Hem » Aktuellt » Karins krönika

Karins krönika

Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu. Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess


En komplimang kostar så lite

När en känd person dör är det plötsligt som att människor står på rad för att få berätta för världen hur fantastisk den personen var. När det för knappt två veckor sedan blev känt Bengan Johansson hade dött, dök det upp otaliga hyllningar till denne man både i media i allmänhet och i mitt eget flöde på olika sociala medier. Bara ett par dagar senare upprepades fenomenet när Kjell Lönnå lämnat det här livet.

Det är inte så att jag på något vis missunnar någon av dem den uppskattningen.  Tvärtom har de båda två betytt väldigt mycket för väldigt många och kan utan överdrift beskrivas som folkkära. Under många år ledde Bengan och hans boys det svenska herrlandslaget i handboll till seger efter seger och hans ”gurkburk” blev välkänd långt utanför handbollsvärlden. Kjell Lönnå har med såväl körsång som allsång, spridit glädje till otaliga människor genom år. Folk har suttit hemma i sina Tv-soffor och vardagsrum och både lyssnat och sjungit med av hjärtans lust. Jag skulle också säga att samma fenomen i stor utsträckning gäller även när de som inte är kändisar dör – även om hyllningarna såklart inte får lika stor spridning då.

Foto: Karin Karlsson

Dansbandet Vikingarna gjorde för många år sedan en låt som handlade om att ge varandra blommor medan vi lever och inte vänta tills en person är död. Det får mig att fundera om varför det ofta blir så att vi väntar med att säga allt det där fina, uppskattande tills någon är borta. Om det faktiskt är så att vi är bättre på att berätta för andra vad en människa betytt än att säga det direkt till den som det faktiskt berör. Beror det på att vi tror att något är så självklart att det inte behöver sägas. Eller är det kanske så att vi tänker att som gjort något bra förstår själv hur betydelsefullt det faktisk var och därför inte behöver någon uppskattning. Oavsett orsak så tycker jag att det är trams!

Jag behöver inte se längre än till mig själv för att inse hur glad jag blir om jag får uppskattning av någon. En oväntad komplimang värmer mer än solen en högsommardag. En klapp på axeln eller ett leende från någon kan vara det som gör skillnaden på en bra och en dålig dag. Häromsistens var det en person som satt längst bak i kyrkan och gjorde tummen upp, och det i sin tur gjorde att jag orkade ge lite till även om tröttheten värkte i kroppen den eftermiddagen. Men det jag tycker är allra mest spännande att det funkar precis lika bra omvänt.  Det är lika fantastiskt att få se glädjen hos en människa när jag är den som ger någon en komplimang hen inte väntat sig som att få en själv. Jag blir alldeles varm inombords av att se ett leende spricka upp i en annan människas ansikte, när hen inser att hen gör skillnad. Det kan vara stort eller smått, men jag tror inte att det finns någon som inte blir glad av att få uppskattning. Dessutom kostar det så lite och ger så mycket.

Avslutningsvis vill jag tacka Johan för tipset vad den här krönikan skulle handla om – du är fantastisk!

Krönika i Lokalpressen Härryda v.20


Om Föräldraskap och att känna sig överflödig

Jag vill så gärna vara en bra mamma, men fasen vad svårt det är. Inte för att min tonåring är orimligt krävande att vara förälder till, tvärtom verkar hon de flesta dagar tycka att jag är helt okej om än lite överbeskyddande. Om någon ställer orimliga krav på föräldraskapet är det jag själv och min största utmaning är att förutsättningarna hela tiden förändras. Lagom tills jag tycker att jag har någorlunda koll på situationen så har saker och ting ändrats igen.

Just nu tränar jag på att känna mig överflödig, och samtidigt att vara beredd på att blixtinkallas. Det är svårt att förstå att det bara är ett par år sedan hon stod på trappan och kollade att jag inte försvann när jag gick ut med soporna eller gick till brevlådan. Jag borde vara stolt över hur självständig hon är och hur väl hon argumenterar för både det hon vill och tycker. Hur sunda värderingar och hur bra hon är på att sätta tydliga gränser för att må bra. Och jag är väldigt stolt över det! Alla dagar i veckan!

Foto: Karin Karlsson

Utmaningen är att hon håller på att upptäcka sammanhang som jag inte känner till, tillsammans med människor jag inte känner. Det jag får veta är det hon väljer att berätta. Hon tillbringar den mesta av sin tid hemma i sitt rum med dörren stängd och tycker det är skönt att vara ensam. Missförstå mig inte – jag förstår att det är så här livet ska vara. Det är så jag själv gjorde när jag var i hennes ålder, men jag tycker ändå det är svårt. Jag vill finnas där utan att begränsa henne, jag vill få veta vad hon håller på med utan att lägga mig i. Jag älskar när vi pratar om böcker, musik eller hur det är i skolan eller när vi argumenterar om något bara för att vi båda älskar att diskutera, men inte har något problem i att landa i att vi tycker olika. Det svåra är suckarna som hon försöker dölja när jag berättar något hon tycker är självklart eller frågar sådant hon inte vill prata med mig om, när hon lite överseende säger att jag är fånig som oroar mig i onödan, men att det väl ingår i att vara mamma. Då känner jag mig enormt överflödig och samtidigt lite korkad för att jag glömmer att hon inte längre är min bäbis, att jag faktiskt inte kan skydda henne från allt och att hon måste få leva sitt liv.   

Så jag försöker vänja mig vid det nya. Gör upp egna planer, går och gymmar, tar en fika med en kompis, planerar för att jobba helg även på ”mammaveckor”. Det går ganska bra. Tills det händer något som är akut i hennes värld. Då kan det komma fem sms på två minuter – det kan vara att hon har glömt skoldatorn, behöver köpa något eller vill bara ta en lite utflykt och visa mig de senaste favoritlåtarna. I stunden händer det att jag blir lite irriterad. Varför måste hon höra av sig den lilla stund jag gör något annat när jag varit tillgänglig så många timmar. Men innerst inne är jag glad och tacksam för att hon vet att hon alltid kan höra av sig till sin mamma. Vad det än gäller.

