan göra stor skillnad. Jag tror på att varje människa kan vara med och bidra till en bättre värld. Den stora frågan är om vi orkar och vill.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.33
Jag har en inneboende numera. En oönskad sådan. Hen ställer till livet en hel del för mig. Många nätter förstör hen min sömn och ofta så hindrar hen mig från att göra sådant jag vill och planerat. Ibland försvinner hen helt utan förvarning och berättar aldrig i förväg när hen tänker sig att komma tillbaka. De dagarna hen är borta känner jag mig ofta lite kluven. Det är som att jag inför mig själv försöker släta över hur illa det faktiskt är. Jag tänker att det kanske är jag som är överkänslig, att jag överreagerar och inte borde klaga så mycket. Ingen vill ju vara gnällig liksom. Men de allra flesta dagar så önskar jag bara att hen skulle försvinna ut ur mitt liv för alltid.
Så kommer det dessvärre inte att bli. För min inneboende heter artros och bor i min ländrygg. Man kan visserligen träna så att den inte påverkar en lika mycket, men det går inte över. Det kommer aldrig att läka. I stället försöker jag i möjligaste mån att parera smärtan. Hittills är resultatet inget vidare. Det har lett till att jag i stället belastar höfterna fel, så numera har jag förutom artrosen dessutom ont i ena höften. De bästa dagarna behöver jag bara gå långsammare än jag är van vid för att hålla smärtan på en rimlig nivå. De sämsta dagarna däremot känns det som att någon tryckt in en kniv i ländryggen medan en annan hugger i vänster ben. De dagarna gör det ont både att sitta och gå, stå upp och ligga ner. Men framför allt tar de dagarna en himla massa energi.
Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig – det gör jag så bra själv. Nej, jag skriver det här för att påminna om att det finns väldigt många människor som kämpar med sådant som inte syns. Som bär runt på en massa saker som tar deras energi och kraft. Det kan vara något med kroppen, men lika ofta letar sig energitjuvarna in i tankarna och i själen. Det kan handla om stress över saker man inte själv kan styra över eller oro över andra som man bryr sig om. Det är som att de där tjuvarna lever sitt eget liv utan att ta minsta hänsyn. Som parasiter ungefär.
Så om din granne verkar extra tvär och vresig en dag, om din partner inte orkar hitta på saker så ofta som du skulle vilja, om en vän inte hör av sig eller ställer in saker på kort varsel så behöver det inte bero på dig eller något du har gjort. Det behöver inte heller handla om att hen är oförskämd eller inte bryr sig. Det kan handla om något så enkelt som hen har ont eller inte orkar. Försök våga fråga varför. Försök stå ut när planer ändras, även om du blir besviken. Försök orka fortsätta höra av dig. Att leva med smärta är som att balansera på slak lina där man vill mer än man mäktar med. Man faller rätt ofta igenom skyddsnätet. Vetskapen att någon ändå finns där kan vara det som gör att man orkar resa sig en gång till.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.32
Hos mig infann sig en tydlig sommarkänsla redan under de där varma dagarna i maj. Vinterns drömmar om en oändlig räcka av soliga, sköna sommardagar och minst lika många ljusa, ljumma sommarkvällar kändes plötsligt inom räckhåll. Samtidigt med sommarkänslan vaknade också tankarna på semestern. Denna fantastiska möjlighet, som samtidigt kan stressa ihjäl mig innan den ens börjat.
Det är en otrolig förmån att varje år kunna vara ledig ett antal veckor. Dagar då det finns möjlighet till återhämtning, tillfälle att kunna träffa vänner och släktingar som det annars är svårt att hinna med, tid att resa och upptäcka nya platser och sammanhang. Men på samma gång hopar sig frågorna. Kommer jag ha råd att göra det jag vill? Kommer jag orka göra något eller kommer värken ta överhanden och dagarna bara passera förbi? Vem ska jag göra det tillsammans med? Kommer dottern få en sådan sommar som hon önskar och hoppas på?
I takt med att jag hör andras planer ökar stressen inom mig. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men när det handlar om semester så är det som att jag inte kan låta bli. Alla andra verkar ha så mycket framförhållning när de planerar. De verkar ha så många roliga idéer och spännande planer på gång. Det känns som att det jag tänkt att jag möjligen ska göra, utan att boka något i förväg så klart, faller platt i jämförelsen. Samtidigt vet jag att semesterbudgeten är som den är. Jag vet också att jag njuter av mina dagsutflykter och dagar då jag mest bara slappar. Jag mår som allra bäst när jag får vara med människor jag tycker om och hinner umgås utan måsten och borden. Att kunna leva några sommarveckor i långsamt tempo är fantastiskt. Så hur kommer det sig att jag inte bara kan vara nöjd med att få göra just det.
Jag tror att det är jämförandet som ställer det för mig. För även om jag utåt sett håller fast vid att jag är nöjd med att inte ha planerat något särskilt, så märker jag att det stressar mig mycket mer än jag någonsin kommer att erkänna. Vad ska jag kunna berätta om efter semestern? Kommer jag uppfattas som tråkig om jag inte har hittat på en massa grejer? Kommer jag ångra mig när semestern är över? Inget av det går så klart inte att veta i förväg, och hur det än det än blir så får jag rimligen hantera det då.
