Hem » Aktuellt » Karins krönika

Karins krönika

Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu. Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess


Finns det en sanning med stort S?

Redan som små barn så får de flesta lära sig att det är fult att ljuga och att man ska säga som det är. Jesus själv sa till dem som trodde på honom att de skulle få lära känna sanningen och att sanningen ska göra dem fria. Men vems sanning är det som gäller. Om du och jag har varit på samma ställe, vid samma tillfälle så betyder inte det att vi upplevt samma sak. Tvärtom är det nästan helt säkert att vi skulle ha två olika berättelser att berätta. De kommer antagligen att påminna om varandra och vissa delar kommer finnas med i båda, men de kommer absolut inte vara identiska. Så kan man säga att det finns en sanning med stort S?

Den här terminen har jag börjat en kurs i själavård, och har precis läst klart en av kursböckerna. En självbiografisk bok som heter ”Allt jag fått lära mig”. En fantastisk bok som jag tycker att alla borde läsa, alldeles oavsett om man är intresserad av sanning eller inte. Huvudpersonen – och författaren – Tara växer upp på sina föräldrars gård i Idaho tillsammans med sina äldre syskon. Mamman kokar örtmediciner och pappan har ett skrotupplag. Föräldrarna är mormoner och har valt att leva utanför det etablerade samhället. Det innebär bland annat att man inte går till läkaren när man blir sjuk och att ingen av barnen går i skolan. Man vill inte heller kännas vid att pappan är psykisk sjuk eller att en av bröderna är väldigt manipulativ och våldsam. Tack vare en av de andra bröderna som flyttat hemifrån får Tara hjälp att lämna gården, och som 17-åring börjar hon för första gången i sitt liv i skolan. Det är en helt ny värld som öppnar sig. Det är där hon för första gången hör talas om till exempel förintelsen och Martin Luther King. Man får i boken följa hennes kamp för att få ihop sina två olika världar, men de krockar gång på gång. Brutalt. Hon inser att den värld hon vuxit upp i inte är frisk och försöker sätta ord på det. Det gå inget vidare. Gång på gång dras hon tillbaka till det gamla; pappans och broderns ord väger tyngre än hennes egna. De blir hotfulla och våldsamma, samtidigt som de ifrågasätter hennes minnen och hennes upplevelser. Hennes sanning ryms inte i deras värld. Tvärtom hotar den att rasera allt det som de känner till och de väljer att offra Tara, hellre än att vidga sina perspektiv. Vid ett tillfälle bekräftar modern att föräldrarna brustit och det blir ett halmstrå att klamra sig fast vid, även när modern senare inte längre vågar stå för det hon sagt.

Det får mig att fundera över vems sanning är egentligen sann? Vems sanning är det som ska ge frihet?

Hur viktigt är det egentligen att säga som det är? Vad är det som gör att vi tar till de där nödlögnerna ibland? Är det kanske för att framstå i en lite bättre dager? För att ge oss själva en frizon eller smula andrum? Spelar det någon roll om det finns något sammanhang eller någon person vi kan vara helt ärliga inför? Gör det någon skillnad om någon annan berättar en annan sanning om mig än jag själv gör? När blir det farligt att berätta och hålla fast vid sin egen sanning? Finns det en gräns när man slutar vara sann mot sig själv?

Krönika i Lokalpressen Härryda v.8


Snöyra och vårlängtan

Det är märkligt att man aldrig lär sig. Det räckte med bara ett par dagars solsken, dagsljus på väg hem från jobbet och några få snödroppar i rabatten för att väcka hoppet om att våren är på väg. Min längtan efter att lägga undan tjocka vinterjackor, vantar och underställ vällde fram som en bäck i snösmältningstider. Minnet av mysiga stunder på caféernas uteserveringar och sol som värmer dök upp i huvudet snabbare än jag hann blinka. Det är märkligt att man aldrig lär sig, för idag yr snön utanför fönstret, och vårkänslorna försvann lika snabbt som snödrivorna bildas längs husväggen. Det är knappast orimligt med yrsnö i luften och snömodd på vägarna i början av februari, men ändå känner jag mig lurad av våren. I år igen. Februari är helt enkelt inte en vårmånad, inte ens i klimatkrisens tidevarv.