Men fasen vad det är svårt att förklara det utan att det blir fel.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.14


Tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans

”Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans”. Orden lades upp på Twitter dagen efter den fruktansvärda attacken på Utøya, i Norge sommaren 2011. Kvinnan som la upp dem heter Helle Gannestad och hon var då medlem i Norska Arbeiderpartiets Ungdomsförbund. Vid en minnesgudstjänst efter attacken valde Jens Stoltenberg, som då var statsminister i Norge, att göra hennes ord till sina.

I dag finns det en annan man som visar otroligt mycket hat. En man som hotar alla som inte ställer sig bakom hans maktanspråk och har ambitionen att med våld rita om Europas karta. Putins krig – för det är definitivt Putins och inte det ryska folkets krig; det är viktigt att komma ihåg – i Ukraina är fruktansvärt och förfärligt på alla vis. Vi ser bilder på granatexplosioner, på sönderbombade sjukhus och otaliga människor på flykt. Vi hör berättelser om flyglarm och nätter i skyddsrum, om människor som fängslas när de protesterar mot kriget och soldater som inte ens vet varför de är där, mitt i våldets centrum. Vissa dagar är jag mest arg och frustrerad, andra dagar tar känslan av vanmakt och hopplöshet över. Tårarna rinner när jag scrollar i nyhetsflödet. Det är krig och det är nära. Jag tänker att det kanske är vår tur att göra Helle Gannestads ord till våra.

Beslut om ekonomiska sanktioner eller om vilka eventuella vapen som ska skickas, att göra kraftfulla uttalanden och försöka sätta press på Putin ligger på en nivå där de flesta av oss inte har möjlighet att göra något. Vi får göra annat istället. Varje person som vill vara med och hjälpa, varje sak vi gör tillsammans är viktig. Ju fler vi är som ställer upp, ju större möjlighet att göra skillnad. Vi kan visa vår solidaritet med dem som drabbas. Vi kan dela med oss något av det vi har för att hjälpa dem som inte kan fly från kriget och förödelsen. Vi kan ta emot dem som kommer hit och stötta dem när de försöker bygga upp ett nytt liv här. Vi kan hjälpa varandra att hantera alla de känslor som kriget väcker hos oss. Vi kan visa kärlek och medmänsklighet.

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och förfärligt, precis som alla krig. Kriget i Ukraina ligger nära både i tid och rum, men det är inte det enda kriget som pågår i världen. Det finns människor över hela jorden som behöver vår medmänsklighet och kärlek. Det kan tyckas övermäktigt och ibland till och med hopplöst, men tillsammans kan vi göra otroligt mycket mer än vad var och en kan göra ensam. Så låt oss bidra, var och en med det vi kan. Låt oss hjälpa varandra att komma ihåg att sanning är starkare än lögn, godhet starkare än ondska och kärlek starkare än hat. Nu ska jag lyssna på Cornelis Vreeswjik och den gamla klassikern ”I natt jag drömde” en gång till. Efter det ska jag se vad jag bäst kan göra för att visa mer kärlek i världen just idag. Just där jag är.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.12


Kyrkogården – en plats för möten

Under många år tänkte jag att det alltid blåser kallt på kyrkogården. I alla fall minns jag det som att alltid var så när jag som liten besökte morfars grav tillsammans med mormor och mamma. Även de varmaste sommardagarna. Jag minns att jag tänkte att det nog berodde på att det var en kyrkogård. Numera anar jag att det helt enkelt beror på att den ligger på en plats där det väldigt ofta blåser.

Foto: Karin Karlsson

Ett annat minne är från när jag var tio, kanske elva år. Jag var ute och cyklade omkring för mig själv. Av misstag råkade jag hamna på Restad sjukhuskyrkogård. Restad var ett gammalt mentalsjukhus som låg inte långt från där jag växte upp. Det fanns några få stora gravstenar med namn på överläkare och liknande, men otaliga kors där det endast fanns ett M eller K och ett nummer för att visa vilken patient som låg begravd där. Jag blev helt förtvivlad av de långa raderna med kors utan namn som fyllde kyrkogården. Den kylan jag kände där var en annan sort. Den tog tag i mig inifrån.

Idag betyder kyrkogårdar något helt annat för mig. Visst är de på många sätt förknippade med avsked. Tillfällen då man stått vid kanten på en grav med tårar i ögonen och en blomma i handen. Stunder då man påmints om att livet inte längre är som det var innan. Men de är också förknippade med möten.

Om jag får en stund över på jobbet tar jag gärna en promenad på kyrkogården. Där är vackert och där finns ett lugn som hjälper mig att landa en stund. Jag hinner möta mig själv och mina egna funderingar. Ibland går jag bara runt och låter tankarna vandra. Ibland kan jag stanna upp vid graven där någon jag känner ligger. Jag får tillfälle att minnas vad hen betytt för mig i mitt liv. Det händer att jag småpratar lite med den som ligger där. Det är som att stillheten på kyrkogården bidrar till att reda ut sådant som just då snurrar i mitt huvud. Stunderna på kyrkogården hjälper mig se mitt eget liv i ett annat ljus. De ger ett annat perspektiv. Jag hinner möta mig själv.

Ibland träffar jag någon när jag promenerar runt. Vi kanske sitter tysta ihop i minneslunden en stund, eller småpratar lite medan vi sitter på en bänk i solskenet. Ibland pratar vi om någon gemensam bekant vars grav vi velat titta till, ibland delar vi de frågor och tankar som ligger närmast hjärtat där och då. Det kan vara någon jag känner eller men oftast är det en människa jag aldrig sett förut. Oavsett gör sammanhanget att det känns naturligt att dela en den där stunden. Även om vi aldrig ses igen, har vi fått dela något betydelsefullt. Ett möte att bära med sig.  

