Karin Karlsson, präst i Råda församling skriver krönikor till kommunens lokaltidning. Dom handlar om allt mellan himmel och jord. Ont och gott. Om olika vardags- och livsöden. Och om sin roll som präst här och nu. Läs den senaste krönikan här nedan. Och även den innan, och den innan dess…
Jag var ute och promenerade i Jonsered förra helgen. Alldeles efter jag passerat Jonsereds trädgårdar var jag tvungen att gå på bilvägen en bit. Plötsligt avbryts jag i mina tankar av en mycket hetsig biltuta, och ser hur två bilar möts på den smala vägen. En stor SUV, tutar intensivt på en väldigt liten bil. Den stora bilen gör inte den minsta ansats att flytta sig i sidled, medan den lilla bilen nästan är på väg ner i diket. De lyckas på något mirakulöst vis ta sig förbi varandra utan att kapa varandras sidobackspeglar. Hela händelsen är över på mindre än en minut. Lugnet lägger sig igen och jag kan fortsätta njuta av den krispiga höstluften med mina egna tankar som enda sällskap. När jag strax efteråt ser vägmärket för Mötesplats börjar jag fundera över möten.
Inte möten som i sammanträden, utan möten med människor som berört och påverkat mig. Möten som ägt rum på platser som kommit att betyda något alldeles särskilt för mig. Det är både bra och dåliga möten som dyker upp i huvudet. Vid vissa möten har den ena parten, precis som den stora bilen nyss, tagit upp så gott som all plats i rummet och ändå varit irriterad för att hen inte fått mer. Ibland har den personen varit jag, ibland någon annan. Jag minns till exempel när jag som student tyckte det var en bra idé att prata med en av de mest konservativa präster jag mött om min kallelse. Han ägnade hela det mötet åt att försöka få mig att acceptera att Gud inte kallar kvinnor till präster, och att hans enda önskan var att rädda mig från helvetet. Efter ett par timmar rusade jag storgråtande ut ur rummet och skrek att vi kunde fortsätta prata om det när vi sågs i helvetet en gång. Inte min bästa stund i livet, inte på något plan.
Jag minns också möten som utifrån sett kan verka helt galna, men som blev fantastiska. Som när jag träffade och förälskade mig i en vansinnigt vacker man från Betlehem. På vår första dejt tog han med sig mig och en flaska vin upp på ett kyrktak. Vi satt där och drack surt rödvin, tittade på fullmånen, pratade om framtidsdrömmar och kysstes. Ett år senare satt vi i varsitt land, typ 500 mil ifrån varandra, och pratade i telefon. Jag hade lärt mig att säga ”Biddi ashuf il-qamar mak il-lele.” på arabiska (Jag vill titta på månen med dig ikväll). Eller när jag för några år sedan mötte en person jag aldrig träffade på en plats mitt ute i Härskogen – enbart för att han ville prata om sin fars begravning på en plats som varit väldigt viktig för både honom och pappan. När jag berättade det för en av mina vänner och att jag inte talat om innan för någon vart jag skulle var hon beredd att idiotförklara mig på fläcken.
Jag tänker att möten gör skillnad. Att få lov att möta en annan människa, att höra hens berättelse ger en möjlighet spegla sitt eget liv och sina erfarenheter i någon annans. Andras historier kan hjälpa en att se på livet och världen ur ett annat perspektiv än sitt eget. Vilka möten bär du med dig i ditt minne, i ditt hjärta? Finns det människor eller platser som du minns alldeles särskilt? Tillfällen som berört eller påverkat dig och ditt liv lite extra?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.45
Min förra krönika avslutades med frågan ”Vad är du tacksam över?”. Sedan dess har församlingens kyrkoherde Daniel Tisell lämnat den här jorden och det här livet bakom sig. Daniel var min chef och min kollega här i Råda, men framför allt var Daniel min vän. Det är si så där 30 år sedan vi lärde känna varandra och det känns fullständigt overkligt att han inte är här längre. Så idag är svaret på frågan vad jag är tacksam över – Daniel.
Jag kunde bli komplett galen på hans obotliga tidsoptimism, när man satt och väntade om man bestämt att ses eller hade möten som drog över tiden. Samtidigt så är andra sidan av det myntet att om man behövde prata med Daniel så tog han sig alltid tid att lyssna. Han levde i mångt och mycket i den stund och det sammanhang han var just då. Dessutom kunde Daniel vara otroligt disträ emellanåt, men även om han inte hade koll på alla omständigheter så fanns det aldrig några tvivel på om att hans omtanke var stor och äkta.
Daniel var en person som såg människor för dem de var och han dömde ingen. Han hade en otrolig förmåga att se möjligheter och det goda i människor. När det varit tufft i mitt liv så har han alltid stått där orubbligt och stadigt vid min sida. Det spelade ingen roll hur kallt och snålt det blåste runt mig, han stod tryggt kvar och inneslöt mig i sin värme och generositet. Daniel var en person som öppnade dörrar, som var mån om att inkludera och bjuda in andra och inte minst så bjöd han på sig själv. Både som människa och som präst. Jag kommer aldrig glömma när han klätt ut sig till hårdrockspräst, som med stor burrig svart peruk stod längst fram i kyrkan och spelade låtsasgitarr på ett badmintonracket när han hade gudstjänst ihop med barnkörbarnen.
Jag tror också att det var hans önskan att inkludera och bidra till en bättre värld för alla som var hans drivkraft. Den syntes i såväl hans kyrkopolitiska engagemang som i församlingen och i livet i stort. En drivkraft som tog sig en mängd olika uttryck, i både stort och smått. Det visade sig i omsorgen om människor han mötte, i församlingens – och Daniels eget – engagemang för den Gode herdens skola på Filippinerna, att fira regnbågsgudstjänster, olika kyrkopolitiska uppdrag, att vara en röst för en rättvis fred mellan israeler och palestinier, att målmedvetet arbeta för att Råda församling och Råda Rum skulle vara en mötesplats för alla och mycket, mycket mer.
Världen kommer vara en mycket tråkigare, kyligare och mörkare plats utan Daniel, men mitt hjärta svämmar över av fina minnen. Jag kommer sakna att dansa med honom mitt i natten när vi varit ute tillsammans, jag kommer sakna våra samtal om livet, jag kommer sakna hans mod att i stort och smått utmana gränser och fördomar – i allt från att klä ut sig i kanindräkt till att låta regnbågsflaggan hänga från tornet i Råda kyrka. Jag kommer sakna hans okuvliga tilltro och tillit till oss som medarbetare, hur han så gott som alltid sa åt oss att pröva när någon kom med en ny idé.
Jag kommer alltid att sakna dig, Daniel. Tack för allt du var och allt du gett. Jag lovar att efter bästa förmåga ta mig an det sista uppdraget du gav mig, nämligen att ge församlingen hopp. Jag måste bara få sörja lite först.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.43
Den här helgen firar vi Tacksägelsedagen i kyrkan – ett tillfälle att tacka för allt det man har i livet, men också en påminnelse att dela med sig till dem som inte har det lika bra. Förr kom bönderna ofta med frukt, grönsaker, kärvar av spannmål och liknande till kyrkan för att tacka Gud för skörden den här dagen. När gudstjänsten var slut delades det som bönderna tagit med sig ut till församlingens fattiga. Numera är det visserligen inte så många av oss som lever på det vi själva lyckas odla och producera, men fortfarande händer det i vissa församlingar att de som kommer till kyrkan ombeds att ta med sig olika ätbara saker till kyrkan på Tacksägelsedagen. Efter gudstjänsten så säljs eller auktioneras dessa saker bort och pengarna man får in skänks till någon väl vald hjälporganisation.
Alldeles oavsett om man tror på Gud eller inte så tror jag att vi alla skulle behöva stanna upp då och då och reflektera vad vi har att vara tacksamma över i våra liv och vilka möjligheter vi har att hjälpa andra. Många gånger tar vi saker för givna och fastnar istället i tankarna på allt vi inte har, men önskar att vi hade.
De senaste veckorna har jag haft många tillfällen att fundera över livet – och trots att mitt liv inte på något vis är perfekt, det finns absolut saker som jag önskar vore annorlunda, så är jag oändligt tacksam att jag faktiskt lever. Bara det att jag har ett liv att leva är något att vara tacksam för. Att jag dessutom har ett tryggt hem till mig och dottern, att vi alltid kan äta oss mätta, att vi är såpass friska som vi är. Att jag har fina människor i mitt liv som älskar mig och bryr sig om mig, och att jag har ett jobb där jag får göra skillnad, trivas och må bra. Jag har visserligen inte en massa pengar på mina bankkonton och det finns absolut saker som jag skulle vilja göra som jag inte har ekonomisk möjlighet till – men jag känner mig ändå rik! Väldigt rik!
Just nu är jag alldeles särskilt tacksam för svensk sjukvård. Trots neddragningar, långa väntetider, bristande resurser och allt vad ni vill så är jag oändligt tacksam för läkare som vågar utmana gränsen för vad som gjorts tidigare, ja till och med vad de själva tror är möjligt för att försöka rädda liv. I det mer vardagliga är jag tacksam för vackra krispiga höstmornar, för att jag har mammas hembakta bröd i frysen och för att jag kunde träna så pass hårt att jag fick träningsvärk senast jag var på gymmet. Jag vet att det finns en massa krig, våld och galenskap i världen. Det är inte så att jag missat att det finns en massa lidande, nöd och förstörelse. Jag är tämligen säker på att behoven av hjälp alltid kommer vara större än viljan och förmågan att stötta och dela med sig. Jag vet att det är så, men just i denna stund så vill jag få lov att fokusera på det jag har istället för det jag saknar, på det som ger hopp istället för det som skrämmer, på det som tröstar istället för det som gör ont. På att vara tacksam helt enkelt. Vad vill du fokusera på idag? Vad är du tacksam över?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.41
De flesta av oss inser relativt tidigt att vi inte är odödliga. Ingen enda av oss kommer undan döden. Sorg och saknad är känslor som alla människor drabbas av då och då genom livet. För mig som präst är det dessutom en del av min vardag, även om det då oftast handlar om andras sorg. Det ingår i mitt jobb att försöka förmedla hopp och ge människor möjlighet att få ett fint sista avsked. Jag skulle dessutom vilja säga att jag är duktig på det. Jag tänker också att riterna hjälper oss att hantera det svåra. Det finns en anledning att barn vill ordna begravningar för döda fågelungar, maskar och andra döda djur som de hittar.
Foto: Karin Karlsson
I en församling där jag arbetat tidigare drev församlingen en egen förskola och en dag kom en av pedagogerna och frågade om jag kunde ordna en begravning. Den som skulle begravas var en larv som förskolebarnen tagit in på förskolan några dagar tidigare och försökt ta hand om. Nu var larven död och barnen jätteledsna. En liten stund senare var vi alla samlade i kyrkan. Vi stod i en ring runt pianopallen och på pallen låg barnens larv i en fin liten ask. Jag började med att berätta för barnen att på begravning brukar man ofta säga något om den som är död, men att jag inte visste något om deras larv. Jag frågade därför om någon av dem ville säga något. Nästan alla hade något de ville berätta. ”Brukar man inte sjunga också? ” frågade ett barn. Och det gör man ju, så jag frågade barnen om de kunde någon fin sång vi kunde sjunga tillsammans. Efter en stunds diskussion sjöng vi ”Dansa lilla nallebjörn”. Sedan avslutades begravningen med att vi bad att Gud skulle ta hand om larven och vi grävde ner honom i sandlådan utanför förskolan. Jag har träffat flera av barnen senare, när de vuxit upp och blivit tonåringar – och nästan alla har på något vis nämnt den där dagen. Det blev en dag som gjorde avtryck och den gjorde skillnad.
