Hem » Aktuellt » Karins krönika

Karins krönika

Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu. Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess


Hur hittar du hem?

Det är ett drygt år sedan jag flyttade till den lägenheten där jag bor nu. Det var inte något jag längtade efter. Tvärtom så hade jag gärna bott kvar i min gamla lägenhet, men det alternativet fanns helt enkelt inte. Det är inte något fel på lägenheten där jag bor nu, absolut inte men eftersom jag egentligen inte ville flytta så tog rätt lång tid innan jag kände mig hemma där. Jag inser så kart att det är ett lyxproblem med tanke på hur många människor i världen som inte har någonstans att bo alls eller som tvingas lämna sina hem hals över huvud på grund av krig och andra katastrofer, men jag kände att jag tappat bort en bit av mig själv.

Foto: Karin Karlsson

För ett par veckor sedan var jag på releasekväll för en bok som heter ”Hitta hem”. Den handlar såklart inte om hur en GPS fungerar eller att hitta till en specifik fysisk plats, utan om att hitta hem i sig själv, i sitt eget liv. Jag har inte hunnit läsa boken ännu, men en sak som fastnade i mig den kvällen var när författaren (Hoppas jag inte misstolkar dig nu, Robert!) lyfte fram att hitta hem till sig själv inte i första hand är ett individuellt projekt, utan att det görs bäst i gemenskap med andra. Att få dela varandras livsberättelser och livserfarenheter hjälper oss att förstå våra egna liv bättre. Det kan både ge nya perspektiv och en rejäl portion igenkänning, men framför allt en känsla av att inte vara ensam. Det kan få oss att hitta hem.

Varje människa har varit med om en mängd olika, både bra och dåliga, saker i sitt liv. Och för de flesta av oss dröjer det inte särskilt många år innan vi upptäcker att livet inte alltid blir som vi hoppats på eller drömt om. Det händer också att vi får höra att det finns en mening med allt som sker, eller till och med att det är Guds vilja. Jag tänker att det sällan är hjälpsamt att få höra det när de svåraste sakerna händer eller när livskriserna drar fram i våra liv. Jag tror inte ens att det finns en mening med allt som händer. Jag tror inte att det går att förstå allt. Och jag tror framför allt inte att Gud vill allt det som händer, vare sig i världen i stort eller i mitt liv. Däremot är jag säker på att Gud är oss som allra närmast i de svåra stunderna.

Jag tror däremot att det är sådana händelser som tvingar oss att bygga om vårt inre hem. De får oss att pröva – och kanske ompröva – vad i livet som faktiskt bär. Och i bästa fall kan växa fram något nytt ur våra allra svåraste erfarenheter. Något som hjälper oss att se på livet med nya ögon. Något som får oss att upptäcka sådant vi inte förstått tidigare. Men det är i så fall inget som sker av sig själv, utan det är något kostar på. Det krävs ansträngning för att kunna låta de där tillfällena bli en växtplats för något nytt. Där vi behöver hjälpa varandra. Inte för att tala vad den andre ska göra eller hur hen ska känna. Nej, genom att vara där; sträcka ut en hand att hålla i, erbjuda en axel att gråta mot, vara den som sitter kvar när alla andra vänder sig om och går. Vi kan alla vara den människan för någon annan – för det kommer att komma stunder då vi önskar att någon finns där för oss. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.6


Det finns alltid mer att upptäcka bakom bilden

Jag har suttit vid datorn och försökt välja bilder till fotoutställningen jag ska ha på Mölnlycke kulturhus om ungefär en månad. Det är en jätterolig, men också jättesvår, uppgift eftersom jag tar väldigt många bilder. Även om de flesta aldrig skulle komma i fråga för att ställa ut så sätter de i gång tankarna och väcker minnen. Bilderna på familj och vänner skulle jag kunna hoppa över utan att ägna dem en tanke. Det är helt enkelt inte den typen av bilder jag ställer ut. Samtidigt kan jag inte låta bli att se dem när jag letar, eftersom de flesta potentiella utställningsbilderna också finns i mobilen.

Foto: Karin Karlsson

Varje bild har sin historia att berätta och det är inte ovanligt att den historian är en helt annan än den en först ser när en ser bilden. Jag tittar på bilder från ett födelsedagskalas. På bilderna ser alla glada och belåtna ut. Jag minns det som ett mysigt kalas. Men jag minns också stressen över om maten skulle bli bra. Jag minns hur trött jag var, en trötthet orsakad av en värkande kropp. Jag påminns om oron för en av gästerna – jag vet att jag undrade hur hen egentligen mådde under den leende ytan. Jag bläddrar vidare och det dyker upp en fantastisk bild över havet. Den skulle kanske kunna vara med. Samtidigt väcker den tankarna på en gammal god vän och kollega. Jag tog den på väg till hans begravning och bara att se bilden får gråten att tränga sig på och jag försvinner en stund i tankar om hur hans familj har det nu. Jag ska nog inte ha med den trots allt. Jag tittar på en annan bild som jag tog en dag i höstas när det stormade som värst och ler åt minnet hur jag faktiskt, på riktigt, blåste omkull bara ett par minuter efter jag tog den bilden. Jag tänker att det ofta blir så i livet också, att vi ser på tillvaron och de människor vi möter ”genom” ögonblicksbilder. Ofta på sociala medier, men också när vi träffas. Det är sällan vi vet hela historien bakom det vi ser, hur den människan mår innerst inne. 

Ibland säger vi att en bild säger mer än tusen ord. Jag tänker att det är sant, men ändå är bilden inte mer än ett ögonblick som vi lyckats fånga. Jag älskar verkligen bilder, men om vi vill ge djup och perspektiv åt bilden behövs något mer. Om vi vill veta mer om varandra, så behöver vi ta oss tid. Vi behöver prata med varandra. Lyssna på vad en annan människa har att berätta och själva dela med oss av det vi bär på. När vi gör det kan det hjälpa oss att förstå både hur den människan har det och ibland också varför hen beter sig som hen gör. Kanske får sådant som vi innan bara tyckt varit märkligt en helt rimlig förklaring. En annan gång kanske vi lär oss något nytt om oss själva med hjälp av en annan människas erfarenheter. I takt med att vi upptäcker mer av varandra så fördjupas relationen. Någon som vi innan sett som en knepig främling kan bli ett välbekant ansikte som får oss att le när vi råkar ses. En ytlig bekant kan bli en vän. Och hur vi än vrider och vänder på det så finns det alltid mer att upptäcka bakom de bilder som vi först får på näthinnan.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.4


Livets dramatik

Det är dags att skriva årets första krönika. Och även om det kanske inte verkar så, så har jag full koll på att jag är krönikör och inte sportjournalist. Trots det kan jag inte låta bli att skriva om förra helgens drama i Scandinavium. Då avslutades Junior VM i ishockey. Sverige tog silver efter att ha förlorat mot USA i finalen, men det var i bronsmatchen det riktiga dramat ägde rum. Det var verkligen helt sjukt. Till att börja med var det inte särskilt dramatiskt alls. Finland tog ledningen efter några minuter. Efter knappt halva matchen hade Tjeckien kommit i kapp och det stod 2-2. Sedan gjorde Finland tre mål på sex minuter, och ledde alltså med 5-2. Det började kännas stabilt. Finland hade koll på läget helt enkelt och bronsmedaljerna var på väg till Helsingfors. Efter hand börjar tjeckerna knappa in, men med bara två minuter kvar leder Finland fortfarande. Då smäller det till. Tjeckien gör fyra mål på 50 sekunder, och när slutsignalen går har Tjeckien vunnit. Det står 8-5 på resultattavlan. Helt osannolikt. De finska spelarna är förtvivlade, medan de tjeckiska jublar.

Foto: Karin Karlsson

Jag tänker att livet påminner om den där bronsmatchen. De flesta dagarna passerar förbi utan någon större dramatik. Det som behöver göras blir gjort och dyker det upp något lite utöver det vanliga så löser det sig också. Det kan till och med hända att vi får några dagar som känns särskilt bra och vi kan tillåta oss att njuta lite. Efter det kanske kommer det några lite sämre dagar, men inte något som egentligen skakar om oss. Inga svindlande höjder. Inga bråddjup. Det känns helt enkelt som att vi harkoll på läget. Sedan en dag så plötsligt händer det. Den gången kanske det är något som gör oss förtvivlade, och en annan gång något som får oss att jubla. Kanske får vi besked att alla spår av cancer är borta ur vår kropp, kanske tvingas vi lämna ett jobb vi ville haft kvar. Kanske antar förlaget manuskriptet som vi till slut samlat tillräckligt med mod för att skicka in, kanske kommer vår partner som vi delat de senaste 30 åren med hem och berättar att hen träffat en annan. Vad det än är, så då och då händer det sådant som ställer det vardagliga och invanda på ända.