Foto: Karin Karlsson

Egentligen skulle det kunna vara en sammanfattning av mitt liv. Jag kommer ofta på mig själv med att önska att saker vore annorlunda. Jag tänker att om det bara vore si eller så i stället, så skulle jag kunna göra allt det där andra jag vill. Vi är så klart många som hoppas på och drömmer om att förändra våra liv, men det är inte så lätt att våga ta det där steget mot förändring. Det är däremot lätt att bli kvar i minnen och saknad över sådant som vi förlorat eller som inte längre är som det brukar vara. Samtidigt pågår livet för fullt runt omkring oss.

Missförstå mig rätt – jag tycker absolut inte att det är något dåligt att drömma och hoppas, tvärtom kan det ge både livskraft och glädje. Planer för framtiden, mål man vill uppnå blir något att ta sikte mot och ger riktning i livet. Det är inte heller så att vi ska glömma bort eller strunta i sådant som varit. Det är något väldigt fint att kunna känna tacksamhet över sådant man upplevt och människor man fått slå följe med en bit längs vägen. Våra erfarenheter och vår livshistoria hjälper oss också att förstå det som händer nu. Det gäller i både det stora och det lilla.

Däremot finns det en risk, och det gäller oavsett om vi blickar framåt eller ser tillbaka. Risken att vi glömmer bort att det är nu vi lever. Om man ska vara riktigt krass är faktiskt nuet det enda vi kan vara säkra på att vi får. Vi kan inte resa tillbaka i tiden och leva om våra bästa stunder och vi kan inte med säkerhet veta vad som kommer att hända om ett år, nästa vecka eller ens imorgon. Vi behöver tillåta oss att stanna upp och inte alltid i tanken vara på väg någon annanstans. Vi behöver öva på att se det hoppfulla, meningsfulla och värdefulla i det som sker här och nu, i vår vardag. Jag medger att det inte är helt lätt att se meningen snöyra och snödrivor när man längtar efter våren, men när man hör barnens glada tjut medan de åker pulka i backen ovanför kyrkan går det inte att missa att det finns andra som tycker vintern är toppen. Det är i sig något att glädjas åt och vara tacksam över. Det är också en del av livet.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.6


Blytunga moln och en längtan efter att bli förstådd

Jag satt i bilen och vindrutetorkarna dansade sin monotona dans framför ögonen på mig. Det var en av alla de där gråtunga, regniga dagarna som vi haft så många av på sista tiden. En sådan där dag när det knappt blivit ljust överhuvudtaget. Jag hade precis haft ett samtal där jag inte lyckats göra mig förstådd alls. Tvärtom kände jag att jag blivit rätt tillplattad. Dessutom hade jag kört fel två gånger på mindre än fem minuter för att jag skrivit in fel destination på Google maps, så min sinnesstämning var en perfekt match med vädret utanför. Jag tyckte helt orimligt synd om mig själv och var inte ens medveten om att jag hade bilradion på. Plötsligt fylldes bilen av Björn Afzelius karaktäristiska röst. ”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va´ svårt att tro om man inte ser den”.

Foto: Karin Karlsson

Jag såg ingen blå himmel just då, det kan jag garantera. Det låg långt bortom min förmåga i den stunden. De blytunga molnen, både på utsidan och insidan, var alldeles för kompakta. Orden från refrängen om att allting kan gå itu kändes mycket mer relevanta. På något sätt var trots det strofen om den blå himlen som hängde kvar i tanken när låten tonade ut. Den lyckades till och med skapa en liten spricka i min blytunga sinnesstämning. Jag kände mig fortfarande lika missförstådd men jag lyckades i alla fall hitta fram dit jag skulle och utföra, åtminstone delvis, mitt ärende. Jag köpte dessutom choklad.

Om det var Afzelius eller chokladens förtjänst ska jag låta vara osagt, men jag var på aningen bättre humör på tillbakavägen. Efter några minuter gick dessutom det tidigare helt kompakta molntäcket utanför itu. Kanske inte i tusen bitar precis, men innan jag var framme hade jag faktiskt lyckats få se en liten glimt blå himmel. På något vis fick det mig att samla ihop mig. Jag tog upp tråden i det misslyckade samtalet och vi lyckades reda ut missförståndet från innan.