Den stora frågan kvarstår dock – varför är det så viktigt för mig vad andra tycker om min semester? Vad är det som gör att jag på allvar tror att jag måste hitta på saker jag varken vill, orkar eller har råd med? Varför vågar jag inte känna efter vad som möjligt i stunden? Varför passar jag inte bara på att njuta av sådant jag tycker om? Bada i havet. Sitta uppe och prata länge med goda vänner. Gå hemma och skrota i pyjamas så länge jag vill. Ta kameran med mig på utflykt. Skriva på nästa bok. Umgås med personer jag sällan hinner träffa. Allt det är saker som ger mig energi och gör mig glad. Det måste väl ändå vara det allra bästa man kan göra på semestern?
Med det vill jag passa på att önska er alla en skön sommar. I augusti är jag tillbaka igen med fler krönikor.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.26
Varje ålder har naturligtvis sina utmaningar, men jag tror faktiskt att tonårstiden är en av de allra tuffaste. Det är på många sätt en brytningstid då det händer mycket både på utsidan och insidan. En tid då man ska hitta sig själv samtidigt som det är superviktigt att vara en del av gemenskapen. Man förväntas ta allt större ansvar själv, samtidigt som man fortfarande inte kan bestämma som man vill. Drömmar om framtiden blandas med krav på allt man måste prestera och rädsla för vad som händer i världen. Om man sedan inte stämmer överens med normen, och inte riktigt passar in blir det ännu svårare. Dessutom har vi väl alla sett rubrikerna om hur den psykiska ohälsan ökar i Sverige, och särskilt bland unga människor.
Just nu pågår WestPride i Göteborg. Paraden med sin storslagna, färgsprakande, myllrande mångfald är naturligtvis höjdpunkten för de flesta – men samtidigt är WestPride så mycket mer. Så många viktiga föreläsningar, spännande möten och fina samtal. Även om Sverige är ett de länder i världen som är mest positivt inställda till HBTQIA+personer så finns det mycket kvar att göra. Till exempel så är det nästan hälften (42%) av HBTQIA+personer i Sverige som väljer att inte hålla sin partner i handen på offentliga platser av rädsla för hur omgivningen ska reagera. Unga HBTQIA+personer känner sig ofta otrygga i skolan och deltar i lägre grad i fritidsaktiviteter av samma anledning och den psykiska ohälsan är ännu mer utbredd bland dessa ungdomar än bland unga i allmänhet. När jag varit ute på skolor och pratat om normer och HBTQIA+ har jag många gånger blivit förskräckt över hur mycket fördomar jag möter. Det handlar om den inställning många elever har och hur de pratar om HBTQIA+personer. Till och med när det finns vuxna i rummet. Jag hade aldrig vågat komma ut om jag gick på högstadiet idag. (Statistiken kommer dels från en undersökning gjord 2019 av EU:s byrå för grundläggande rättigheter och den Nationella ungdomsenkäten 2021, en enkät som görs i Sverige på uppdrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor). I psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” sjunger vi att ”Det finns alltför många som vill tala om att du bör vara si och så” och det känns mer aktuellt än någonsin. Däremot är det som att vi inte kan sjunga refrängen, där vi sjunger att varje människa är värdefull, viktig och älskad för sin egen skull, tillräckligt många gånger för att det ska landa på riktigt. Det var absolut inte alltid så lätt när jag var tonåring heller, det är jag den första att vittna om. Men med risk för att låta som en grinig surtant så tycker jag att det har blivit värre. Det känns som att man har allt mindre respekt för varandra, det är ett tuffare klimat och ett allt hårdare tonläge. Dessutom finns den ständigt överhängande risken att bli uthängd på olika sociala medier. Det blir allt svårare att hitta fredade zoner. Det här är dock ett beteende som inte gäller bara ungdomar utan även många vuxna. Jag menar att vi vuxna måste ta ett större ansvar för vad vi lär våra barn och ungdomar. Både genom det vi säger och det vi gör. Orkar vi ta diskussionen när någon går över gränsen? Orkar vi lyssna på hur en annan människa har det? Orkar vi finnas där för att stötta och trösta den som blivit utsatt?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.24
Nästa vecka är det Sveriges nationaldag, eller svenska flaggans dag som den också kallas ibland. Jag kan inte påstå att jag brukar fira nationaldagen något särskilt vis. Jag har inga speciella traditioner som återkommer, de tillfällen då jag setts vifta med svenska flaggan är lätträknade och i grund och botten så är jag inte särskilt nationalistisk.
Däremot är jag tacksam för att jag fått växa upp och lever i ett land som Sverige. Inte för att vi är bättre än alla andra, inte för att allt här är perfekt – men för att det finns mycket i Sverige att vara stolt över. Jag är tacksam över att vara född i ett land där det är en självklarhet att alla barn går i skolan, både pojkar och flickor. Att det fanns en möjlighet för mig att läsa på universitetet trots att min familj aldrig skulle ha kunnat finansiera det. Jag tacksam över att få bo ett land där det fanns vård att få när min mamma fick cancer, a-kassa när min man förlorade sitt jobb och någon som tog hand om min pappa när han inte längre kunde bo kvar hemma.
Jag är tacksam för att ha växt upp ett land där var och en kunde uttrycka sin åsikt fritt utan att behöva vara rädd och där demokratiska val varit en självklarhet. Där det fanns en grundläggande tro på alla människors lika värde och en strävan mot ett alltmer jämlikt samhälle. Jag är tacksam över att ha växt upp i ett land där ord som solidaritet, mänskliga rättigheter och mångfald faktiskt betydde något. Där det förväntades att man stod för det man sa, tog ansvar för det man gjorde och visade respekt för andra människor. Jag har alltid trott på att vi tillsammans kan göra vårt land och vår värld till en bättre plats för alla.