Många tänder ljus eller sätter blommor på sina näras gravar. Jag vet en person som varje år har picknick vid sin dotters grav på hennes födelsedag. I år skulle hon fyllt 22. Någon annan sitter i minneslunden med sin kaffekopp. Det finns naturligtvis oräkneliga sätt att minnas dem som gått före och att gå till kyrkogården är bara ett. Det är inte något man måste, eller ens borde men det är något man kan göra om man själv vill. För mig är kyrkogårdar numera en plats för möten med både levande och döda.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.10


Livet är inte perfekt

För ett par veckor sedan tog en 25-åring från Trollhättan dubbla OS-guld. Han slog olympiska rekord på både 5000 meter och 10000 meter. På den långa distansen slog han även världsrekord, vilket han för övrigt gjorde även när han tog VM-guld i fjol. En fantastisk insats såklart, något som imponerar, en bragd. Något som imponerar än mer på mig är hans sätt att se på sin skridskoåkning och på livet i stort. När man ser på hans meritlista är det lätt att tro han gjort en spikrak karriär, med ett totalt fokus på sin åkning. Så enkelt är det inte. När han som junior vunnit två raka VM-guld bestämde han sig för att ta en paus eftersom han ville hinna med annat än att bara gå i skolan och åka skridskor. Efter OS 2018 var det dags för ytterligare en paus. Nils har också kämpat med höftproblem och det är inte säkert om han kommer att kunna sin karriär som skridskoåkare efter OS.    

Foto: Karin Karlsson

I en segerintervju efter det första OS-guldet säger han att allt inte handlar om medaljer och att vad man än väljer att göra i sitt liv så behöver man offra annat. Han pratar om att göra sina egna val, om drömmarna som väljer oss och det stora att få göra sin livsresa med dem man tycker om. Han påminner om att även om det kan vara uppförsbackar i livet kan utsikten vara fin när man kommer upp för backarna och att även en sorglig film kan vara en bra film. Det låter enkelt och självklart när han säger det, men jag tänker att han återger en av livets allra viktigaste insikter – insikten att livet inte är perfekt.

Livet är inte perfekt. Inte för någon. Ingens livsväg är spikrak. Solskenshistorier varvas med stormiga tider. Våra drömmar kan hjälpa oss att hitta riktningen. Människorna vi möter eller slår följe med kan ge ork att gå vidare och skänka glädje under tiden, men vi kommer inte att slippa undan uppförsbackar. Det kommer att dyka upp mörka gränder eller hinder på vägen. En del svårigheter finns i det öppna så att alla kan se, och annat får vi kämpa med på egen hand, på insidan. Så är det för alla och möjligen kan den vetskapen göra oss mer ödmjuka inför varandra.

Livet är inte perfekt, men det kan absolut vara bra ändå. Att ha tagit sig upp för de tunga backarna, ger nya perspektiv på tillvaron. Att ta sig igenom sorger och svårigheter hjälper oss att se på livet med andra ögon.  Allt det vi varit med om i livet – både positivt och negativt – har påverkat oss att bli dem vi är. Alla de val vi gjort – både de bra och de dåliga – har lett oss fram till den punkt där vi befinner oss just nu. Varje steg vi tar framöver för oss vidare mot en framtid vi inte vet något säkert om, men som vi kan vara med och forma. Livet är inte perfekt, men det är en gåva som var och en av oss har fått. Drygt 86000 sekunder per dygn att uppleva och finnas till. Ditt liv kanske inte är perfekt, men det är ditt att leva.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.8


Ord gör skillnad

Ord gör skillnad. Även ett par ogenomtänkta ord som sägs i förbifarten kan påverka en annan människa mer än vi anar. För mig handlade det om några få ord som uttalades en gråkall vinterdag och de landade mitt i mig. Om de sagts i ett annat läge kanske de fladdrat förbi som en fjäril som fladdrar från en blomma till en annan en solig sommardag. I stället fick de trängas i mitt inre med den allmänna vintertröttheten och oron över min värkande kropp. Strax efteråt anslöt sig de trogna – men inte särskilt hjälpsamma – vapendragarna stress och rädsla till sällskapet. Det blev både trångt och rörigt inom mig. Logik och rimlighet kastades över ända och på nätterna målade jag upp det ena mardrömsscenariot efter det andra i mina tankar. Utåt sett försökte jag hålla mig lugn, men på insidan höll jag på att gå i småbitar. Hur jag än vred och vände på tankarna hittade jag ingen vettig väg ut ur kaoset.

Så höll jag på under några veckor. Till slut gick det inte att hålla allt det jag kände inom mig längre. Jag gläntade på dörren och släppte in några av mina närmaste i kaoset. Då hände det igen – att orden gjorde skillnad. Det som innan verkat som ett totalt ogripbart kaos fick något som åtminstone liknade konturer. I ett till synes olösligt trassel hittade jag en ände att börja nysta i. De som fick ana något av kaoset kunde visserligen inte ta bort de ord som sagts innan, men de kunde fylla på med andra ord; visa på alternativ och möjligheter. Ord som lugnade och hjälpte mig att se på saken från ett annat perspektiv. Tack vare deras hjälp lyckades jag till slut hitta mina egna ord och formulera mina tankar och frågor. Frågor som jag också vågade ställa frågan till den person som från början satt igång allt grubblande inom mig. Sällan har jag hört någon bli så överraskad. Det visade sig att det som orsakat mig veckor av oro och stress helt enkelt var ett missförstånd. Katastrofen stod inte alls och väntade runt hörnet, utan läget var ett helt annat än det jag först trott. Jag var så lättad att jag grät efteråt.

Foto: Karin Karlsson

Allt det här funderade jag på när jag var ute i skogen och promenerade häromdagen. En promenad då jag på nytt insåg hur viktiga våra ord är, och hur vi kan använda orden både till att bygga upp och för att trycka ner varandra. En promenad då jag ännu en gång påmindes om hur betydelsefullt det är att ha någon att dela sin oro och sina tankar med, och hur tacksam jag är över de kloka, fina människor som jag har i min närhet. En promenad då jag inte kände hur kallt februariregnet var utan upptäckte först när jag kommer hem att jag var genomblöt. I stället hörde jag fåglar som kvittrar, såg en larv som vaknat ur sin vinterdvala alldeles för tidigt. Sammantaget gör allt det att jag vågar hoppas på soliga sommardagar då fjärilarna fladdrar förbi från blomma till blomma igen.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.6