Jag har kommit på att jag inte gillar de där ”plötsligthänderdet-dagarna” längre. Istället så gillar jag när det mesta flyter på som jag har tänkt mig, utan någon större dramatik. Jag orkar liksom inte med att hantera en massa drama i vardagen. Det är kan visserligen vara lite småtrist, men då är jag väl helt enkelt lite småtrist. Eller så är det bara kylan och mörkret som bedövat mig. Det kanske blir annorlunda när våren kommer, när ljuset och värmen återvänder. Då kanske jag plötsligt vill dansa hela natten och göra upp med världens alla orättvisor. Då kanske jag kan bli så där heligt tokarg över galna politiska utspel igen och vill krama hela världen bara för att solen skiner. Då kanske jag kommer att gråta ögonen ur mig när dottern säger något fint eller skratta högt när jag ser årets första tussilago. Låt oss hoppas!

Och för övrigt önskar jag mig, precis som ett litet barn gjorde när hen träffade tomten på Råda rum några veckor för jul, fred på jorden. Tomten sa tveksamt att det kunde bli svårt att lösa redan till jul och frågade vad barnet ville ha i så fall. Svaret kom blixtsnabbt. ”Då vill jag inte ha något alls!”

Krönika i Lokalpressen Härryda v.2


Kan två sanningar rymmas i ett hjärta?

När jag blir rädd så vill jag alltid veta mer om det jag är rädd för. I början av pandemin läste jag till exempel allt jag kom över om Covid 19. När kriget i Ukraina bröt ut följde jag fler nyhetssidor än någonsin förr och jag uppdaterade dem så ofta jag bara kunde. Inför valet förra hösten jagade jag ständigt nya opinionsmätningar, som om det skulle kunna ge mig någon slags trygghet inför det slutgiltiga valresultatet. I höst har det handlat om allt det som händer i Israel och Palestina. Det är i sig inget fel med att vilja veta mer, men i mitt fall fortsätter jag trots jag det inte gör mig varken lugnare eller gladare. Det är snarare tvärtom, att jag blir ännu mer nedstämd och uppgiven.

Foto: Karin Karlsson

Därför därför blev jag väldigt överraskad när jag förra veckan ramlade över en mening som lyckades lysa upp mitt novemberdystra sinne. Mitt i en av alla otaliga texter stod det, och det lyste som att det var skrivet med eldskrift, att vi måste kunna låta ”två sanningar rymmas i ett hjärta”. Orden kom från en judisk rabbin som heter Hanan Schlesinger. Schlesinger arbetar numera med religionsdialog och för att israeler och palestinier ska kunna mötas och lära känna varandra. Så har det inte alltid varit och i texten berättar han att trots att han bott i Israel sedan han var 20 år, så var han 55 år första gången samtalade med en palestinier som en jämlike. Det mötet, och en lång rad möten efter det, har lett till att han har omprövat så mycket av sina uppfattningar och värderingar. Han har tvingats inse att världen inte är svartvit, att det inte bara finns en sanning och han har behövt hitta ett sätt att låta två sanningar rymmas i sitt hjärta.

Jag tänker att världen skulle se annorlunda om vi blir fler som försöker göra det. Om vi försöker göra det på riktigt alltså, för i vissa fall har vi inga problem alls att acceptera att två till synes motsatta påståenden kan existera samtidigt. Till exempel är det få människor som på allvar har problem när någon påstår att både choklad och lakrits är gott. För egen del är jag helt övertygad om att min mamma älskar mig över allt annat, men jag tvivlar inte ett ögonblick på att hon också älskar min bror över allt annat. Om vi vågar tänka utan för den egna sfären så går det till exempel att fortsätta tro på demokrati och demokratiska val oavsett vad en tycker om det senaste valresultatet eller den sittande regeringen. Det är till och med möjligt att inse att det finns både offer och förövare på båda sidor i ett krig. För världen är inte svartvit.

Det är på ett vis svårare att leva i en sådan värld, mer komplext. Det kräver mer av oss som människor när vi behöver göra utrymme för två sanningar samtidigt och för att kunna tänka två tankar parallellt. I en sådan värld går det inte att dela upp människor i vi och dem. I en sådan värld behöver vi alla vara med och ta ansvar hur vi ser på varandra och vad vi gör. Det går inte att bara skylla på ”de andra”. I en sådan värld kan man känna med och för andra även om man själv har det svårt.

Men jag tror också att det blir en bättre värld. En medmänskligare värld. En mer hoppfull värld. Och om inte annat så kommer Rabbi Schlesingers ord lysa tillsammans med det första adventsljuset hemma hos mig och i mitt hjärta den här helgen.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.48


Livet är inte rättvist – klyscha eller sanning?

Livet är inte rättvist. Det är på samma gång en av de största klyschor och en av de mest sanna saker om livet som jag känner till. För livet är inte rättvist, samtidigt hjälper det inte ett dugg att någon talar om att det är så det är, när orättvisan väl drabbar en. Ingen kan påstå att det finns någon rättvisa i att jag kan sitta i mitt trygga hem, med värme i elementen och el i ledningarna, ett kylskåp fyllt med mat och vatten i kranen medan en annan människa tvinga se på ruinerna av sitt sönderbombade hus och varken har mat, vatten eller trygghet att ge sitt barn. Eller i att jag kan komma och gå som jag vill vart jag vill, medan någon annan har tillfångatagits, förts bort utan att veta om hen kommer att bli dödad på fläcken eller någonsin kommer få lov att träffa dem hen älskar igen. Det finns ingen rättvisa i att vissa människor svälter och saknar tak över huvudet, medan andra har fler hus än de kan räkna och köper mat för mer pengar på en vecka än de förra gör på en livstid. Det finns ingen rättvisa i vem som blir sjuk och vem som får vara frisk. Livet är sannerligen inte rättvist. 

Det finns många orättvisor vi inte rår över, och de allra flesta av oss har många anledningar att vara tacksamma för de liv vi har, även om vi inte fått allt vi önskat eller hoppats på. Sedan finns det sådant som vi kan påverka och förändra. Jag är säker på att alla som kommer att läsa den här texten kan göra något för att göra världen lite mindre orättvis och bidra till att livet blir något bättre för en annan människa, om så bara för en stund. För även om livet i sig är orättvist, behöver inte världens orättvisor vara lika många och lika stora som de är idag. I ett konkret exempel från min egen (privilegierade) vardag så diskuterade jag bolåneräntor med banken härom veckan. Mannen jag pratade med lyssnade på allt jag hade att säga och svarade mycket artigt på mina frågor, sedan sänkte han de ränterabatter jag haft hittills och fastslog att jag hade behövt ha sparande på två, tre miljoner hos dem för att få den större rabatten igen. I min värld hade jag å andra sidan inte behövt låna några pengar av dem från första början i så fall. Det kan man möjligen tänka olika om, men däremot är logiken i det resonemanget glasklar – nämligen att den som redan har mycket får mer. Så behöver det inte vara. Det är inte en naturlag eller något som är hugget i sten. Det är något som går att förändra, även om det naturligtvis krävs mycket mer än en enda människas röst för att göra det.

I kyrkan så här års närmar vi oss Domsöndagen och bibeltexterna vi läser handlar om hur det kommer att bli när Jesus kommer tillbaka. I de texterna står ingenting om att Jesus vill veta hur ofta vi gått i kyrkan, hur många bibelverser vi kan utantill eller hur väl vi har predikat. Däremot står det i en av de mest kända texterna att Jesus frågar efter hur vi tagit hand om de minsta ibland oss. Han vill veta vad vi gjort för att hjälpa de som svälter och fryser, för de hemlösa och sjuka. Den texten spelar stor roll för mig när jag ser på världens orättvisor och jag önskar att den frågan kunde få vara viktig för många fler, oavsett vad man tror eller inte tror om Jesus. Då skulle livet i alla fall kunna bli mindre orättvist.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.46


Har Gud tagit semester – några tankar om sorg, smärta och död

I Allhelgonatid tänker vi ofta lite extra på dem av våra nära och kära som inte längre inte är kvar här på jorden. Många av oss besöker gravar och kyrkogårdar, vi tänder ljus och gör lite extra fint. Andra kanske ställer fram ett foto och tänder ett ljus där hemma, ägnar en stund åt minnena och saknaden. Det blir som en kärleksförklaring till dem som befinner sig på andra sidan döden. Jag tycker att det är något otroligt vackert, och det finns också något oändligt hoppfullt i alla ljus som brinner på kyrkogårdarna och lyser upp höstmörkret.

I år känns behovet av hopp och ljus större än på länge. Döden känns så nära. Även om jag inte personligen drabbats nyligen, så är den ändå brutalt påtaglig och verklig. Vi påminns ständigt genom alla skjutningar och sprängningar. I nyhetsflöden som svämmar över av krigsrapportering. I bilder av blodiga, sotiga barn bland hus i ruiner som skadats av bomber och raketattacker. I människors förtvivlade ögon när de vädjar om att få hem sina familjemedlemmar som kidnappats och förts bort. Det är som att deras smärta kryper under huden på mig. Som att deras sorg och förtvivlan förlamar mig. Jag funderar på om vännen som skrev att Gud har tagit semester har rätt.