För första gången i mitt drygt 50-åriga liv vet jag inte om jag kan tro det längre. Jag är rädd för det som händer omkring oss. Alltmer tycks handla om mig och mitt, snarare än oss och vårt. Världen blir allt mer uppdelad i vi och dem, och vi drar allt fler och skarpare gränser mellan människor. Den politiska debatten handlar alltmer om att smutskasta andra och allt mindre om vad man själv vill uppnå. Lögner tillåts bli sanning, för att någon påstår det. Allt fler tycks se vapen som den bästa, eller kanske till och med den enda, vägen att få sin vilja fram. Allt fler av oss tystnar av rädsla för hat och våld.
Jag är rädd, men vill ändå säga ifrån. Jag vill inte tystna. Jag vill tro att vi kan bättre. Jag vill tro att det går att förändra igen. Jag vill tro att det goda är starkare än det onda. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer att kosta på. Men jag vill fortfarande tro att vi kan. Tillsammans.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.22
”Det var inte han som tog sitt liv, det var sjukdomen. Han älskade livet.” Kvinnan bredvid mig är väldigt bestämd när vi träffas för att planera begravningen. Det märks hur viktigt det är för henne. Vi pratar om mörkret som tog över mer och mer. Hur han kämpade emot så länge, men till slut inte orkade mer. Inom mig pockar ett minne på uppmärksamhet. Minnet av en man som försökte ta in att hans hustru och mamman till deras fem barn inte längre levde. Jag minns hur han spände ögonen i mig, ögon blanka av tårar, och sa: ”Kan du förstå hur stort hennes mörker var, om inte ens kärleken från fem barn förmådde skingra det”.
Nej, jag kunde inte förstå. Jag hade träffat henne bara någon vecka tidigare och slagits av hur vacker hon var. Hur mycket värme hon utstrålade. Jag kan fortfarande inte förstå helt och fullt, men jag kan ana vad det handlar om. Jag har själv legat på köksgolvet i fosterställning medan panikångesten slitit i min kropp och tårarna runnit okontrollerat. Jag har suttit på en stubbe i skogen fullständigt övertygad att ingen skulle sakna mig om jag inte kom tillbaka, att det vore bättre för alla om jag dog.
När vi pratar om fysiska sjukdom har vi inga problem att säga att det är sjukdomen som är orsaken till människas död. Cancern tog hans liv. Kroppen svarade inte på behandlingen. Blodförgiftningen gjorde slut på henne. Läkarna gjorde allt de kunde, men medicinerna hjälpte inte. När det kommer till psykiska sjukdomar beter vi oss inte alls på samma sätt. Då ska en människa vara tacksam om hen någon hjälp alls. Hantera mediciners alla biverkningar på egen hand. Då läggs ansvaret tillbaka på den sjuke. Hen valde att avsluta sitt liv. Hen var inte stark nog. Ofta skuldbelägger vi, säger att det är egoistiskt att avsluta sitt eget liv.
Psykisk ohälsa är fortfarande sammankopplat med en lång rad tabun och fördomar. Psykvårdens resurser är allt för små och okunskapen allt för stor. Det finns så många människor som kämpar i det tysta. Som har försökt och vädjat om hjälp. Som har gråtit och skrikit utan att bli förstådda eller lyssnade på. Som i vissa fall inte ens har tagits på allvar. Psykisk ohälsa finns i alla åldrar och samhällsgrupper. Enligt folkhälsomyndigheten är det 10% av kvinnorna och 5 % av männen i vuxen ålder lider av svåra besvär av oro, ängslan eller ångest. Allra vanligast är det bland personer under 30 år. Det måste vi våga prata om. Vi måste prata om det på en övergripande, allmän nivå – som det samhällsproblem det faktiskt är – men vi måste också våga prata med varandra.
Vi måste våga fråga varandra hur vi mår och stanna upp tillräckligt för att lyssna på svaret. Vi måste våga se vår granne, kollega, släkting, vän och inte vända bort blicken när vi misstänker att någon mår dåligt. Om vi stannar upp och lyssnar kanske vi kan minska stressen och oron i en annan människas liv. Om vi vågar vara där kanske vår närvaro kan dämpa ensamheten och ångesten hos någon. Om vi tar oss tid så kanske vårt stöd kan göra att en människa orkar be om hjälp eller kämpa ett tag till. Vi kommer aldrig kunna hjälpa alla, men vi alla kan göra skillnad för någon.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.20
”Vart är vi på väg?” är sedan länge en mening som är förknippad med Kristian Luuk och fredagsunderhållning i TV – men det är också en mening som allt oftare poppar upp i mitt huvud när jag läser nyheter. Det finns så många skrämmande nyheter. De kan handla om krig. Om människor som dödas för att de råkar vara på fel ställe vid fel tidpunkt eller för att de vågar säga ifrån när andra beter sig illa. Om klimat och miljö. Hur vi tar hand om den värld vi lever i, eller snarare hur vi inte tar hand om den. Vart är vi på väg?
För ett par veckor sedan fick statyn ”Tröst” här på Råda kyrkogård en ”rebellmamme-halsduk”. Samma dag virades en drygt 4 km lång halsduk runt riksdagshuset. Rörelsen Rebellmammorna har samlat in och satt ihop 2667 halsdukar, där varje halsduk är 1.5 meter lång. Det gjorde de för att uppmärksamma att vi i Sverige redan nu förbrukat så mycket naturresurser som jorden kan producera på ett år. Andra gånger har Rebellmammorna samlats för att sjunga utanför lokaler där olika beslutsfattare och makthavare diskuterat klimatfrågor. Rebellmammorna var också omnämnda när det skrevs om en kvinna som blivit av med sitt jobb på energimyndigheten. Hon ansågs vara en säkerhetsrisk (trots att hon tidigare säkerhetsprövats av SÄPO) efter att en minister hört av sig till generaldirektören. Anledningen var att hon deltagit i några av Rebellmammornas aktioner. I klartext för att hon sjungit utanför hus där andra diskuterat miljö- och klimatfrågor. Vart är vi på väg?