Men trots att jag har ett halvt liv av prästerfarenhet i min livsryggsäck, trots all kunskap jag samlat på mig och inte minst att jag har min egen tro att falla tillbaka på så blir det en helt annan sak när det jag själv som drabbas. När döden gör sig påmind och kommer nära i mitt eget liv. När det är människor som jag älskar som kämpar för livet så är det som att mitt hjärta går i tusen bitar. Missmodet och oron lägger sig på mina axlar som en blöt filt, ja vissa stunder kryper de ända in under skinnet på mig. Därför var det oändligt stort att få stå i sjukhuskyrkans kapell när mina vänner sa sitt ja till varandra. Än en gång fick riten bära det som annars inte går att förstå. Deras ja var inte bara en kärleksförklaring till varandra utan också till livet självt. Samtidigt som jag stod där med tårblanka ögon blev det en trotsig påminnelse om att kärleken inte ger upp ens för sjukdom och död. Det ger hopp. Oavsett vad som händer sedan.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.39 2024
Varje dag ställs vi människor inför en mängd olika val – Vissa har blivit så självklara för oss att vi inte längre ser dem som val, medan andra behöver vi fundera över både länge och väl innan vi är redo att välja. Det kan handla om vilka kläder vi ska ha på oss eller hur vi ska bemöta tiggaren utanför affären, hur vi uppfattar en person vi träffar för första gången eller vad vi ska göra med våra liv. Stort och smått, huller om buller. Men vad är det som styr oss när vi väljer? Jonas Gardell har vid något tillfälle sagt att i grund och botten är varje val en människa gör i sitt liv baserat på antingen rädsla eller kärlek. Och beroende på vilken av dessa två vi låter styra våra val så kommer vi att se helt olika på världen omkring oss, på människorna vi möter och på oss själva. Om vi väljer av kärlek så kommer både vi och människorna omkring oss att växa, men om rädslan får styra så krymper vi både oss själva och andra. Det är också en biblisk tanke, gång på gång dyker det upp uppmaningar om att vi ska älska varandra och att vi inte ska vara rädda.
Olle Ljungström är en annan artist vars underfundiga texter jag tycker mycket om – han sjunger i en av sina sånger “det är du som väljer, så var noga med ditt val, för det är ändå du som väljer vem du är”. Det är jättesvårt ibland det vet jag, men man kan träna på det. Första steget handlar om att bli medveten om vad som styr ens val. Kanske behöver vi ställa oss frågan om det kärlek eller rädsla som styr oss. I en annan av sina sånger så sjunger Olle att “vissa saker kostar mycket mer än man tror”. Att låta kärleken styra, att gå på kärlekens väg är en sådan sak. Det kräver att vi vågar lyfta blicken och se bortom oss själva. Att vi vågar se på varandra med kärlek och ibland vara beredda att avstå något av vårt eget för någon annans skull. Även om det kostar mer än vi tror. Det kan handla om pengar och saker såklart, men det kan också handla om att avstå av sin tid, sin bekvämlighet, kanske till och med av vår trygghet.
Det kommer att komma dagar då rädslan viskar i vårt hjärta att det bättre att göra ingenting, att nöja sig med sig själv och sitt eget. Det är inte sant. Att välja kärleken är inte bara bra för andra, utan också för oss själva. Det kan kosta på att välja kärleken, men det kommer att hjälpa oss att växa som människor. Det kommer vidga våra perspektiv. Vi kommer se annorlunda på livet. Det kommer också att komma dagar när vi brister. När vi inte orkar välja kärleken. Hur mycket vi än vill, hur mycket vi än föresatt oss att gå på kärlekens väg så tappar vi bort oss ibland. Det är så det är, det är en del av att vara människa. Det handlar inte på något vis om att vara felfria eller fullkomlig. Kärlekens väg är också förlåtelsens väg, de nya möjligheternas väg. Vi kan älska varandra med våra brister och svagheter. Vi är värda att älskas trots de skavanker och ärr som vi fått genom livet. Så våga välj kärleken – även om det ibland kostar mer än du tror.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.37
Min dotter har precis börjat gymnasiet. Efter tio år på samma skola, så ska hon nu gå i en – för henne – helt ny skola. Ingen av hennes kompisar ska gå där, ingen hon känner ens. Det finns några personer som hon vet vilka de är, men ingen som hon någonsin umgåtts med. Hon var så klart lite nervös inför första dagen, men allra mest var hon förväntansfull. Hon såg fram emot allt det nya. Inom mig fylls mammahjärtat av tacksamhet när jag ser hennes glädje och förväntan och jag ber en stilla bön att hon ska få fortsätta känna så. Det är verkligen inte något som är givet.
För många av oss är det snarare så att nya sammanhang kan te sig en smula skrämmande, eller åtminstone få oss att känna oss osäkra. Så är det för mig i alla fall. Innan det är dags snurrar huvudet av tankar och frågor. Kommer jag passa in? Kommer det finnas någon som kan tänka sig att prata med mig? Kommer jag kunna vara mig själv och om inte hur mycket kommer jag behöva anpassa mig? Tänk om de inte gillar mig? Tänk om jag inte gillar dem? Någonstans i bakhuvudet ekar elakheter och hånfulla kommentarer från skoltiden. Kommer det någonsin att gå över?
I vintras höll jag en föreläsning i ett för mig nytt sammanhang. Jag är visserligen van att prata inför folk och ämnet ligger mig varmt om hjärtat, men jag tänker att det finns många som kan mycket mer än jag och jag hade aldrig föreläst om just det förut. Dessutom var det bara arrangörerna – som jag inte heller kände – på plats. Åhörarna följde det hela digitalt, så jag hade ingen möjlighet att läsa av var det jag sa landade. Jag märkte ganska snart att jag pratade fortare än vanligt, tog genvägar och hoppade över delar av det jag tänkt säga och dessutom glömde jag byta bild i min presentation flera gånger. Det var först efteråt, när jag läste ett sms från en vän som suttit 40 mil bort och lyssnat, som pulsen gick ner till normalnivå. Och det är bara ett av många tillfällen jag känt så.
Jag försöker komma ihåg den känslan när jag är i mina trygga sammanhang. Det hjälper mig att ta lite extra hand om dem som är nya och ovana i de situationer där jag känner mig bekväm och hemtam. Det är inte svårt egentligen, däremot är det väldigt lätt att glömma bort. Det kan vara något så enkelt som att hälsa på en person som du inte sett förut. Man kan också fråga om hen undrar över något eller om hen vill att ni sitter bredvid varandra, presentera några av de andra som brukar vara där eller bjuda in hen i ett samtal.
Om vi blir många som hjälps åt att se och välkomna de som kommer nya i våra olika sammanhang, så ökar sannolikheten att det finns någon som tar emot oss de gånger vi är de står där lite osäkra och tveksamma, som undrar hur vi ska bete oss. Det funkar både i det lilla och i det stora. Så tänker jag i alla fall.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.35
En sak som tydligt hör ihop med semestern för mig är att lyssna på Sommar i P1. Inte alla avsnitt, men i alla fall några stycken. I år har jag bland annat lyssnat på Lasse Åberg, Birgitta Ohlsson, Cecilia Uddén och Carl Bildt. Ett av de program som hänger kvar nu när semestern sjunger på sista versen är Birgitta Ohlssons. Hon är tidigare riksdagsledamot och EU-minister och numera arbetar hon med demokratifrågor i Washington DC. Hon är också mamma till två små barn och i ordets allra mest bokstavliga bemärkelse döende. Inte ens efter att hon i sommar genomfört en stamcellsoperation är oddsen för att överleva på hennes sida. Hennes kamp mot den aggressiva leukemi hon har i sin kropp är långt ifrån över och redan ett par meningar in i programmet känner jag att tårarna tränger på.
Trots det är det varken kampen mot sjukdom eller de anekdoter från hennes tid som politiker som hon generöst bjuder på som berör mig mest – det är istället den livslängtan som genomsyrar allt hon säger. Birgitta Ohlsson är inte färdig med livet. Samtidigt som hon berättar om hur de tränat barnen för ett liv utan sin mamma, så hörs hennes önskan att få se sina barn växa upp och vara en del av deras framtid. Hon må ha lämnat Sveriges riksdag och partipolitiken bakom sig, men det går inte att missa hennes vilja att fortsätta arbeta för ett bättre värld. En värld av öppenhet och demokrati, av framtidstro.
Det kanske låter både flummigt och naivt när jag återberättar det, men det finns inte minsta spår av naivitet när Birgitta Ohlsson från sin sjukhussäng pratar om hur vi som inte vill ha ett mer auktoritärt samhälle måste hålla ihop mot extrema och totalitära rörelser och partier. Tvärtom. Hon pratar om hopp. Att det behövs starka politiska berättelser som inte grundar sig på rädsla utan hopp. Att det behövs såväl framtidsinriktade budskap som politik. Exakt hur det ska gå till i sak, tänker jag kan att man kan ha olika uppfattningar om – men jag tror att idén om att vi behöver mer hopp och mindre rädsla är avgörande.
Jag förstår att det inte räcker att sitta och hoppas på att klimatförändringarna ska gå över av sig självt, att gängskjutningarna ska upphöra, att det ska bli fred på jorden eller vad vi nu hoppas på. Hopp är som Greta Thunberg säger något man förtjänar. Det handlar om engagemang och vilja. Det förutsätter att vi är beredda att göra något, det krävs både konkreta beslut och aktiva åtgärder – men hoppet gör skillnad när det gäller vilka beslut vi tar, i hur vi agerar och väljer att leva våra liv. Även om syftet kan vara det samma så gör det skillnad om man bygger en mur för att stänga andra ute eller bro för att kunna möta varandra.
Behovet av hopp finns inte bara i politiken och de politiska beslutens sammanhang. Det gäller oss alla, och handlar om hur du och jag väljer att leva våra liv. Vågar vi tro att vi tillsammans kan hjälpas åt att hitta sådant som väcker hopp? Och kanske ännu viktigare, vågar vi göra sådant som skapar hopp? Är vi beredda att inte låta rädslan ta överhanden och styra våra liv? Jag tror inte att det är enkelt, tvärtom. Men jag tror på det godas makt. Att goda exempel kan sprida sig som ringar på vattnet. Att små förändringar kan göra stor skillnad. Jag tror på att varje människa kan vara med och bidra till en bättre värld. Den stora frågan är om vi orkar och vill.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.33
Jag har en inneboende numera. En oönskad sådan. Hen ställer till livet en hel del för mig. Många nätter förstör hen min sömn och ofta så hindrar hen mig från att göra sådant jag vill och planerat. Ibland försvinner hen helt utan förvarning och berättar aldrig i förväg när hen tänker sig att komma tillbaka. De dagarna hen är borta känner jag mig ofta lite kluven. Det är som att jag inför mig själv försöker släta över hur illa det faktiskt är. Jag tänker att det kanske är jag som är överkänslig, att jag överreagerar och inte borde klaga så mycket. Ingen vill ju vara gnällig liksom. Men de allra flesta dagar så önskar jag bara att hen skulle försvinna ut ur mitt liv för alltid.