Att känna sig begränsad i en värld full av valmöjligheter

Häromdagen var det någon som påminde mig om att det är valår i år. Samtidigt tycker jag att varje dag känns som något av en valdag, med tanke på hur många olika val man gör hela tiden – en del av dem är kanske inte så stora, men vissa påverkar lång tid framöver. Just nu får jag dagligen erbjudanden om att byta elleverantör, andra gånger handlar det om vilken telefonoperatör, vilka streamingtjänster eller vilken dejtingapp som passar mig bäst. Vilket gym ska jag träna på och var ska jag köpa min mat och om jag ska beställa färdiga matkassar eller göra min egen inköpslista.  Jag förväntas planera för min pension och välja vilken skola mitt barn ska gå till. På apoteket får jag frågan om jag verkligen vill ha Alvedon eller byta till deras egen motsvarighet. När jag vill läsa en bok kan jag välja om jag vill ha en fysisk bok i handen eller lyssna på den i min telefon. Det finns otroligt många val att göra och en mängd parametrar att väga in – de flesta av dem är bara några musklick bort. Ytterligare några knapptryck senare har jag också bekräftat att jag är jag, med hjälp av mitt Bankid. Vid en första anblick verkar det här kanske som ett lyxproblem. Jag lever mitt i det här; jag gör en stor del av mina inköp online och har redan valt olika leverantörer för olika tjänster. Jag älskar att träna när gymmet är obemannat och lägger mycket tid på sociala medier, både att följa andra och dela saker själv. Jag blir visserligen otroligt trött av alla val, men jag har ändå möjligheten att välja.

Foto: Karin Karlsson

Gång på gång påminns jag också om att inte alla, alltid har samma möjlighet – eller förmåga. Ibland är det sjukdom och värk, att man inte behärskar tekniken eller att pengarna inte räcker som begränsar. Det kan också vara så att pandemirestriktioner gör det men helst vill omöjligt eller att alla valmöjligheter i sig får det att kortsluta så att man till slut inte förmår välja alls. En vän, som till det yttre har allt, berättade nyligen om hur tomt hen tycker att livet är och hur ledsen hen är. En annan dag fick jag en hälsning från en annan person som inte vet hur hen ska orka en endaste dag till av hemarbete och social distans. En tredje vågar knappt lämna sitt hem längre eftersom vare synen och balanssinnet funkar som de borde längre och hen vill inte besvära någon med att följa med. Trots alla valmöjligheter är vi många som känner oss ensamma och isolerade. En emoji med glad mun är inte samma sak som att höra en annan människas skratt, En bild på ett hjärta inte det samma som att någon kramar om en när man är ledsen, att genom knappval klicka sig fram till det man ska göra är inte detsamma som att bolla sina frågor med en person.

Trots alla otaliga knappval och musklick så finns närvaro eller närhet aldrig med bland alternativen vi får att välja på. Vi kan använda våra Bank-id för att visa vilka vi är hur många gånger som helst, men det är helt värdelöst när man längtar efter ögonkontakt med en annan människa eller vill bli sedd på riktigt. Vare sig Google eller Siri kan hjälpa till när behovet av en kram eller önskan att dricka en kopp te med någon blir akut. Vi interagerar mer än någonsin och ändå känner sig så många mer ensamma. Begränsningarna blir tydliga, trots alla valmöjligheter. Skulle vi kunna göra ett annat val?

Krönika i Lokalpressen Härryda v.4


Älskad – oavsett allt

På annandag jul somnande den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu in för sista gången och världen blev en mycket fattigare plats. Tutu var en av mina stora förebilder. Orden räcker inte till för att beskriva vad han har betytt vare sig för mig personligen eller för världen i stort. Därför har jag ägnat en del av min julledighet åt att läsa om en av hans böcker, en liten bok om hopp och drömmar, om att förändra världen. Hans varma leende lyser igenom på varje sida, och några tankar hänger kvar även efter att boken tagit plats i bokhyllan igen.

Foto: Karin Karlsson

Han skriver om Guds kärlek till oss människor i sin bok. Han menar att det inte handlar om vad vi gör, hur vi ser ut, vad vi kan eller vad vi har. Guds kärlek till oss finns där oavsett allt. Vi är älskade och det ligger invävt i vårt DNA, i allt det vi är. Det i sig är stort nog, men han lägger dessutom till en dimension som åtminstone inte jag tänkt så tydligt förut.  Han menar att det inte finns något vi kan göra för att Gud ska älska oss vare mer eller mindre. Kärleken finns där och kommer alltid att finnas där, oavsett allt! Han menar på fullt allvar att det inte finns någonting vi kan göra för att Gud ska älska oss mindre. Det är den tanken som fastnar i mig.

Sedan följer ett resonemang kring hur högt vi människor värderar sådant som framgång, styrka och att lyckas. Det är som vi tror att det är sådana saker som ligger till grund för vårt människovärde. Tutu menar att vi behöver vända upp och ner på den föreställningen. Tillkortakommanden och misslyckanden, svaghet och sårbarhet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vi behöver påminna oss om och öva på att älska både andra och oss själva trots att det är så. Att inte låta hat eller förakt ta över när det inte blir som vi trott eller hoppats. Att se det goda i varandra även när saker och ting faktiskt går käpprätt åt skogen. Hur vi än gör så kommer vi att bli sårade och ledsna, besvikna och arga i livet, men om vi kommer ihåg att varje människa är älskad kan vi i bästa fall också känna medkänsla när det händer.

Jag tänker att det är i sprickor och skarvar som ljuset kan hitta nya vägar. Det är när vi ser det goda i en människa som hen kan växa och utvecklas. Det är när en människa känner sig älskad som hen vågar försöka igen även om hen misslyckats förut. Jag tänker att godhet och goda nyheter sprider sig som ringar på vattnet. Jag vet att det finns en massa elände i världen, men jag vet också att det finns solskenshistorier och lyckliga slut. Därför blir mitt nyårslöfte i år att försöka se, leta efter och lyfta fram det goda, i mig själv och hos andra. Om vi hjälps med det åt kan vi förändra världen. Tillsammans kan vi göra världen bättre för många.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.2


Det är en välsignelse att dela

Det har blivit dags för årets sista krönika. När den dimper ner i våra brevlådor eller dyker upp på våra skärmar har de flesta av oss hunnit äta sig mer än mätta på julmat och dela ut fler julklappar än vi förmår hålla räkningen på. Förhoppningsvis har vi fått göra det i sällskap av dem vi helst av allt vill vara tillsammans med, men det ska man väl inte vara allt för säker på i tider av pandemi och ökad smittspridning. I ljuset av förra årets restriktioner angående att undvika folksamlingar och att inte samla fler än åtta vare sig hemma eller någon annanstans, inte ens i kyrkan, så verkar vi kunna göra lite mer som vi själva vill när det gäller julfirandet i år. I alla fall kan de flesta av oss göra det. 