En annan nyhet i vår handlade om hur Greta Thunberg satt utanför Riksdagens entré tillsammans med några andra unga klimataktivister. De hade en banderoll med texten ”Klimaträttvisa, social rättvisa” liggande framför sig. En riksdagsledamot, som också är ordförande i ett av riksdagens utskott, passade på att trampa på banderollen på sin väg in till riksdagen. Det var helt medvetet och i en intervju efteråt verkade han mest stolt över vad han gjort. Vart är vi på väg?
Och även om sakfrågorna är skrämmande i sig själva – så är synen på människor som engagerar sig, som vill förändra och påverka i samhället också skrämmande. Jag gick i min första demonstration när jag var sju år. Det var inför kärnkraftsomröstningen 1980. Genom åren har det blivit många fler. Jag har gått i, talat på och arrangerat en mängd demonstrationer och manifestationer. Det har handlat om krig, rasism, HBTQ, folkbildning, apartheid och mycket annat. Rätten att få samlas och uttrycka sin åsikt har varit självklar så länge jag minns. Lika självklar som skyldigheten att ta ansvar för den värld vi lever i, och verka för alla människors rätt att få vara den de är och leva i trygghet och frihet. Vad som får människor att engagera sig är individuellt, men många gånger kan vi mötas i viljan att ta ansvar och att förändra världen. I mitt fall har det varit min kristna tro och hur vi människor redan i Bibelns första berättelse får uppdraget att ta hand om världen och varandra som legat till grund för mitt engagemang.
Det har under lång tid talats om att det är för få människor engagerar sig. Att alltför många ligger på sofflocket och bara bryr sig om sitt eget. Nu känns det snarare som att de av oss som höjer våra röster är problemet. Att vi inte förstår vårt eget bästa. Att vi borde sluta ifrågasätta och vara tysta. Det skrämmer mig mer än något annat. En rädsla som blivit ännu starkare efter det som hände i Gubbängen förra veckan. Det får mig att på allvar undra – vart är vi på väg?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.18
Förra veckan var Emil Jensen i Råda Rum. När föreställningen var slut skulle en av mina kollegor tacka honom och då sa hon bland annat han har förmågan att veckla ut skrynkliga själar. Vem eller vad som har den effekten på oss kan nog vara olika, men jag gillar idén om att det går. Jag vet så klart inte exakt vad min kollega menade, men själva tanken på att en själ kan bli skrynklig och att det är möjligt att veckla ut den igen har ändå fastnat i mig. Dels funderar jag över vad som får en själ skrynkla ihop sig. Påminner det kanske om när vi säger att något (eller någon) ger oss gråa hår. Fast på insidan liksom. Eller är det som skrattrynkor? Fast dem vill en kanske ha kvar? De hör trots allt ihop med något roligt man varit med om. Skulle det möjligen kunna liknas vid när något är så surt så det känns som att tungan krullar sig. Själen kanske också har något som påminner om smaklökar.
Efter en del grunnande så landar jag i en tanke att själen skrynklas när världen omkring en krymper. När det känns som vi får ett allt trängre utrymme att leva i eller om jag känner mig begränsad och låst av saker eller människor i mitt liv. När handlingsförlamning och modlöshet tar överhanden över kreativitet och längtan. När orken tryter och missmodet växer. När relationer eller drömmar går i kras. När toleransen ger vika för misstron. När kärlek byts ut mot rädsla. Jag tänker att ju mer det knyter sig i magen och ju svårare det blir att andas, desto skrynkligare blir själen.
Jag funderar vidare och tänker att skrynklorna inte är statiska, att de inte finns för evigt. Jag vill tro att de går att veckla ut igen, men att det nog ofta är så att det finns märken kvar efter dem. Ungefär som att vi har ärr efter våra fysiska sår. Hur det går till att veckla ut själen kan variera. Det kan när vi ser en föreställning eller lyssnar på ett föredrag. Det kan vara en bok eller en film. Något som får oss att se på livet på ett lite annorlunda sätt än innan. Något som ger hopp eller väcker vår längtan. Något som ger energi. I mitt fall skulle det absolut kunna vara vårvärme eller att dagarna blir längre efter vintern. Det kan också vara ett samtal med en annan människa, en kram från en god vän eller ett leende från en främling på bussen. Det kan vara att någon faktiskt ser mig på riktigt och till och med vågar ställa frågan hur jag mår. Någon som har tid att lyssna och inte bara rusar förbi. Någon som sitter kvar nära intill också de dagar jag inte har några ord för det jag känner och tänker. För mig skulle det också kunna vara att sitta på en klippa och blicka ut över havet eller se solen gå upp på morgonen. Känna doften av syrener eller regn på varm asfalt.
