Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu. Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess…
Det är märkligt hur en både kan ta livet för självklart och samtidigt tycka att faktiskt leva är något av det svåraste som finns. Är det ens möjligt att de två påståendena kan existera samtidigt. Jag tror det, för å ena sidan tar jag för givet när jag släcker lampan på kvällen att kroppen kommer att fortsätta fungera medan jag sover, att jag kommer att vakna igen och livet fortsätta. Jag sparar dessutom till min pension varje månad, fullständigt övertygad om att jag kommer att leva så länge och behöva de pengarna bättre då än jag gör nu. Och som om det inte var nog – när det behövs sätter jag mig utan att vara det minsta orolig i ett flygplan, utan att kunna något alls om flygplan eller veta något om vem som flyger planet. Å andra sidan finns det dagar när bara tanken på att ta mig ur sängen känns minst lika oöverstiglig som att bestiga Mount Everest. Jag vet inte hur jag ska kunna få på mig mina kläder. Dagar när kroppen värker och det som jag tänkt göra känns lika delar omöjligt som onödigt. Sedan finns det dagar när jag inser att de senaste veckorna bara passerat förbi och kan för mitt liv inte minnas vad jag gjorde i förrgår. De dagarna är nästan ännu värre.
Det är som att jag på samma gång tar det för givet att jag ska få leva många år till och om och om igen ifrågasätter vad jag gör med de dagar jag får. En låt med Ulrik Munther letar sig långsamt fram i medvetandet – Munther sjunger att han vill leva ett liv värt att dö för, men att han vet inte hur en gör. Kanske är det därför som det känns så svårt ibland, jag vet helt enkelt inte riktigt hur man gör. Jag kämpar hela tiden med att få ihop måsten och borden med längtan och lust. Att kombinera det som är nödvändigt för att få vardagen att fungera med det som är nödvändigt för att det som finns på insidan inte ska förtvina eller slockna. Helt enkelt att både kropp och själ ska få sitt. Rent logiskt inser jag att om jag inte gör det där vardagliga; som att handla middagsmat, betala mina räkningar, städa badrummet och annat som jag egentligen tycker är dödens tråkigt; så skulle jag inte heller ha möjlighet att göra det som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Av den enkla anledningen att jag inte skulle överleva. Jag tror att alla kan hålla med om att det inte är att betala räkningar som är meningen med livet, men vad är det då i stället? Det är förstås olika för olika människor. För mig handlar det kort och gott om – och här tar jag risken att framstå som både klyschig och pretentiös – att försöka göra världen bättre, inte bara för mig själv utan också för andra. För mig handlar det om att bevara tron på det goda och protestera mot orättvisor, att sprida hopp och kämpa mot uppgivenhet, att se på världen och mina medmänniskor med kärlek och låta det styra mina livsval. Det är inte alltid så enkelt och eftersom jag likt Munther inte riktigt vet hur en gör så kommer jag garanterat att misslyckas. Om och om igen. Allt annat är orimligt. Men när det händer får jag väl rikta de där kärleksfulla glasögonen mot mig själv en stund. Vetskapen om att jag verkligen har försökt kommer att räcka för att jag ska se det som ett liv värt att leva. Det är jag också beredd att dö för.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.38
Egentligen handlar allt om perspektiv. Perspektiv och fokus. Det blev glasklart för mig när jag var ute och fotograferade nyligen. Åt ena hållet gjorde det grå skymningsljuset att det mesta såg lite gråtrist ut och dessutom började det bli rätt svårt att urskilja några detaljer. Om jag i stället vände mig åt andra hållet och zoomade in solnedgången med kamerans teleobjektiv såg det ut som hela himlen brann. Det var ett storslaget skådespel. På himlen såklart, men ännu mer genom sökaren på min kamera. Jag lyckades dessutom zooma så att jag kunde urskilja konturerna av Carlstens fästning på Marstrand. När jag tittade med blotta ögat var den knappt ens en liten prick.
Jag tänker att egentligen är samma sak med livet; att allt handlar om vilket perspektiv vi väljer och vad vi fokuserar på. Där behövs vidvinkellinsen. Den är nödvändigt för att se brett och bortanför sin vanliga horisont. Ta in andra perspektiv än sitt eget. Tänka stort och utmana sina föreställningar. Ibland kan den hjälpa en att hitta samband en inte sett tidigare eller få en att förstå att saker och ting hänger ihop även om det inte verkar så till vid en första anblick. Men där behövs också förmågan att zooma in detaljer. Se sådant som en kanske missat annars. Väga in de små sakerna som trots allt har en avgörande påverkan på hur helheten blir.
Det finns dock (minst) en viktig skillnad. Ett fotografi är en ögonblicksbild. Den visar något hur ser ut i just den stunden. Ett fotografi gör aldrig anspråk på ett beskriva hela verkligheten. Inte ens om det är en panoramabild. Det är också fullt möjligt att zooma in en liten detalj och låta den vara det enda som syns. Betraktaren kan aldrig veta vad som hände utanför bilden och fotografen kan välja både perspektiv och fokus.
I livet behöver vi på något vis hantera både vidvinklar och teleobjektiv samtidigt. Vi behöver se att små saker kan få stora konsekvenser. Och att stora övergripande beslut kan slå väldigt olika. För att ta ett konkret, och möjligen lite naivt, exempel så är det lätt att tänka att det inte spelar någon roll om jag kastar en glasspinne på gatan. Om däremot alla jordens drygt åtta miljarder människor skulle göra samma sak är det inte lika enkelt att bara rycka på axlarna och strunta i konsekvenserna. Om vi tar ett exempel utifrån det omvända perspektivet så såg jag ett förslag i våras att några politiker i Region Uppsala föreslog att det borde införas en avgift på 400 kr för att åka ambulans. De flesta av oss kan rycka på axlarna och tänka att det är en överkomlig summa. I synnerhet som det är inte så ofta en behöver åka ambulans. Men vad händer om vi zoomar in och ställer oss frågan hur ett sådant beslut skulle slå mot de som redan lever på marginalen. Kommer det då finnas personer som avstår att ringa efter ambulans, även när de behöver det, för att de inte har råd att betala?
Det här är bara två exempel, det skulle lätt gå att lista många fler men min poäng är att vi behöver komma ihåg att något som för mig bara är en liten struntsak, som jag knappt lägger märke till, för någon annan kan vara livsavgörande. Vi behöver påminna varandra om att det alltid finns fler perspektiv än vårt eget, att världen inte är svartvitt och att olika människor har olika förutsättningar – men vi hör ändå ihop och vi har bara den här världen att leva i.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.36
Jag har som många andra lyssnat på Livia Fränkels sommarprat under semestern. Jag satt i bilen och lyssnade på hennes historia. Den landade mitt i hjärtat och flera gånger kom tårarna. De kom när hon berättade om sin första skoldag. Då pojkarna la krokben och sa att hon inte hörde hemma där. I min hjärna vävdes hennes berättelse ihop med de ukrainska barnen som blev utsatta för stenkastning när de var på sommarläger i skärgården. Tårarna kom också när hon berättade om sin 17-årsdag. Det var några månader innan krigsslutet och hon fick bröd och marmelad i present av sin syster och sina vänner. Hon beskriver smaken som gudomlig, och trots systerns uttalade önskan kunde hon inte förmå sig att äta allt själv utan delade sin present med de andra. De fick alla uppleva smaken av det gudomliga, det som gav liv. Här kan tankarna möjligen ses som lite mer långsökta, men i min hjärna vandrade de till kyrkans nattvardsbord. Oblaterna (de små, vita kexen) som vi delar ut i kyrkan ger knappast liv åt någon rent bokstavligt, men symboliken finns där. Alla bjuds in att vara med och när vi delar brödet så räcker det räcker åt alla. Det är ett bröd med smak av det gudomliga.
För Livia och hennes vänner var delandet konkret och verkligt. En liten brödbit kunde rent bokstavligt rädda livet på någon. Det kan vi också göra. I alla fall om vi tänker att nattvardens gemenskap sträcker sig utanför kyrkorummet. Om vi, som Livia, är beredda att dela vårt bröd med den som inte har tillräckligt. Om vi vågar vidga gemenskapen, öppna vår ytterdörr och bjuda in någon som vi vet är ensam annars. Det behöver inte vara storslaget och överdådigt. Jag tror att Gud är med även när vi delar snabbmakaroner och köttbullar eller kanske en kopp te och en macka hemma vid köksbordet. Det gudomliga ligger i delandet.