Men mitt i känslan av uppgivenhet och förlamning så dyker psalmens ord om Gud som ett fruset barn på ett jordgolv, en flykting som kommer över bergen upp i huvudet. De hänger kvar och letar sig vidare för att landa i det sörjande hjärtat. Fortsättningen om att Gud följer oss dit ingen annan når utmanar mig att försöka vidga såväl tankar som känslor. Så nej, Gud har nog inte tagit semester. I stället vill jag försöka våga tro att Gud är där mitt i smärtan och sorgen. Att Gud är hos varje människa som har det svårt. Att Gud inte flyr bort utan går bredvid den som tvingas lämna allt. Att Gud sätter sig nära intill och sträcker ut en hand mot den som hålls fången. Att Gud öppnar sin famn för den som håller på att förgås av oro. Jag vill också våga tro att Gud inte väjer undan när vi förblindas av hat och raseri utan väljer att vara nära och erbjuder en trygg famn också då.  Att Guds tårar blandas med våra egna när vi sörjer en annan människa.

För mig blir ljusen på kyrkogården ett tecken på att mörkret inte kommer att få sista ordet. En trotsig symbol om att det finns något mer än det vi känner just nu. Även om livet aldrig kommer att bli det samma som det en gång var så fortsätter det på något vis, mot alla odds. Ljusen blir också en symbol för att kärleken till en människa kan leva vidare även om människan själv inte längre är kvar. Kärleken är stark som döden står det i Bibeln, ord som jag också tatuerat in på min överarm för att aldrig glömma det. Kärleken är stark som döden, ja jag tror till och med att den är starkare. Allt det där och mycket mer ser jag i ljusens fladdrande lågor, de som brinner på kyrkogården och hemma på köksbordet.

  • Ps. Psalmen jag hänvisar till är nummer 717 ”Innan gryningen” och texten är skriven av Ylva Eggehorn.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.44


Vem ska jag bli när hon blir stor?

Det handlar mycket om gymnasieval hemma hos oss i höst. Föräldramöten. Information från mentorer och studievägledare. I köket ligger en tjock katalog med alla olika alternativ det finns att välja på. Snart är det dags för gymnasiedagarna på Svenska mässan. Jag vet ärligt talat inte hur stressad tonåringen är över det hela. Vi diskuterar i alla fall inte vad hon ska bli när hon blir stor mer nu än innan. Det beror nog delvis på att jag inte riktigt vet hur vi skulle ta oss an den frågan, men kanske framför allt på att jag inte tycker att gymnasievalet handlar så mycket om det. Åtminstone inte för mig. Däremot studsar frågan om vem JAG ska bli när hon blir stor runt i mitt huvud som en studsboll. Det är som att jag har fått någon sorts identitetskris av tonåringens gymnasieval.

Foto: Karin Karlsson

När hon var liten handlade föräldraskapet oftast om väldigt konkreta saker. Jag behövde se till att hon fick mat, hade rena kläder att sätta på sig, kom i säng i tid och inte minst var det viktigt vara där så att hon slapp vara ensam. Jag minns att jag längtade efter att hon skulle lära sig mer och klara fler saker själv. Nu för tiden kommer hon i väg till skolan i tid även om jag är bortrest. Hon kan laga middag till oss båda när jag jobbar sent. Hon tycker om att vara ensam hemma. Hon har andra kloka personer, både vuxna och jämnåriga, att prata med. Hon kan dessutom både simma och cykla.

Jag inser naturligtvis att jag fortfarande är hennes mamma och kommer att vara det hela livet. Den stora identitetsfrågan handlar alltså inte om jag är hennes mamma, utan hur jag ska vara det.  Förnuftsmässigt inser jag att det är precis som det ska att hon blir alltmer självständig. Att det är något att vara stolt och glad över. Rimligtvis borde jag också vara tacksam för att hon har fler människor än oss i den närmaste familjen som månar om henne. Och jag är verkligen både glad, stolt och tacksam, men trots det bultar rädslan över att inte längre behövas hårt och högljutt på hjärtats dörr vissa dagar. Det är också då frågan om vem jag ska bli när hon blir stor börjar studsa runt.

Det finns givetvis också en positiv variant av den frågan; nämligen vad jag vill göra med all den tid som nu blir över? Ska jag börja sjunga i kör eller kanske gå en kurs i silversmide? Ska jag fortsätta att utveckla mitt fotointresse eller gymma oftare? Ska jag engagera mig politiskt igen eller ligga i soffan och läsa böcker? Ska jag ta upp kontakten igen med människor jag tappat bort och ägna mig åt de människor som fått stå tillbaka under tiden jag haft fullt upp med att vara förälder? Jag vet faktiskt inte än. Däremot vet jag att varje gång som en människa börjar fundera över sig själv, sina relationer och sitt liv så finns det både hinder och möjligheter som behöver hanteras. Jag vet inte heller riktigt hur det ska gå till, men jag har bestämt mig för att försöka kasta bort studsbollen, skrämma bort rädslan och se möjligheterna. Jag ska göra allt jag kan för att inte låta hindren lägga krokben på mig den här gången. Om någon har några bra tips om hur man gör eller kan tänka är ni varmt välkomna att höra av er.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.42


Om att hitta tillbaka till något man trodde man förlorat

Om någon för tio år sedan hade bett mig beskriva mig själv är säker på att ordet ”bokälskare” ingått i den beskrivningen. Nu vet jag inte längre, för under min senaste utmattningsdepression förändrades dock något i mitt huvud. Jag kunde inte läsa böcker längre. Orden hängde inte ihop, i alla fall inte i texter som var längre än en A4-sida. Jag kunde inte minnas relationerna mellan de olika personerna i en roman eller detaljerna som hjälper en att själv klura ut vem som var skurken om man läser en deckare. Jag försökte att inte låtsas om det, men slutade i stort sett helt att läsa böcker. De få gånger jag läste en bok som någon tipsat om fick jag förlita mig på min förmåga att minnas (även om det jag mindes inte var begripligt för mig) och låta personen själv styra samtalet när hen frågade vad jag tyckte. Facklitteratur gick lite lättare. Jag kunde märkligt nog fortfarande sortera ut det viktigaste i en text, åtminstone ibland.

Foto: Karin Karlsson

För en person som alltid älskat att läsa och dessutom har ord som ett av sina viktigaste arbetsredskap så har det ärligt talat vara skitsvårt. Det har varit så illa att jag har skämts för att berätta. Det har känts så sårbart, och jag drar mig fortfarande för att titta efter nya böcker när jag kommer in i en bokhandel. Samtidigt så har jag saknat böckernas värld och kämpat för att hitta tillbaka. Genom att läsa om böcker jag läst innan. Genom att läsa korta texter. Genom att försöka fånga mina egna tankar och ord i bilder. Genom att skriva mycket själv. På sista tiden har jag också fått lästips av tonåringen, som definitivt är en bokälskare, här hemma. Det är därför jag sitter hemma vid köksbordet och storgråter nu, med en av Fredrik Backmans böcker i handen. Dels för att det han skriver om påminner mig om min allra största rädsla, men ännu mer för att det känns som att jag fått en värld tillbaka.

Sent igår kväll såg jag ett TED-talk (en sorts kort digital föreläsning) om sårbarhet som jag blivit tipsad om. Jag brukar ha lite svårt för formen på TED-talks, men den här gången satt jag vid köksbordet och grät. Jag grät för att det var som att den sista biten trillade på plats. Kvinnan pratade om att i sårbarhetens kärna finns skammen och rädslan, att där pågår en kamp för att känna sig tillräcklig. Ja, där hittar vi allt det där som vi inte vill visa för andra – men att sårbarheten också är en plats där glädje, kreativitet och tillhörighet kan födas. Där och då insåg jag att det var först när jag började prata om att jag inte längre kunde läsa, som jag vågade försöka igen. Det var när jag berättade om hur det svårt det var, som orden började hänga ihop. Det var när jag vågade be om hjälp och ta emot dotterns boktips, som jag insåg att glädjen i att läsa fanns kvar långt där inne. Även om det fortfarande går knackigt och tar mycket längre tid än förut.

Det får mig att tro att om vi vågar visa vår sårbarhet, och det får landa i en annan människa som vill oss väl, så händer det något fantastiskt. Då växer det fram en samhörighet, ett band som bär genom det svåra. Vi blir mindre ensamma och behöver inte kämpa våra strider själva. Det tycker åtminstone jag är svårslaget.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.40


Ett liv värt att leva

Det är märkligt hur en både kan ta livet för självklart och samtidigt tycka att faktiskt leva är något av det svåraste som finns. Är det ens möjligt att de två påståendena kan existera samtidigt. Jag tror det, för å ena sidan tar jag för givet när jag släcker lampan på kvällen att kroppen kommer att fortsätta fungera medan jag sover, att jag kommer att vakna igen och livet fortsätta. Jag sparar dessutom till min pension varje månad, fullständigt övertygad om att jag kommer att leva så länge och behöva de pengarna bättre då än jag gör nu. Och som om det inte var nog – när det behövs sätter jag mig utan att vara det minsta orolig i ett flygplan, utan att kunna något alls om flygplan eller veta något om vem som flyger planet. Å andra sidan finns det dagar när bara tanken på att ta mig ur sängen känns minst lika oöverstiglig som att bestiga Mount Everest. Jag vet inte hur jag ska kunna få på mig mina kläder. Dagar när kroppen värker och det som jag tänkt göra känns lika delar omöjligt som onödigt. Sedan finns det dagar när jag inser att de senaste veckorna bara passerat förbi och kan för mitt liv inte minnas vad jag gjorde i förrgår. De dagarna är nästan ännu värre.  