Jag skulle vilja skriva att vi skildes i bästa samförstånd, att molnen sprack upp helt och solen tog över en klarblå himmel, men det hade inte varit sant. Om jag ska vara ärlig så skaver det där samtalet fortfarande lite grand inombords, men vi är i alla fall ense om att vi inte är överens och vi har förstått hur den andra menar. Det finns något att arbeta vidare ifrån. Så sanningen är väl snarast att det är rätt många moln som hänger kvar, men molntäcket är inte helt kompakt längre. Det finns nyanser i det grå och jag anar en svagt blå nyans mitt i alltihop. Det är nästan så att jag vågar börja hoppas på att det ska kunna dyka upp en gnutta solsken i den där sprickan så småningom. Kanske är det inte alltid en total katastrof om något går itu ibland. Kanske hjälper det oss att byta perspektiv och få ett annat fokus. Kanske behöver vi rensa luften emellanåt. Inte för att det är särskilt roligt i stunden, men att det på sikt gör att vi kan andas lättare efteråt. Kanske gör det att vi utvecklas och våra relationer fördjupas. Kanske är det så som Björn Afzelius sjunger att det alltid finns något bra i det som sker – och att vi ibland behöver se på livet med lite andra ögon.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.4


Konster eller konstigheter?

För ett litet tag sedan delade en av mina vänner en bild på oss två. En av hennes släktingar såg bilden och kände igen mig som ”tjejen på mitt gym som gör konster på bollen”. Det hon kallar konster kallar jag balansövningar. Det gör jag å andra sidan många; ofta och gärna. Jag tycker det är roligt, gillar utmaningen och det fungerar oftast rätt bra även om kroppen inte orkar så mycket annat. Samtidigt märkte jag att jag blev lite stolt. Det faktum att någon liknade att min vardagsträning vid konster fick mig att känna mig lite extra duktig.

Någon vecka senare träffade jag en annan vän som jag inte träffat på länge och vi pratade på om allt möjligt. Eftersom han bytt gym sedan vi sågs senast passade han på att fråga om jag fortfarande är den som gör de konstigaste övningarna på gymmet. (Det handlar om samma balansövningar som jag berättade om nyss och han har alltid tyckt att jag krånglar till min träning när jag håller på med dem.) Jag tillstod att det nog är så. Frågan kom inte som någon överraskning eftersom vi haft den diskussionen förut och jag vet att han inte menar något illa, ändå kände jag mig märkligt ifrågasatt.

Nu är det nytt år, det här är min första krönika för i år, och jag har inte avlagt några särskilda nyårslöften. Däremot planerar jag att fortsätta på mitt långsiktiga projekt och min största utmaning – nämligen att vara mer snäll mot mig själv. Det är en självklarhet för mig att man ska vara snäll och hjälpa andra, och det vill jag såklart fortfarande, men dessvärre är det inte lika självklart för mig att vara snäll mot och ta hand om mig själv. Jag behöver träna på att göra saker som gör mig glad och jag mår bra av, och inte minst att säga nej till det motsatta. Det kan knappast vara meningen att man ska ställa upp för andra om det sker på bekostnad av ens eget välmående. Jag behöver också fortsätta påminna mig om att det sällan är livsviktigt att saker blir helt perfekta och sluta klanka ner på mig själv när de inte blir det. Jag behöver våga be om hjälp när jag inte kan eller orkar allt själv. Och inte minst behöver jag komma ihåg att mina vänner inte slutar tycka om mig om jag säger nej till saker emellanåt.

Foto: Karin Karlsson

Några av er som läser det här kanske tycker att det jag skriver är självklarheter. Saker man kan göra med ena armen bakbunden eller att är sådant som man gör med automatik. Så är det inte för mig. För mig är det en inre brottningsmatch med mig själv varje gång. Jag har dock upptäckt något viktigt på sista tiden. Det är trots allt ett projekt som pågått ett tag. Jag har upptäckt att det blir lite lättare för varje gång. De senaste veckorna har jag till och med bett vänner om hjälp med saker jag kunnat göra själv. Helt enkelt för att det är lättare och roligare om man är två. Och jag fortsätter göra mina balansövningar, oavsett om andra kallar dem konstigheter eller konster. Helt enkelt för att det gör mig glad. Gott Nytt År.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.2


Allt som tynger dig är inte ditt att bära

Det var en gråtrött morgon, någon dag i förra veckan. Jag hade sovit uselt och huvudvärken bultade bakom vänster öga. Jag scrollade igenom mitt Facebookflöde utan att egentligen se. Plötsligt var det en mening (tillsammans med den lilla tecknade figuren som hör till kontot Herregud & co) som stack ut och fick mig att stanna upp. Orden landade rätt i hjärtat. Det stod att “Allt som tynger dig är inte ditt att bära”. 