Jag har alltid haft tillräckligt med mat. Ja, mer än tillräckligt till och med. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit tvungen att somna hungrig. Däremot äter jag ofta ensam. Ibland är det skönt, men ofta så saknar jag något. Jag äter för att jag vet att jag måste få i mig mat, men saknar samtalet eller för all del att äta tillsammans ”i bekväm tystnad” som tonåringen här hemma skulle ha sagt. En av mina bästa vänner säger att hon får bättre aptit när hon har sällskap vid matbordet. Det är som att måltiden får ytterligare en dimension när den delas med någon annan. Det händer något när människor möts och är tillsammans. Det gör skillnad att känna sammanhang och tillhörighet. Gemenskapen i sig ger också liv. Livia berättar vidare om hur hon och hennes syster höll ihop, hur de hjälptes åt att hålla hoppet upp i lägret. Hur de tröstade och tog hand om varandra. Hur det var en förutsättning för att stå ut och överleva. Även om de flesta av oss antagligen aldrig kommer att leva i fångläger så fastnar hennes ord.
Det finns många som saknar det nödvändigaste. Det finns många som är ensamma. Men det finns också många som kan dela med sig av det en har. Gemenskap är också en av de saker som växer när man delar den med fler. Det händer något stort när människor möts på riktigt. Ibland är det rent av gudomligt. Och för er som inte lyssnat på Livia Fränkels sommarprogram än vill jag bara säga – gör det!
Krönika i Lokalpressen Härryda v.34
Den svenska yttrandefriheten är ifrågasatt. Bilden av Sverige som ett mellanmjölksland, där lagom är bäst, känns avlägsen. I debatten blandas konkreta handlingar som Koranbränningar, attacken mot svenska ambassaden i Irak och vissa politikers ”högljudda” utspel på plattformen X (tidigare Twiter) med säkerhetspolitiska avvägningar och mer övergripande resonemang om yttrandefrihet i allmänhet. En debatt som ytterst handlar om ifall vi kan och i så fall bör ändra i Lagen om yttrandefrihet.
Jag har läst massor av tidningsartiklar och inlägg på sociala medier, lyssnat på en rad intervjuer och pratat med alla möjliga människor för att försöka reda ut mina egna tankar (och känslor) i ämnet. Nu sitter jag här och kvar klamrar sig frågan var respekten har tagit vägen. I Sverige tvingas ingen bekänna sig till någon religiös tro eller anamma någon viss ideologi. Det är upp till var och en att själv välja vad en tror på, drivs av eller verkar för. Jag både har rätt att ifrågasätta och kan komma att bli ifrågasatt för mina åsikters skull. Fine. Men min rätt att tycka och säga vad jag vill är också min grannes rätt, mina barns rätt, mina vänners rätt eller främlingen på gatans rätt att göra det samma. Det är alla människors rätt.
Mitt i allt fylls hjärnan av minnen från oändliga diskussioner om kvinnors rätt att bli präster. Jag minns hur jag lyssnade på män som bestämt hävdade att Gud stod på deras sida och att jag skulle komma till helvetet. Män som talade om att jag måste respektera deras åsikt och deras tro, men som aldrig respekterade mig, mina åsikter eller min tro. Män som aldrig förstod att respekt är något ömsesidigt.
Bakom varje åsikt finns en människa och jag undrar över var respekten för den människan tagit vägen? Jag frågar mig varför yttrandefrihet så ofta tycks handla om att såra någon annan eller göra ner hens åsikter? Jag undrar om rätten att alla ska få vara den en är och alla människors lika värde bara blivit fina ord som inte längre spelar någon roll? Jag funderar över om det är rätt väg att bränna upp en bok som är helig för en miljard människor världen över när en vill kritisera en förtryckarregim? Eller ifall det bästa sättet för att markera sitt avstånd är att sprida rena lögner om dem eller det som man vill ta avstånd ifrån. Personligen blir jag både asförbannad, förtvivlad och sårad in i själen när det påstås att jag legitimerar pedofili bara för att jag tycker att kön är irrelevant när det gäller vem jag vill vara tillsammans med och för att jag älskar att dansa i prideparader med min regnbågsflagga. Dessutom blir jag rädd. Jag blir på allvar rädd att jag inte ska kunna fortsätta vara den jag är.
Trots rädslan, ilskan och smärtan kan jag inte neka någon rätten att tycka så. Däremot kan jag ifrågasätta hur en person framför sina åsikter. För även om åsikten i sig är fri så har vi inte rätt att framföra våra åsikter hur som helst. Det finns en anledning att lagen om yttrandefrihet balanseras upp med lagar om förtal, hets mot folkgrupp, kränkningar och mobbing. Lagar som handlar om respekt för den andres åsikt, om att skydda rätten att få vara den en är och visar på alla människors lika värde. Det tycker jag vore lämpligt att vi alla tänker på när vi uttrycker våra åsikter.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.24
Jag har den senaste tiden funderat en hel del över vilka människor som påverkat mig genom livet. Det började som en uppgift i en utbildning jag går det här året. Det var inte så enkelt som man kan tro (eller om man ska vara helt ärlig så var det faktiskt skitsvårt). Dels har jag hunnit träffa rätt många människor under mina dryga femtio år här på jorden, och dels var tiden som var avsatt för att återberätta för de andra kursdeltagarna begränsad. Trots svårigheterna så var det en rolig uppgift. Många varma minnen och fina människor dök upp i huvudet. Min familj. En och annan lärare från skolan. Ett helt sammanhang från tonårstiden i Kyrkans Ungdom. Människor jag mött i min prästtjänst. Vänner från olika tider och platser. Vissa träffar jag fortfarande, andra har jag tappat längs vägen. Vissa har jag umgåtts massor med, andra har jag bara träffat en enda gång. Den gemensamma nämnaren är att de på något sätt gjort avtryck i mitt liv och i mitt hjärta.
Parallellt med att jag höll på med den här uppgiften träffade jag en person som höll på med en liknande resa genom sitt liv. Fast med en helt annan ingång. Den personens mål var att ta tillbaka makten över livet och göra det till sitt igen. Att rensa bort dem som skadat och brutit ner. Att lägga andras och egna skuldkänslor, skammande och självförakt bakom sig. Att få gå bredvid och på nära håll se glittret återvända i hens ögon är något av det finaste jag varit med om i hela mitt liv. Det i kombination med en oväntad fråga från ett helt annat håll påminde mig om att det finns sårigheter och trasigheter också i mitt liv. Därför bestämde jag mig helt enkelt för att göra om min uppgift. Den här gången valde jag att leta i minnet efter sådant skadat och sårat mig och fundera på vilken påverkan de minnena och människorna haft. Den minnesresan var inte ett dugg mysig, men minst lika viktig som den första. Jag tvingades inse att vissa erfarenheter påverkat mitt liv långt efteråt. Att några gör det fortfarande.