Foto: Karin Karlsson

Det är som att jag på samma gång tar det för givet att jag ska få leva många år till och om och om igen ifrågasätter vad jag gör med de dagar jag får. En låt med Ulrik Munther letar sig långsamt fram i medvetandet – Munther sjunger att han vill leva ett liv värt att dö för, men att han vet inte hur en gör.  Kanske är det därför som det känns så svårt ibland, jag vet helt enkelt inte riktigt hur man gör. Jag kämpar hela tiden med att få ihop måsten och borden med längtan och lust. Att kombinera det som är nödvändigt för att få vardagen att fungera med det som är nödvändigt för att det som finns på insidan inte ska förtvina eller slockna. Helt enkelt att både kropp och själ ska få sitt. Rent logiskt inser jag att om jag inte gör det där vardagliga; som att handla middagsmat, betala mina räkningar, städa badrummet och annat som jag egentligen tycker är dödens tråkigt; så skulle jag inte heller ha möjlighet att göra det som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Av den enkla anledningen att jag inte skulle överleva. Jag tror att alla kan hålla med om att det inte är att betala räkningar som är meningen med livet, men vad är det då i stället? Det är förstås olika för olika människor. För mig handlar det kort och gott om – och här tar jag risken att framstå som både klyschig och pretentiös – att försöka göra världen bättre, inte bara för mig själv utan också för andra. För mig handlar det om att bevara tron på det goda och protestera mot orättvisor, att sprida hopp och kämpa mot uppgivenhet, att se på världen och mina medmänniskor med kärlek och låta det styra mina livsval. Det är inte alltid så enkelt och eftersom jag likt Munther inte riktigt vet hur en gör så kommer jag garanterat att misslyckas. Om och om igen. Allt annat är orimligt. Men när det händer får jag väl rikta de där kärleksfulla glasögonen mot mig själv en stund. Vetskapen om att jag verkligen har försökt kommer att räcka för att jag ska se det som ett liv värt att leva. Det är jag också beredd att dö för.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.38


Det handlar alltid om perspektiv.

Egentligen handlar allt om perspektiv. Perspektiv och fokus. Det blev glasklart för mig när jag var ute och fotograferade nyligen. Åt ena hållet gjorde det grå skymningsljuset att det mesta såg lite gråtrist ut och dessutom började det bli rätt svårt att urskilja några detaljer. Om jag i stället vände mig åt andra hållet och zoomade in solnedgången med kamerans teleobjektiv såg det ut som hela himlen brann. Det var ett storslaget skådespel. På himlen såklart, men ännu mer genom sökaren på min kamera. Jag lyckades dessutom zooma så att jag kunde urskilja konturerna av Carlstens fästning på Marstrand. När jag tittade med blotta ögat var den knappt ens en liten prick.

Foto: Karin Karlsson

Jag tänker att egentligen är samma sak med livet; att allt handlar om vilket perspektiv vi väljer och vad vi fokuserar på. Där behövs vidvinkellinsen. Den är nödvändigt för att se brett och bortanför sin vanliga horisont. Ta in andra perspektiv än sitt eget. Tänka stort och utmana sina föreställningar. Ibland kan den hjälpa en att hitta samband en inte sett tidigare eller få en att förstå att saker och ting hänger ihop även om det inte verkar så till vid en första anblick. Men där behövs också förmågan att zooma in detaljer. Se sådant som en kanske missat annars. Väga in de små sakerna som trots allt har en avgörande påverkan på hur helheten blir.

Det finns dock (minst) en viktig skillnad. Ett fotografi är en ögonblicksbild. Den visar något hur ser ut i just den stunden. Ett fotografi gör aldrig anspråk på ett beskriva hela verkligheten. Inte ens om det är en panoramabild. Det är också fullt möjligt att zooma in en liten detalj och låta den vara det enda som syns. Betraktaren kan aldrig veta vad som hände utanför bilden och fotografen kan välja både perspektiv och fokus.

I livet behöver vi på något vis hantera både vidvinklar och teleobjektiv samtidigt. Vi behöver se att små saker kan få stora konsekvenser. Och att stora övergripande beslut kan slå väldigt olika. För att ta ett konkret, och möjligen lite naivt, exempel så är det lätt att tänka att det inte spelar någon roll om jag kastar en glasspinne på gatan. Om däremot alla jordens drygt åtta miljarder människor skulle göra samma sak är det inte lika enkelt att bara rycka på axlarna och strunta i konsekvenserna. Om vi tar ett exempel utifrån det omvända perspektivet så såg jag ett förslag i våras att några politiker i Region Uppsala föreslog att det borde införas en avgift på 400 kr för att åka ambulans. De flesta av oss kan rycka på axlarna och tänka att det är en överkomlig summa. I synnerhet som det är inte så ofta en behöver åka ambulans. Men vad händer om vi zoomar in och ställer oss frågan hur ett sådant beslut skulle slå mot de som redan lever på marginalen. Kommer det då finnas personer som avstår att ringa efter ambulans, även när de behöver det, för att de inte har råd att betala?

Det här är bara två exempel, det skulle lätt gå att lista många fler men min poäng är att vi behöver komma ihåg att något som för mig bara är en liten struntsak, som jag knappt lägger märke till, för någon annan kan vara livsavgörande. Vi behöver påminna varandra om att det alltid finns fler perspektiv än vårt eget, att världen inte är svartvitt och att olika människor har olika förutsättningar – men vi hör ändå ihop och vi har bara den här världen att leva i.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.36


Bröd som smakar gudomligt

Jag har som många andra lyssnat på Livia Fränkels sommarprat under semestern. Jag satt i bilen och lyssnade på hennes historia. Den landade mitt i hjärtat och flera gånger kom tårarna. De kom när hon berättade om sin första skoldag. Då pojkarna la krokben och sa att hon inte hörde hemma där. I min hjärna vävdes hennes berättelse ihop med de ukrainska barnen som blev utsatta för stenkastning när de var på sommarläger i skärgården. Tårarna kom också när hon berättade om sin 17-årsdag. Det var några månader innan krigsslutet och hon fick bröd och marmelad i present av sin syster och sina vänner. Hon beskriver smaken som gudomlig, och trots systerns uttalade önskan kunde hon inte förmå sig att äta allt själv utan delade sin present med de andra. De fick alla uppleva smaken av det gudomliga, det som gav liv. Här kan tankarna möjligen ses som lite mer långsökta, men i min hjärna vandrade de till kyrkans nattvardsbord. Oblaterna (de små, vita kexen) som vi delar ut i kyrkan ger knappast liv åt någon rent bokstavligt, men symboliken finns där. Alla bjuds in att vara med och när vi delar brödet så räcker det räcker åt alla. Det är ett bröd med smak av det gudomliga.

För Livia och hennes vänner var delandet konkret och verkligt. En liten brödbit kunde rent bokstavligt rädda livet på någon. Det kan vi också göra. I alla fall om vi tänker att nattvardens gemenskap sträcker sig utanför kyrkorummet.  Om vi, som Livia, är beredda att dela vårt bröd med den som inte har tillräckligt. Om vi vågar vidga gemenskapen, öppna vår ytterdörr och bjuda in någon som vi vet är ensam annars. Det behöver inte vara storslaget och överdådigt. Jag tror att Gud är med även när vi delar snabbmakaroner och köttbullar eller kanske en kopp te och en macka hemma vid köksbordet. Det gudomliga ligger i delandet.

Jag har alltid haft tillräckligt med mat. Ja, mer än tillräckligt till och med. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit tvungen att somna hungrig. Däremot äter jag ofta ensam. Ibland är det skönt, men ofta så saknar jag något. Jag äter för att jag vet att jag måste få i mig mat, men saknar samtalet eller för all del att äta tillsammans ”i bekväm tystnad” som tonåringen här hemma skulle ha sagt. En av mina bästa vänner säger att hon får bättre aptit när hon har sällskap vid matbordet. Det är som att måltiden får ytterligare en dimension när den delas med någon annan. Det händer något när människor möts och är tillsammans. Det gör skillnad att känna sammanhang och tillhörighet. Gemenskapen i sig ger också liv. Livia berättar vidare om hur hon och hennes syster höll ihop, hur de hjälptes åt att hålla hoppet upp i lägret. Hur de tröstade och tog hand om varandra. Hur det var en förutsättning för att stå ut och överleva. Även om de flesta av oss antagligen aldrig kommer att leva i fångläger så fastnar hennes ord.  