Vi människor påverkar och berör varandra. Det vi säger och gör får konsekvenser och gör skillnad. På gott och på ont. Vi kan skrynkla ihop och veckla ut. Vilket vi väljer är upp till oss.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.16
Jag sitter i bilen på väg hem. Olle Ljungström sjunger i min bilstereo. Det är en grå dag. Gråa moln på himlen utanför. Grå tankar i mitt huvud. Tankar som kretsar kring hur vi människor beter oss mot varandra. Tankar som skrämmer. Rädslan känns ända ner i magen. Den senaste tidens nyhetsbilder fladdrar förbi för mitt inre. Jag ser barn som svälter medan deras värld bombas till grus och människor som blir dödade för att de vill förändring. Jag ser en riksdagsledamot som trampar på demonstranters banderoller och maktfullkomliga män som sprider sina lögner, män vars livsluft är att sprida hat och rädsla. För ett ögonblick flammar ilskan upp inom mig. Ilskan över världens alla orättvisor. Ilskan försöker tränga undan rädslan, men lyckas inte riktigt. För vad kan jag göra åt all världens orättvisor? Eller ens de orättvisor som finns i min egen närhet? Istället kommer en flodvåg av sorg och av uppgivenhet. Den sköljer över mig och jag inser att jag gråter. Tårarna rinner ner för kinderna och jag känner mig ensammast i hela världen.
Där och då tränger Olles röst rätt igenom alla tankar och tårar. Jag har inte ens hört att han sjungit de senaste minuterna, men nu hör jag en enda enkel strof. En strof som tar sig förbi både rädsla, ilska och sorg för att slutligen landa mitt i hjärtat. Han sjunger att ”man kan älska, trots att världen är som den är.” Det är så klart inte så enkelt att en sång kan trolla bort all världens orättvisor eller ens skingra alla grå tankar i mitt huvud, men den får mig att vakna till. Den får tankarna att ändra riktning. Den påminner om att det finns ett hopp. Vi kan älska. Du och jag. Den påminner om att kärleken är inte bara en rosenskimrande känsla som får oss att gå på fluffiga moln (även om den givetvis kan vara det också). Nej, kärleken är också en kraft som kan förflytta berg och dela på hav. En kraft som kan utmana både våld, hat och rädslor. En kraft som kan förändra världen.
Varje förändring börjar i det lilla. Den börjar med dig och mig. Varje sak vi gör av kärlek gör skillnad. För någon. Om vi går samman och hjälps åt så kommer det att märkas. För många. Goda gärningar sprids som ringar på vattnet. Om vi ser varandra som människor och låter medmänsklighet och empati, ja kärlek helt enkelt, styra våra ord och handlingar så finns det inte längre någon grogrund för hat och våld. När vi känner oss sedda och älskade kan våra rädslor rinna av oss som vårbäckars smältvatten.
Jag torkar bort de sista tårarna och det är då jag ser dem. De står där och lyser som solar längs en gråtrist vägren. Fler tussilagos än jag hinner räkna. Ett trotsigt tecken på att mörkret och kylan har fått ge vika. Jag kanske är naiv, men jag kommer på mig själv önska att vi människor vore mer som tussilagos. Att jag själv orkade vara mer som en tussilago. Jag kommer på mig själv med att önska att vi med vår blotta existens kunde påminna varandra om ljus och värme och sprida hopp. Att vi ska orka älska, trots att världen är som den är.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.14
Jag har aldrig någonsin drömt om att bli skådespelare – trots det ägnar jag just nu en hel del arbetstid åt teater. Dels är vi mitt uppe i årets påskvandringar, då vi återberättar påskberättelsen för några av Mölnlyckes lågstadieklasser i form av en vandrande teaterföreställning. Där spelar jag både lärjungen Petrus, tempelmånglare och en romersk soldat. Dels kommer vi i veckan som kommer ha premiär på en egen uppsättning av Brott och Straff, som vi gör tillsammans med gymnasieelever från Hulebäck och ytterligare några skådespelare. I den föreställningen kommer jag att spela poliskonstapel. Inga storslagna huvudroller, men det händer något med hur jag uppfattar berättelserna. Jag går in i dem på ett helt annat sätt när jag är med i det som händer. Jag får nya perspektiv och kanske också en annan förståelse för varför vissa personer gör som de gör.
Helt klart är att båda berättelserna ger en många anledningar att fundera på vad som är rätt och fel, och kanske ännu mer vad det är som får oss att göra det vi gör. Hur mycket våra omständigheter påverkar våra livsval. Det lätt att vara klok och stursk när man står vid sidan och ser på. Vi som åskådare kan fråga oss om Petrus någonsin var en riktig vän till Jesus, när han till och med förnekar att han kände honom. Å andra sidan är det troligt att han gör det av rädsla. För att han är rädd att han också ska bli tillfångatagen och dödad. En annan av lärjungarna, Judas, är beredd att förråda Jesus för pengar. Men i vår version är Jesus inte särskilt sympatisk när han pekar ut Judas som förrädare inför alla de andra. Spelar det någon roll för Judas beslut? Är det den berömda droppen som får bägaren att rinna över? Vid en av föreställningarna är det en av sjuåringarna (helt oplanerat) som tar tag i Judas arm och vädjar till Judas att han ska låta bli och lägger till att ”du är bra som du är”. Plötsligt kommer jag på mig själv med att känna sympati med Judas. Vill man komplicera det ytterligare så har det dessutom hela tiden har varit Guds plan att låta Jesus dö. I så fall är väl Judas en av dem som gör det möjligt för Gud att förverkliga sin plan. Eller?