Vi kan inte alltid välja hur våra liv blir. Vi kan inte styra över allt som händer. Både det vi önskat av hela vårt hjärta och det vi helst velat slippa påverkar oss. Det vi kan göra är att välja vad vi gör med våra erfarenheter. Jag är den förste att erkänna att det inte är lätt alla gånger, men det är viktigt. Det påverkar hur mycket makt andra människor har i våra liv. Det spelar roll vilka röster vi väljer att lyssna på. Jonas Gardell har skrivit i någon av sina böcker att den avgörande skillnaden är ifall vi låter kärleken eller rädslan styra våra val i livet. Jag tror att det är något av det svåraste som finns att låta kärleken styra. Jag tror att det är ett val man behöver göra om och om igen och påminna sig själv om. Det finns så mycket som vill ställa sig i vägen. Det är så lätt att rädslan tar överhanden, att den kontrollerar och förlamar oss, att den hindrar oss att leva det liv vi vill och längtar efter. Om vi trots allt vågar försöka att låta kärleken få sista ordet tror jag också att vi kan leva livet helt och fullt, trots de ärr och sår som vi får genom livet. Även om det inte alltid är enkelt.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.24
Sedan några dagar tillbaka vajar regnbågsflaggorna på en mängd platser i Göteborg och dess närhet. Så även i Råda prästgårds flaggstång. I veckan som kommer firar vi West Pride igen. Göteborg fylls inte bara med flaggor utan med föredrag, utställningar, bokbord, fester, konserter och mycket, mycket mer. Åsikterna kring både flaggorna och West Pride går isär. För några är det dagar av fest och glädje då man hyllar kärleken i alla dess former. För några är det en manifestation och en påminnelse om att kampen att få vara den hen är och älska den eller de hen vill inte är över. För några är det ett hemskt jippo som ”de där” – välj valfritt negativt laddat adjektiv – bögarna och flatorna ställer till med för att visa upp sig. Mina egna känslor är också rätt spretiga. Lika glad som jag är när jag på paraddagen dansar ner för Avenyn, lika ledsen är jag över att det fortfarande finns dem som ifrågasätter min rätt att göra det. Lika varm i hjärtat som jag blir av att se alla flaggor och alla människor, lika mycket fryser jag i själen när jag ser den lilla gruppen som står vid kanten av paradvägen med plakat som säger att Gud ska skicka alla oss HBTQI-personer till helvetet. Det finns dessutom en ganska stor del av mig som önskar att vi inte behövde ordna några parader, seminarier, mötesplatser för att visa på något som borde vara självklart – nämligen att varje människa har rätt att vara den hen är och älska vem eller vilka hen vill. Tills den dagen kommer så är jag dock tacksam för West Pride och alla andra Pride-sammanhang som finns i världen.
När jag stod i kyrkornas monter i Pride Park för ett par år sedan blev jag intervjuad av en mycket skeptisk ung man. Han undrade vad kyrkan hade på West Pride att göra. Det visade sig att han arbetade för en konservativ och nationalistisk TV-kanal (högerextrem skulle några säga), och efter ytterligare några frågor valde jag att avbryta intervjun och bad dem radera det de filmat. De vägrade och valde i stället att publicera intervjun, med motiveringen att jag som präst var en offentlig person. Det har jag kunnat släppa, men hans första fråga hänger fortfarande kvar i mig. Den skaver i hjärtat. Jag tror att den största anledningen till det är att det är så självklart för mig att kyrkan ska finnas med på West Pride. Det handlar om trovärdighet. En kyrka som är grundad i tron på att varje människa är skapad till Guds avbild kan inte blunda så länge det finns människor som hotas och dödas på grund av vilka de är eller vilka de älskar. Vi kan inte vara tysta när människovärdet kränks utan behöver ständigt stå upp för att varje människas värde är oändligt och ovillkorat. Gud gör inte skillnad på människor och det ska vi inte heller göra. Jesus predikade, i både ord och handling, att vi människor ska älska både oss själva och våra medmänniskor. Att vi ska stå upp för utstötta och utsatta. Att vi ska lyfta fram de som blir bortskuffade, synliggöra dem som andra inte vill se och vara en röst för dem som inte blir hörda. För att kunna göra det måste vi våga lyssna på och se varandra utan att försöka göra om eller rätta till. För att kunna göra det måste vi vara där. Både kampen och festen fortsätter – Happy Pride!
Krönika i Lokalpressen Härryda v.22
Våren är min bästa tid på året. Häromdagen när jag gick över Råda kyrkogård så blev jag helt uppfylld av blommade träd, fågelkvitter och solen som värmde. En annan dag njöt jag tillsammans med fina vänner av bubbel och leende människor som trängdes under årets första kväll sittande på uteservering. Lukten av regn på varm asfalt blir ett bevis på att nu är vintern äntligen över och glädjen är stor när jag kan hänga undan tjocka vinterkläder och i stället plocka fram mina sandaler. Jag är oändligt tacksam över att solen för länge sedan har gått upp när väckarklockan ringer och fullständigt hänförs av vackra solnedgångar.
Men så en kväll i förra veckan skymdes solnedgången av brandrök över Lexbybergen. Skogen brann i Brattefjäll. Det brann på flera ställen och inte ens dagen efter hade räddningstjänsten lyckats få kontroll branden helt och hållet. Mitt i vårens storslagna skönhet kryper rädslan in i kroppen på mig. Inte först och främst för just den här konkreta branden och vad den kommer få för konsekvenser, utan för något mycket större och mer odefinierat. Det handlar om rädslan över vad vi människor gör med vår värld. Minnet från en konfirmandreflektion poppar upp i huvudet. Hen skrev att hens största rädsla är att det inte längre kommer finnas någon värld att leva i när hen blir stor.
Personligen har jag inget att slå mig för bröstet med när det gäller att ta ansvar för miljön. För även om jag kan bli galen på när någon påstår att klimatkrisen är ett påhitt, att kärnkraft är miljövänligt eller att det är en bra ide att ta bort skatten på plastpåsar – så är jag vare sig den mest pålästa eller den mest ansvarstagande är det gäller miljö- och klimatfrågor. Tvärtom känner jag mig ofta uppgiven och handlingsförlamad. Jag fastnar i mörka tankar om att det lilla jag kan göra ändå inte gör någon skillnad, att det inte spelar någon roll och följden blir att jag struntar till och med i att göra sådant jag faktiskt kan. Lätt missmodig sjunger jag med i Miss Li:s låt ”Hälsa Gud” att vi behöver lite hopp. Lite mindre krig och svält och fattigdom och hat och sånt. Varför är man här om livet är en enda misär.
Men den där kvällen när jag såg och kände lukten av brandröken från skogen hände något som inte hänt på länge. Först blossade rädslan över vad vi människor gör – och inte gör – med vår värld upp inom mig med full kraft. Strax efter rädslan kom ilskan. Ilskan över att en 14-åring ska behöva vara rädd för om det finns en värld att leva i när hen blir stor. Ilskan över att Greta Thunberg och otaliga andra ungdomar världen över känner att de behöver demonstrera för rätten till en framtid. Ilskan över att vi är så många, jag själv inräknat, som inte tar klimatkrisen på det allvar som krävs. Ilskan över både hur vi använder och hur vi fördelar jordens resurser. Är drömmen om en jämlik och rättvis värld där vi hjälps åt att ta hand om både den och varandra på ett bra och hållbart sätt bara en naiv dröm? Kommer jag kunna sitta på balkongen och njuta av grönskande träd och fågelkvitter även när jag blir gammal? Finns det någon där ute som vill bli en miljökämpe och rädda världen tillsammans med mig?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.20
Kan man dö av brustet hjärta? Jag menar alltså inte brustet rent bokstavligt, som i när blodkärl och blodådror inte längre kan göra sitt jobb. Nej, jag tänker på det oändliga tomrum som uppstår inom en människa när det man burit i sitt hjärta plötsligt imploderar. När det bara finns spillror kvar av något som gett en kraft att leva; som skänkt glädje, hopp och trygghet. Jag tänker på den avgrundsdjupa smärtan man kan känna när något som man drömt om och längtat efter inte är möjligt, helt enkelt för att det inte längre existerar. Den rimliga frågan är nog inte om man kan dö av brustet hjärta, utan om man kan överleva. Om man kan lära sig att leva med sitt brustna hjärta.
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte, men jag har sett otaliga bevis på människor som faktiskt lever vidare. De fortsätter leva trots att det utifrån sett verkar helt omöjligt. Människor som sett sin livskamrat och själsfrände dö, människor som tvingats stå vid sina barns gravar, människor som utsatts för de mest fasanfulla övergrepp, människor som sett sitt livs kärlek gå ut genom dörren för att inte komma tillbaka, människor som byggt en verklighet av sin största dröm för att senare samma dröm raseras inför deras ögon, människor som kämpar med sjukdomar som sakta förgör deras kropp inifrån utan att veta om de någonsin kommer att bli friska igen.