Det finns många som saknar det nödvändigaste. Det finns många som är ensamma. Men det finns också många som kan dela med sig av det en har. Gemenskap är också en av de saker som växer när man delar den med fler. Det händer något stort när människor möts på riktigt. Ibland är det rent av gudomligt. Och för er som inte lyssnat på Livia Fränkels sommarprogram än vill jag bara säga – gör det!

Krönika i Lokalpressen Härryda v.34


Min rätt är också min grannes rätt – om yttrandefrihet

Den svenska yttrandefriheten är ifrågasatt. Bilden av Sverige som ett mellanmjölksland, där lagom är bäst, känns avlägsen. I debatten blandas konkreta handlingar som Koranbränningar, attacken mot svenska ambassaden i Irak och vissa politikers ”högljudda” utspel på plattformen X (tidigare Twiter) med säkerhetspolitiska avvägningar och mer övergripande resonemang om yttrandefrihet i allmänhet. En debatt som ytterst handlar om ifall vi kan och i så fall bör ändra i Lagen om yttrandefrihet.

Jag har läst massor av tidningsartiklar och inlägg på sociala medier, lyssnat på en rad intervjuer och pratat med alla möjliga människor för att försöka reda ut mina egna tankar (och känslor) i ämnet. Nu sitter jag här och kvar klamrar sig frågan var respekten har tagit vägen. I Sverige tvingas ingen bekänna sig till någon religiös tro eller anamma någon viss ideologi. Det är upp till var och en att själv välja vad en tror på, drivs av eller verkar för. Jag både har rätt att ifrågasätta och kan komma att bli ifrågasatt för mina åsikters skull. Fine. Men min rätt att tycka och säga vad jag vill är också min grannes rätt, mina barns rätt, mina vänners rätt eller främlingen på gatans rätt att göra det samma. Det är alla människors rätt.

Mitt i allt fylls hjärnan av minnen från oändliga diskussioner om kvinnors rätt att bli präster. Jag minns hur jag lyssnade på män som bestämt hävdade att Gud stod på deras sida och att jag skulle komma till helvetet. Män som talade om att jag måste respektera deras åsikt och deras tro, men som aldrig respekterade mig, mina åsikter eller min tro. Män som aldrig förstod att respekt är något ömsesidigt.

Bakom varje åsikt finns en människa och jag undrar över var respekten för den människan tagit vägen? Jag frågar mig varför yttrandefrihet så ofta tycks handla om att såra någon annan eller göra ner hens åsikter? Jag undrar om rätten att alla ska få vara den en är och alla människors lika värde bara blivit fina ord som inte längre spelar någon roll?  Jag funderar över om det är rätt väg att bränna upp en bok som är helig för en miljard människor världen över när en vill kritisera en förtryckarregim? Eller ifall det bästa sättet för att markera sitt avstånd är att sprida rena lögner om dem eller det som man vill ta avstånd ifrån. Personligen blir jag både asförbannad, förtvivlad och sårad in i själen när det påstås att jag legitimerar pedofili bara för att jag tycker att kön är irrelevant när det gäller vem jag vill vara tillsammans med och för att jag älskar att dansa i prideparader med min regnbågsflagga. Dessutom blir jag rädd. Jag blir på allvar rädd att jag inte ska kunna fortsätta vara den jag är.

Trots rädslan, ilskan och smärtan kan jag inte neka någon rätten att tycka så. Däremot kan jag ifrågasätta hur en person framför sina åsikter. För även om åsikten i sig är fri så har vi inte rätt att framföra våra åsikter hur som helst. Det finns en anledning att lagen om yttrandefrihet balanseras upp med lagar om förtal, hets mot folkgrupp, kränkningar och mobbing. Lagar som handlar om respekt för den andres åsikt, om att skydda rätten att få vara den en är och visar på alla människors lika värde. Det tycker jag vore lämpligt att vi alla tänker på när vi uttrycker våra åsikter.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.24


Hur blev ditt liv som det är?

Jag har den senaste tiden funderat en hel del över vilka människor som påverkat mig genom livet. Det började som en uppgift i en utbildning jag går det här året. Det var inte så enkelt som man kan tro (eller om man ska vara helt ärlig så var det faktiskt skitsvårt). Dels har jag hunnit träffa rätt många människor under mina dryga femtio år här på jorden, och dels var tiden som var avsatt för att återberätta för de andra kursdeltagarna begränsad. Trots svårigheterna så var det en rolig uppgift. Många varma minnen och fina människor dök upp i huvudet. Min familj. En och annan lärare från skolan. Ett helt sammanhang från tonårstiden i Kyrkans Ungdom. Människor jag mött i min prästtjänst. Vänner från olika tider och platser. Vissa träffar jag fortfarande, andra har jag tappat längs vägen. Vissa har jag umgåtts massor med, andra har jag bara träffat en enda gång. Den gemensamma nämnaren är att de på något sätt gjort avtryck i mitt liv och i mitt hjärta. 

Foto: Karin Karlsson

Parallellt med att jag höll på med den här uppgiften träffade jag en person som höll på med en liknande resa genom sitt liv. Fast med en helt annan ingång. Den personens mål var att ta tillbaka makten över livet och göra det till sitt igen. Att rensa bort dem som skadat och brutit ner. Att lägga andras och egna skuldkänslor, skammande och självförakt bakom sig. Att få gå bredvid och på nära håll se glittret återvända i hens ögon är något av det finaste jag varit med om i hela mitt liv. Det i kombination med en oväntad fråga från ett helt annat håll påminde mig om att det finns sårigheter och trasigheter också i mitt liv. Därför bestämde jag mig helt enkelt för att göra om min uppgift. Den här gången valde jag att leta i minnet efter sådant skadat och sårat mig och fundera på vilken påverkan de minnena och människorna haft. Den minnesresan var inte ett dugg mysig, men minst lika viktig som den första. Jag tvingades inse att vissa erfarenheter påverkat mitt liv långt efteråt. Att några gör det fortfarande. 

Vi kan inte alltid välja hur våra liv blir. Vi kan inte styra över allt som händer. Både det vi önskat av hela vårt hjärta och det vi helst velat slippa påverkar oss. Det vi kan göra är att välja vad vi gör med våra erfarenheter. Jag är den förste att erkänna att det inte är lätt alla gånger, men det är viktigt. Det påverkar hur mycket makt andra människor har i våra liv. Det spelar roll vilka röster vi väljer att lyssna på. Jonas Gardell har skrivit i någon av sina böcker att den avgörande skillnaden är ifall vi låter kärleken eller rädslan styra våra val i livet. Jag tror att det är något av det svåraste som finns att låta kärleken styra. Jag tror att det är ett val man behöver göra om och om igen och påminna sig själv om. Det finns så mycket som vill ställa sig i vägen. Det är så lätt att rädslan tar överhanden, att den kontrollerar och förlamar oss, att den hindrar oss att leva det liv vi vill och längtar efter. Om vi trots allt vågar försöka att låta kärleken få sista ordet tror jag också att vi kan leva livet helt och fullt, trots de ärr och sår som vi får genom livet. Även om det inte alltid är enkelt.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.24


Fest eller kamp?

Sedan några dagar tillbaka vajar regnbågsflaggorna på en mängd platser i Göteborg och dess närhet. Så även i Råda prästgårds flaggstång. I veckan som kommer firar vi West Pride igen. Göteborg fylls inte bara med flaggor utan med föredrag, utställningar, bokbord, fester, konserter och mycket, mycket mer. Åsikterna kring både flaggorna och West Pride går isär. För några är det dagar av fest och glädje då man hyllar kärleken i alla dess former. För några är det en manifestation och en påminnelse om att kampen att få vara den hen är och älska den eller de hen vill inte är över. För några är det ett hemskt jippo som ”de där” – välj valfritt negativt laddat adjektiv – bögarna och flatorna ställer till med för att visa upp sig. Mina egna känslor är också rätt spretiga. Lika glad som jag är när jag på paraddagen dansar ner för Avenyn, lika ledsen är jag över att det fortfarande finns dem som ifrågasätter min rätt att göra det. Lika varm i hjärtat som jag blir av att se alla flaggor och alla människor, lika mycket fryser jag i själen när jag ser den lilla gruppen som står vid kanten av paradvägen med plakat som säger att Gud ska skicka alla oss HBTQI-personer till helvetet. Det finns dessutom en ganska stor del av mig som önskar att vi inte behövde ordna några parader, seminarier, mötesplatser för att visa på något som borde vara självklart – nämligen att varje människa har rätt att vara den hen är och älska vem eller vilka hen vill. Tills den dagen kommer så är jag dock tacksam för West Pride och alla andra Pride-sammanhang som finns i världen.