I Brott och Straff är Sonja, en av huvudpersonerna, en ung prostituerad. Och det är lätt hänt att en ser ner på någon som är beredd att sälja sin kropp för pengar. Samtidigt gör hon det för att hennes familj inte ska svälta ihjäl. Ibland säger vi till någon att ”Jag skulle göra vad som helst för dig!”. Många föräldrar känner så inför sina barn. Jag tänker att Sonjas prostitution är en konsekvens av när den tanken och känslan ställs på sin spets. Det är helt enkelt inte alltid vi har privilegiet att kunna välja på ett bra och ett dåligt alternativ. Ibland måste vi välja fast alla alternativ känns omöjliga. Ibland väljer vi dessutom ”fel” även när det finns bättre alternativ. Vi är bara människor och världen är inte svartvit. Kanske behöver vi helt enkelt inse att vi inte alltid kan göra det rätta eller det goda och att vi får sträva efter att göra så gott vi kan. Kanske behöver vi hjälpa varandra att se på både oss själva och andra med lite snällare ögon. Kanske skulle det vara bra om vi ansträngde oss lite extra för att förstå den andres perspektiv och motiv. Kanske skulle världen trots allt bli bättre då? Jag vill i alla fall gärna tro det.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.12
Det har hunnit bli mars och det verkar som att vintern äntligen har förstått att det är slut. Jag försökte redan strax efter nyår säga att jag tröttnat och fått nog, att vi borde gå skilda vägar, vintern och jag. Det kändes dock inte som jag riktigt lyckades nå fram, utan de senaste månaderna har den hängt i som en efterhängsen ex-pojkvän. Nu hoppas jag att den äntligen fattat poängen. Att den packar ihop, försvinner, och i stället släpper fram våren. Och jag tror faktiskt att det är så. För även om det bara varit enstaka tillfällen av vårvärme så finns det ändå tecken som tyder på att våren är på ingång. Till exempel om det kommer någon nederbörd, så är det numera regn i stället för snö, kallt regn visserligen men ändå regn. Dessutom så blir dagarna, även om vissa dagar är gråa, hela tiden längre. Men framför allt så står det några trotsiga krokusar och envisa snödroppar på gräsmattan utanför min port som varje morgon lyser upp dagen. Hur trött jag än är när jag går förbi så kan jag inte låta bli att le när jag ser dem.
Jag har inte alltid varit sån, men nuförtiden känns varje vår som en seger. Jag konstaterar vid den här tiden varje år, med viss förvåning, att jag lyckats ta mig igenom ännu en vinter. Att vi kommit till den tid på året då mörkret och kylan måste släppa taget och ljuset och värmen får återvända. I naturen knoppas träden och i den nyss frusna marken vaknar gräset och blommorna så sakteliga till liv. Såväl nyutspruckna växter som vinterbleka ansikten vänder sig ivrigt mot solen så fort den visar sig för att suga åt sig såväl ljus som värme. Snart kommer också grus att sopas upp från trottoarer, uteserveringar poppa upp som svampar ur marken och vinterkläder hängas undan i garderober och källare.
På samma sätt som jag förundras över våren i sig, förundras jag också över vilken inverkan våren har på mig och mitt mående. Den är mer effektiv än någon antidepressiv medicin jag ätit genom åren. För rent krasst så är mina förutsättningar de samma som för några veckor sedan. Jag går runt med min värkande kropp och känner en oro över sådant som händer såväl i mitt eget liv som i välden i stort. Det har inte förändrats. Däremot är det som att jag kan se på svårigheterna med lite andra ögon så här års. De känns helt enkelt inte riktigt lika betungande och skrämmande i vårljus som i vintermörker. När jag ser årets första tussilago vid vägkanten eller promenerar bland vitsippsbackarna i Mölnlycke så har det en ren fysisk påverkan på mitt välmående. Jag fylls av en otrolig tacksamhet över livet. Det är som att Gud har packat utflyktskorgen, brett ut filten och sitter där i vitsippsbacken och ler sitt allra varmaste leende mot mig. Hen bjuder mig att slå mig ner så att vi kan njuta av det vackra och fika tillsammans i vårsolen. Jag tror att ordet jag söker skulle kunna vara tacksamhet.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.10
Ibland går saker sönder. Vissa saker slits ut. Kanske för att vi är ovarsamma. Annat vittrar sönder långsamt, så långsamt att vi inte riktigt märker det förrän det är för sent att göra något åt det. En del saker går sönder med buller och brak, plötsligt och oväntat – kanske av misstag, kanske kastar vi dem ifrån oss när vi av en eller anledning fått nog. Andra gånger glömmer vi bort att underhålla och ta hand om våra saker. Om det får fortsätta tillräckligt länge går de till slut inte att rädda. Vissa saker går att laga eller pussla ihop igen andra är förlorade för alltid. Vissa saker är skönt att få göra sig av med eller byta ut, andra är oersättliga för oss.