De människorna finns mitt ibland oss. De står intill oss i självscanningen när vi handlat. De svettas bland löpband och skivstänger på gymmet. De pusslar med tillvaron för få ihop jobb och skjutsande av barn till olika aktiviteter. De sitter bredvid oss på bussen. De är inte alldeles lätta att känna igen, för de allra flesta ser ut som människor gör mest. Även om hjärtat har brustit. Ibland kan man ana smärtan som en reflektion i en blick eller uppfatta en extra tyngd i någons steg. Kanske slår de lite extra hårt på boxsäcken eller sitter tystare än vanligt i lunchrummet. Kanske dricker de ett glas mer än de brukar eller säger nej lite oftare än annars till sådant de brukar tycka om att göra. Subtila tecken som är svåra att tyda. Utifrån kan vi inte veta säkert, bara ana.
I det läget tror jag inte det finns något som är viktigare än att visa att vi vågar fråga hur det är. Visa att vi anat något och att vi bryr oss. Det är långt ifrån säkert att vi får något svar. Den vi frågar kanske varken kan eller vill berätta. Det betyder inte att omtanken är bortkastad eller meningslös. Även om det saknas ord kan vi alltid fråga om de vill ha någon att dricka en kopp kaffe med, som sitter bredvid i soffan en stund. Om de vill ha en hand att hålla i eller en axel att gråta mot. Eller som Sonja Aldén sjunger: ”Jag ser du vill ge upp, men jag kan inte leva livet för dig. Nej, du måste leva det själv, men jag vill leva med dig” (Låten heter Jag ser, eller i original Eg ser av Bjørn Eidsvåg). Jag tror att själva vetskapen att det finns någon som ser vår smärta kan göra det möjligt att leva med ett brustet hjärta. Inte som något slags mentalt superlim som får alla bitar att hamna på rätt plats igen, utan snarare som någon sorts respirator. Något som gör det möjligt att fortsätta lite till, ett andetag i taget. En dag kanske man orkar samla ihop spillrorna och låta livet ta en ny riktning. Lite som när man ser maskrosorna blomma i Sachsenhausen.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.18
I en app i min telefon. Det innebär att det aldrig uppstår några problem med att man tappar pusselbitar på golvet och sedan trampar på dem eller att hela köksbordet är belamrat när man ska äta. Den kan vara lite svårt att se ibland eftersom skärmen är så liten, men då kan man zooma in bilden. Jag tycker att det är något djupt tillfredställande med att hitta bitar som passar ihop och att se en vacker bild växa fram. Det hjälper mig att rensa hjärnan och att hålla jobbiga tankar i schack. Dessutom är det inte alls lika komplicerat som att få ihop livets pussel.
Under mina 50 år här på jorden har jag i alla fall hunnit hitta hörnbitarna i mitt liv. Hörnbitarna är de bitar jag letar rätt på först när jag börjar lägga ett pussel. De har sin givna plats och det finns inga andra bitar som kan fylla den platsen. I livets pussel är hörnbitarna det som jag håller fast vid när det mesta känns osäkert och svajigt. Jag tror i alla fall att jag hittat dem, det kanske kommer att ändra sig med tiden, även om jag inte tror det just nu. Efter hörnbitarna letar jag efter kantbitar. De ger en ram att förhålla sig till. De hjälper till att få grepp om helheten. Man får en känsla för hur pusslet kommer att se ut. I livets pussel är jag inte ens säker på om det finns kantbitar. Kanske saknas det några bitar eller att jag fått fatt i bitar som egentligen hör till ett annat pussel. Samtidigt tror jag att man behöver gå utanför ramarna och utmana sina egna gränser ibland. Och att det finns saker behöver man släppa och göra sig av med för att komma vidare. För att växa som människa, för att må bra och hitta sig själv.
Det smidiga med att pussla i telefonen är att jag hela tiden kan gå tillbaka till förlagan och se den färdiga bilden. Jag vet att varje bit har sin givna plats och att om jag bara har tillräckligt med tålamod så kommer jag lösa pusslet. Jag kommer att kunna få ihop bilden så att den blir hel. I livets pussel finns ingen förlaga. Det är som att jag skapar bilden samtidigt som jag pusslar. Hur får man ihop ständigt skjutsande av tonåring med en önskan att äta middag tillsammans eller egen träning? Hur lyckas man hinna med att sköta sitt jobb och samtidigt ta hand om sina relationer och sig själv? Hur gör man när pengarna inte räcker till både mat, hyra och kläder? Hur vet man vilka bitar man ska behålla och när det är dags att släppa något, lämna det bakom sig och gå vidare? Kan jag lära mig något av hur andra lägger sitt pussel eller ser den bild de försöker få ihop helt annorlunda ut?
Jag tycker ofta att livspusslandet går ganska bra – ett tag. Sedan händer det något som skakar om alla bitarna och jag får börja om. Ibland letar jag så ivrigt efter en viss bit att jag glömmer bort helheten. Andra gånger känns det som att någon gömmer bitar för mig. Den bästa lösningen jag kommit på hittills är att när det känns för komplicerat så försöker jag fokusera på och bygga vidare från de bitar jag trots allt fått ihop. Sedan är det tur att jag gillar att pussla.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.16
Ibland blir vi påminda om hur skört livet är. Ibland händer det som vi fruktar mest. Ibland vaknar vi en morgon och får veta att någon som vi känt, hållit av och älskat inte längre finns kvar på den här jorden. Plötsligt är inte livet längre som det var innan. Tillvaron ställs på ända. ”Hur länge ska det kännas så här?” frågade en person mig nyligen. På den frågan finns så klart inga enkla svar. Ingen kan tala om exakt hur många dagar det tar för någons sorg att gå över. Min erfarenhet säger mig dock att det är som med det mesta som betyder något på riktigt – det finns ingen bra ”quick-fix” att ta till. Snarare tänker jag nog att sorg inte går över, utan att är något man får lära sig att leva med.
Sorg är däremot inget statiskt tillstånd. Den förändras över tid. I början är det som ett blödande sår där varken plåster eller bandage förmår stoppa blödningen. Man förmår knappt att ta in det som hänt, och därför blir det också svårt att göra något åt det. Det är som att det är först när man är beredd att acceptera det som hänt, som läkningen kan börja på riktigt. När det bildas sårskorpor på vanliga, kroppsliga sår så kan det klia en hel del. Det är lätt hänt att man är där och pillar på såret och det är inte alls ovanligt att det börjar blöda igen. När det gäller sorg kan det handla om att man frågar sig varför det alls behövde hända. Kanske blir man arg för att man känner sig övergiven och ensam. Ibland händer det att man anklagar sig själv, och frågar sig om man kunde gjort något för att förhindra det som hänt. Sorgen rymmer många olika känslor och det som med en betraktares ögon kan verka som en liten skitsak kan få den som är drabbad att falla tillbaka in i sorgens svarta hål igen.
Över tid blir det lättare att andas. Det går att ana ljusglimtar i mörkret. Det kommer bättre stunder och dagar mellan varven. Vissa dagar kan man till och med skratta åt och vara tacksam över fina minnen. Läkningsprocessen pågår och det blöder inte alls lika mycket om vi råkar pilla bort sårskorpan. Förhoppningsvis har vi omtänksamma, kloka människor nära oss som kan stötta och hjälpa oss. Det är viktigt att våga både be om och ta emot hjälp. Står man vid sidan om kan man inte nog påminna sig om betydelsen av att stå kvar, att finnas där. Ensam är sällan stark, utan oftast mest bara ensam. En dag så trillar de sista resterna av sårskorpan av och bara ärret finns kvar. Såret är läkt, även om ärr också både kliar och skaver ibland. Sorgen har förändrats. De tunga, svåra dagarna dyker fortfarande upp då och då, men det är inte det enda vi känner. Tomrummet har inte fyllts helt och hållet, men ensamheten ekar inte lika högt där inne längre. Saknaden kommer vi kanske att bära med oss hela livet, men tacksamheten över att en person har funnits i vårt liv väger tyngre än att insikten att de inte längre är kvar. Någon har sagt att sorgen är priset vi får betala för att vi älskar och har älskat.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.12
Redan som små barn så får de flesta lära sig att det är fult att ljuga och att man ska säga som det är. Jesus själv sa till dem som trodde på honom att de skulle få lära känna sanningen och att sanningen ska göra dem fria. Men vems sanning är det som gäller. Om du och jag har varit på samma ställe, vid samma tillfälle så betyder inte det att vi upplevt samma sak. Tvärtom är det nästan helt säkert att vi skulle ha två olika berättelser att berätta. De kommer antagligen att påminna om varandra och vissa delar kommer finnas med i båda, men de kommer absolut inte vara identiska. Så kan man säga att det finns en sanning med stort S?