Men julen är inte bara ljus och glädje, värme och gemenskap, överflöd av mat och presenter. För några av oss handlar julen i stället om stress och oro, ensamhet och tomhet. För några av oss hade det varit helt fantastiskt att ha sju andra människor att samla kring julbord och julgran. Eller ens en enda att fira jul tillsammans med. För några av oss gör ensamheten julen till årets svåraste tid. Även om man både skulle ha utrymme och pengar att ställa till stort kalas så har man ingen att bjuda in. För andra är överflöd inget annat än drömmar och fantasier. Man vet inte ens hur ens barn ska kunna äta sig mätta när jullovet gör att deras enda lagade mål mat för dagen inte är tillgängligt.  

Foto: Karin Karlsson

Inte ens den första julen bjöd på något överflöd. I stället var det vinternattens stjärnor som blev vittnen till ett litet barns födelse. Hans föräldrar var fattiga och de hade knappt tak över huvudet när det var dags för barnet att komma till världen. De första som kom förbi lyckönskade de nyblivna föräldrarna hade inga storslagna presenter med sig. Däremot en hel fårhjord och en smått otrolig berättelse om änglabesök. De som kom efter det hade visserligen storslagna – men synnerligen opraktiska – presenter till den nyfödde. De var också kompletta främlingar för den lilla familjen. Kort därefter tvingades han och hans föräldrar att fly sitt land. En tuff start på livet kan man tycka. Trots det handlar allt det vi känner till om honom att han ägnade sitt liv åt att predika kärlek. En inkluderande kärlek där varje människa räknades med, togs på allvar och var välkommen just så som hen var. Den tanken önskar jag att vi tar med oss i vårt julfirande, ja i våra liv i stort. Att även om de yttre förutsättningarna är enkla så finns det plats för fler. Att det är viktigare att vi ser och bryr oss om varandra än hur dyra presenter vi ger. De största gåvorna vi kan ge varandra är vår kärlek och vår tid. Det är en välsignelse att få dela det man har med någon annan och med det önskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.51


Julgodis och livsval

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt förtjust i vare sig vinter eller julfirande, men en sak är jag tycker jag väldigt mycket om – nämligen att göra julgodis. Här hemma görs knäck, mozartkulor, minst ett par olika sorters fudge, kola och tryffel, nougatrullar, chokladdoppade marshmallows med olika tillbehör. Det har också hänt att jag gjort olika varianter på fyllda praliner. Vad jag däremot inte är så bra på är att följa recept. Jag tar gärna en idé från ett recept och kombinerar med en tanke från ett annat.

Foto: Karin Karlsson

Jag har ett recept på en neutral vit chokladtryffel. I sig själv är den så söt så det knastrar. Om man däremot smaksätter den med pressad lime och limeskal eller krossade polkagrisar blir det något helt annat. På samma sätt om man till exempel tar lite rostad mandel eller salt i chokladkolan. Det är helt klart en annan smakupplevelse. Jag säger inte att det ena eller andra är bättre, men det är definitivt olika. 

Jag tänker att det påminner lite om livet. Det går inte bara att följa någon annans recept på ett lyckat liv för att man själv ska bli lycklig. När det gäller vissa grundläggande saker kan vi såklart både känna igen och lära oss mycket av varandra. Sådant som att vara frisk och omtyckt, att ha ett hem där man trivs och få göra saker som känns meningsfulla, tänker jag ändå att de flesta önskar sig. Det har vi gemensamt. Vilka människor och sammanhang vi tycker om, vad som får oss att må bra och vad vi tycker är meningsfullt – det varierar däremot. Där är vi olika. 

För att komma fram till vad som funkar för just oss, får vi öva på att känna efter själva. Vi behöver våga lyssna inåt, till vårt eget hjärta. Det är inte så enkelt alla gånger. Vissa gånger måste man våga chansa för att se om det bär. Andra gånger glömmer vi bort oss och låter andras åsikter och förväntningar styra oss och våra vägval. Det brukar inte bli så bra, åtminstone inte i längden. Det är lite som att gå vilse. Till slut vet vi inte vare sig var vi är eller vart vi vill.

Jag tror att vi alla hamnar där ibland. Det är inte så konstigt. Något ser lockande ut på avstånd, vi dras med och vill prova. Det tycker jag absolut att man ska göra om man känner för det. Det viktiga är att våga släppa om det inte funkar, bryta med sammanhang eller personer som inte som inte är bra för oss. För att kunna göra det behöver vi återvända till det grundläggande. Vi behöver på nytt ställa oss frågan vad vi längtar efter och vad som får oss att må bra. Kanske behöver vi gå tillbaka en bit för att komma på rätt väg igen. Kanske behöver vi välja om eller välja något nytt. Det viktiga är inte hur många gånger vi väljer, det viktiga är att vi vågar vara sanna mot oss själva i de val vi gör. 

Krönika i Lokalpressen Härryda v.49


Tid att utmana mörkret

Jag svårt för den här tiden på året. Det gör något med mig att dagarna är så korta. De där dagarna som det knappt känns som blir ljust ens mitt på dagen hade jag helst stannat i sängen. Tanken på att gå i ide några månader känns i ärlighetens namn rätt lockande. Det är helt klart så att min allmänna sinnesstämning är lägre så här års. Det krävs mycket mer energi för att jag ska ta mig för saker och jag drar mig gärna undan. Det är som att mörkret utanför kryper in i sinnet på mig. Tydligast märks det dock de dagar då solen faktiskt visar sig. En soluppgång på väg till jobbet, en strimma blå himmel eller en solglimt som gör att jag ser min egen skugga när jag är ute och går kan göra min dag. Kanske är det också därför som vi så här års fyller våra hus och trädgårdar med ljusstakar, stjärnor och ljusslingor. Vi gör helt enkelt allt vi kan för att skingra mörkret omkring oss, för att vi behöver ljuset i våra liv.