Så kommer det dessvärre inte att bli. För min inneboende heter artros och bor i min ländrygg. Man kan visserligen träna så att den inte påverkar en lika mycket, men det går inte över. Det kommer aldrig att läka. I stället försöker jag i möjligaste mån att parera smärtan. Hittills är resultatet inget vidare. Det har lett till att jag i stället belastar höfterna fel, så numera har jag förutom artrosen dessutom ont i ena höften. De bästa dagarna behöver jag bara gå långsammare än jag är van vid för att hålla smärtan på en rimlig nivå. De sämsta dagarna däremot känns det som att någon tryckt in en kniv i ländryggen medan en annan hugger i vänster ben. De dagarna gör det ont både att sitta och gå, stå upp och ligga ner. Men framför allt tar de dagarna en himla massa energi.
Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig – det gör jag så bra själv. Nej, jag skriver det här för att påminna om att det finns väldigt många människor som kämpar med sådant som inte syns. Som bär runt på en massa saker som tar deras energi och kraft. Det kan vara något med kroppen, men lika ofta letar sig energitjuvarna in i tankarna och i själen. Det kan handla om stress över saker man inte själv kan styra över eller oro över andra som man bryr sig om. Det är som att de där tjuvarna lever sitt eget liv utan att ta minsta hänsyn. Som parasiter ungefär.
Så om din granne verkar extra tvär och vresig en dag, om din partner inte orkar hitta på saker så ofta som du skulle vilja, om en vän inte hör av sig eller ställer in saker på kort varsel så behöver det inte bero på dig eller något du har gjort. Det behöver inte heller handla om att hen är oförskämd eller inte bryr sig. Det kan handla om något så enkelt som hen har ont eller inte orkar. Försök våga fråga varför. Försök stå ut när planer ändras, även om du blir besviken. Försök orka fortsätta höra av dig. Att leva med smärta är som att balansera på slak lina där man vill mer än man mäktar med. Man faller rätt ofta igenom skyddsnätet. Vetskapen att någon ändå finns där kan vara det som gör att man orkar resa sig en gång till.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.32
Hos mig infann sig en tydlig sommarkänsla redan under de där varma dagarna i maj. Vinterns drömmar om en oändlig räcka av soliga, sköna sommardagar och minst lika många ljusa, ljumma sommarkvällar kändes plötsligt inom räckhåll. Samtidigt med sommarkänslan vaknade också tankarna på semestern. Denna fantastiska möjlighet, som samtidigt kan stressa ihjäl mig innan den ens börjat.
Det är en otrolig förmån att varje år kunna vara ledig ett antal veckor. Dagar då det finns möjlighet till återhämtning, tillfälle att kunna träffa vänner och släktingar som det annars är svårt att hinna med, tid att resa och upptäcka nya platser och sammanhang. Men på samma gång hopar sig frågorna. Kommer jag ha råd att göra det jag vill? Kommer jag orka göra något eller kommer värken ta överhanden och dagarna bara passera förbi? Vem ska jag göra det tillsammans med? Kommer dottern få en sådan sommar som hon önskar och hoppas på?
I takt med att jag hör andras planer ökar stressen inom mig. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men när det handlar om semester så är det som att jag inte kan låta bli. Alla andra verkar ha så mycket framförhållning när de planerar. De verkar ha så många roliga idéer och spännande planer på gång. Det känns som att det jag tänkt att jag möjligen ska göra, utan att boka något i förväg så klart, faller platt i jämförelsen. Samtidigt vet jag att semesterbudgeten är som den är. Jag vet också att jag njuter av mina dagsutflykter och dagar då jag mest bara slappar. Jag mår som allra bäst när jag får vara med människor jag tycker om och hinner umgås utan måsten och borden. Att kunna leva några sommarveckor i långsamt tempo är fantastiskt. Så hur kommer det sig att jag inte bara kan vara nöjd med att få göra just det.
Jag tror att det är jämförandet som ställer det för mig. För även om jag utåt sett håller fast vid att jag är nöjd med att inte ha planerat något särskilt, så märker jag att det stressar mig mycket mer än jag någonsin kommer att erkänna. Vad ska jag kunna berätta om efter semestern? Kommer jag uppfattas som tråkig om jag inte har hittat på en massa grejer? Kommer jag ångra mig när semestern är över? Inget av det går så klart inte att veta i förväg, och hur det än det än blir så får jag rimligen hantera det då.
Den stora frågan kvarstår dock – varför är det så viktigt för mig vad andra tycker om min semester? Vad är det som gör att jag på allvar tror att jag måste hitta på saker jag varken vill, orkar eller har råd med? Varför vågar jag inte känna efter vad som möjligt i stunden? Varför passar jag inte bara på att njuta av sådant jag tycker om? Bada i havet. Sitta uppe och prata länge med goda vänner. Gå hemma och skrota i pyjamas så länge jag vill. Ta kameran med mig på utflykt. Skriva på nästa bok. Umgås med personer jag sällan hinner träffa. Allt det är saker som ger mig energi och gör mig glad. Det måste väl ändå vara det allra bästa man kan göra på semestern?
Med det vill jag passa på att önska er alla en skön sommar. I augusti är jag tillbaka igen med fler krönikor.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.26
Varje ålder har naturligtvis sina utmaningar, men jag tror faktiskt att tonårstiden är en av de allra tuffaste. Det är på många sätt en brytningstid då det händer mycket både på utsidan och insidan. En tid då man ska hitta sig själv samtidigt som det är superviktigt att vara en del av gemenskapen. Man förväntas ta allt större ansvar själv, samtidigt som man fortfarande inte kan bestämma som man vill. Drömmar om framtiden blandas med krav på allt man måste prestera och rädsla för vad som händer i världen. Om man sedan inte stämmer överens med normen, och inte riktigt passar in blir det ännu svårare. Dessutom har vi väl alla sett rubrikerna om hur den psykiska ohälsan ökar i Sverige, och särskilt bland unga människor.
Just nu pågår WestPride i Göteborg. Paraden med sin storslagna, färgsprakande, myllrande mångfald är naturligtvis höjdpunkten för de flesta – men samtidigt är WestPride så mycket mer. Så många viktiga föreläsningar, spännande möten och fina samtal. Även om Sverige är ett de länder i världen som är mest positivt inställda till HBTQIA+personer så finns det mycket kvar att göra. Till exempel så är det nästan hälften (42%) av HBTQIA+personer i Sverige som väljer att inte hålla sin partner i handen på offentliga platser av rädsla för hur omgivningen ska reagera. Unga HBTQIA+personer känner sig ofta otrygga i skolan och deltar i lägre grad i fritidsaktiviteter av samma anledning och den psykiska ohälsan är ännu mer utbredd bland dessa ungdomar än bland unga i allmänhet. När jag varit ute på skolor och pratat om normer och HBTQIA+ har jag många gånger blivit förskräckt över hur mycket fördomar jag möter. Det handlar om den inställning många elever har och hur de pratar om HBTQIA+personer. Till och med när det finns vuxna i rummet. Jag hade aldrig vågat komma ut om jag gick på högstadiet idag. (Statistiken kommer dels från en undersökning gjord 2019 av EU:s byrå för grundläggande rättigheter och den Nationella ungdomsenkäten 2021, en enkät som görs i Sverige på uppdrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor). I psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” sjunger vi att ”Det finns alltför många som vill tala om att du bör vara si och så” och det känns mer aktuellt än någonsin. Däremot är det som att vi inte kan sjunga refrängen, där vi sjunger att varje människa är värdefull, viktig och älskad för sin egen skull, tillräckligt många gånger för att det ska landa på riktigt. Det var absolut inte alltid så lätt när jag var tonåring heller, det är jag den första att vittna om. Men med risk för att låta som en grinig surtant så tycker jag att det har blivit värre. Det känns som att man har allt mindre respekt för varandra, det är ett tuffare klimat och ett allt hårdare tonläge. Dessutom finns den ständigt överhängande risken att bli uthängd på olika sociala medier. Det blir allt svårare att hitta fredade zoner. Det här är dock ett beteende som inte gäller bara ungdomar utan även många vuxna. Jag menar att vi vuxna måste ta ett större ansvar för vad vi lär våra barn och ungdomar. Både genom det vi säger och det vi gör. Orkar vi ta diskussionen när någon går över gränsen? Orkar vi lyssna på hur en annan människa har det? Orkar vi finnas där för att stötta och trösta den som blivit utsatt?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.24
Nästa vecka är det Sveriges nationaldag, eller svenska flaggans dag som den också kallas ibland. Jag kan inte påstå att jag brukar fira nationaldagen något särskilt vis. Jag har inga speciella traditioner som återkommer, de tillfällen då jag setts vifta med svenska flaggan är lätträknade och i grund och botten så är jag inte särskilt nationalistisk.
Däremot är jag tacksam för att jag fått växa upp och lever i ett land som Sverige. Inte för att vi är bättre än alla andra, inte för att allt här är perfekt – men för att det finns mycket i Sverige att vara stolt över. Jag är tacksam över att vara född i ett land där det är en självklarhet att alla barn går i skolan, både pojkar och flickor. Att det fanns en möjlighet för mig att läsa på universitetet trots att min familj aldrig skulle ha kunnat finansiera det. Jag tacksam över att få bo ett land där det fanns vård att få när min mamma fick cancer, a-kassa när min man förlorade sitt jobb och någon som tog hand om min pappa när han inte längre kunde bo kvar hemma.
Jag är tacksam för att ha växt upp ett land där var och en kunde uttrycka sin åsikt fritt utan att behöva vara rädd och där demokratiska val varit en självklarhet. Där det fanns en grundläggande tro på alla människors lika värde och en strävan mot ett alltmer jämlikt samhälle. Jag är tacksam över att ha växt upp i ett land där ord som solidaritet, mänskliga rättigheter och mångfald faktiskt betydde något. Där det förväntades att man stod för det man sa, tog ansvar för det man gjorde och visade respekt för andra människor. Jag har alltid trott på att vi tillsammans kan göra vårt land och vår värld till en bättre plats för alla.
För första gången i mitt drygt 50-åriga liv vet jag inte om jag kan tro det längre. Jag är rädd för det som händer omkring oss. Alltmer tycks handla om mig och mitt, snarare än oss och vårt. Världen blir allt mer uppdelad i vi och dem, och vi drar allt fler och skarpare gränser mellan människor. Den politiska debatten handlar alltmer om att smutskasta andra och allt mindre om vad man själv vill uppnå. Lögner tillåts bli sanning, för att någon påstår det. Allt fler tycks se vapen som den bästa, eller kanske till och med den enda, vägen att få sin vilja fram. Allt fler av oss tystnar av rädsla för hat och våld.
Jag är rädd, men vill ändå säga ifrån. Jag vill inte tystna. Jag vill tro att vi kan bättre. Jag vill tro att det går att förändra igen. Jag vill tro att det goda är starkare än det onda. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer att kosta på. Men jag vill fortfarande tro att vi kan. Tillsammans.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.22
”Det var inte han som tog sitt liv, det var sjukdomen. Han älskade livet.” Kvinnan bredvid mig är väldigt bestämd när vi träffas för att planera begravningen. Det märks hur viktigt det är för henne. Vi pratar om mörkret som tog över mer och mer. Hur han kämpade emot så länge, men till slut inte orkade mer. Inom mig pockar ett minne på uppmärksamhet. Minnet av en man som försökte ta in att hans hustru och mamman till deras fem barn inte längre levde. Jag minns hur han spände ögonen i mig, ögon blanka av tårar, och sa: ”Kan du förstå hur stort hennes mörker var, om inte ens kärleken från fem barn förmådde skingra det”.