Den här terminen har jag börjat en kurs i själavård, och har precis läst klart en av kursböckerna. En självbiografisk bok som heter ”Allt jag fått lära mig”. En fantastisk bok som jag tycker att alla borde läsa, alldeles oavsett om man är intresserad av sanning eller inte. Huvudpersonen – och författaren – Tara växer upp på sina föräldrars gård i Idaho tillsammans med sina äldre syskon. Mamman kokar örtmediciner och pappan har ett skrotupplag. Föräldrarna är mormoner och har valt att leva utanför det etablerade samhället. Det innebär bland annat att man inte går till läkaren när man blir sjuk och att ingen av barnen går i skolan. Man vill inte heller kännas vid att pappan är psykisk sjuk eller att en av bröderna är väldigt manipulativ och våldsam. Tack vare en av de andra bröderna som flyttat hemifrån får Tara hjälp att lämna gården, och som 17-åring börjar hon för första gången i sitt liv i skolan. Det är en helt ny värld som öppnar sig. Det är där hon för första gången hör talas om till exempel förintelsen och Martin Luther King. Man får i boken följa hennes kamp för att få ihop sina två olika världar, men de krockar gång på gång. Brutalt. Hon inser att den värld hon vuxit upp i inte är frisk och försöker sätta ord på det. Det gå inget vidare. Gång på gång dras hon tillbaka till det gamla; pappans och broderns ord väger tyngre än hennes egna. De blir hotfulla och våldsamma, samtidigt som de ifrågasätter hennes minnen och hennes upplevelser. Hennes sanning ryms inte i deras värld. Tvärtom hotar den att rasera allt det som de känner till och de väljer att offra Tara, hellre än att vidga sina perspektiv. Vid ett tillfälle bekräftar modern att föräldrarna brustit och det blir ett halmstrå att klamra sig fast vid, även när modern senare inte längre vågar stå för det hon sagt.
Det får mig att fundera över vems sanning är egentligen sann? Vems sanning är det som ska ge frihet?
Hur viktigt är det egentligen att säga som det är? Vad är det som gör att vi tar till de där nödlögnerna ibland? Är det kanske för att framstå i en lite bättre dager? För att ge oss själva en frizon eller smula andrum? Spelar det någon roll om det finns något sammanhang eller någon person vi kan vara helt ärliga inför? Gör det någon skillnad om någon annan berättar en annan sanning om mig än jag själv gör? När blir det farligt att berätta och hålla fast vid sin egen sanning? Finns det en gräns när man slutar vara sann mot sig själv?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.8
Snöyra och vårlängtan
Det är märkligt att man aldrig lär sig. Det räckte med bara ett par dagars solsken, dagsljus på väg hem från jobbet och några få snödroppar i rabatten för att väcka hoppet om att våren är på väg. Min längtan efter att lägga undan tjocka vinterjackor, vantar och underställ vällde fram som en bäck i snösmältningstider. Minnet av mysiga stunder på caféernas uteserveringar och sol som värmer dök upp i huvudet snabbare än jag hann blinka. Det är märkligt att man aldrig lär sig, för idag yr snön utanför fönstret, och vårkänslorna försvann lika snabbt som snödrivorna bildas längs husväggen. Det är knappast orimligt med yrsnö i luften och snömodd på vägarna i början av februari, men ändå känner jag mig lurad av våren. I år igen. Februari är helt enkelt inte en vårmånad, inte ens i klimatkrisens tidevarv.
Egentligen skulle det kunna vara en sammanfattning av mitt liv. Jag kommer ofta på mig själv med att önska att saker vore annorlunda. Jag tänker att om det bara vore si eller så i stället, så skulle jag kunna göra allt det där andra jag vill. Vi är så klart många som hoppas på och drömmer om att förändra våra liv, men det är inte så lätt att våga ta det där steget mot förändring. Det är däremot lätt att bli kvar i minnen och saknad över sådant som vi förlorat eller som inte längre är som det brukar vara. Samtidigt pågår livet för fullt runt omkring oss.
Missförstå mig rätt – jag tycker absolut inte att det är något dåligt att drömma och hoppas, tvärtom kan det ge både livskraft och glädje. Planer för framtiden, mål man vill uppnå blir något att ta sikte mot och ger riktning i livet. Det är inte heller så att vi ska glömma bort eller strunta i sådant som varit. Det är något väldigt fint att kunna känna tacksamhet över sådant man upplevt och människor man fått slå följe med en bit längs vägen. Våra erfarenheter och vår livshistoria hjälper oss också att förstå det som händer nu. Det gäller i både det stora och det lilla.
Däremot finns det en risk, och det gäller oavsett om vi blickar framåt eller ser tillbaka. Risken att vi glömmer bort att det är nu vi lever. Om man ska vara riktigt krass är faktiskt nuet det enda vi kan vara säkra på att vi får. Vi kan inte resa tillbaka i tiden och leva om våra bästa stunder och vi kan inte med säkerhet veta vad som kommer att hända om ett år, nästa vecka eller ens imorgon. Vi behöver tillåta oss att stanna upp och inte alltid i tanken vara på väg någon annanstans. Vi behöver öva på att se det hoppfulla, meningsfulla och värdefulla i det som sker här och nu, i vår vardag. Jag medger att det inte är helt lätt att se meningen snöyra och snödrivor när man längtar efter våren, men när man hör barnens glada tjut medan de åker pulka i backen ovanför kyrkan går det inte att missa att det finns andra som tycker vintern är toppen. Det är i sig något att glädjas åt och vara tacksam över. Det är också en del av livet.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.6
Jag satt i bilen och vindrutetorkarna dansade sin monotona dans framför ögonen på mig. Det var en av alla de där gråtunga, regniga dagarna som vi haft så många av på sista tiden. En sådan där dag när det knappt blivit ljust överhuvudtaget. Jag hade precis haft ett samtal där jag inte lyckats göra mig förstådd alls. Tvärtom kände jag att jag blivit rätt tillplattad. Dessutom hade jag kört fel två gånger på mindre än fem minuter för att jag skrivit in fel destination på Google maps, så min sinnesstämning var en perfekt match med vädret utanför. Jag tyckte helt orimligt synd om mig själv och var inte ens medveten om att jag hade bilradion på. Plötsligt fylldes bilen av Björn Afzelius karaktäristiska röst. ”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va´ svårt att tro om man inte ser den”.
Jag såg ingen blå himmel just då, det kan jag garantera. Det låg långt bortom min förmåga i den stunden. De blytunga molnen, både på utsidan och insidan, var alldeles för kompakta. Orden från refrängen om att allting kan gå itu kändes mycket mer relevanta. På något sätt var trots det strofen om den blå himlen som hängde kvar i tanken när låten tonade ut. Den lyckades till och med skapa en liten spricka i min blytunga sinnesstämning. Jag kände mig fortfarande lika missförstådd men jag lyckades i alla fall hitta fram dit jag skulle och utföra, åtminstone delvis, mitt ärende. Jag köpte dessutom choklad.
Om det var Afzelius eller chokladens förtjänst ska jag låta vara osagt, men jag var på aningen bättre humör på tillbakavägen. Efter några minuter gick dessutom det tidigare helt kompakta molntäcket utanför itu. Kanske inte i tusen bitar precis, men innan jag var framme hade jag faktiskt lyckats få se en liten glimt blå himmel. På något vis fick det mig att samla ihop mig. Jag tog upp tråden i det misslyckade samtalet och vi lyckades reda ut missförståndet från innan.