Jag är världsmästare i konsten att oroa mig för saker jag inte kan påverka. Både i stort och smått. Jag oroar mig över om Putin kommer använda kärnvapen i Ukraina och hur vi hanterar den pågående klimatkrisen. Om hur dottern kommer att ha det på sin ridlektion och hur mycket räntorna kommer att stiga på lånet jag inte ens skrivit på än (Dessutom har jag gjort en noggrann och långsiktig hållbar kalkyl på). Över att kroppen gör så ont, om någon kommer köpa det fula bordet jag lagt ut till försäljning på Blocket och hur julen ska bli. Så när jag såg det där inlägget var det som om hela jag förvandlades till en gigantisk suck av lättnad. “Allt som tynger mig är inte mitt att bära”.

Foto: Karin Karlsson

 Jag utgår från att känslan av lättnad inte kommer vara för evigt. Jag skulle bli överraskad om en vana som funnits där så länge jag kan minnas försvann bara för att jag läst en enda kort mening, hur klok den än må vara. Det är alltså högst sannolikt att oron kommer att komma tillbaka, men samtidigt ger de där enkla orden mig hopp. De påminner om att man inte måste klara allting själv, att man kan och får lov att be om hjälp.

För om jag är världsmästare på att oroa mig så gäller motsatsen när det kommer till att be om hjälp. Rädslan för att vara till besvär lägger krokben och ställer till det för mig om och om igen. Jag försöker verkligen bli bättre både på att erkänna det för mig själv och att be om det när jag behöver hjälp. Jag kämpar med att acceptera att jag inte klarar allt själv och inte orkar göra allt på egen hand. För innerst inne vet jag så klart att det som tynger blir lättare att bära om man hjälps åt. Här vill jag också vara tydligt med att jag inte har några som helst problem med att hjälpa någon annan. Det gör jag mer än gärna. Det är en självklarhet och jag tänker inte ens en sekund att det skulle göra dem till besvärliga människor. Jag vet att det är komplett ologiskt, men mitt annars någorlunda rationella jag lyckas inte greppa tanken att andra människor skulle kunna tycka att det är lika självklart att hjälpa mig som det är för mig att hjälpa dem. 

Kanske är det därför orden om att allt inte är mitt att bära berör mig så starkt. Det var som att de där enkla orden rent fysiskt lyfte något från mina axlar. Sista strofen från en dikt av Mary Olivers dikt som heter “I worried” dök upp i huvudet. Om jag skulle översätta den så låter den strofen så här: “Slutligen insåg jag, att min oro inte lett till nånting alls. Så jag släppte den. Och jag tog min gamla kropp ut i morgonljuset och sjöng.”

Krönika i Lokalpressen Härryda v.46


Ett halvt sekel av livserfarenhet

Jag fyllde femtio år häromdagen. Det känns som ett bra tillfälle att reflektera över livet. Man kan både se tillbaka och blicka framåt. Jag tänker att det var tufft för mamma den där oktobernatten. Pappa var bortrest så hon kom in till förlossningen alldeles ensam. När jag väl kommit ut vägrade jag öppna ögonen och titta på henne. Dessutom vägrade nattportiern på hotellet där pappa bodde att koppla fram hennes samtal när hon ringde för att berätta att jag fanns. Hon gav sig dock inte utan fick till sist berätta för min yrvakna pappa att de fått en dotter. Jag tänker att jag har en hel del av min envishet efter henne. En gåva jag är stolt och tacksam över.