Nej, jag kunde inte förstå. Jag hade träffat henne bara någon vecka tidigare och slagits av hur vacker hon var. Hur mycket värme hon utstrålade. Jag kan fortfarande inte förstå helt och fullt, men jag kan ana vad det handlar om. Jag har själv legat på köksgolvet i fosterställning medan panikångesten slitit i min kropp och tårarna runnit okontrollerat. Jag har suttit på en stubbe i skogen fullständigt övertygad att ingen skulle sakna mig om jag inte kom tillbaka, att det vore bättre för alla om jag dog.
När vi pratar om fysiska sjukdom har vi inga problem att säga att det är sjukdomen som är orsaken till människas död. Cancern tog hans liv. Kroppen svarade inte på behandlingen. Blodförgiftningen gjorde slut på henne. Läkarna gjorde allt de kunde, men medicinerna hjälpte inte. När det kommer till psykiska sjukdomar beter vi oss inte alls på samma sätt. Då ska en människa vara tacksam om hen någon hjälp alls. Hantera mediciners alla biverkningar på egen hand. Då läggs ansvaret tillbaka på den sjuke. Hen valde att avsluta sitt liv. Hen var inte stark nog. Ofta skuldbelägger vi, säger att det är egoistiskt att avsluta sitt eget liv.
Psykisk ohälsa är fortfarande sammankopplat med en lång rad tabun och fördomar. Psykvårdens resurser är allt för små och okunskapen allt för stor. Det finns så många människor som kämpar i det tysta. Som har försökt och vädjat om hjälp. Som har gråtit och skrikit utan att bli förstådda eller lyssnade på. Som i vissa fall inte ens har tagits på allvar. Psykisk ohälsa finns i alla åldrar och samhällsgrupper. Enligt folkhälsomyndigheten är det 10% av kvinnorna och 5 % av männen i vuxen ålder lider av svåra besvär av oro, ängslan eller ångest. Allra vanligast är det bland personer under 30 år. Det måste vi våga prata om. Vi måste prata om det på en övergripande, allmän nivå – som det samhällsproblem det faktiskt är – men vi måste också våga prata med varandra.
Vi måste våga fråga varandra hur vi mår och stanna upp tillräckligt för att lyssna på svaret. Vi måste våga se vår granne, kollega, släkting, vän och inte vända bort blicken när vi misstänker att någon mår dåligt. Om vi stannar upp och lyssnar kanske vi kan minska stressen och oron i en annan människas liv. Om vi vågar vara där kanske vår närvaro kan dämpa ensamheten och ångesten hos någon. Om vi tar oss tid så kanske vårt stöd kan göra att en människa orkar be om hjälp eller kämpa ett tag till. Vi kommer aldrig kunna hjälpa alla, men vi alla kan göra skillnad för någon.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.20
”Vart är vi på väg?” är sedan länge en mening som är förknippad med Kristian Luuk och fredagsunderhållning i TV – men det är också en mening som allt oftare poppar upp i mitt huvud när jag läser nyheter. Det finns så många skrämmande nyheter. De kan handla om krig. Om människor som dödas för att de råkar vara på fel ställe vid fel tidpunkt eller för att de vågar säga ifrån när andra beter sig illa. Om klimat och miljö. Hur vi tar hand om den värld vi lever i, eller snarare hur vi inte tar hand om den. Vart är vi på väg?
För ett par veckor sedan fick statyn ”Tröst” här på Råda kyrkogård en ”rebellmamme-halsduk”. Samma dag virades en drygt 4 km lång halsduk runt riksdagshuset. Rörelsen Rebellmammorna har samlat in och satt ihop 2667 halsdukar, där varje halsduk är 1.5 meter lång. Det gjorde de för att uppmärksamma att vi i Sverige redan nu förbrukat så mycket naturresurser som jorden kan producera på ett år. Andra gånger har Rebellmammorna samlats för att sjunga utanför lokaler där olika beslutsfattare och makthavare diskuterat klimatfrågor. Rebellmammorna var också omnämnda när det skrevs om en kvinna som blivit av med sitt jobb på energimyndigheten. Hon ansågs vara en säkerhetsrisk (trots att hon tidigare säkerhetsprövats av SÄPO) efter att en minister hört av sig till generaldirektören. Anledningen var att hon deltagit i några av Rebellmammornas aktioner. I klartext för att hon sjungit utanför hus där andra diskuterat miljö- och klimatfrågor. Vart är vi på väg?
En annan nyhet i vår handlade om hur Greta Thunberg satt utanför Riksdagens entré tillsammans med några andra unga klimataktivister. De hade en banderoll med texten ”Klimaträttvisa, social rättvisa” liggande framför sig. En riksdagsledamot, som också är ordförande i ett av riksdagens utskott, passade på att trampa på banderollen på sin väg in till riksdagen. Det var helt medvetet och i en intervju efteråt verkade han mest stolt över vad han gjort. Vart är vi på väg?
Och även om sakfrågorna är skrämmande i sig själva – så är synen på människor som engagerar sig, som vill förändra och påverka i samhället också skrämmande. Jag gick i min första demonstration när jag var sju år. Det var inför kärnkraftsomröstningen 1980. Genom åren har det blivit många fler. Jag har gått i, talat på och arrangerat en mängd demonstrationer och manifestationer. Det har handlat om krig, rasism, HBTQ, folkbildning, apartheid och mycket annat. Rätten att få samlas och uttrycka sin åsikt har varit självklar så länge jag minns. Lika självklar som skyldigheten att ta ansvar för den värld vi lever i, och verka för alla människors rätt att få vara den de är och leva i trygghet och frihet. Vad som får människor att engagera sig är individuellt, men många gånger kan vi mötas i viljan att ta ansvar och att förändra världen. I mitt fall har det varit min kristna tro och hur vi människor redan i Bibelns första berättelse får uppdraget att ta hand om världen och varandra som legat till grund för mitt engagemang.
Det har under lång tid talats om att det är för få människor engagerar sig. Att alltför många ligger på sofflocket och bara bryr sig om sitt eget. Nu känns det snarare som att de av oss som höjer våra röster är problemet. Att vi inte förstår vårt eget bästa. Att vi borde sluta ifrågasätta och vara tysta. Det skrämmer mig mer än något annat. En rädsla som blivit ännu starkare efter det som hände i Gubbängen förra veckan. Det får mig att på allvar undra – vart är vi på väg?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.18
Förra veckan var Emil Jensen i Råda Rum. När föreställningen var slut skulle en av mina kollegor tacka honom och då sa hon bland annat han har förmågan att veckla ut skrynkliga själar. Vem eller vad som har den effekten på oss kan nog vara olika, men jag gillar idén om att det går. Jag vet så klart inte exakt vad min kollega menade, men själva tanken på att en själ kan bli skrynklig och att det är möjligt att veckla ut den igen har ändå fastnat i mig. Dels funderar jag över vad som får en själ skrynkla ihop sig. Påminner det kanske om när vi säger att något (eller någon) ger oss gråa hår. Fast på insidan liksom. Eller är det som skrattrynkor? Fast dem vill en kanske ha kvar? De hör trots allt ihop med något roligt man varit med om. Skulle det möjligen kunna liknas vid när något är så surt så det känns som att tungan krullar sig. Själen kanske också har något som påminner om smaklökar.
Efter en del grunnande så landar jag i en tanke att själen skrynklas när världen omkring en krymper. När det känns som vi får ett allt trängre utrymme att leva i eller om jag känner mig begränsad och låst av saker eller människor i mitt liv. När handlingsförlamning och modlöshet tar överhanden över kreativitet och längtan. När orken tryter och missmodet växer. När relationer eller drömmar går i kras. När toleransen ger vika för misstron. När kärlek byts ut mot rädsla. Jag tänker att ju mer det knyter sig i magen och ju svårare det blir att andas, desto skrynkligare blir själen.
Jag funderar vidare och tänker att skrynklorna inte är statiska, att de inte finns för evigt. Jag vill tro att de går att veckla ut igen, men att det nog ofta är så att det finns märken kvar efter dem. Ungefär som att vi har ärr efter våra fysiska sår. Hur det går till att veckla ut själen kan variera. Det kan när vi ser en föreställning eller lyssnar på ett föredrag. Det kan vara en bok eller en film. Något som får oss att se på livet på ett lite annorlunda sätt än innan. Något som ger hopp eller väcker vår längtan. Något som ger energi. I mitt fall skulle det absolut kunna vara vårvärme eller att dagarna blir längre efter vintern. Det kan också vara ett samtal med en annan människa, en kram från en god vän eller ett leende från en främling på bussen. Det kan vara att någon faktiskt ser mig på riktigt och till och med vågar ställa frågan hur jag mår. Någon som har tid att lyssna och inte bara rusar förbi. Någon som sitter kvar nära intill också de dagar jag inte har några ord för det jag känner och tänker. För mig skulle det också kunna vara att sitta på en klippa och blicka ut över havet eller se solen gå upp på morgonen. Känna doften av syrener eller regn på varm asfalt.
Vi människor påverkar och berör varandra. Det vi säger och gör får konsekvenser och gör skillnad. På gott och på ont. Vi kan skrynkla ihop och veckla ut. Vilket vi väljer är upp till oss.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.16
Jag sitter i bilen på väg hem. Olle Ljungström sjunger i min bilstereo. Det är en grå dag. Gråa moln på himlen utanför. Grå tankar i mitt huvud. Tankar som kretsar kring hur vi människor beter oss mot varandra. Tankar som skrämmer. Rädslan känns ända ner i magen. Den senaste tidens nyhetsbilder fladdrar förbi för mitt inre. Jag ser barn som svälter medan deras värld bombas till grus och människor som blir dödade för att de vill förändring. Jag ser en riksdagsledamot som trampar på demonstranters banderoller och maktfullkomliga män som sprider sina lögner, män vars livsluft är att sprida hat och rädsla. För ett ögonblick flammar ilskan upp inom mig. Ilskan över världens alla orättvisor. Ilskan försöker tränga undan rädslan, men lyckas inte riktigt. För vad kan jag göra åt all världens orättvisor? Eller ens de orättvisor som finns i min egen närhet? Istället kommer en flodvåg av sorg och av uppgivenhet. Den sköljer över mig och jag inser att jag gråter. Tårarna rinner ner för kinderna och jag känner mig ensammast i hela världen.
Där och då tränger Olles röst rätt igenom alla tankar och tårar. Jag har inte ens hört att han sjungit de senaste minuterna, men nu hör jag en enda enkel strof. En strof som tar sig förbi både rädsla, ilska och sorg för att slutligen landa mitt i hjärtat. Han sjunger att ”man kan älska, trots att världen är som den är.” Det är så klart inte så enkelt att en sång kan trolla bort all världens orättvisor eller ens skingra alla grå tankar i mitt huvud, men den får mig att vakna till. Den får tankarna att ändra riktning. Den påminner om att det finns ett hopp. Vi kan älska. Du och jag. Den påminner om att kärleken är inte bara en rosenskimrande känsla som får oss att gå på fluffiga moln (även om den givetvis kan vara det också). Nej, kärleken är också en kraft som kan förflytta berg och dela på hav. En kraft som kan utmana både våld, hat och rädslor. En kraft som kan förändra världen.
Varje förändring börjar i det lilla. Den börjar med dig och mig. Varje sak vi gör av kärlek gör skillnad. För någon. Om vi går samman och hjälps åt så kommer det att märkas. För många. Goda gärningar sprids som ringar på vattnet. Om vi ser varandra som människor och låter medmänsklighet och empati, ja kärlek helt enkelt, styra våra ord och handlingar så finns det inte längre någon grogrund för hat och våld. När vi känner oss sedda och älskade kan våra rädslor rinna av oss som vårbäckars smältvatten.