Jag skulle vilja skriva att vi skildes i bästa samförstånd, att molnen sprack upp helt och solen tog över en klarblå himmel, men det hade inte varit sant. Om jag ska vara ärlig så skaver det där samtalet fortfarande lite grand inombords, men vi är i alla fall ense om att vi inte är överens och vi har förstått hur den andra menar. Det finns något att arbeta vidare ifrån. Så sanningen är väl snarast att det är rätt många moln som hänger kvar, men molntäcket är inte helt kompakt längre. Det finns nyanser i det grå och jag anar en svagt blå nyans mitt i alltihop. Det är nästan så att jag vågar börja hoppas på att det ska kunna dyka upp en gnutta solsken i den där sprickan så småningom. Kanske är det inte alltid en total katastrof om något går itu ibland. Kanske hjälper det oss att byta perspektiv och få ett annat fokus. Kanske behöver vi rensa luften emellanåt. Inte för att det är särskilt roligt i stunden, men att det på sikt gör att vi kan andas lättare efteråt. Kanske gör det att vi utvecklas och våra relationer fördjupas. Kanske är det så som Björn Afzelius sjunger att det alltid finns något bra i det som sker – och att vi ibland behöver se på livet med lite andra ögon.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.4
För ett litet tag sedan delade en av mina vänner en bild på oss två. En av hennes släktingar såg bilden och kände igen mig som ”tjejen på mitt gym som gör konster på bollen”. Det hon kallar konster kallar jag balansövningar. Det gör jag å andra sidan många; ofta och gärna. Jag tycker det är roligt, gillar utmaningen och det fungerar oftast rätt bra även om kroppen inte orkar så mycket annat. Samtidigt märkte jag att jag blev lite stolt. Det faktum att någon liknade att min vardagsträning vid konster fick mig att känna mig lite extra duktig.
Någon vecka senare träffade jag en annan vän som jag inte träffat på länge och vi pratade på om allt möjligt. Eftersom han bytt gym sedan vi sågs senast passade han på att fråga om jag fortfarande är den som gör de konstigaste övningarna på gymmet. (Det handlar om samma balansövningar som jag berättade om nyss och han har alltid tyckt att jag krånglar till min träning när jag håller på med dem.) Jag tillstod att det nog är så. Frågan kom inte som någon överraskning eftersom vi haft den diskussionen förut och jag vet att han inte menar något illa, ändå kände jag mig märkligt ifrågasatt.
Nu är det nytt år, det här är min första krönika för i år, och jag har inte avlagt några särskilda nyårslöften. Däremot planerar jag att fortsätta på mitt långsiktiga projekt och min största utmaning – nämligen att vara mer snäll mot mig själv. Det är en självklarhet för mig att man ska vara snäll och hjälpa andra, och det vill jag såklart fortfarande, men dessvärre är det inte lika självklart för mig att vara snäll mot och ta hand om mig själv. Jag behöver träna på att göra saker som gör mig glad och jag mår bra av, och inte minst att säga nej till det motsatta. Det kan knappast vara meningen att man ska ställa upp för andra om det sker på bekostnad av ens eget välmående. Jag behöver också fortsätta påminna mig om att det sällan är livsviktigt att saker blir helt perfekta och sluta klanka ner på mig själv när de inte blir det. Jag behöver våga be om hjälp när jag inte kan eller orkar allt själv. Och inte minst behöver jag komma ihåg att mina vänner inte slutar tycka om mig om jag säger nej till saker emellanåt.
Några av er som läser det här kanske tycker att det jag skriver är självklarheter. Saker man kan göra med ena armen bakbunden eller att är sådant som man gör med automatik. Så är det inte för mig. För mig är det en inre brottningsmatch med mig själv varje gång. Jag har dock upptäckt något viktigt på sista tiden. Det är trots allt ett projekt som pågått ett tag. Jag har upptäckt att det blir lite lättare för varje gång. De senaste veckorna har jag till och med bett vänner om hjälp med saker jag kunnat göra själv. Helt enkelt för att det är lättare och roligare om man är två. Och jag fortsätter göra mina balansövningar, oavsett om andra kallar dem konstigheter eller konster. Helt enkelt för att det gör mig glad. Gott Nytt År.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.2
Det var en gråtrött morgon, någon dag i förra veckan. Jag hade sovit uselt och huvudvärken bultade bakom vänster öga. Jag scrollade igenom mitt Facebookflöde utan att egentligen se. Plötsligt var det en mening (tillsammans med den lilla tecknade figuren som hör till kontot Herregud & co) som stack ut och fick mig att stanna upp. Orden landade rätt i hjärtat. Det stod att “Allt som tynger dig är inte ditt att bära”.
Jag är världsmästare i konsten att oroa mig för saker jag inte kan påverka. Både i stort och smått. Jag oroar mig över om Putin kommer använda kärnvapen i Ukraina och hur vi hanterar den pågående klimatkrisen. Om hur dottern kommer att ha det på sin ridlektion och hur mycket räntorna kommer att stiga på lånet jag inte ens skrivit på än (Dessutom har jag gjort en noggrann och långsiktig hållbar kalkyl på). Över att kroppen gör så ont, om någon kommer köpa det fula bordet jag lagt ut till försäljning på Blocket och hur julen ska bli. Så när jag såg det där inlägget var det som om hela jag förvandlades till en gigantisk suck av lättnad. “Allt som tynger mig är inte mitt att bära”.
Jag utgår från att känslan av lättnad inte kommer vara för evigt. Jag skulle bli överraskad om en vana som funnits där så länge jag kan minnas försvann bara för att jag läst en enda kort mening, hur klok den än må vara. Det är alltså högst sannolikt att oron kommer att komma tillbaka, men samtidigt ger de där enkla orden mig hopp. De påminner om att man inte måste klara allting själv, att man kan och får lov att be om hjälp.
För om jag är världsmästare på att oroa mig så gäller motsatsen när det kommer till att be om hjälp. Rädslan för att vara till besvär lägger krokben och ställer till det för mig om och om igen. Jag försöker verkligen bli bättre både på att erkänna det för mig själv och att be om det när jag behöver hjälp. Jag kämpar med att acceptera att jag inte klarar allt själv och inte orkar göra allt på egen hand. För innerst inne vet jag så klart att det som tynger blir lättare att bära om man hjälps åt. Här vill jag också vara tydligt med att jag inte har några som helst problem med att hjälpa någon annan. Det gör jag mer än gärna. Det är en självklarhet och jag tänker inte ens en sekund att det skulle göra dem till besvärliga människor. Jag vet att det är komplett ologiskt, men mitt annars någorlunda rationella jag lyckas inte greppa tanken att andra människor skulle kunna tycka att det är lika självklart att hjälpa mig som det är för mig att hjälpa dem.
Kanske är det därför orden om att allt inte är mitt att bära berör mig så starkt. Det var som att de där enkla orden rent fysiskt lyfte något från mina axlar. Sista strofen från en dikt av Mary Olivers dikt som heter “I worried” dök upp i huvudet. Om jag skulle översätta den så låter den strofen så här: “Slutligen insåg jag, att min oro inte lett till nånting alls. Så jag släppte den. Och jag tog min gamla kropp ut i morgonljuset och sjöng.”
Krönika i Lokalpressen Härryda v.46
Jag fyllde femtio år häromdagen. Det känns som ett bra tillfälle att reflektera över livet. Man kan både se tillbaka och blicka framåt. Jag tänker att det var tufft för mamma den där oktobernatten. Pappa var bortrest så hon kom in till förlossningen alldeles ensam. När jag väl kommit ut vägrade jag öppna ögonen och titta på henne. Dessutom vägrade nattportiern på hotellet där pappa bodde att koppla fram hennes samtal när hon ringde för att berätta att jag fanns. Hon gav sig dock inte utan fick till sist berätta för min yrvakna pappa att de fått en dotter. Jag tänker att jag har en hel del av min envishet efter henne. En gåva jag är stolt och tacksam över.
Jag minns när pappa fyllde femtio. Jag tyckte att han var urgammal. Nu liver han vidare utanför tiden och själv känner jag mig inte det minsta urgammal. Eller jo, de där dagarna när värken i kroppen gör det till ett projekt att ta sig ur sängen, eller när tonåringen där hemma pratar om saker som jag aldrig hört talas om som om det vore självklarheter. De dagarna känner jag mig uråldrig. Alla andra dagar skulle jag säga att det känns bättre att vara 50 än vad det gjorde att vara både 14, 23 och 31.