Foto: Karin Karlsson

I kyrkan pratar vi om att Jesus kom till världen för att skingra mörkret i världen, för att sprida ljus ända in i människors hjärtan. Jesus i sin tur tar det ett steg till, när han säger att vi ska vara ljus i världen. Att vi med dem vi är och det vi gör är satta att sprida ljus omkring oss. Var och en av oss kan bidra till att göra mörkret lite mindre mörkt för en annan människa. Vi kan hjälpa till att skingra känslor av tristess, tomhet och ensamhet för varandra. Det behöver inte vara något stort; det kan vara en hälsning eller ett leende, ett telefonsamtal eller ett besök, kanske några pepparkakor och en kopp te. För ett par år sedan ringde det helt oväntat på min dörr på kvällen på annandag jul. Jag övervägde att låtsas som att jag inte var hemma och låta bli att öppna eftersom jag inte hade lust att träffa någon alls. Till slut bestämde jag mig ändå för att öppna och utanför stod en kvinna jag knappt kände. Jag hade bara pratat helt kort med henne i kyrkan vid ett par tillfällen. Hon hade med sig en nästan överblommad hyacint i en kantstött kruka. ”Förlåt om jag stör. Jag ville bara titta förbi och se hur det var med dig. Du såg så trött ut i kyrkan igår.” Vi pratade ingen lång stund den dagen heller, hon ville inte komma in och jag orkade dessutom inte riktigt. Hyacinten däremot stod kvar i mitt köksfönster långt efter den vissnat och lyste upp både de mörka decemberdagarna och mitt sinne. En liten enkel gest, men som i allra högsta grad gjorde skillnad. Ett ljus i mörkret. Jag tror dessutom att det dubbelverkar, att en del av det ljus som vi sprider i någon annans liv reflekteras tillbaka till oss själva. Det kan låta klyschigt, men jag är övertygad om att det är sant – att sprida glädje, ger glädje.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.47


Låt ingen ta ifrån dem deras drömmar

På höstlovet var i Berlin två av församlingens konfirmandgrupper. En resa som tematiskt går från mörker till ljus. Vi inleder med studiebesök i koncentrationslägret i Sachsenhaussen och via besök på judiska monumentet, vid delar av den gamla muren kom vi så småningom till försoningskapellet vid Bernauer Strasse och House of One. Bernauer Strasse var en av de gator som delades när muren byggdes. Där fanns också en kyrka som hamnade mitt i den zon ingen kunde röra sig i under den tid då Berlin var uppdelat, 1985 sprängdes kyrkan av den östtyska staten. Försoningskapellet är uppbyggt av resterna av den gamla kyrkan och står där som ett tecken på att det går att göra något vackert och gott också av sådant som gått sönder. Det trasiga kan bli helt. House of One är en organisation som vill visa på hur människor av olika tro kan mötas, lära av varandra och genom att göra det fördjupa vår egen tro. De bygger ett hus mitt i Berlin som ska bli en gemensam mötesplats för judar, kristna och muslimer. En plats för bön och tro, lärande och reflektion.

Foto: Karin Karlsson

Att resa med ungdomar är en upplevelse. Varje gång händer oväntade saker. Både sådant som man helst velat slippa och sådant man inte kunnat drömma om. Vissa gånger undrar jag hur de någonsin ska kunna klara sig i livet, och om de verkligen kommer kunna ta hand om mig när jag blir gammal. Vissa gånger hinner man inte sluta berätta vad vi ska göra innan en kör av röster frågar vad vi ska göra sedan. Det är lätt att misströsta när man sagt att de behöver varma kläder för att vi ska vara utomhus en hel förmiddag och de kommer i en tunn tröja och sedan klagar på att de fryser. Däremellan kommer stunderna då hjärtat svämmar över av tacksamhet att man får vara med.

Våra ungdomar har fått reflektera mycket under den här veckan. Frågor som vad vi människor är kapabla till, vad murar – både synliga och osynliga – kan åstadkomma och vad som kan ge hopp och tro har dryftats. Så många kloka, fina och inte minst utmanande tankar och funderingar. De är bara 14 år gamla, men många har redan sett sin beskärda del av mörker och förtvivlan. Det gör ont i hjärtat. På samma gång har de fantastiska tankar om hur man kan bryta utanförskap och ensamhet. Det ger hopp att läsa deras tankar om vänskap, kärlek och tro. De allra flesta vill vara med och bygga en bättre värld och har sådant de vill kämpa för. Jag önskar av hela mitt hjärta att de ska få behålla den tron och den viljan, att ingen ska ta ifrån dem deras drömmar.

Om de bara får behålla sin tro på det goda, så kan jag svara hur många gånger som helst på frågor som hur lång tid det tar att åka buss genom Berlin i rusningstrafik eller vad vi får för middag på hotellet. Trots att jag redan innan sagt att jag inte har en aning.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.45


Låt kärleken studsa vidare

Häromdagen satt jag och några kollegor och funderade över ”Gyllene regeln” tillsammans. Den är visserligen inte en regel som är specifikt kristen utan en tanke som går igen så gott som alla större religioner. I Jesus version låter den så här – Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem. Jag vet inte till hur många konfirmander jag har sagt att om alla bara försöker leva efter den så skulle världen vara en mycket bättre plats att leva på. Någon gång ibland har jag vänt på den för att problematisera lite. Lite i stil med ”Om du står här skriker på mig, betyder det att du vill att jag skriker på dig i stället för att vi pratar lugnt och sansat med varandra?”. ”Gyllene regeln” har alltid verkat så självklar. Jag har tänkt att den helt enkelt handlar att vi ska vara schyssta mot och respektera varandra.

Foto: Karin Karlsson

Vårt samtal gav mig dock ett perspektiv som jag faktiskt aldrig tänkt på förut. För vad händer om det som jag vill och längtar efter är något den andre helst av vill slippa, hens värsta mardröm helt enkelt. Till exempel när jag är ledsen vill jag helst av allt vill få en kram och få berätta hur det känns – så när jag ser någon som är ledsen brukar jag alltid erbjuda en kram och fråga om hen vill berätta. Det skulle kunna vara ett helt rimligt sätt att tillämpa Gyllene regeln, tänker jag – men undrar samtidigt vad som händer om den personen inte tycker om att kramas eller bara vill bli lämnad i fred.