Foto: Karin Karlsson

Jag minns när pappa fyllde femtio. Jag tyckte att han var urgammal. Nu liver han vidare utanför tiden och själv känner jag mig inte det minsta urgammal. Eller jo, de där dagarna när värken i kroppen gör det till ett projekt att ta sig ur sängen, eller när tonåringen där hemma pratar om saker som jag aldrig hört talas om som om det vore självklarheter. De dagarna känner jag mig uråldrig. Alla andra dagar skulle jag säga att det känns bättre att vara 50 än vad det gjorde att vara både 14, 23 och 31.

Jag kan utan att tveka säga att mitt liv nu inte alls blivit som jag föreställde mig det när jag var tonåring. Det är inte mycket som stämmer med de framtidsplaner jag hade då. Livet har många gånger utmanat. Tidvis har jag till och med tvivlat på om jag skulle orka fortsätta leva. Tack och lov för den nedärvda envisheten och människors vilja att stötta och bära under de perioderna. Samtidigt har också de dagarna format mig. De har bidragit till att jag är den jag är idag.

Precis som resen av mänskligheten så vill jag bli omtyckt och älskad. Ibland har den längtan fått mig att göra en del val som kanske inte varit så smarta. I alla fall ser det ut så i backspegeln. I stunden var det inte lika självklart. Sedan har jag gjort en del rätt coola och modiga val också. Saker som jag är stolt över. Jag anar ett mönster som handlar om lita på magkänslan, om att lyssna till sig själv snarare än att försöka göra det man tror att andra önskar och förväntar sig. Jag har mycket kvar att lära, men jag är i alla fall inte i beredd att kompromissa med mig själv i samma utsträckning som jag gjort tidigare. Jag vill fortfarande bli omtyckt, men jag känner inte längre att jag måste vara älskad av alla. Det är viktigare att jag kan se mig själv i ögonen och tycka om det jag ser, även om det ibland innebär att några tycker att jag har fel eller är besvärlig. Det är viktigare att vara sann mot mig själv och mina närmaste än att jag lever mitt liv som något slags känslomässig kameleont för att passa alla, överallt. Ibland faller jag tillbaka i det andra mönstret. Mönstret där jag mina val handlat om att passa andra och att passa in. Det är som det är, men en viktig skillnad är att jag numera åtminstone ser när det händer.

Jag har inte sparat så mycket pengar i mina dagar, men jag har samlat på mig ett halvt sekel av livserfarenhet. För mig är det en rikedom i sig och jag försöker förvalta den på bästa sätt. Nu ser jag fram emot att fortsätta leva, lära mig nya saker och göra det bästa av varje dag som livet vill ge mig.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.42

I katastroftankarnas tid

Jag har en bibelapp i min telefon. Den gör att jag rent bokstavligt har bibeln i fickan och det är ju onekligen rätt praktiskt för en präst. Dessutom får jag klockan åtta varje morgon en avisering med ett bibelord för just den dagen. En del av dem passerar rätt obemärkt förbi – men på sista tiden har det varit slående många som handlat om trygghet och tillit. För några dagar sedan handlade det om att vi människor gör planer, men att Guds vilja ändå sker. Så sent som i morse så läste jag om hur Gud vill ge oss frid, tillsammans med en uppmaning att inte oroa mig och inte tappa modet.

Foto: Karin Karlsson

För mig, som lätt fastnar i mina egna katastroftankar och mardrömsscenarion, har det blivit välbehövliga påminnelser i en tid då mycket känns osäkert. Samtidigt märker jag att jag också blir en (rätt stor) smula provocerad. Jag tror att det som provocerar mig är en del av mig uppfattar de där versarna som att det går bra att sätta sig ner och vänta på att Gud ska fixa till allt utan att jag behöver göra något själv. Det tror jag verkligen inte på! Vissa dagar har jag fått ta ett par extra djupa andetag och tänka ett varv till på om de går att förstå det på något annat sätt. Efter viss möda har jag landat i att de snarare ska ses som en påminnelse om att jag inte är ensam i allt som händer, att det finns någon som jag kan dela min oro och osäkerhet med. Kanske kan det till och med vara så att jag kan få lite andrum och inte behöva lägga all min energi på att hantera stress och katastroftankar.