Jag kan utan att tveka säga att mitt liv nu inte alls blivit som jag föreställde mig det när jag var tonåring. Det är inte mycket som stämmer med de framtidsplaner jag hade då. Livet har många gånger utmanat. Tidvis har jag till och med tvivlat på om jag skulle orka fortsätta leva. Tack och lov för den nedärvda envisheten och människors vilja att stötta och bära under de perioderna. Samtidigt har också de dagarna format mig. De har bidragit till att jag är den jag är idag.
Precis som resen av mänskligheten så vill jag bli omtyckt och älskad. Ibland har den längtan fått mig att göra en del val som kanske inte varit så smarta. I alla fall ser det ut så i backspegeln. I stunden var det inte lika självklart. Sedan har jag gjort en del rätt coola och modiga val också. Saker som jag är stolt över. Jag anar ett mönster som handlar om lita på magkänslan, om att lyssna till sig själv snarare än att försöka göra det man tror att andra önskar och förväntar sig. Jag har mycket kvar att lära, men jag är i alla fall inte i beredd att kompromissa med mig själv i samma utsträckning som jag gjort tidigare. Jag vill fortfarande bli omtyckt, men jag känner inte längre att jag måste vara älskad av alla. Det är viktigare att jag kan se mig själv i ögonen och tycka om det jag ser, även om det ibland innebär att några tycker att jag har fel eller är besvärlig. Det är viktigare att vara sann mot mig själv och mina närmaste än att jag lever mitt liv som något slags känslomässig kameleont för att passa alla, överallt. Ibland faller jag tillbaka i det andra mönstret. Mönstret där jag mina val handlat om att passa andra och att passa in. Det är som det är, men en viktig skillnad är att jag numera åtminstone ser när det händer.
Jag har inte sparat så mycket pengar i mina dagar, men jag har samlat på mig ett halvt sekel av livserfarenhet. För mig är det en rikedom i sig och jag försöker förvalta den på bästa sätt. Nu ser jag fram emot att fortsätta leva, lära mig nya saker och göra det bästa av varje dag som livet vill ge mig.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.42
Jag har en bibelapp i min telefon. Den gör att jag rent bokstavligt har bibeln i fickan och det är ju onekligen rätt praktiskt för en präst. Dessutom får jag klockan åtta varje morgon en avisering med ett bibelord för just den dagen. En del av dem passerar rätt obemärkt förbi – men på sista tiden har det varit slående många som handlat om trygghet och tillit. För några dagar sedan handlade det om att vi människor gör planer, men att Guds vilja ändå sker. Så sent som i morse så läste jag om hur Gud vill ge oss frid, tillsammans med en uppmaning att inte oroa mig och inte tappa modet.
För mig, som lätt fastnar i mina egna katastroftankar och mardrömsscenarion, har det blivit välbehövliga påminnelser i en tid då mycket känns osäkert. Samtidigt märker jag att jag också blir en (rätt stor) smula provocerad. Jag tror att det som provocerar mig är en del av mig uppfattar de där versarna som att det går bra att sätta sig ner och vänta på att Gud ska fixa till allt utan att jag behöver göra något själv. Det tror jag verkligen inte på! Vissa dagar har jag fått ta ett par extra djupa andetag och tänka ett varv till på om de går att förstå det på något annat sätt. Efter viss möda har jag landat i att de snarare ska ses som en påminnelse om att jag inte är ensam i allt som händer, att det finns någon som jag kan dela min oro och osäkerhet med. Kanske kan det till och med vara så att jag kan få lite andrum och inte behöva lägga all min energi på att hantera stress och katastroftankar.
När kungen talade vid öppnandet av den nya riksdagen pratade han om att vi står inför oroliga tider och hur beroende vi är av varandra i sådana tider, att vi kan och behöver hjälpas åt. Ensam är inte stark. Samma dag talade jag med en person som påminde mig om att det mesta ändå brukar lösa sig till slut – även om det inte alltid blir så som vi trott och tänkt. Hon påminde om att vi båda levt ett halvt sekel och hunnit vara med om ett och annat, men att när man ser i backspegeln så har vi ändå alltid klarat oss igenom det svåra och har tagit oss vidare. Vi lever fortfarande och har det på väldigt många sätt det väldigt bra.
Det är tungt att leva i katastroftankarnas tid och då är det bra att få bli påmind om att de inte varar för evigt eller att man inte är så ensam som det känns. Påminnelsen kan vara en bibelvers som dyker upp på telefonen, men kanske ännu hellre någon som kan se en i ögonen och säga att det kommer att ordna sig den här gången också. Någon att hålla i handen och slå följe med en bit på vägen. Rätt som det är så spricker det upp bland alla orosmoln och ljuset bryter igenom igen. Och även om ljuset inte tar bort allt det svåra, kan det hjälpa oss att se andra möjligheter. När molnen skingras blir det helt enkelt lättare att se hur vägen vidare ser ut. Och ensam är aldrig stark, ensam är mest bara ensam.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.40
Jag är arg på livet – eller är det kanske döden jag är arg på. Jag kan inte riktigt säga vilket just nu. De har liksom tvinnats ihop på något märkligt vis på sistone. Jag är arg för att en person som alltid funnits inte längre finns kvar på den här jorden. Jag är arg för att två tonåringar inte längre har sin pappa kvar hos sig. Jag är arg över att en människa inte får bo kvar i sitt hem när sambon plötsligt dog. Jag är arg över läget i världen och orättvisorna i samhället omkring mig. Ilskan tar över både det lilla och det stora perspektivet, men den tar en annan form än den brukar. Ilskan har förvandlats till uppgivenhet. Kanske är det sorgen som knackar på.
För trots ilskan är det som att det som händer runt omkring inte når riktigt ända fram. Det är som att det finns en tjock mur av tomhet mellan mig och resten av världen. Jag känner mig som en åskådare i mitt eget liv. Jag som bara för några veckor sedan skrev att jag vägrar ge upp min tro på människans godhet känner mig nu både bedrövad och bedövad. Jag vill gömma mig och låtsas som att det svåra inte händer på riktigt, I huvudet hör jag vildvittrorna, från berättelsen om Ronja Rövardotter, som skränar ”Syns inte, finns inte”. Jag vill helst ligga kvar under täcket, hoppas på att någon ska väcka mig och säga att allt bara är en mardröm.
I stället är det enda som väcker mig alarmet på telefonen. Jag trotsar min vilja att dra mig undan och släpar mig upp ur sängen. Jag gör det jag ska, men det känns samtidigt som att jag inte riktigt är där. En dag kommer en vän förbi och frågar hur jag har det. Då brister allt. Tomheten ersätts med fulgråt. Hon håller om mig, medan hennes tröja blir blöt av både tårar och snor. En annan dag är det en kollega som tar sig tid att lyssna på min frustration en stund. Hon berättar om sitt och sina tankar. Tårarna trycker på även då, men den gången lyckades jag hålla tillbaka dem. Jag är kanske inte så ensam som det känns, för i mötet med andra så finns känslorna där igen. De finns på ett sätt som jag känner igen och förstå. När jag vågar dela det jag känner med andra blir det lättare att andas. Tomheten får ge vika för närheten och närvaron en stund. Jag blir påmind om Sinnesrobönens ord. Jag ber den tyst i mitt huvud. Jag ber om sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
För jag kan inte förändra allt så det blir som jag vill. Jag orkar inte alltid förändra ens det jag kan. Jag inser att jag inte behöver klara av allt ensam, och att det kanske är det som gör hela skillnaden. I synnerhet när sorgen knackar på. Kanske är människans godhet inte så långt bort ändå. Kanske väntar kamplusten runt hörnet.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.38
Jag orkar knappt läsa eller se nyheter längre. Det är så mycket av det som händer som skrämmer och oroar. Det är så mycket våld, lidande och katastrofer att det är svårt att ta in allt. Till det kommer ett allt högre tonläge och en allt hårdare retorik i debatten. Jag blir rädd på riktigt när jag hör hur många av våra politiker uttalar sig. Jag frågar mig hur långt det ska gå och vad man är beredd att offra för att få styra. Jag undrar vart medmänskligheten och empatin har tagit vägen. Klumpen i magen växer, men jag trotsar motståndet inom mig och läser ändå. Jag tror att det är viktigt att försöka hålla koll på vad som händer och sker.