Foto: Karin Karlsson

När jag stod i kyrkornas monter i Pride Park för ett par år sedan blev jag intervjuad av en mycket skeptisk ung man. Han undrade vad kyrkan hade på West Pride att göra. Det visade sig att han arbetade för en konservativ och nationalistisk TV-kanal (högerextrem skulle några säga), och efter ytterligare några frågor valde jag att avbryta intervjun och bad dem radera det de filmat. De vägrade och valde i stället att publicera intervjun, med motiveringen att jag som präst var en offentlig person. Det har jag kunnat släppa, men hans första fråga hänger fortfarande kvar i mig. Den skaver i hjärtat. Jag tror att den största anledningen till det är att det är så självklart för mig att kyrkan ska finnas med på West Pride.  Det handlar om trovärdighet. En kyrka som är grundad i tron på att varje människa är skapad till Guds avbild kan inte blunda så länge det finns människor som hotas och dödas på grund av vilka de är eller vilka de älskar. Vi kan inte vara tysta när människovärdet kränks utan behöver ständigt stå upp för att varje människas värde är oändligt och ovillkorat. Gud gör inte skillnad på människor och det ska vi inte heller göra. Jesus predikade, i både ord och handling, att vi människor ska älska både oss själva och våra medmänniskor. Att vi ska stå upp för utstötta och utsatta. Att vi ska lyfta fram de som blir bortskuffade, synliggöra dem som andra inte vill se och vara en röst för dem som inte blir hörda. För att kunna göra det måste vi våga lyssna på och se varandra utan att försöka göra om eller rätta till. För att kunna göra det måste vi vara där. Både kampen och festen fortsätter – Happy Pride!

Krönika i Lokalpressen Härryda v.22


Fågelkvitter och skogsbränder

Våren är min bästa tid på året. Häromdagen när jag gick över Råda kyrkogård så blev jag helt uppfylld av blommade träd, fågelkvitter och solen som värmde. En annan dag njöt jag tillsammans med fina vänner av bubbel och leende människor som trängdes under årets första kväll sittande på uteservering. Lukten av regn på varm asfalt blir ett bevis på att nu är vintern äntligen över och glädjen är stor när jag kan hänga undan tjocka vinterkläder och i stället plocka fram mina sandaler. Jag är oändligt tacksam över att solen för länge sedan har gått upp när väckarklockan ringer och fullständigt hänförs av vackra solnedgångar.

Foto: Karin Karlsson

Men så en kväll i förra veckan skymdes solnedgången av brandrök över Lexbybergen. Skogen brann i Brattefjäll. Det brann på flera ställen och inte ens dagen efter hade räddningstjänsten lyckats få kontroll branden helt och hållet. Mitt i vårens storslagna skönhet kryper rädslan in i kroppen på mig. Inte först och främst för just den här konkreta branden och vad den kommer få för konsekvenser, utan för något mycket större och mer odefinierat. Det handlar om rädslan över vad vi människor gör med vår värld. Minnet från en konfirmandreflektion poppar upp i huvudet. Hen skrev att hens största rädsla är att det inte längre kommer finnas någon värld att leva i när hen blir stor.

Personligen har jag inget att slå mig för bröstet med när det gäller att ta ansvar för miljön. För även om jag kan bli galen på när någon påstår att klimatkrisen är ett påhitt, att kärnkraft är miljövänligt eller att det är en bra ide att ta bort skatten på plastpåsar – så är jag vare sig den mest pålästa eller den mest ansvarstagande är det gäller miljö- och klimatfrågor. Tvärtom känner jag mig ofta uppgiven och handlingsförlamad. Jag fastnar i mörka tankar om att det lilla jag kan göra ändå inte gör någon skillnad, att det inte spelar någon roll och följden blir att jag struntar till och med i att göra sådant jag faktiskt kan. Lätt missmodig sjunger jag med i Miss Li:s låt ”Hälsa Gud” att vi behöver lite hopp. Lite mindre krig och svält och fattigdom och hat och sånt. Varför är man här om livet är en enda misär.

Men den där kvällen när jag såg och kände lukten av brandröken från skogen hände något som inte hänt på länge. Först blossade rädslan över vad vi människor gör – och inte gör – med vår värld upp inom mig med full kraft. Strax efter rädslan kom ilskan. Ilskan över att en 14-åring ska behöva vara rädd för om det finns en värld att leva i när hen blir stor. Ilskan över att Greta Thunberg och otaliga andra ungdomar världen över känner att de behöver demonstrera för rätten till en framtid. Ilskan över att vi är så många, jag själv inräknat, som inte tar klimatkrisen på det allvar som krävs. Ilskan över både hur vi använder och hur vi fördelar jordens resurser. Är drömmen om en jämlik och rättvis värld där vi hjälps åt att ta hand om både den och varandra på ett bra och hållbart sätt bara en naiv dröm? Kommer jag kunna sitta på balkongen och njuta av grönskande träd och fågelkvitter även när jag blir gammal? Finns det någon där ute som vill bli en miljökämpe och rädda världen tillsammans med mig?

Krönika i Lokalpressen Härryda v.20


Kan man dö av brustet hjärta?

Kan man dö av brustet hjärta? Jag menar alltså inte brustet rent bokstavligt, som i när blodkärl och blodådror inte längre kan göra sitt jobb. Nej, jag tänker på det oändliga tomrum som uppstår inom en människa när det man burit i sitt hjärta plötsligt imploderar. När det bara finns spillror kvar av något som gett en kraft att leva; som skänkt glädje, hopp och trygghet. Jag tänker på den avgrundsdjupa smärtan man kan känna när något som man drömt om och längtat efter inte är möjligt, helt enkelt för att det inte längre existerar. Den rimliga frågan är nog inte om man kan dö av brustet hjärta, utan om man kan överleva. Om man kan lära sig att leva med sitt brustna hjärta.

Foto: Karin Karlsson

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte, men jag har sett otaliga bevis på människor som faktiskt lever vidare. De fortsätter leva trots att det utifrån sett verkar helt omöjligt. Människor som sett sin livskamrat och själsfrände dö, människor som tvingats stå vid sina barns gravar, människor som utsatts för de mest fasanfulla övergrepp, människor som sett sitt livs kärlek gå ut genom dörren för att inte komma tillbaka, människor som byggt en verklighet av sin största dröm för att senare samma dröm raseras inför deras ögon, människor som kämpar med sjukdomar som sakta förgör deras kropp inifrån utan att veta om de någonsin kommer att bli friska igen.

De människorna finns mitt ibland oss. De står intill oss i självscanningen när vi handlat. De svettas bland löpband och skivstänger på gymmet. De pusslar med tillvaron för få ihop jobb och skjutsande av barn till olika aktiviteter. De sitter bredvid oss på bussen. De är inte alldeles lätta att känna igen, för de allra flesta ser ut som människor gör mest. Även om hjärtat har brustit. Ibland kan man ana smärtan som en reflektion i en blick eller uppfatta en extra tyngd i någons steg. Kanske slår de lite extra hårt på boxsäcken eller sitter tystare än vanligt i lunchrummet. Kanske dricker de ett glas mer än de brukar eller säger nej lite oftare än annars till sådant de brukar tycka om att göra. Subtila tecken som är svåra att tyda. Utifrån kan vi inte veta säkert, bara ana.

I det läget tror jag inte det finns något som är viktigare än att visa att vi vågar fråga hur det är. Visa att vi anat något och att vi bryr oss. Det är långt ifrån säkert att vi får något svar. Den vi frågar kanske varken kan eller vill berätta. Det betyder inte att omtanken är bortkastad eller meningslös. Även om det saknas ord kan vi alltid fråga om de vill ha någon att dricka en kopp kaffe med, som sitter bredvid i soffan en stund. Om de vill ha en hand att hålla i eller en axel att gråta mot. Eller som Sonja Aldén sjunger: ”Jag ser du vill ge upp, men jag kan inte leva livet för dig. Nej, du måste leva det själv, men jag vill leva med dig” (Låten heter Jag ser, eller i original Eg ser av Bjørn Eidsvåg). Jag tror att själva vetskapen att det finns någon som ser vår smärta kan göra det möjligt att leva med ett brustet hjärta. Inte som något slags mentalt superlim som får alla bitar att hamna på rätt plats igen, utan snarare som någon sorts respirator. Något som gör det möjligt att fortsätta lite till, ett andetag i taget. En dag kanske man orkar samla ihop spillrorna och låta livet ta en ny riktning. Lite som när man ser maskrosorna blomma i Sachsenhausen.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.18


Jag har börjat pussla

I en app i min telefon. Det innebär att det aldrig uppstår några problem med att man tappar pusselbitar på golvet och sedan trampar på dem eller att hela köksbordet är belamrat när man ska äta. Den kan vara lite svårt att se ibland eftersom skärmen är så liten, men då kan man zooma in bilden. Jag tycker att det är något djupt tillfredställande med att hitta bitar som passar ihop och att se en vacker bild växa fram. Det hjälper mig att rensa hjärnan och att hålla jobbiga tankar i schack. Dessutom är det inte alls lika komplicerat som att få ihop livets pussel.