Det gäller dock inte bara saker. Det kan också vara våra relationer, ja ibland kan det kännas som att faktiskt hela livet som går i småbitar. Det kan bero på att vi tappat bort en annan människa och vänskapen i alla vardagens måsten och borden. Det händer att någon känner sig sviken eller förd bakom ljuset. Förhållanden kan ta slut för att vi sårat varandra så mycket att vi inte längre kan mötas i det som finns kvar. Det finns trasiga familjer där en inte förmått finnas för varandra eller ge varandra det utrymme var och en behöver för att må bra. Kanske visade det sig efter hand att vi ville olika saker och därför behöver gå åt olika håll. En kan bli bortvald eller vara den som väljer bort. Kanske är båda redo för något annat eller så står någon övergiven kvar. Kanske kommer någon annan emellan. Kanske finns det yttre omständigheter som går på tvärsen med det vi önskar och hoppas. Kanske kommer döden och tar någon ifrån oss. Kanske är uppbrottet lugnt och stillsamt, kanske är det bara kaos. Vissa gånger kanske det bra för oss, andra är vi otröstliga och förstår inte hur vi ska orka leva vidare. Det händer också att vi hittar tillbaka till en annan människa
På ett ställe i bibeln skriver Paulus om hur vi ännu ser tillvaron som i en gåtfull spegelbild, men att vi en gång ska kunna se ansikte mot ansikte. Det är inte alltid så lätt att vara människa. Livet är både komplext och komplicerat. Det gäller både när vi ser på både oss själva och på andra. Vi speglar oss i varandra och varandras liv. Det hjälper oss att förstå. När en relation går sönder, när någon försvinner ut ur våra liv är det som att det blir en spricka i spegelbilden. Ett sår i våra hjärtan. Det finns gånger då det gör att ljuset bryts på ett annat sätt och hjälper oss att se på livet från ett nytt perspektiv. Blir det för många sprickor blir det svårare också att se klart. Vill det sig riktigt illa kanske hela spegelbilden brister och det blir bara skärvor kvar. En hög med vassa skärvor som skär djupa sår i oss. Paulus fortsätter sin text med de välkända orden att störst av allt är kärleken. Därför väljer jag att trots allt tro på kärleken. Tro på att det går att upptäcka något av sig själv och sitt liv också i det trasiga. Tro på att Guds kärlek reflekteras i minsta lilla skärva. Jag väljer att tro, men jag vet att det kan vara oändligt svårt att se och känna det.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.8
Det är ett drygt år sedan jag flyttade till den lägenheten där jag bor nu. Det var inte något jag längtade efter. Tvärtom så hade jag gärna bott kvar i min gamla lägenhet, men det alternativet fanns helt enkelt inte. Det är inte något fel på lägenheten där jag bor nu, absolut inte men eftersom jag egentligen inte ville flytta så tog rätt lång tid innan jag kände mig hemma där. Jag inser så kart att det är ett lyxproblem med tanke på hur många människor i världen som inte har någonstans att bo alls eller som tvingas lämna sina hem hals över huvud på grund av krig och andra katastrofer, men jag kände att jag tappat bort en bit av mig själv.
För ett par veckor sedan var jag på releasekväll för en bok som heter ”Hitta hem”. Den handlar såklart inte om hur en GPS fungerar eller att hitta till en specifik fysisk plats, utan om att hitta hem i sig själv, i sitt eget liv. Jag har inte hunnit läsa boken ännu, men en sak som fastnade i mig den kvällen var när författaren (Hoppas jag inte misstolkar dig nu, Robert!) lyfte fram att hitta hem till sig själv inte i första hand är ett individuellt projekt, utan att det görs bäst i gemenskap med andra. Att få dela varandras livsberättelser och livserfarenheter hjälper oss att förstå våra egna liv bättre. Det kan både ge nya perspektiv och en rejäl portion igenkänning, men framför allt en känsla av att inte vara ensam. Det kan få oss att hitta hem.
Varje människa har varit med om en mängd olika, både bra och dåliga, saker i sitt liv. Och för de flesta av oss dröjer det inte särskilt många år innan vi upptäcker att livet inte alltid blir som vi hoppats på eller drömt om. Det händer också att vi får höra att det finns en mening med allt som sker, eller till och med att det är Guds vilja. Jag tänker att det sällan är hjälpsamt att få höra det när de svåraste sakerna händer eller när livskriserna drar fram i våra liv. Jag tror inte ens att det finns en mening med allt som händer. Jag tror inte att det går att förstå allt. Och jag tror framför allt inte att Gud vill allt det som händer, vare sig i världen i stort eller i mitt liv. Däremot är jag säker på att Gud är oss som allra närmast i de svåra stunderna.
Jag tror däremot att det är sådana händelser som tvingar oss att bygga om vårt inre hem. De får oss att pröva – och kanske ompröva – vad i livet som faktiskt bär. Och i bästa fall kan växa fram något nytt ur våra allra svåraste erfarenheter. Något som hjälper oss att se på livet med nya ögon. Något som får oss att upptäcka sådant vi inte förstått tidigare. Men det är i så fall inget som sker av sig själv, utan det är något kostar på. Det krävs ansträngning för att kunna låta de där tillfällena bli en växtplats för något nytt. Där vi behöver hjälpa varandra. Inte för att tala vad den andre ska göra eller hur hen ska känna. Nej, genom att vara där; sträcka ut en hand att hålla i, erbjuda en axel att gråta mot, vara den som sitter kvar när alla andra vänder sig om och går. Vi kan alla vara den människan för någon annan – för det kommer att komma stunder då vi önskar att någon finns där för oss.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.6
Jag har suttit vid datorn och försökt välja bilder till fotoutställningen jag ska ha på Mölnlycke kulturhus om ungefär en månad. Det är en jätterolig, men också jättesvår, uppgift eftersom jag tar väldigt många bilder. Även om de flesta aldrig skulle komma i fråga för att ställa ut så sätter de i gång tankarna och väcker minnen. Bilderna på familj och vänner skulle jag kunna hoppa över utan att ägna dem en tanke. Det är helt enkelt inte den typen av bilder jag ställer ut. Samtidigt kan jag inte låta bli att se dem när jag letar, eftersom de flesta potentiella utställningsbilderna också finns i mobilen.