I första artikeln av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter står det att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Allt oftare kommer jag på mig själv att undra om vi har tappat både förnuft och samvete. Hur kommer det sig annars att vi så ofta gör skillnad på människor – inte för vad de gör eller inte gör, utan beroende på vad det står för nationalitet i deras pass, vilken religiös tro de har eller vem de älskar?
Jag kanske är naiv, men jag tror att de allra flesta människor, precis som jag, vill kunna försörja sig och göra rätt för sig, att de vill leva sina liv i trygghet tillsammans med sina nära och kära och se sina barn växa upp. Jag tror att det spelar roll, både i relationerna mellan enskilda personer och i samhället som helhet, om vi förmår att vara generösa och dela med oss av det vi har till varandra. Jag tror, trots allt som händer omkring oss, att det är bättre att stärka och uppmuntra människor än att förminska eller demonisera dem. Jag tänker att vi har allt att vi vinna på att inkludera i stället för att stänga ute. Jag ser både brister och svagheter i samhället, men jag väljer att tro på människors godhet. Jag väljer att göra det även om det är svårt ibland. Jag gör det för att jag är rädd för vad som händer om vi slutar se varandra som medmänniskor. Jag gör det för att alternativet vore att ge upp.
Jag kanske är naiv, men jag tror att om vi människor blir sedda så lär vi oss att se andra och att om vi blir respekterade så lär vi oss att respektera andra. Jag tror att tolerans går åt två håll och att om vi blir tagna i anspråk så kommer vi också att vilja bidra. Jag inser att det finns massor som vi behöver ta tag i och förändra, men jag tror att bästa sättet är att göra det tillsammans, om alla får möjlighet att vara med.
Jag kanske är naiv, men jag klamrar mig envist fast vid tron att en bättre värld är möjlig. Jag vägrar ge upp hoppet om att vi människor kan bättre än så här. Jag är helt övertygad om att kärlek gör skillnad.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.36
Jag fick sällskap av en gammal man på tåget häromsistens. När han slagit sig ner på platsen bredvid mig vinkade han ivrigt till två kvinnor på perrongen, vände sig sedan om och berättade för mig att det var hans dotter och barnbarn och att han hade varit och besökt sitt föräldrahem. Föräldrahemmet var numera var familjens sommarställe och han hade varit där för första gången sedan pandemin bröt ut. Efter det var samtalet igång.
Vi pratade på om stort och smått; det rörde sig om alltifrån det kommande valet till hustrun som dött i cancer alldeles för tidigt, om kriget i Ukraina till hur vackert Sverige är, i synnerhet på sommaren. Samtalet var inte alls så där trevande som det kan vara när man träffar någon för första gången utan flöt på som om vi var gamla vänner som inte setts på länge. Efter en stund så lutade han sig lite närmare, log varmt och sa att det var så roligt att få prata med någon på riktigt, någon som lyssnade och förstod och att han annars ägnat hela resan åt sin Ipad. Jag frågade utan att riktigt veta varför vad han brukade använda Ipaden till och han berättade att han brukade ägna minst ett par timmar om dagen åt att läsa alla nyheter som han kunde hitta och ”så håller jag koll på mina aktier såklart!”. Samtalet fortsatte och vi pratade om barn som låtit vänta på sig, men var enormt efterlängtade när de väl kom till världen och om familjemedlemmar som inte längre var i livet. Det blev lite djupare och lite mer personligt.
Efter en stund var jag tvungen att gå på toaletten. När jag kom tillbaka berättade han nöjt att han hade kollat dagens aktiekurser. Han nämnde obekymrat att han förlorat en miljon sedan dagen innan, men utgick från att han få tillbaka dem nästa dag. Jag lyckades inte riktigt hålla masken utan fick plocka upp haken någonstans i nivå med knäna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att fråga hur mycket aktiekapital han faktiskt hade. Han drog lite på svaret, och svarade sedan lite svävande att det nog var runt en halv miljard kronor. Tanken att han skulle kunna köpa lägenheten jag tittat på tidigare under dagen utan att knappt märka att pengarna var borta for genom mitt huvud. Jag hann knappt tänka den färdigt, för i nästa andetag pratade han i stället om hur mycket han älskade rökt makrill.
Vi fortsatte prata tills det var dags att gå av tåget och ingen av oss nämnde pengar igen. Strax innan det var dags att kliva av tog han min hand, höll den länge, log och gav mig en puss på kinden innan han igen talade om hur fantastiskt det var att få prata med någon en stund, att han var så lycklig att vi träffats. När vi skilts åt insåg jag att vi aldrig presenterat oss för varandra och troligen aldrig kommer att träffas igen. Jag insåg också att även om man har en förmögenhet på banken så kan lycka ändå vara något som är helt gratis. Det kan till exempel vara att samtala med en annan människa på riktigt.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.34
Jag och dottern har åkt tåg till Paris i sommar. Vi passade också på att göra ett kort stopp hos goda vänner strax utanför Stuttgart på vägen. Vi lämnade Göteborgs central tidigt på morgonen för resans första etapp och var framme hos vännerna lite efter midnatt. En galet lång dag med drygt 18 timmar på tåg, men så värt för att få återse dessa underbara människor. Mindre än ett och ett halvt dygn senare for vi vidare mot Paris, vilket var bara en kort tågresa på några få timmar, men ändå som att komma till en annan värld. (När det var dags att åka hem flög vi – för då vill man ju mest bara hem.)
Det var också tack vare våra vänner som jag hittade Jesus igen – han väntade på mig på en dammig vind, som också fungerar som rekvisitaförråd för den teaterförening mina vänner är med och driver. Längst in på vinden kunde man se hur ljuset fullkomligt strålade och där stod ett stort krucifix. Redo att plocka fram vid behov. Först var det bara en kul grej som jag skickade hem till en av mina vänner – att jag hittat Jesus på semestern – men tanken fastnade i mitt huvud och hängde kvar där under hela resan. Jesu ord om att det är honom vi hjälper när vi tar hand om och hjälper de utsatta for genom huvudet mer än en gång under veckan som vi var ute och reste.
Jag kände det i omtanken från en kvinna på tåget som på knagglig engelska försökte förklara för mig varför vi stod stilla mitt ute i ingenstans, när jag inte förstod det långa meddelandet på tyska som gått ut i tågets högtalarsystem. Jag såg det den fullständigt överväldigande glädjen när min vän fick syn på oss på perrongen trots att hon fått vänta i över en timme extra och skulle vara på jobbet mindre än sex timmar senare. Jag kände det i hela kroppen när jag såg dottern prata och skratta med en nyfunnen vän på en båt. Jag hörde det i den främmande mannens röst som en sen kväll i Paris utkant, medan vi väntade vid ett övergångsställe, log och önskade oss en trevlig kväll för att sedan gå vidare åt sitt håll. Det fanns där tryggt i bakgrunden i tacksamheten över samtalen med dottern om sådant som är viktigt i livet. Det omslöt mig när jag med panikkänsla i kroppen stod vid AirFrance disk på flygplatsen – efter att vi i säkerhetskontrollen fått veta att vårt plan var inställt – och mannen som tog emot oss log lugnt och fem minuter senare hade bokat om oss till ett annat plan senare på dagen.
Kanske någon tycker att det är självklarheter, men för mig är det inte det. Dessa människors öppenhet, omtanke och generositet gjorde skillnad för oss och vår resa. De gav något mer än det storslagna att stå uppe i Eiffeltornet och se utöver Paris i solnedgången, att gå runt bland alla fantastiskt vackra byggnader, se Mona Lisa i verkligheten och äta god mat. Det och att få dela de här dagarna med min tonåring får mig verkligen att ärligt vilja säga att jag hittade något jag ibland glömmer bort och tar för givet. Om man vill skulle man kunna säga att jag hittade Jesus igen. På en dammig vind i södra Tyskland.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.32
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor för analys och kakor som förbättrar din användarupplevelse, samt kakor som används för marknadsföring och när vi länkar vidare till andra plattformar. Läs mer