Under mina 50 år här på jorden har jag i alla fall hunnit hitta hörnbitarna i mitt liv. Hörnbitarna är de bitar jag letar rätt på först när jag börjar lägga ett pussel. De har sin givna plats och det finns inga andra bitar som kan fylla den platsen.  I livets pussel är hörnbitarna det som jag håller fast vid när det mesta känns osäkert och svajigt. Jag tror i alla fall att jag hittat dem, det kanske kommer att ändra sig med tiden, även om jag inte tror det just nu. Efter hörnbitarna letar jag efter kantbitar. De ger en ram att förhålla sig till. De hjälper till att få grepp om helheten. Man får en känsla för hur pusslet kommer att se ut. I livets pussel är jag inte ens säker på om det finns kantbitar. Kanske saknas det några bitar eller att jag fått fatt i bitar som egentligen hör till ett annat pussel. Samtidigt tror jag att man behöver gå utanför ramarna och utmana sina egna gränser ibland. Och att det finns saker behöver man släppa och göra sig av med för att komma vidare. För att växa som människa, för att må bra och hitta sig själv.

Det smidiga med att pussla i telefonen är att jag hela tiden kan gå tillbaka till förlagan och se den färdiga bilden. Jag vet att varje bit har sin givna plats och att om jag bara har tillräckligt med tålamod så kommer jag lösa pusslet. Jag kommer att kunna få ihop bilden så att den blir hel. I livets pussel finns ingen förlaga. Det är som att jag skapar bilden samtidigt som jag pusslar. Hur får man ihop ständigt skjutsande av tonåring med en önskan att äta middag tillsammans eller egen träning? Hur lyckas man hinna med att sköta sitt jobb och samtidigt ta hand om sina relationer och sig själv? Hur gör man när pengarna inte räcker till både mat, hyra och kläder? Hur vet man vilka bitar man ska behålla och när det är dags att släppa något, lämna det bakom sig och gå vidare? Kan jag lära mig något av hur andra lägger sitt pussel eller ser den bild de försöker få ihop helt annorlunda ut?

Jag tycker ofta att livspusslandet går ganska bra – ett tag. Sedan händer det något som skakar om alla bitarna och jag får börja om. Ibland letar jag så ivrigt efter en viss bit att jag glömmer bort helheten. Andra gånger känns det som att någon gömmer bitar för mig. Den bästa lösningen jag kommit på hittills är att när det känns för komplicerat så försöker jag fokusera på och bygga vidare från de bitar jag trots allt fått ihop. Sedan är det tur att jag gillar att pussla.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.16


Sorgen är något man får lära sig att leva med

Ibland blir vi påminda om hur skört livet är. Ibland händer det som vi fruktar mest. Ibland vaknar vi en morgon och får veta att någon som vi känt, hållit av och älskat inte längre finns kvar på den här jorden. Plötsligt är inte livet längre som det var innan. Tillvaron ställs på ända. ”Hur länge ska det kännas så här?” frågade en person mig nyligen. På den frågan finns så klart inga enkla svar. Ingen kan tala om exakt hur många dagar det tar för någons sorg att gå över. Min erfarenhet säger mig dock att det är som med det mesta som betyder något på riktigt – det finns ingen bra ”quick-fix” att ta till. Snarare tänker jag nog att sorg inte går över, utan att är något man får lära sig att leva med.

Foto: Karin Karlsson

Sorg är däremot inget statiskt tillstånd. Den förändras över tid. I början är det som ett blödande sår där varken plåster eller bandage förmår stoppa blödningen. Man förmår knappt att ta in det som hänt, och därför blir det också svårt att göra något åt det. Det är som att det är först när man är beredd att acceptera det som hänt, som läkningen kan börja på riktigt. När det bildas sårskorpor på vanliga, kroppsliga sår så kan det klia en hel del. Det är lätt hänt att man är där och pillar på såret och det är inte alls ovanligt att det börjar blöda igen. När det gäller sorg kan det handla om att man frågar sig varför det alls behövde hända. Kanske blir man arg för att man känner sig övergiven och ensam. Ibland händer det att man anklagar sig själv, och frågar sig om man kunde gjort något för att förhindra det som hänt. Sorgen rymmer många olika känslor och det som med en betraktares ögon kan verka som en liten skitsak kan få den som är drabbad att falla tillbaka in i sorgens svarta hål igen.

Över tid blir det lättare att andas. Det går att ana ljusglimtar i mörkret. Det kommer bättre stunder och dagar mellan varven. Vissa dagar kan man till och med skratta åt och vara tacksam över fina minnen. Läkningsprocessen pågår och det blöder inte alls lika mycket om vi råkar pilla bort sårskorpan. Förhoppningsvis har vi omtänksamma, kloka människor nära oss som kan stötta och hjälpa oss. Det är viktigt att våga både be om och ta emot hjälp. Står man vid sidan om kan man inte nog påminna sig om betydelsen av att stå kvar, att finnas där. Ensam är sällan stark, utan oftast mest bara ensam. En dag så trillar de sista resterna av sårskorpan av och bara ärret finns kvar. Såret är läkt, även om ärr också både kliar och skaver ibland. Sorgen har förändrats. De tunga, svåra dagarna dyker fortfarande upp då och då, men det är inte det enda vi känner. Tomrummet har inte fyllts helt och hållet, men ensamheten ekar inte lika högt där inne längre. Saknaden kommer vi kanske att bära med oss hela livet, men tacksamheten över att en person har funnits i vårt liv väger tyngre än att insikten att de inte längre är kvar. Någon har sagt att sorgen är priset vi får betala för att vi älskar och har älskat.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.12


Finns det en sanning med stort S?

Redan som små barn så får de flesta lära sig att det är fult att ljuga och att man ska säga som det är. Jesus själv sa till dem som trodde på honom att de skulle få lära känna sanningen och att sanningen ska göra dem fria. Men vems sanning är det som gäller. Om du och jag har varit på samma ställe, vid samma tillfälle så betyder inte det att vi upplevt samma sak. Tvärtom är det nästan helt säkert att vi skulle ha två olika berättelser att berätta. De kommer antagligen att påminna om varandra och vissa delar kommer finnas med i båda, men de kommer absolut inte vara identiska. Så kan man säga att det finns en sanning med stort S?

Den här terminen har jag börjat en kurs i själavård, och har precis läst klart en av kursböckerna. En självbiografisk bok som heter ”Allt jag fått lära mig”. En fantastisk bok som jag tycker att alla borde läsa, alldeles oavsett om man är intresserad av sanning eller inte. Huvudpersonen – och författaren – Tara växer upp på sina föräldrars gård i Idaho tillsammans med sina äldre syskon. Mamman kokar örtmediciner och pappan har ett skrotupplag. Föräldrarna är mormoner och har valt att leva utanför det etablerade samhället. Det innebär bland annat att man inte går till läkaren när man blir sjuk och att ingen av barnen går i skolan. Man vill inte heller kännas vid att pappan är psykisk sjuk eller att en av bröderna är väldigt manipulativ och våldsam. Tack vare en av de andra bröderna som flyttat hemifrån får Tara hjälp att lämna gården, och som 17-åring börjar hon för första gången i sitt liv i skolan. Det är en helt ny värld som öppnar sig. Det är där hon för första gången hör talas om till exempel förintelsen och Martin Luther King. Man får i boken följa hennes kamp för att få ihop sina två olika världar, men de krockar gång på gång. Brutalt. Hon inser att den värld hon vuxit upp i inte är frisk och försöker sätta ord på det. Det gå inget vidare. Gång på gång dras hon tillbaka till det gamla; pappans och broderns ord väger tyngre än hennes egna. De blir hotfulla och våldsamma, samtidigt som de ifrågasätter hennes minnen och hennes upplevelser. Hennes sanning ryms inte i deras värld. Tvärtom hotar den att rasera allt det som de känner till och de väljer att offra Tara, hellre än att vidga sina perspektiv. Vid ett tillfälle bekräftar modern att föräldrarna brustit och det blir ett halmstrå att klamra sig fast vid, även när modern senare inte längre vågar stå för det hon sagt.

Det får mig att fundera över vems sanning är egentligen sann? Vems sanning är det som ska ge frihet?

Hur viktigt är det egentligen att säga som det är? Vad är det som gör att vi tar till de där nödlögnerna ibland? Är det kanske för att framstå i en lite bättre dager? För att ge oss själva en frizon eller smula andrum? Spelar det någon roll om det finns något sammanhang eller någon person vi kan vara helt ärliga inför? Gör det någon skillnad om någon annan berättar en annan sanning om mig än jag själv gör? När blir det farligt att berätta och hålla fast vid sin egen sanning? Finns det en gräns när man slutar vara sann mot sig själv?