Jag torkar bort de sista tårarna och det är då jag ser dem. De står där och lyser som solar längs en gråtrist vägren. Fler tussilagos än jag hinner räkna. Ett trotsigt tecken på att mörkret och kylan har fått ge vika. Jag kanske är naiv, men jag kommer på mig själv önska att vi människor vore mer som tussilagos. Att jag själv orkade vara mer som en tussilago. Jag kommer på mig själv med att önska att vi med vår blotta existens kunde påminna varandra om ljus och värme och sprida hopp. Att vi ska orka älska, trots att världen är som den är.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.14
Jag har aldrig någonsin drömt om att bli skådespelare – trots det ägnar jag just nu en hel del arbetstid åt teater. Dels är vi mitt uppe i årets påskvandringar, då vi återberättar påskberättelsen för några av Mölnlyckes lågstadieklasser i form av en vandrande teaterföreställning. Där spelar jag både lärjungen Petrus, tempelmånglare och en romersk soldat. Dels kommer vi i veckan som kommer ha premiär på en egen uppsättning av Brott och Straff, som vi gör tillsammans med gymnasieelever från Hulebäck och ytterligare några skådespelare. I den föreställningen kommer jag att spela poliskonstapel. Inga storslagna huvudroller, men det händer något med hur jag uppfattar berättelserna. Jag går in i dem på ett helt annat sätt när jag är med i det som händer. Jag får nya perspektiv och kanske också en annan förståelse för varför vissa personer gör som de gör.
Helt klart är att båda berättelserna ger en många anledningar att fundera på vad som är rätt och fel, och kanske ännu mer vad det är som får oss att göra det vi gör. Hur mycket våra omständigheter påverkar våra livsval. Det lätt att vara klok och stursk när man står vid sidan och ser på. Vi som åskådare kan fråga oss om Petrus någonsin var en riktig vän till Jesus, när han till och med förnekar att han kände honom. Å andra sidan är det troligt att han gör det av rädsla. För att han är rädd att han också ska bli tillfångatagen och dödad. En annan av lärjungarna, Judas, är beredd att förråda Jesus för pengar. Men i vår version är Jesus inte särskilt sympatisk när han pekar ut Judas som förrädare inför alla de andra. Spelar det någon roll för Judas beslut? Är det den berömda droppen som får bägaren att rinna över? Vid en av föreställningarna är det en av sjuåringarna (helt oplanerat) som tar tag i Judas arm och vädjar till Judas att han ska låta bli och lägger till att ”du är bra som du är”. Plötsligt kommer jag på mig själv med att känna sympati med Judas. Vill man komplicera det ytterligare så har det dessutom hela tiden har varit Guds plan att låta Jesus dö. I så fall är väl Judas en av dem som gör det möjligt för Gud att förverkliga sin plan. Eller?
I Brott och Straff är Sonja, en av huvudpersonerna, en ung prostituerad. Och det är lätt hänt att en ser ner på någon som är beredd att sälja sin kropp för pengar. Samtidigt gör hon det för att hennes familj inte ska svälta ihjäl. Ibland säger vi till någon att ”Jag skulle göra vad som helst för dig!”. Många föräldrar känner så inför sina barn. Jag tänker att Sonjas prostitution är en konsekvens av när den tanken och känslan ställs på sin spets. Det är helt enkelt inte alltid vi har privilegiet att kunna välja på ett bra och ett dåligt alternativ. Ibland måste vi välja fast alla alternativ känns omöjliga. Ibland väljer vi dessutom ”fel” även när det finns bättre alternativ. Vi är bara människor och världen är inte svartvit. Kanske behöver vi helt enkelt inse att vi inte alltid kan göra det rätta eller det goda och att vi får sträva efter att göra så gott vi kan. Kanske behöver vi hjälpa varandra att se på både oss själva och andra med lite snällare ögon. Kanske skulle det vara bra om vi ansträngde oss lite extra för att förstå den andres perspektiv och motiv. Kanske skulle världen trots allt bli bättre då? Jag vill i alla fall gärna tro det.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.12
Det har hunnit bli mars och det verkar som att vintern äntligen har förstått att det är slut. Jag försökte redan strax efter nyår säga att jag tröttnat och fått nog, att vi borde gå skilda vägar, vintern och jag. Det kändes dock inte som jag riktigt lyckades nå fram, utan de senaste månaderna har den hängt i som en efterhängsen ex-pojkvän. Nu hoppas jag att den äntligen fattat poängen. Att den packar ihop, försvinner, och i stället släpper fram våren. Och jag tror faktiskt att det är så. För även om det bara varit enstaka tillfällen av vårvärme så finns det ändå tecken som tyder på att våren är på ingång. Till exempel om det kommer någon nederbörd, så är det numera regn i stället för snö, kallt regn visserligen men ändå regn. Dessutom så blir dagarna, även om vissa dagar är gråa, hela tiden längre. Men framför allt så står det några trotsiga krokusar och envisa snödroppar på gräsmattan utanför min port som varje morgon lyser upp dagen. Hur trött jag än är när jag går förbi så kan jag inte låta bli att le när jag ser dem.
Jag har inte alltid varit sån, men nuförtiden känns varje vår som en seger. Jag konstaterar vid den här tiden varje år, med viss förvåning, att jag lyckats ta mig igenom ännu en vinter. Att vi kommit till den tid på året då mörkret och kylan måste släppa taget och ljuset och värmen får återvända. I naturen knoppas träden och i den nyss frusna marken vaknar gräset och blommorna så sakteliga till liv. Såväl nyutspruckna växter som vinterbleka ansikten vänder sig ivrigt mot solen så fort den visar sig för att suga åt sig såväl ljus som värme. Snart kommer också grus att sopas upp från trottoarer, uteserveringar poppa upp som svampar ur marken och vinterkläder hängas undan i garderober och källare.
På samma sätt som jag förundras över våren i sig, förundras jag också över vilken inverkan våren har på mig och mitt mående. Den är mer effektiv än någon antidepressiv medicin jag ätit genom åren. För rent krasst så är mina förutsättningar de samma som för några veckor sedan. Jag går runt med min värkande kropp och känner en oro över sådant som händer såväl i mitt eget liv som i välden i stort. Det har inte förändrats. Däremot är det som att jag kan se på svårigheterna med lite andra ögon så här års. De känns helt enkelt inte riktigt lika betungande och skrämmande i vårljus som i vintermörker. När jag ser årets första tussilago vid vägkanten eller promenerar bland vitsippsbackarna i Mölnlycke så har det en ren fysisk påverkan på mitt välmående. Jag fylls av en otrolig tacksamhet över livet. Det är som att Gud har packat utflyktskorgen, brett ut filten och sitter där i vitsippsbacken och ler sitt allra varmaste leende mot mig. Hen bjuder mig att slå mig ner så att vi kan njuta av det vackra och fika tillsammans i vårsolen. Jag tror att ordet jag söker skulle kunna vara tacksamhet.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.10
Ibland går saker sönder. Vissa saker slits ut. Kanske för att vi är ovarsamma. Annat vittrar sönder långsamt, så långsamt att vi inte riktigt märker det förrän det är för sent att göra något åt det. En del saker går sönder med buller och brak, plötsligt och oväntat – kanske av misstag, kanske kastar vi dem ifrån oss när vi av en eller anledning fått nog. Andra gånger glömmer vi bort att underhålla och ta hand om våra saker. Om det får fortsätta tillräckligt länge går de till slut inte att rädda. Vissa saker går att laga eller pussla ihop igen andra är förlorade för alltid. Vissa saker är skönt att få göra sig av med eller byta ut, andra är oersättliga för oss.
Det gäller dock inte bara saker. Det kan också vara våra relationer, ja ibland kan det kännas som att faktiskt hela livet som går i småbitar. Det kan bero på att vi tappat bort en annan människa och vänskapen i alla vardagens måsten och borden. Det händer att någon känner sig sviken eller förd bakom ljuset. Förhållanden kan ta slut för att vi sårat varandra så mycket att vi inte längre kan mötas i det som finns kvar. Det finns trasiga familjer där en inte förmått finnas för varandra eller ge varandra det utrymme var och en behöver för att må bra. Kanske visade det sig efter hand att vi ville olika saker och därför behöver gå åt olika håll. En kan bli bortvald eller vara den som väljer bort. Kanske är båda redo för något annat eller så står någon övergiven kvar. Kanske kommer någon annan emellan. Kanske finns det yttre omständigheter som går på tvärsen med det vi önskar och hoppas. Kanske kommer döden och tar någon ifrån oss. Kanske är uppbrottet lugnt och stillsamt, kanske är det bara kaos. Vissa gånger kanske det bra för oss, andra är vi otröstliga och förstår inte hur vi ska orka leva vidare. Det händer också att vi hittar tillbaka till en annan människa
På ett ställe i bibeln skriver Paulus om hur vi ännu ser tillvaron som i en gåtfull spegelbild, men att vi en gång ska kunna se ansikte mot ansikte. Det är inte alltid så lätt att vara människa. Livet är både komplext och komplicerat. Det gäller både när vi ser på både oss själva och på andra. Vi speglar oss i varandra och varandras liv. Det hjälper oss att förstå. När en relation går sönder, när någon försvinner ut ur våra liv är det som att det blir en spricka i spegelbilden. Ett sår i våra hjärtan. Det finns gånger då det gör att ljuset bryts på ett annat sätt och hjälper oss att se på livet från ett nytt perspektiv. Blir det för många sprickor blir det svårare också att se klart. Vill det sig riktigt illa kanske hela spegelbilden brister och det blir bara skärvor kvar. En hög med vassa skärvor som skär djupa sår i oss. Paulus fortsätter sin text med de välkända orden att störst av allt är kärleken. Därför väljer jag att trots allt tro på kärleken. Tro på att det går att upptäcka något av sig själv och sitt liv också i det trasiga. Tro på att Guds kärlek reflekteras i minsta lilla skärva. Jag väljer att tro, men jag vet att det kan vara oändligt svårt att se och känna det.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.8
Det är ett drygt år sedan jag flyttade till den lägenheten där jag bor nu. Det var inte något jag längtade efter. Tvärtom så hade jag gärna bott kvar i min gamla lägenhet, men det alternativet fanns helt enkelt inte. Det är inte något fel på lägenheten där jag bor nu, absolut inte men eftersom jag egentligen inte ville flytta så tog rätt lång tid innan jag kände mig hemma där. Jag inser så kart att det är ett lyxproblem med tanke på hur många människor i världen som inte har någonstans att bo alls eller som tvingas lämna sina hem hals över huvud på grund av krig och andra katastrofer, men jag kände att jag tappat bort en bit av mig själv.
För ett par veckor sedan var jag på releasekväll för en bok som heter ”Hitta hem”. Den handlar såklart inte om hur en GPS fungerar eller att hitta till en specifik fysisk plats, utan om att hitta hem i sig själv, i sitt eget liv. Jag har inte hunnit läsa boken ännu, men en sak som fastnade i mig den kvällen var när författaren (Hoppas jag inte misstolkar dig nu, Robert!) lyfte fram att hitta hem till sig själv inte i första hand är ett individuellt projekt, utan att det görs bäst i gemenskap med andra. Att få dela varandras livsberättelser och livserfarenheter hjälper oss att förstå våra egna liv bättre. Det kan både ge nya perspektiv och en rejäl portion igenkänning, men framför allt en känsla av att inte vara ensam. Det kan få oss att hitta hem.