När kungen talade vid öppnandet av den nya riksdagen pratade han om att vi står inför oroliga tider och hur beroende vi är av varandra i sådana tider, att vi kan och behöver hjälpas åt. Ensam är inte stark. Samma dag talade jag med en person som påminde mig om att det mesta ändå brukar lösa sig till slut – även om det inte alltid blir så som vi trott och tänkt. Hon påminde om att vi båda levt ett halvt sekel och hunnit vara med om ett och annat, men att när man ser i backspegeln så har vi ändå alltid klarat oss igenom det svåra och har tagit oss vidare. Vi lever fortfarande och har det på väldigt många sätt det väldigt bra.

Det är tungt att leva i katastroftankarnas tid och då är det bra att få bli påmind om att de inte varar för evigt eller att man inte är så ensam som det känns. Påminnelsen kan vara en bibelvers som dyker upp på telefonen, men kanske ännu hellre någon som kan se en i ögonen och säga att det kommer att ordna sig den här gången också. Någon att hålla i handen och slå följe med en bit på vägen. Rätt som det är så spricker det upp bland alla orosmoln och ljuset bryter igenom igen. Och även om ljuset inte tar bort allt det svåra, kan det hjälpa oss att se andra möjligheter. När molnen skingras blir det helt enkelt lättare att se hur vägen vidare ser ut. Och ensam är aldrig stark, ensam är mest bara ensam.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.40


När sorgen knackar på….

Jag är arg på livet – eller är det kanske döden jag är arg på. Jag kan inte riktigt säga vilket just nu. De har liksom tvinnats ihop på något märkligt vis på sistone. Jag är arg för att en person som alltid funnits inte längre finns kvar på den här jorden. Jag är arg för att två tonåringar inte längre har sin pappa kvar hos sig. Jag är arg över att en människa inte får bo kvar i sitt hem när sambon plötsligt dog. Jag är arg över läget i världen och orättvisorna i samhället omkring mig. Ilskan tar över både det lilla och det stora perspektivet, men den tar en annan form än den brukar. Ilskan har förvandlats till uppgivenhet. Kanske är det sorgen som knackar på.

För trots ilskan är det som att det som händer runt omkring inte når riktigt ända fram. Det är som att det finns en tjock mur av tomhet mellan mig och resten av världen. Jag känner mig som en åskådare i mitt eget liv. Jag som bara för några veckor sedan skrev att jag vägrar ge upp min tro på människans godhet känner mig nu både bedrövad och bedövad. Jag vill gömma mig och låtsas som att det svåra inte händer på riktigt, I huvudet hör jag vildvittrorna, från berättelsen om Ronja Rövardotter, som skränar ”Syns inte, finns inte”. Jag vill helst ligga kvar under täcket, hoppas på att någon ska väcka mig och säga att allt bara är en mardröm. 

Foto: Karin Karlsson

I stället är det enda som väcker mig alarmet på telefonen. Jag trotsar min vilja att dra mig undan och släpar mig upp ur sängen. Jag gör det jag ska, men det känns samtidigt som att jag inte riktigt är där. En dag kommer en vän förbi och frågar hur jag har det. Då brister allt. Tomheten ersätts med fulgråt. Hon håller om mig, medan hennes tröja blir blöt av både tårar och snor. En annan dag är det en kollega som tar sig tid att lyssna på min frustration en stund. Hon berättar om sitt och sina tankar. Tårarna trycker på även då, men den gången lyckades jag hålla tillbaka dem. Jag är kanske inte så ensam som det känns, för i mötet med andra så finns känslorna där igen. De finns på ett sätt som jag känner igen och förstå. När jag vågar dela det jag känner med andra blir det lättare att andas. Tomheten får ge vika för närheten och närvaron en stund. Jag blir påmind om Sinnesrobönens ord. Jag ber den tyst i mitt huvud. Jag ber om sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

För jag kan inte förändra allt så det blir som jag vill. Jag orkar inte alltid förändra ens det jag kan. Jag inser att jag inte behöver klara av allt ensam, och att det kanske är det som gör hela skillnaden. I synnerhet när sorgen knackar på. Kanske är människans godhet inte så långt bort ändå. Kanske väntar kamplusten runt hörnet. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.38


En bättre värld är möjlig

Jag orkar knappt läsa eller se nyheter längre. Det är så mycket av det som händer som skrämmer och oroar. Det är så mycket våld, lidande och katastrofer att det är svårt att ta in allt. Till det kommer ett allt högre tonläge och en allt hårdare retorik i debatten. Jag blir rädd på riktigt när jag hör hur många av våra politiker uttalar sig. Jag frågar mig hur långt det ska gå och vad man är beredd att offra för att få styra. Jag undrar vart medmänskligheten och empatin har tagit vägen. Klumpen i magen växer, men jag trotsar motståndet inom mig och läser ändå. Jag tror att det är viktigt att försöka hålla koll på vad som händer och sker.