Krönika i Lokalpressen Härryda v.8


Snöyra och vårlängtan

Det är märkligt att man aldrig lär sig. Det räckte med bara ett par dagars solsken, dagsljus på väg hem från jobbet och några få snödroppar i rabatten för att väcka hoppet om att våren är på väg. Min längtan efter att lägga undan tjocka vinterjackor, vantar och underställ vällde fram som en bäck i snösmältningstider. Minnet av mysiga stunder på caféernas uteserveringar och sol som värmer dök upp i huvudet snabbare än jag hann blinka. Det är märkligt att man aldrig lär sig, för idag yr snön utanför fönstret, och vårkänslorna försvann lika snabbt som snödrivorna bildas längs husväggen. Det är knappast orimligt med yrsnö i luften och snömodd på vägarna i början av februari, men ändå känner jag mig lurad av våren. I år igen. Februari är helt enkelt inte en vårmånad, inte ens i klimatkrisens tidevarv.

Foto: Karin Karlsson

Egentligen skulle det kunna vara en sammanfattning av mitt liv. Jag kommer ofta på mig själv med att önska att saker vore annorlunda. Jag tänker att om det bara vore si eller så i stället, så skulle jag kunna göra allt det där andra jag vill. Vi är så klart många som hoppas på och drömmer om att förändra våra liv, men det är inte så lätt att våga ta det där steget mot förändring. Det är däremot lätt att bli kvar i minnen och saknad över sådant som vi förlorat eller som inte längre är som det brukar vara. Samtidigt pågår livet för fullt runt omkring oss.

Missförstå mig rätt – jag tycker absolut inte att det är något dåligt att drömma och hoppas, tvärtom kan det ge både livskraft och glädje. Planer för framtiden, mål man vill uppnå blir något att ta sikte mot och ger riktning i livet. Det är inte heller så att vi ska glömma bort eller strunta i sådant som varit. Det är något väldigt fint att kunna känna tacksamhet över sådant man upplevt och människor man fått slå följe med en bit längs vägen. Våra erfarenheter och vår livshistoria hjälper oss också att förstå det som händer nu. Det gäller i både det stora och det lilla.

Däremot finns det en risk, och det gäller oavsett om vi blickar framåt eller ser tillbaka. Risken att vi glömmer bort att det är nu vi lever. Om man ska vara riktigt krass är faktiskt nuet det enda vi kan vara säkra på att vi får. Vi kan inte resa tillbaka i tiden och leva om våra bästa stunder och vi kan inte med säkerhet veta vad som kommer att hända om ett år, nästa vecka eller ens imorgon. Vi behöver tillåta oss att stanna upp och inte alltid i tanken vara på väg någon annanstans. Vi behöver öva på att se det hoppfulla, meningsfulla och värdefulla i det som sker här och nu, i vår vardag. Jag medger att det inte är helt lätt att se meningen snöyra och snödrivor när man längtar efter våren, men när man hör barnens glada tjut medan de åker pulka i backen ovanför kyrkan går det inte att missa att det finns andra som tycker vintern är toppen. Det är i sig något att glädjas åt och vara tacksam över. Det är också en del av livet.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.6


Blytunga moln och en längtan efter att bli förstådd

Jag satt i bilen och vindrutetorkarna dansade sin monotona dans framför ögonen på mig. Det var en av alla de där gråtunga, regniga dagarna som vi haft så många av på sista tiden. En sådan där dag när det knappt blivit ljust överhuvudtaget. Jag hade precis haft ett samtal där jag inte lyckats göra mig förstådd alls. Tvärtom kände jag att jag blivit rätt tillplattad. Dessutom hade jag kört fel två gånger på mindre än fem minuter för att jag skrivit in fel destination på Google maps, så min sinnesstämning var en perfekt match med vädret utanför. Jag tyckte helt orimligt synd om mig själv och var inte ens medveten om att jag hade bilradion på. Plötsligt fylldes bilen av Björn Afzelius karaktäristiska röst. ”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va´ svårt att tro om man inte ser den”.

Foto: Karin Karlsson

Jag såg ingen blå himmel just då, det kan jag garantera. Det låg långt bortom min förmåga i den stunden. De blytunga molnen, både på utsidan och insidan, var alldeles för kompakta. Orden från refrängen om att allting kan gå itu kändes mycket mer relevanta. På något sätt var trots det strofen om den blå himlen som hängde kvar i tanken när låten tonade ut. Den lyckades till och med skapa en liten spricka i min blytunga sinnesstämning. Jag kände mig fortfarande lika missförstådd men jag lyckades i alla fall hitta fram dit jag skulle och utföra, åtminstone delvis, mitt ärende. Jag köpte dessutom choklad.

Om det var Afzelius eller chokladens förtjänst ska jag låta vara osagt, men jag var på aningen bättre humör på tillbakavägen. Efter några minuter gick dessutom det tidigare helt kompakta molntäcket utanför itu. Kanske inte i tusen bitar precis, men innan jag var framme hade jag faktiskt lyckats få se en liten glimt blå himmel. På något vis fick det mig att samla ihop mig. Jag tog upp tråden i det misslyckade samtalet och vi lyckades reda ut missförståndet från innan.

Jag skulle vilja skriva att vi skildes i bästa samförstånd, att molnen sprack upp helt och solen tog över en klarblå himmel, men det hade inte varit sant. Om jag ska vara ärlig så skaver det där samtalet fortfarande lite grand inombords, men vi är i alla fall ense om att vi inte är överens och vi har förstått hur den andra menar. Det finns något att arbeta vidare ifrån. Så sanningen är väl snarast att det är rätt många moln som hänger kvar, men molntäcket är inte helt kompakt längre. Det finns nyanser i det grå och jag anar en svagt blå nyans mitt i alltihop. Det är nästan så att jag vågar börja hoppas på att det ska kunna dyka upp en gnutta solsken i den där sprickan så småningom. Kanske är det inte alltid en total katastrof om något går itu ibland. Kanske hjälper det oss att byta perspektiv och få ett annat fokus. Kanske behöver vi rensa luften emellanåt. Inte för att det är särskilt roligt i stunden, men att det på sikt gör att vi kan andas lättare efteråt. Kanske gör det att vi utvecklas och våra relationer fördjupas. Kanske är det så som Björn Afzelius sjunger att det alltid finns något bra i det som sker – och att vi ibland behöver se på livet med lite andra ögon.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.4


Konster eller konstigheter?

För ett litet tag sedan delade en av mina vänner en bild på oss två. En av hennes släktingar såg bilden och kände igen mig som ”tjejen på mitt gym som gör konster på bollen”. Det hon kallar konster kallar jag balansövningar. Det gör jag å andra sidan många; ofta och gärna. Jag tycker det är roligt, gillar utmaningen och det fungerar oftast rätt bra även om kroppen inte orkar så mycket annat. Samtidigt märkte jag att jag blev lite stolt. Det faktum att någon liknade att min vardagsträning vid konster fick mig att känna mig lite extra duktig.

Någon vecka senare träffade jag en annan vän som jag inte träffat på länge och vi pratade på om allt möjligt. Eftersom han bytt gym sedan vi sågs senast passade han på att fråga om jag fortfarande är den som gör de konstigaste övningarna på gymmet. (Det handlar om samma balansövningar som jag berättade om nyss och han har alltid tyckt att jag krånglar till min träning när jag håller på med dem.) Jag tillstod att det nog är så. Frågan kom inte som någon överraskning eftersom vi haft den diskussionen förut och jag vet att han inte menar något illa, ändå kände jag mig märkligt ifrågasatt.

Nu är det nytt år, det här är min första krönika för i år, och jag har inte avlagt några särskilda nyårslöften. Däremot planerar jag att fortsätta på mitt långsiktiga projekt och min största utmaning – nämligen att vara mer snäll mot mig själv. Det är en självklarhet för mig att man ska vara snäll och hjälpa andra, och det vill jag såklart fortfarande, men dessvärre är det inte lika självklart för mig att vara snäll mot och ta hand om mig själv. Jag behöver träna på att göra saker som gör mig glad och jag mår bra av, och inte minst att säga nej till det motsatta. Det kan knappast vara meningen att man ska ställa upp för andra om det sker på bekostnad av ens eget välmående. Jag behöver också fortsätta påminna mig om att det sällan är livsviktigt att saker blir helt perfekta och sluta klanka ner på mig själv när de inte blir det. Jag behöver våga be om hjälp när jag inte kan eller orkar allt själv. Och inte minst behöver jag komma ihåg att mina vänner inte slutar tycka om mig om jag säger nej till saker emellanåt.

Foto: Karin Karlsson

Några av er som läser det här kanske tycker att det jag skriver är självklarheter. Saker man kan göra med ena armen bakbunden eller att är sådant som man gör med automatik. Så är det inte för mig. För mig är det en inre brottningsmatch med mig själv varje gång. Jag har dock upptäckt något viktigt på sista tiden. Det är trots allt ett projekt som pågått ett tag. Jag har upptäckt att det blir lite lättare för varje gång. De senaste veckorna har jag till och med bett vänner om hjälp med saker jag kunnat göra själv. Helt enkelt för att det är lättare och roligare om man är två. Och jag fortsätter göra mina balansövningar, oavsett om andra kallar dem konstigheter eller konster. Helt enkelt för att det gör mig glad. Gott Nytt År.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.2


Kommentarer är stängda