Varje människa har varit med om en mängd olika, både bra och dåliga, saker i sitt liv. Och för de flesta av oss dröjer det inte särskilt många år innan vi upptäcker att livet inte alltid blir som vi hoppats på eller drömt om. Det händer också att vi får höra att det finns en mening med allt som sker, eller till och med att det är Guds vilja. Jag tänker att det sällan är hjälpsamt att få höra det när de svåraste sakerna händer eller när livskriserna drar fram i våra liv. Jag tror inte ens att det finns en mening med allt som händer. Jag tror inte att det går att förstå allt. Och jag tror framför allt inte att Gud vill allt det som händer, vare sig i världen i stort eller i mitt liv. Däremot är jag säker på att Gud är oss som allra närmast i de svåra stunderna.
Jag tror däremot att det är sådana händelser som tvingar oss att bygga om vårt inre hem. De får oss att pröva – och kanske ompröva – vad i livet som faktiskt bär. Och i bästa fall kan växa fram något nytt ur våra allra svåraste erfarenheter. Något som hjälper oss att se på livet med nya ögon. Något som får oss att upptäcka sådant vi inte förstått tidigare. Men det är i så fall inget som sker av sig själv, utan det är något kostar på. Det krävs ansträngning för att kunna låta de där tillfällena bli en växtplats för något nytt. Där vi behöver hjälpa varandra. Inte för att tala vad den andre ska göra eller hur hen ska känna. Nej, genom att vara där; sträcka ut en hand att hålla i, erbjuda en axel att gråta mot, vara den som sitter kvar när alla andra vänder sig om och går. Vi kan alla vara den människan för någon annan – för det kommer att komma stunder då vi önskar att någon finns där för oss.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.6
Jag har suttit vid datorn och försökt välja bilder till fotoutställningen jag ska ha på Mölnlycke kulturhus om ungefär en månad. Det är en jätterolig, men också jättesvår, uppgift eftersom jag tar väldigt många bilder. Även om de flesta aldrig skulle komma i fråga för att ställa ut så sätter de i gång tankarna och väcker minnen. Bilderna på familj och vänner skulle jag kunna hoppa över utan att ägna dem en tanke. Det är helt enkelt inte den typen av bilder jag ställer ut. Samtidigt kan jag inte låta bli att se dem när jag letar, eftersom de flesta potentiella utställningsbilderna också finns i mobilen.
Varje bild har sin historia att berätta och det är inte ovanligt att den historian är en helt annan än den en först ser när en ser bilden. Jag tittar på bilder från ett födelsedagskalas. På bilderna ser alla glada och belåtna ut. Jag minns det som ett mysigt kalas. Men jag minns också stressen över om maten skulle bli bra. Jag minns hur trött jag var, en trötthet orsakad av en värkande kropp. Jag påminns om oron för en av gästerna – jag vet att jag undrade hur hen egentligen mådde under den leende ytan. Jag bläddrar vidare och det dyker upp en fantastisk bild över havet. Den skulle kanske kunna vara med. Samtidigt väcker den tankarna på en gammal god vän och kollega. Jag tog den på väg till hans begravning och bara att se bilden får gråten att tränga sig på och jag försvinner en stund i tankar om hur hans familj har det nu. Jag ska nog inte ha med den trots allt. Jag tittar på en annan bild som jag tog en dag i höstas när det stormade som värst och ler åt minnet hur jag faktiskt, på riktigt, blåste omkull bara ett par minuter efter jag tog den bilden. Jag tänker att det ofta blir så i livet också, att vi ser på tillvaron och de människor vi möter ”genom” ögonblicksbilder. Ofta på sociala medier, men också när vi träffas. Det är sällan vi vet hela historien bakom det vi ser, hur den människan mår innerst inne.
Ibland säger vi att en bild säger mer än tusen ord. Jag tänker att det är sant, men ändå är bilden inte mer än ett ögonblick som vi lyckats fånga. Jag älskar verkligen bilder, men om vi vill ge djup och perspektiv åt bilden behövs något mer. Om vi vill veta mer om varandra, så behöver vi ta oss tid. Vi behöver prata med varandra. Lyssna på vad en annan människa har att berätta och själva dela med oss av det vi bär på. När vi gör det kan det hjälpa oss att förstå både hur den människan har det och ibland också varför hen beter sig som hen gör. Kanske får sådant som vi innan bara tyckt varit märkligt en helt rimlig förklaring. En annan gång kanske vi lär oss något nytt om oss själva med hjälp av en annan människas erfarenheter. I takt med att vi upptäcker mer av varandra så fördjupas relationen. Någon som vi innan sett som en knepig främling kan bli ett välbekant ansikte som får oss att le när vi råkar ses. En ytlig bekant kan bli en vän. Och hur vi än vrider och vänder på det så finns det alltid mer att upptäcka bakom de bilder som vi först får på näthinnan.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.4
Det är dags att skriva årets första krönika. Och även om det kanske inte verkar så, så har jag full koll på att jag är krönikör och inte sportjournalist. Trots det kan jag inte låta bli att skriva om förra helgens drama i Scandinavium. Då avslutades Junior VM i ishockey. Sverige tog silver efter att ha förlorat mot USA i finalen, men det var i bronsmatchen det riktiga dramat ägde rum. Det var verkligen helt sjukt. Till att börja med var det inte särskilt dramatiskt alls. Finland tog ledningen efter några minuter. Efter knappt halva matchen hade Tjeckien kommit i kapp och det stod 2-2. Sedan gjorde Finland tre mål på sex minuter, och ledde alltså med 5-2. Det började kännas stabilt. Finland hade koll på läget helt enkelt och bronsmedaljerna var på väg till Helsingfors. Efter hand börjar tjeckerna knappa in, men med bara två minuter kvar leder Finland fortfarande. Då smäller det till. Tjeckien gör fyra mål på 50 sekunder, och när slutsignalen går har Tjeckien vunnit. Det står 8-5 på resultattavlan. Helt osannolikt. De finska spelarna är förtvivlade, medan de tjeckiska jublar.
Jag tänker att livet påminner om den där bronsmatchen. De flesta dagarna passerar förbi utan någon större dramatik. Det som behöver göras blir gjort och dyker det upp något lite utöver det vanliga så löser det sig också. Det kan till och med hända att vi får några dagar som känns särskilt bra och vi kan tillåta oss att njuta lite. Efter det kanske kommer det några lite sämre dagar, men inte något som egentligen skakar om oss. Inga svindlande höjder. Inga bråddjup. Det känns helt enkelt som att vi harkoll på läget. Sedan en dag så plötsligt händer det. Den gången kanske det är något som gör oss förtvivlade, och en annan gång något som får oss att jubla. Kanske får vi besked att alla spår av cancer är borta ur vår kropp, kanske tvingas vi lämna ett jobb vi ville haft kvar. Kanske antar förlaget manuskriptet som vi till slut samlat tillräckligt med mod för att skicka in, kanske kommer vår partner som vi delat de senaste 30 åren med hem och berättar att hen träffat en annan. Vad det än är, så då och då händer det sådant som ställer det vardagliga och invanda på ända.
Jag har kommit på att jag inte gillar de där ”plötsligthänderdet-dagarna” längre. Istället så gillar jag när det mesta flyter på som jag har tänkt mig, utan någon större dramatik. Jag orkar liksom inte med att hantera en massa drama i vardagen. Det är kan visserligen vara lite småtrist, men då är jag väl helt enkelt lite småtrist. Eller så är det bara kylan och mörkret som bedövat mig. Det kanske blir annorlunda när våren kommer, när ljuset och värmen återvänder. Då kanske jag plötsligt vill dansa hela natten och göra upp med världens alla orättvisor. Då kanske jag kan bli så där heligt tokarg över galna politiska utspel igen och vill krama hela världen bara för att solen skiner. Då kanske jag kommer att gråta ögonen ur mig när dottern säger något fint eller skratta högt när jag ser årets första tussilago. Låt oss hoppas!
Och för övrigt önskar jag mig, precis som ett litet barn gjorde när hen träffade tomten på Råda rum några veckor för jul, fred på jorden. Tomten sa tveksamt att det kunde bli svårt att lösa redan till jul och frågade vad barnet ville ha i så fall. Svaret kom blixtsnabbt. ”Då vill jag inte ha något alls!”
Krönika i Lokalpressen Härryda v.2
När jag blir rädd så vill jag alltid veta mer om det jag är rädd för. I början av pandemin läste jag till exempel allt jag kom över om Covid 19. När kriget i Ukraina bröt ut följde jag fler nyhetssidor än någonsin förr och jag uppdaterade dem så ofta jag bara kunde. Inför valet förra hösten jagade jag ständigt nya opinionsmätningar, som om det skulle kunna ge mig någon slags trygghet inför det slutgiltiga valresultatet. I höst har det handlat om allt det som händer i Israel och Palestina. Det är i sig inget fel med att vilja veta mer, men i mitt fall fortsätter jag trots jag det inte gör mig varken lugnare eller gladare. Det är snarare tvärtom, att jag blir ännu mer nedstämd och uppgiven.
Därför därför blev jag väldigt överraskad när jag förra veckan ramlade över en mening som lyckades lysa upp mitt novemberdystra sinne. Mitt i en av alla otaliga texter stod det, och det lyste som att det var skrivet med eldskrift, att vi måste kunna låta ”två sanningar rymmas i ett hjärta”. Orden kom från en judisk rabbin som heter Hanan Schlesinger. Schlesinger arbetar numera med religionsdialog och för att israeler och palestinier ska kunna mötas och lära känna varandra. Så har det inte alltid varit och i texten berättar han att trots att han bott i Israel sedan han var 20 år, så var han 55 år första gången samtalade med en palestinier som en jämlike. Det mötet, och en lång rad möten efter det, har lett till att han har omprövat så mycket av sina uppfattningar och värderingar. Han har tvingats inse att världen inte är svartvit, att det inte bara finns en sanning och han har behövt hitta ett sätt att låta två sanningar rymmas i sitt hjärta.
Jag tänker att världen skulle se annorlunda om vi blir fler som försöker göra det. Om vi försöker göra det på riktigt alltså, för i vissa fall har vi inga problem alls att acceptera att två till synes motsatta påståenden kan existera samtidigt. Till exempel är det få människor som på allvar har problem när någon påstår att både choklad och lakrits är gott. För egen del är jag helt övertygad om att min mamma älskar mig över allt annat, men jag tvivlar inte ett ögonblick på att hon också älskar min bror över allt annat. Om vi vågar tänka utan för den egna sfären så går det till exempel att fortsätta tro på demokrati och demokratiska val oavsett vad en tycker om det senaste valresultatet eller den sittande regeringen. Det är till och med möjligt att inse att det finns både offer och förövare på båda sidor i ett krig. För världen är inte svartvit.
Det är på ett vis svårare att leva i en sådan värld, mer komplext. Det kräver mer av oss som människor när vi behöver göra utrymme för två sanningar samtidigt och för att kunna tänka två tankar parallellt. I en sådan värld går det inte att dela upp människor i vi och dem. I en sådan värld behöver vi alla vara med och ta ansvar hur vi ser på varandra och vad vi gör. Det går inte att bara skylla på ”de andra”. I en sådan värld kan man känna med och för andra även om man själv har det svårt.