En annan tanke som kom upp var om Gyllene regeln först och främst handlar om en växelverkan mellan två personer, det vill säga att jag ger något till dig och du ger något tillbaka. Eller kan det också vara så att jag gör något som är bra för en annan människa och hen i sin tur ger det vidare till andra. Jag i min tur kanske får del av något som började i ett helt annat sammanhang. Som ett kretslopp helt enkelt. Kärlek som studsar vidare mellan människor och sprider sig som ringar på vattnet. Jag hoppas att jag inte ställt till det för någon nu, för som princip tycker jag fortfarande att ”Gyllene regeln” är oslagbar. Den utmanar oss att tänka efter en gång extra hur vi behandlar andra och hur vi själva skulle vilja bli behandlade. Däremot tänker jag att när vi ändå antagit den utmaningen så kanske vi också kan klara av att lyfta blicken och ställa frågan vad den andre i praktiken vill och behöver. För även om vi i grund och botten längtar efter samma sak; så som trygghet, omtanke, sammanhang eller vad det nu är så varierar det hur vi upplever det. Det som är trygghet för mig kan för en annan kännas för trångt och instängt. Det som jag upplever som omtanke kan någon annan tycka är att snoka och lägga sig i. Så våga se, men våga också fråga.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.41


West pride och svampburkar

WestPride är äntligen här och regeringens besked att ta bort restriktionerna i månadsskiftet har gjort det möjligt att samlas, mötas och gå parad. Det känns märkligt att det är ens är möjligt igen efter så lång tid av olika begränsningar. Fest och allvar huller om buller, oväntade möten mitt i det stora vimlet, paraden i sin spretiga mångfald. Jag fullkomligt älskar det.

Samtidigt behöver jag lugn och stillhet även sådana dagar och det blev en tur ut i skogen mitt i alltihop.  Efter skogspromenaden stod jag hemma i köket och satte etiketter på brukarna med kantareller som skulle in i frysen. Tankarna vandrade i väg och jag funderade på vilka etiketter vi människor sätter på varandra och varför vi gör det. Behovet av att dela in varandra i grupper verkar oändligt och poängen tycks alltid vara att skilja människor åt. Att visa på ett vi och dem.

Foto: Karin Karlsson

Om man återvänder till pridetemat så pratade man för länge sedan (länge med mina mått i alla fall) om gayrörelsen, över tid blev det HBT och HBTQ. Nu används oftast HBTQIA+. Plustecknet står för alla identiteter och läggningar som inte ryms inom HBTQIA. Jag måste erkänna att jag först tyckte det var lite fånigt, men över tid har jag kommit att tycka mer och mer om det där plustecknet. Det har för mig kommit att stå för att det helt enkelt inte finns tillräckligt med etiketter att ta till. Plustecknet visar att det går att kombinera människor längtan att få vara sig själva med längtan att få höra till en gemenskap. Det gör det möjligt för alla som vill att vara med.

Jag vill absolut inte att någon ska sluta se sig som GAIS:are, Kristdemokrat, transsexuell eller vad det nu är som är viktigt för just den personen. Jag vill inte att hela mänskligheten ska förvandlas till någon grå massa där alla är likadana. Tvärtom, menar jag att var och av oss har en fullständigt unik kombination av egenskaper, åsikter och allt annat som gör oss till den vi är. En färgsprakande mångfald som består av så många olika dimensioner att det inte finns två personer på denna jord som är exakt likadana. Varje människa skulle behöva sin alldeles egna etikett och där tänker jag att plustecknet kommer in igen.

Plustecknet får förena människor i stället för att skilja dem åt. Plustecknet uppmanar oss att hjälpas åt att se vad vi har gemensamt i stället för vad som skiljer oss åt. Var etiketterna överlappar om man så vill. För mig handlar gemenskap inte i första hand om att vi är lika utan ett sammanhang där man respekteras för och får vara den man är. Ett sammanhang där man kan vara sig själv, lära av varandra och utvecklas tillsammans.  

Med det ställer jag in mina kantarellburkar på sin hylla i frysen. På hyllan ovanför står burkarna med hallonsylt och på hyllan under har jag flädersaft. Alla med sin egen etikett. Det jag använder till vardags har sin plats i en annan frys. Så fyrkantig är jag.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.39


Moln som skingras

När jag väntar på ett tåg, sitter på ett café eller liknande kan jag inte låta bli att fundera vilka människorna runt omkring är. Jag funderar på hur deras liv ser ut och vad som gör att de är där just då. Väntar de på någon särskild? Har de en bra eller dålig dag? Är det förväntansfulla eller oroliga? Jag hittar på en livshistoria inne i mitt huvud om var och en av människorna omkring mig. Vid ett sådant tillfälle kom en man fram och undrade varför jag stirrade så på honom och hans familj. När jag lite generat berättade vad jag höll på med ville han absolut höra vad jag trott om dem. Vi skrattade gott båda två, när det visade sig att jag hade fel på så gott som varje punkt. Samtidigt blev det något av en tankeställare, det påminde mig om hur lite vi egentligen vet om andra människor och deras liv.

Foto: Karin Karlsson

Själv kan jag få för mig att alla andra har ett mycket roligare och mer spännande liv än vad jag har. Man skulle kunna tycka att jag som präst borde veta bättre och kunna se att alla människor har både utmaningar och glädjeämnen i sina liv. Jag får trots allt höra en hel del livberättelser i min yrkesroll. Fast det är inte så enkelt att vara klok och rationell när det gäller sig själv, så det är tur att jag har en klok dotter. För ett litet tag sedan påminde hon mig om att det viktigaste är inte hur alla andra har det eller vad de tycker om mitt liv utan om jag själv är nöjd med det jag har. Det är liksom ingen vits att jämföra sitt liv med någon annans. Man kan ändå inte leva något annat liv än sitt eget. Däremot spelar det roll vad man har för perspektiv på sitt liv och vad man väljer att göra av det.  