Foto: Karin Karlsson

I första artikeln av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter står det att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Allt oftare kommer jag på mig själv att undra om vi har tappat både förnuft och samvete. Hur kommer det sig annars att vi så ofta gör skillnad på människor – inte för vad de gör eller inte gör, utan beroende på vad det står för nationalitet i deras pass, vilken religiös tro de har eller vem de älskar?

Jag kanske är naiv, men jag tror att de allra flesta människor, precis som jag, vill kunna försörja sig och göra rätt för sig, att de vill leva sina liv i trygghet tillsammans med sina nära och kära och se sina barn växa upp. Jag tror att det spelar roll, både i relationerna mellan enskilda personer och i samhället som helhet, om vi förmår att vara generösa och dela med oss av det vi har till varandra. Jag tror, trots allt som händer omkring oss, att det är bättre att stärka och uppmuntra människor än att förminska eller demonisera dem. Jag tänker att vi har allt att vi vinna på att inkludera i stället för att stänga ute. Jag ser både brister och svagheter i samhället, men jag väljer att tro på människors godhet. Jag väljer att göra det även om det är svårt ibland. Jag gör det för att jag är rädd för vad som händer om vi slutar se varandra som medmänniskor. Jag gör det för att alternativet vore att ge upp. 

Jag kanske är naiv, men jag tror att om vi människor blir sedda så lär vi oss att se andra och att om vi blir respekterade så lär vi oss att respektera andra. Jag tror att tolerans går åt två håll och att om vi blir tagna i anspråk så kommer vi också att vilja bidra. Jag inser att det finns massor som vi behöver ta tag i och förändra, men jag tror att bästa sättet är att göra det tillsammans, om alla får möjlighet att vara med.

Jag kanske är naiv, men jag klamrar mig envist fast vid tron att en bättre värld är möjlig. Jag vägrar ge upp hoppet om att vi människor kan bättre än så här. Jag är helt övertygad om att kärlek gör skillnad. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.36


Vad kostar egentligen lycka?

Jag fick sällskap av en gammal man på tåget häromsistens. När han slagit sig ner på platsen bredvid mig vinkade han ivrigt till två kvinnor på perrongen, vände sig sedan om och berättade för mig att det var hans dotter och barnbarn och att han hade varit och besökt sitt föräldrahem. Föräldrahemmet var numera var familjens sommarställe och han hade varit där för första gången sedan pandemin bröt ut. Efter det var samtalet igång.

Foto: Karin Karlsson

Vi pratade på om stort och smått; det rörde sig om alltifrån det kommande valet till hustrun som dött i cancer alldeles för tidigt, om kriget i Ukraina till hur vackert Sverige är, i synnerhet på sommaren. Samtalet var inte alls så där trevande som det kan vara när man träffar någon för första gången utan flöt på som om vi var gamla vänner som inte setts på länge. Efter en stund så lutade han sig lite närmare, log varmt och sa att det var så roligt att få prata med någon på riktigt, någon som lyssnade och förstod och att han annars ägnat hela resan åt sin Ipad. Jag frågade utan att riktigt veta varför vad han brukade använda Ipaden till och han berättade att han brukade ägna minst ett par timmar om dagen åt att läsa alla nyheter som han kunde hitta och ”så håller jag koll på mina aktier såklart!”. Samtalet fortsatte och vi pratade om barn som låtit vänta på sig, men var enormt efterlängtade när de väl kom till världen och om familjemedlemmar som inte längre var i livet. Det blev lite djupare och lite mer personligt.