Men jag tror också att det blir en bättre värld. En medmänskligare värld. En mer hoppfull värld. Och om inte annat så kommer Rabbi Schlesingers ord lysa tillsammans med det första adventsljuset hemma hos mig och i mitt hjärta den här helgen.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.48
Livet är inte rättvist. Det är på samma gång en av de största klyschor och en av de mest sanna saker om livet som jag känner till. För livet är inte rättvist, samtidigt hjälper det inte ett dugg att någon talar om att det är så det är, när orättvisan väl drabbar en. Ingen kan påstå att det finns någon rättvisa i att jag kan sitta i mitt trygga hem, med värme i elementen och el i ledningarna, ett kylskåp fyllt med mat och vatten i kranen medan en annan människa tvinga se på ruinerna av sitt sönderbombade hus och varken har mat, vatten eller trygghet att ge sitt barn. Eller i att jag kan komma och gå som jag vill vart jag vill, medan någon annan har tillfångatagits, förts bort utan att veta om hen kommer att bli dödad på fläcken eller någonsin kommer få lov att träffa dem hen älskar igen. Det finns ingen rättvisa i att vissa människor svälter och saknar tak över huvudet, medan andra har fler hus än de kan räkna och köper mat för mer pengar på en vecka än de förra gör på en livstid. Det finns ingen rättvisa i vem som blir sjuk och vem som får vara frisk. Livet är sannerligen inte rättvist.
Det finns många orättvisor vi inte rår över, och de allra flesta av oss har många anledningar att vara tacksamma för de liv vi har, även om vi inte fått allt vi önskat eller hoppats på. Sedan finns det sådant som vi kan påverka och förändra. Jag är säker på att alla som kommer att läsa den här texten kan göra något för att göra världen lite mindre orättvis och bidra till att livet blir något bättre för en annan människa, om så bara för en stund. För även om livet i sig är orättvist, behöver inte världens orättvisor vara lika många och lika stora som de är idag. I ett konkret exempel från min egen (privilegierade) vardag så diskuterade jag bolåneräntor med banken härom veckan. Mannen jag pratade med lyssnade på allt jag hade att säga och svarade mycket artigt på mina frågor, sedan sänkte han de ränterabatter jag haft hittills och fastslog att jag hade behövt ha sparande på två, tre miljoner hos dem för att få den större rabatten igen. I min värld hade jag å andra sidan inte behövt låna några pengar av dem från första början i så fall. Det kan man möjligen tänka olika om, men däremot är logiken i det resonemanget glasklar – nämligen att den som redan har mycket får mer. Så behöver det inte vara. Det är inte en naturlag eller något som är hugget i sten. Det är något som går att förändra, även om det naturligtvis krävs mycket mer än en enda människas röst för att göra det.
I kyrkan så här års närmar vi oss Domsöndagen och bibeltexterna vi läser handlar om hur det kommer att bli när Jesus kommer tillbaka. I de texterna står ingenting om att Jesus vill veta hur ofta vi gått i kyrkan, hur många bibelverser vi kan utantill eller hur väl vi har predikat. Däremot står det i en av de mest kända texterna att Jesus frågar efter hur vi tagit hand om de minsta ibland oss. Han vill veta vad vi gjort för att hjälpa de som svälter och fryser, för de hemlösa och sjuka. Den texten spelar stor roll för mig när jag ser på världens orättvisor och jag önskar att den frågan kunde få vara viktig för många fler, oavsett vad man tror eller inte tror om Jesus. Då skulle livet i alla fall kunna bli mindre orättvist.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.46
I Allhelgonatid tänker vi ofta lite extra på dem av våra nära och kära som inte längre inte är kvar här på jorden. Många av oss besöker gravar och kyrkogårdar, vi tänder ljus och gör lite extra fint. Andra kanske ställer fram ett foto och tänder ett ljus där hemma, ägnar en stund åt minnena och saknaden. Det blir som en kärleksförklaring till dem som befinner sig på andra sidan döden. Jag tycker att det är något otroligt vackert, och det finns också något oändligt hoppfullt i alla ljus som brinner på kyrkogårdarna och lyser upp höstmörkret.
I år känns behovet av hopp och ljus större än på länge. Döden känns så nära. Även om jag inte personligen drabbats nyligen, så är den ändå brutalt påtaglig och verklig. Vi påminns ständigt genom alla skjutningar och sprängningar. I nyhetsflöden som svämmar över av krigsrapportering. I bilder av blodiga, sotiga barn bland hus i ruiner som skadats av bomber och raketattacker. I människors förtvivlade ögon när de vädjar om att få hem sina familjemedlemmar som kidnappats och förts bort. Det är som att deras smärta kryper under huden på mig. Som att deras sorg och förtvivlan förlamar mig. Jag funderar på om vännen som skrev att Gud har tagit semester har rätt.
Men mitt i känslan av uppgivenhet och förlamning så dyker psalmens ord om Gud som ett fruset barn på ett jordgolv, en flykting som kommer över bergen upp i huvudet. De hänger kvar och letar sig vidare för att landa i det sörjande hjärtat. Fortsättningen om att Gud följer oss dit ingen annan når utmanar mig att försöka vidga såväl tankar som känslor. Så nej, Gud har nog inte tagit semester. I stället vill jag försöka våga tro att Gud är där mitt i smärtan och sorgen. Att Gud är hos varje människa som har det svårt. Att Gud inte flyr bort utan går bredvid den som tvingas lämna allt. Att Gud sätter sig nära intill och sträcker ut en hand mot den som hålls fången. Att Gud öppnar sin famn för den som håller på att förgås av oro. Jag vill också våga tro att Gud inte väjer undan när vi förblindas av hat och raseri utan väljer att vara nära och erbjuder en trygg famn också då. Att Guds tårar blandas med våra egna när vi sörjer en annan människa.
För mig blir ljusen på kyrkogården ett tecken på att mörkret inte kommer att få sista ordet. En trotsig symbol om att det finns något mer än det vi känner just nu. Även om livet aldrig kommer att bli det samma som det en gång var så fortsätter det på något vis, mot alla odds. Ljusen blir också en symbol för att kärleken till en människa kan leva vidare även om människan själv inte längre är kvar. Kärleken är stark som döden står det i Bibeln, ord som jag också tatuerat in på min överarm för att aldrig glömma det. Kärleken är stark som döden, ja jag tror till och med att den är starkare. Allt det där och mycket mer ser jag i ljusens fladdrande lågor, de som brinner på kyrkogården och hemma på köksbordet.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.44
Det handlar mycket om gymnasieval hemma hos oss i höst. Föräldramöten. Information från mentorer och studievägledare. I köket ligger en tjock katalog med alla olika alternativ det finns att välja på. Snart är det dags för gymnasiedagarna på Svenska mässan. Jag vet ärligt talat inte hur stressad tonåringen är över det hela. Vi diskuterar i alla fall inte vad hon ska bli när hon blir stor mer nu än innan. Det beror nog delvis på att jag inte riktigt vet hur vi skulle ta oss an den frågan, men kanske framför allt på att jag inte tycker att gymnasievalet handlar så mycket om det. Åtminstone inte för mig. Däremot studsar frågan om vem JAG ska bli när hon blir stor runt i mitt huvud som en studsboll. Det är som att jag har fått någon sorts identitetskris av tonåringens gymnasieval.
När hon var liten handlade föräldraskapet oftast om väldigt konkreta saker. Jag behövde se till att hon fick mat, hade rena kläder att sätta på sig, kom i säng i tid och inte minst var det viktigt vara där så att hon slapp vara ensam. Jag minns att jag längtade efter att hon skulle lära sig mer och klara fler saker själv. Nu för tiden kommer hon i väg till skolan i tid även om jag är bortrest. Hon kan laga middag till oss båda när jag jobbar sent. Hon tycker om att vara ensam hemma. Hon har andra kloka personer, både vuxna och jämnåriga, att prata med. Hon kan dessutom både simma och cykla.
Jag inser naturligtvis att jag fortfarande är hennes mamma och kommer att vara det hela livet. Den stora identitetsfrågan handlar alltså inte om jag är hennes mamma, utan hur jag ska vara det. Förnuftsmässigt inser jag att det är precis som det ska att hon blir alltmer självständig. Att det är något att vara stolt och glad över. Rimligtvis borde jag också vara tacksam för att hon har fler människor än oss i den närmaste familjen som månar om henne. Och jag är verkligen både glad, stolt och tacksam, men trots det bultar rädslan över att inte längre behövas hårt och högljutt på hjärtats dörr vissa dagar. Det är också då frågan om vem jag ska bli när hon blir stor börjar studsa runt.
Det finns givetvis också en positiv variant av den frågan; nämligen vad jag vill göra med all den tid som nu blir över? Ska jag börja sjunga i kör eller kanske gå en kurs i silversmide? Ska jag fortsätta att utveckla mitt fotointresse eller gymma oftare? Ska jag engagera mig politiskt igen eller ligga i soffan och läsa böcker? Ska jag ta upp kontakten igen med människor jag tappat bort och ägna mig åt de människor som fått stå tillbaka under tiden jag haft fullt upp med att vara förälder? Jag vet faktiskt inte än. Däremot vet jag att varje gång som en människa börjar fundera över sig själv, sina relationer och sitt liv så finns det både hinder och möjligheter som behöver hanteras. Jag vet inte heller riktigt hur det ska gå till, men jag har bestämt mig för att försöka kasta bort studsbollen, skrämma bort rädslan och se möjligheterna. Jag ska göra allt jag kan för att inte låta hindren lägga krokben på mig den här gången. Om någon har några bra tips om hur man gör eller kan tänka är ni varmt välkomna att höra av er.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.42
Om någon för tio år sedan hade bett mig beskriva mig själv är säker på att ordet ”bokälskare” ingått i den beskrivningen. Nu vet jag inte längre, för under min senaste utmattningsdepression förändrades dock något i mitt huvud. Jag kunde inte läsa böcker längre. Orden hängde inte ihop, i alla fall inte i texter som var längre än en A4-sida. Jag kunde inte minnas relationerna mellan de olika personerna i en roman eller detaljerna som hjälper en att själv klura ut vem som var skurken om man läser en deckare. Jag försökte att inte låtsas om det, men slutade i stort sett helt att läsa böcker. De få gånger jag läste en bok som någon tipsat om fick jag förlita mig på min förmåga att minnas (även om det jag mindes inte var begripligt för mig) och låta personen själv styra samtalet när hen frågade vad jag tyckte. Facklitteratur gick lite lättare. Jag kunde märkligt nog fortfarande sortera ut det viktigaste i en text, åtminstone ibland.
För en person som alltid älskat att läsa och dessutom har ord som ett av sina viktigaste arbetsredskap så har det ärligt talat vara skitsvårt. Det har varit så illa att jag har skämts för att berätta. Det har känts så sårbart, och jag drar mig fortfarande för att titta efter nya böcker när jag kommer in i en bokhandel. Samtidigt så har jag saknat böckernas värld och kämpat för att hitta tillbaka. Genom att läsa om böcker jag läst innan. Genom att läsa korta texter. Genom att försöka fånga mina egna tankar och ord i bilder. Genom att skriva mycket själv. På sista tiden har jag också fått lästips av tonåringen, som definitivt är en bokälskare, här hemma. Det är därför jag sitter hemma vid köksbordet och storgråter nu, med en av Fredrik Backmans böcker i handen. Dels för att det han skriver om påminner mig om min allra största rädsla, men ännu mer för att det känns som att jag fått en värld tillbaka.