Varje bild har sin historia att berätta och det är inte ovanligt att den historian är en helt annan än den en först ser när en ser bilden. Jag tittar på bilder från ett födelsedagskalas. På bilderna ser alla glada och belåtna ut. Jag minns det som ett mysigt kalas. Men jag minns också stressen över om maten skulle bli bra. Jag minns hur trött jag var, en trötthet orsakad av en värkande kropp. Jag påminns om oron för en av gästerna – jag vet att jag undrade hur hen egentligen mådde under den leende ytan. Jag bläddrar vidare och det dyker upp en fantastisk bild över havet. Den skulle kanske kunna vara med. Samtidigt väcker den tankarna på en gammal god vän och kollega. Jag tog den på väg till hans begravning och bara att se bilden får gråten att tränga sig på och jag försvinner en stund i tankar om hur hans familj har det nu. Jag ska nog inte ha med den trots allt. Jag tittar på en annan bild som jag tog en dag i höstas när det stormade som värst och ler åt minnet hur jag faktiskt, på riktigt, blåste omkull bara ett par minuter efter jag tog den bilden. Jag tänker att det ofta blir så i livet också, att vi ser på tillvaron och de människor vi möter ”genom” ögonblicksbilder. Ofta på sociala medier, men också när vi träffas. Det är sällan vi vet hela historien bakom det vi ser, hur den människan mår innerst inne.
Ibland säger vi att en bild säger mer än tusen ord. Jag tänker att det är sant, men ändå är bilden inte mer än ett ögonblick som vi lyckats fånga. Jag älskar verkligen bilder, men om vi vill ge djup och perspektiv åt bilden behövs något mer. Om vi vill veta mer om varandra, så behöver vi ta oss tid. Vi behöver prata med varandra. Lyssna på vad en annan människa har att berätta och själva dela med oss av det vi bär på. När vi gör det kan det hjälpa oss att förstå både hur den människan har det och ibland också varför hen beter sig som hen gör. Kanske får sådant som vi innan bara tyckt varit märkligt en helt rimlig förklaring. En annan gång kanske vi lär oss något nytt om oss själva med hjälp av en annan människas erfarenheter. I takt med att vi upptäcker mer av varandra så fördjupas relationen. Någon som vi innan sett som en knepig främling kan bli ett välbekant ansikte som får oss att le när vi råkar ses. En ytlig bekant kan bli en vän. Och hur vi än vrider och vänder på det så finns det alltid mer att upptäcka bakom de bilder som vi först får på näthinnan.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.4
Det är dags att skriva årets första krönika. Och även om det kanske inte verkar så, så har jag full koll på att jag är krönikör och inte sportjournalist. Trots det kan jag inte låta bli att skriva om förra helgens drama i Scandinavium. Då avslutades Junior VM i ishockey. Sverige tog silver efter att ha förlorat mot USA i finalen, men det var i bronsmatchen det riktiga dramat ägde rum. Det var verkligen helt sjukt. Till att börja med var det inte särskilt dramatiskt alls. Finland tog ledningen efter några minuter. Efter knappt halva matchen hade Tjeckien kommit i kapp och det stod 2-2. Sedan gjorde Finland tre mål på sex minuter, och ledde alltså med 5-2. Det började kännas stabilt. Finland hade koll på läget helt enkelt och bronsmedaljerna var på väg till Helsingfors. Efter hand börjar tjeckerna knappa in, men med bara två minuter kvar leder Finland fortfarande. Då smäller det till. Tjeckien gör fyra mål på 50 sekunder, och när slutsignalen går har Tjeckien vunnit. Det står 8-5 på resultattavlan. Helt osannolikt. De finska spelarna är förtvivlade, medan de tjeckiska jublar.
Jag tänker att livet påminner om den där bronsmatchen. De flesta dagarna passerar förbi utan någon större dramatik. Det som behöver göras blir gjort och dyker det upp något lite utöver det vanliga så löser det sig också. Det kan till och med hända att vi får några dagar som känns särskilt bra och vi kan tillåta oss att njuta lite. Efter det kanske kommer det några lite sämre dagar, men inte något som egentligen skakar om oss. Inga svindlande höjder. Inga bråddjup. Det känns helt enkelt som att vi harkoll på läget. Sedan en dag så plötsligt händer det. Den gången kanske det är något som gör oss förtvivlade, och en annan gång något som får oss att jubla. Kanske får vi besked att alla spår av cancer är borta ur vår kropp, kanske tvingas vi lämna ett jobb vi ville haft kvar. Kanske antar förlaget manuskriptet som vi till slut samlat tillräckligt med mod för att skicka in, kanske kommer vår partner som vi delat de senaste 30 åren med hem och berättar att hen träffat en annan. Vad det än är, så då och då händer det sådant som ställer det vardagliga och invanda på ända.
Jag har kommit på att jag inte gillar de där ”plötsligthänderdet-dagarna” längre. Istället så gillar jag när det mesta flyter på som jag har tänkt mig, utan någon större dramatik. Jag orkar liksom inte med att hantera en massa drama i vardagen. Det är kan visserligen vara lite småtrist, men då är jag väl helt enkelt lite småtrist. Eller så är det bara kylan och mörkret som bedövat mig. Det kanske blir annorlunda när våren kommer, när ljuset och värmen återvänder. Då kanske jag plötsligt vill dansa hela natten och göra upp med världens alla orättvisor. Då kanske jag kan bli så där heligt tokarg över galna politiska utspel igen och vill krama hela världen bara för att solen skiner. Då kanske jag kommer att gråta ögonen ur mig när dottern säger något fint eller skratta högt när jag ser årets första tussilago. Låt oss hoppas!
Och för övrigt önskar jag mig, precis som ett litet barn gjorde när hen träffade tomten på Råda rum några veckor för jul, fred på jorden. Tomten sa tveksamt att det kunde bli svårt att lösa redan till jul och frågade vad barnet ville ha i så fall. Svaret kom blixtsnabbt. ”Då vill jag inte ha något alls!”
Krönika i Lokalpressen Härryda v.2