Efter en stund var jag tvungen att gå på toaletten. När jag kom tillbaka berättade han nöjt att han hade kollat dagens aktiekurser. Han nämnde obekymrat att han förlorat en miljon sedan dagen innan, men utgick från att han få tillbaka dem nästa dag. Jag lyckades inte riktigt hålla masken utan fick plocka upp haken någonstans i nivå med knäna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att fråga hur mycket aktiekapital han faktiskt hade. Han drog lite på svaret, och svarade sedan lite svävande att det nog var runt en halv miljard kronor. Tanken att han skulle kunna köpa lägenheten jag tittat på tidigare under dagen utan att knappt märka att pengarna var borta for genom mitt huvud. Jag hann knappt tänka den färdigt, för i nästa andetag pratade han i stället om hur mycket han älskade rökt makrill.

Vi fortsatte prata tills det var dags att gå av tåget och ingen av oss nämnde pengar igen. Strax innan det var dags att kliva av tog han min hand, höll den länge, log och gav mig en puss på kinden innan han igen talade om hur fantastiskt det var att få prata med någon en stund, att han var så lycklig att vi träffats. När vi skilts åt insåg jag att vi aldrig presenterat oss för varandra och troligen aldrig kommer att träffas igen. Jag insåg också att även om man har en förmögenhet på banken så kan lycka ändå vara något som är helt gratis. Det kan till exempel vara att samtala med en annan människa på riktigt.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.34


Jag hittade Jesus på semestern

Jag och dottern har åkt tåg till Paris i sommar. Vi passade också på att göra ett kort stopp hos goda vänner strax utanför Stuttgart på vägen. Vi lämnade Göteborgs central tidigt på morgonen för resans första etapp och var framme hos vännerna lite efter midnatt. En galet lång dag med drygt 18 timmar på tåg, men så värt för att få återse dessa underbara människor. Mindre än ett och ett halvt dygn senare for vi vidare mot Paris, vilket var bara en kort tågresa på några få timmar, men ändå som att komma till en annan värld. (När det var dags att åka hem flög vi – för då vill man ju mest bara hem.)

Foto: Karin Karlsson

Det var också tack vare våra vänner som jag hittade Jesus igen – han väntade på mig på en dammig vind, som också fungerar som rekvisitaförråd för den teaterförening mina vänner är med och driver. Längst in på vinden kunde man se hur ljuset fullkomligt strålade och där stod ett stort krucifix. Redo att plocka fram vid behov. Först var det bara en kul grej som jag skickade hem till en av mina vänner – att jag hittat Jesus på semestern – men tanken fastnade i mitt huvud och hängde kvar där under hela resan. Jesu ord om att det är honom vi hjälper när vi tar hand om och hjälper de utsatta for genom huvudet mer än en gång under veckan som vi var ute och reste. 

Jag kände det i omtanken från en kvinna på tåget som på knagglig engelska försökte förklara för mig varför vi stod stilla mitt ute i ingenstans, när jag inte förstod det långa meddelandet på tyska som gått ut i tågets högtalarsystem. Jag såg det den fullständigt överväldigande glädjen när min vän fick syn på oss på perrongen trots att hon fått vänta i över en timme extra och skulle vara på jobbet mindre än sex timmar senare. Jag kände det i hela kroppen när jag såg dottern prata och skratta med en nyfunnen vän på en båt. Jag hörde det i den främmande mannens röst som en sen kväll i Paris utkant, medan vi väntade vid ett övergångsställe, log och önskade oss en trevlig kväll för att sedan gå vidare åt sitt håll. Det fanns där tryggt i bakgrunden i tacksamheten över samtalen med dottern om sådant som är viktigt i livet. Det omslöt mig när jag med panikkänsla i kroppen stod vid AirFrance disk på flygplatsen – efter att vi i säkerhetskontrollen fått veta att vårt plan var inställt –  och mannen som tog emot oss log lugnt och fem minuter senare hade bokat om oss till ett annat plan senare på dagen.

Kanske någon tycker att det är självklarheter, men för mig är det inte det. Dessa människors öppenhet, omtanke och generositet gjorde skillnad för oss och vår resa. De gav något mer än det storslagna att stå uppe i Eiffeltornet och se utöver Paris i solnedgången, att gå runt bland alla fantastiskt vackra byggnader, se Mona Lisa i verkligheten och äta god mat. Det och att få dela de här dagarna med min tonåring får mig verkligen att ärligt vilja säga att jag hittade något jag ibland glömmer bort och tar för givet. Om man vill skulle man kunna säga att jag hittade Jesus igen. På en dammig vind i södra Tyskland.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.32


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>