En av de absolut roligaste sakerna i mitt jobb är att få hålla dop och vigslar. Förra helgen hade jag förmånen att viga ett par som det fullkomligt strålade om när de såg på varandra. Hade jag ägnat mig åt min ”gissningslek” om människors liv utifrån det jag såg där och då hade jag tveklöst tänkt att deras liv bestod av enbart solsken. Nu råkar jag känna det här paret och vet lite grand om deras resa livsresa. Det har verkligen inte bara varit solsken hela vägen, men där och då strålade det om dem så mycket att det smittade av sig på alla oss andra runt omkring. Det var helt fantastiskt. När jag lät mig smittas och beröras i stället för att jämföra hände det dessutom något inom mig. Flera av de mörka molnen i mitt inre skingrades med hjälp av deras kärlek och glädje. Jag tänker att det kanske fungerar åt andra hållet också, att om jag visar och delar med mig av min glädje kan det sprida ljus till någon annan. Det skadar i alla fall inte att försöka.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.37


Att tala för de tystade

De senaste veckornas händelser i Afghanistan lämnar mig ingen ro. Det vi ser och hör i olika medier vittnar om kaos, vanmakt och ren skräck. Det som många varnat för och fruktat blev verklighet långt snabbare än de flesta av oss kunnat föreställa sig. Talibanerna har återigen tagit kontrollen över Afghanistan och de gör det i Guds namn. Konsekvensen blir att människor som saknar till och med det allra nödvändigaste desperat försöker lämna sitt land. De gör det av rädsla för hur talibanernas styre kommer att förändra deras liv. De gör det för att överleva.

I samband med något av alla nyhetsinslag jag sett fick jag frågan av en bekant varför muslimernas gud är så våldsam. Det enda svaret jag kunde ge var att det inte är så enkelt att man bara kan säga att det handlar om muslimernas gud eller islam. I stället tänker jag att det handlar om makt. Människor har i alla tider använt religionen och guds namn för att legitimera våld och förtryck, för att skaffa sig makt över andra. Det finns kristna sammanhang där man gjort allt för att kontrollera människor och deras rätt att göra sina egna val i livet. På motsvarande sätt finns det muslimska sammanhang som drivs av en längtan efter öppenhet och att skapa dialog, fred och försoning. Det är min fasta övertygelse att för de allra flesta som tror, oavsett vilken tro vi talar om, är tron snarast något som ger trygghet i tillvaron, en gemenskap och ett sammanhang, en identitet.

Tanken på gud är kärleksfull och god är inte heller en enbart kristen tanke, redan i Koranens allra första mening beskrivs gud som både nådefull och barmhärtig (Orden finns dessutom med i alla islams fem dagliga böner och är alltså självklara för varje troende muslim). Är det någonting vi behöver mer av så är det väl just barmhärtighet. För mig handlar det om att se de människor som behöver vår hjälp, både långt borta och här hemma. Det handlar om väldigt konkreta saker som mat, kläder, medicin och liknande, men också om trygghet, om någonstans att ta vägen eller tak över huvudet. I grund och botten tänker jag att vi ständigt behöver påminna varandra om att vi alla är människor och behöver våga visa medmänsklighet. På ett annat plan tänker jag att det handlar om varje människas rätt att göra sitt eget val – både till och från religion – så länge det inte sker på en annan människas bekostnad så klart. Dessvärre är det inte självklart för alla och så länge det inte är det behöver vi som faktiskt har den friheten ta vara på den. Vi behöver göra det både för alla dem som inte själva kan göra det och för vår egen skull. Vi behöver ge röst åt dem som redan tystats men också för att inte riskera att själva bli tystade så småningom. Åsikts- och yttrandefrihet är inget man kan ta för givet. Viljan att tysta och kontrollera andra visar sig i många olika skepnader och sammanhang. Inte bara bland talibaner i Afghanistan.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.35


Våga vara där

För några veckor sedan blev en av mina vänner pappa. Det är hans tredje barn. Ingen kan påstå att det var planerat, men absolut både välkommet och efterlängtat. Ett riktigt mirakel, skulle jag säga. Strax efter skrev min vän ett inlägg på Instagram om vilka värderingar han vill skicka med sitt barn i livet och vad som betyder något på riktigt. Ungefär samtidigt pratar jag och dottern om att våga lära sig saker av (var)andra. Någonstans på vägen blandas de där tankarna i min hjärna, och en insikt tar form. Jag skulle inte säga att den är ny, men det blev tydligare för mig hur viktigt den är för mig. Det handlar – i en vid betydelse – om generositet. Om att våga dela med sig, men också att våga ta emot. 

Foto: Karin Karlsson

Jag tänker inte i första hand på materiella saker, även om det finns tillfällen då det också behövs såklart. Jag tänker snarare på att vara generös med sig själv. Det kan innebära att visa uppskattning, att ge en komplimang eller ett leende. Att vara tillsammans och dela varandras erfarenheter. Det som jag har varit med om i mitt liv kanske kan bidra till att andra får upptäcka något som de inte insett förut. På samma sätt vill jag också uppriktigt lyssna och ta till mig sådant som en annan människa vill visa och berätta för mig. Generositet handlar för mig också om att vara beredd att anstränga mig lite extra för att försöka förstå även sådant som ligger långt ifrån mitt eget sätt att se och uppfatta världen. Jag vill lyssna utan att döma och minnas att det som utmanar lite extra ofta är sådant som hjälper en att upptäcka något nytt. När våra erfarenheter får mötas och brytas mot varandra öppnar det för nya perspektiv på livet och tillvaron. Om vi upplever saker ihop så kan vi komma närmare varandra och se på varandra på ett helt nytt sätt. 

Dessutom kommer det garanterat dagar i livet då man är med om sådant man önskar att man aldrig behövt uppleva. Vi ställs alla någon gång inför berg som verkar fullständigt oöverstigliga och tvingas bita i surare äpplen än vi någonsin kunnat föreställa oss. De dagarna behöver vi vara än mer generösa mot varandra. Man behöver någon som delar också de stunderna och tillfällena. Genom att finnas där kan vi bidra att den andre förmår fortsätta lite till. Våra erfarenheter av det svåra i livet kan hjälpa någon annan att hitta sin väg genom det hen kämpar med just då. Något som vi kan tycka är litet eller självklart kan göra all skillnad i världen för någon annan. Enbart genom att orka stanna kvar och vara där kan vi bli till en ljusglimt i ett annars ganska kompakt mörker. På samma sätt kan någon annan vara den som gör skillnad för oss om vi vågar visa något av det som är svårt och tungt för oss. Vi behöver våga vara där för varandra i livets olika skeden.

Krönika i Lokalpressen Härryda v.33


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>