Sent igår kväll såg jag ett TED-talk (en sorts kort digital föreläsning) om sårbarhet som jag blivit tipsad om. Jag brukar ha lite svårt för formen på TED-talks, men den här gången satt jag vid köksbordet och grät. Jag grät för att det var som att den sista biten trillade på plats. Kvinnan pratade om att i sårbarhetens kärna finns skammen och rädslan, att där pågår en kamp för att känna sig tillräcklig. Ja, där hittar vi allt det där som vi inte vill visa för andra – men att sårbarheten också är en plats där glädje, kreativitet och tillhörighet kan födas. Där och då insåg jag att det var först när jag började prata om att jag inte längre kunde läsa, som jag vågade försöka igen. Det var när jag berättade om hur det svårt det var, som orden började hänga ihop. Det var när jag vågade be om hjälp och ta emot dotterns boktips, som jag insåg att glädjen i att läsa fanns kvar långt där inne. Även om det fortfarande går knackigt och tar mycket längre tid än förut.
Det får mig att tro att om vi vågar visa vår sårbarhet, och det får landa i en annan människa som vill oss väl, så händer det något fantastiskt. Då växer det fram en samhörighet, ett band som bär genom det svåra. Vi blir mindre ensamma och behöver inte kämpa våra strider själva. Det tycker åtminstone jag är svårslaget.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.40
Det är märkligt hur en både kan ta livet för självklart och samtidigt tycka att faktiskt leva är något av det svåraste som finns. Är det ens möjligt att de två påståendena kan existera samtidigt. Jag tror det, för å ena sidan tar jag för givet när jag släcker lampan på kvällen att kroppen kommer att fortsätta fungera medan jag sover, att jag kommer att vakna igen och livet fortsätta. Jag sparar dessutom till min pension varje månad, fullständigt övertygad om att jag kommer att leva så länge och behöva de pengarna bättre då än jag gör nu. Och som om det inte var nog – när det behövs sätter jag mig utan att vara det minsta orolig i ett flygplan, utan att kunna något alls om flygplan eller veta något om vem som flyger planet. Å andra sidan finns det dagar när bara tanken på att ta mig ur sängen känns minst lika oöverstiglig som att bestiga Mount Everest. Jag vet inte hur jag ska kunna få på mig mina kläder. Dagar när kroppen värker och det som jag tänkt göra känns lika delar omöjligt som onödigt. Sedan finns det dagar när jag inser att de senaste veckorna bara passerat förbi och kan för mitt liv inte minnas vad jag gjorde i förrgår. De dagarna är nästan ännu värre.
Det är som att jag på samma gång tar det för givet att jag ska få leva många år till och om och om igen ifrågasätter vad jag gör med de dagar jag får. En låt med Ulrik Munther letar sig långsamt fram i medvetandet – Munther sjunger att han vill leva ett liv värt att dö för, men att han vet inte hur en gör. Kanske är det därför som det känns så svårt ibland, jag vet helt enkelt inte riktigt hur man gör. Jag kämpar hela tiden med att få ihop måsten och borden med längtan och lust. Att kombinera det som är nödvändigt för att få vardagen att fungera med det som är nödvändigt för att det som finns på insidan inte ska förtvina eller slockna. Helt enkelt att både kropp och själ ska få sitt. Rent logiskt inser jag att om jag inte gör det där vardagliga; som att handla middagsmat, betala mina räkningar, städa badrummet och annat som jag egentligen tycker är dödens tråkigt; så skulle jag inte heller ha möjlighet att göra det som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Av den enkla anledningen att jag inte skulle överleva. Jag tror att alla kan hålla med om att det inte är att betala räkningar som är meningen med livet, men vad är det då i stället? Det är förstås olika för olika människor. För mig handlar det kort och gott om – och här tar jag risken att framstå som både klyschig och pretentiös – att försöka göra världen bättre, inte bara för mig själv utan också för andra. För mig handlar det om att bevara tron på det goda och protestera mot orättvisor, att sprida hopp och kämpa mot uppgivenhet, att se på världen och mina medmänniskor med kärlek och låta det styra mina livsval. Det är inte alltid så enkelt och eftersom jag likt Munther inte riktigt vet hur en gör så kommer jag garanterat att misslyckas. Om och om igen. Allt annat är orimligt. Men när det händer får jag väl rikta de där kärleksfulla glasögonen mot mig själv en stund. Vetskapen om att jag verkligen har försökt kommer att räcka för att jag ska se det som ett liv värt att leva. Det är jag också beredd att dö för.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.38
Egentligen handlar allt om perspektiv. Perspektiv och fokus. Det blev glasklart för mig när jag var ute och fotograferade nyligen. Åt ena hållet gjorde det grå skymningsljuset att det mesta såg lite gråtrist ut och dessutom började det bli rätt svårt att urskilja några detaljer. Om jag i stället vände mig åt andra hållet och zoomade in solnedgången med kamerans teleobjektiv såg det ut som hela himlen brann. Det var ett storslaget skådespel. På himlen såklart, men ännu mer genom sökaren på min kamera. Jag lyckades dessutom zooma så att jag kunde urskilja konturerna av Carlstens fästning på Marstrand. När jag tittade med blotta ögat var den knappt ens en liten prick.
Jag tänker att egentligen är samma sak med livet; att allt handlar om vilket perspektiv vi väljer och vad vi fokuserar på. Där behövs vidvinkellinsen. Den är nödvändigt för att se brett och bortanför sin vanliga horisont. Ta in andra perspektiv än sitt eget. Tänka stort och utmana sina föreställningar. Ibland kan den hjälpa en att hitta samband en inte sett tidigare eller få en att förstå att saker och ting hänger ihop även om det inte verkar så till vid en första anblick. Men där behövs också förmågan att zooma in detaljer. Se sådant som en kanske missat annars. Väga in de små sakerna som trots allt har en avgörande påverkan på hur helheten blir.
Det finns dock (minst) en viktig skillnad. Ett fotografi är en ögonblicksbild. Den visar något hur ser ut i just den stunden. Ett fotografi gör aldrig anspråk på ett beskriva hela verkligheten. Inte ens om det är en panoramabild. Det är också fullt möjligt att zooma in en liten detalj och låta den vara det enda som syns. Betraktaren kan aldrig veta vad som hände utanför bilden och fotografen kan välja både perspektiv och fokus.
I livet behöver vi på något vis hantera både vidvinklar och teleobjektiv samtidigt. Vi behöver se att små saker kan få stora konsekvenser. Och att stora övergripande beslut kan slå väldigt olika. För att ta ett konkret, och möjligen lite naivt, exempel så är det lätt att tänka att det inte spelar någon roll om jag kastar en glasspinne på gatan. Om däremot alla jordens drygt åtta miljarder människor skulle göra samma sak är det inte lika enkelt att bara rycka på axlarna och strunta i konsekvenserna. Om vi tar ett exempel utifrån det omvända perspektivet så såg jag ett förslag i våras att några politiker i Region Uppsala föreslog att det borde införas en avgift på 400 kr för att åka ambulans. De flesta av oss kan rycka på axlarna och tänka att det är en överkomlig summa. I synnerhet som det är inte så ofta en behöver åka ambulans. Men vad händer om vi zoomar in och ställer oss frågan hur ett sådant beslut skulle slå mot de som redan lever på marginalen. Kommer det då finnas personer som avstår att ringa efter ambulans, även när de behöver det, för att de inte har råd att betala?
Det här är bara två exempel, det skulle lätt gå att lista många fler men min poäng är att vi behöver komma ihåg att något som för mig bara är en liten struntsak, som jag knappt lägger märke till, för någon annan kan vara livsavgörande. Vi behöver påminna varandra om att det alltid finns fler perspektiv än vårt eget, att världen inte är svartvitt och att olika människor har olika förutsättningar – men vi hör ändå ihop och vi har bara den här världen att leva i.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.36
Jag har som många andra lyssnat på Livia Fränkels sommarprat under semestern. Jag satt i bilen och lyssnade på hennes historia. Den landade mitt i hjärtat och flera gånger kom tårarna. De kom när hon berättade om sin första skoldag. Då pojkarna la krokben och sa att hon inte hörde hemma där. I min hjärna vävdes hennes berättelse ihop med de ukrainska barnen som blev utsatta för stenkastning när de var på sommarläger i skärgården. Tårarna kom också när hon berättade om sin 17-årsdag. Det var några månader innan krigsslutet och hon fick bröd och marmelad i present av sin syster och sina vänner. Hon beskriver smaken som gudomlig, och trots systerns uttalade önskan kunde hon inte förmå sig att äta allt själv utan delade sin present med de andra. De fick alla uppleva smaken av det gudomliga, det som gav liv. Här kan tankarna möjligen ses som lite mer långsökta, men i min hjärna vandrade de till kyrkans nattvardsbord. Oblaterna (de små, vita kexen) som vi delar ut i kyrkan ger knappast liv åt någon rent bokstavligt, men symboliken finns där. Alla bjuds in att vara med och när vi delar brödet så räcker det räcker åt alla. Det är ett bröd med smak av det gudomliga.
För Livia och hennes vänner var delandet konkret och verkligt. En liten brödbit kunde rent bokstavligt rädda livet på någon. Det kan vi också göra. I alla fall om vi tänker att nattvardens gemenskap sträcker sig utanför kyrkorummet. Om vi, som Livia, är beredda att dela vårt bröd med den som inte har tillräckligt. Om vi vågar vidga gemenskapen, öppna vår ytterdörr och bjuda in någon som vi vet är ensam annars. Det behöver inte vara storslaget och överdådigt. Jag tror att Gud är med även när vi delar snabbmakaroner och köttbullar eller kanske en kopp te och en macka hemma vid köksbordet. Det gudomliga ligger i delandet.
Jag har alltid haft tillräckligt med mat. Ja, mer än tillräckligt till och med. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit tvungen att somna hungrig. Däremot äter jag ofta ensam. Ibland är det skönt, men ofta så saknar jag något. Jag äter för att jag vet att jag måste få i mig mat, men saknar samtalet eller för all del att äta tillsammans ”i bekväm tystnad” som tonåringen här hemma skulle ha sagt. En av mina bästa vänner säger att hon får bättre aptit när hon har sällskap vid matbordet. Det är som att måltiden får ytterligare en dimension när den delas med någon annan. Det händer något när människor möts och är tillsammans. Det gör skillnad att känna sammanhang och tillhörighet. Gemenskapen i sig ger också liv. Livia berättar vidare om hur hon och hennes syster höll ihop, hur de hjälptes åt att hålla hoppet upp i lägret. Hur de tröstade och tog hand om varandra. Hur det var en förutsättning för att stå ut och överleva. Även om de flesta av oss antagligen aldrig kommer att leva i fångläger så fastnar hennes ord.
Det finns många som saknar det nödvändigaste. Det finns många som är ensamma. Men det finns också många som kan dela med sig av det en har. Gemenskap är också en av de saker som växer när man delar den med fler. Det händer något stort när människor möts på riktigt. Ibland är det rent av gudomligt. Och för er som inte lyssnat på Livia Fränkels sommarprogram än vill jag bara säga – gör det!
Krönika i Lokalpressen Härryda v.34
Den svenska yttrandefriheten är ifrågasatt. Bilden av Sverige som ett mellanmjölksland, där lagom är bäst, känns avlägsen. I debatten blandas konkreta handlingar som Koranbränningar, attacken mot svenska ambassaden i Irak och vissa politikers ”högljudda” utspel på plattformen X (tidigare Twiter) med säkerhetspolitiska avvägningar och mer övergripande resonemang om yttrandefrihet i allmänhet. En debatt som ytterst handlar om ifall vi kan och i så fall bör ändra i Lagen om yttrandefrihet.
Jag har läst massor av tidningsartiklar och inlägg på sociala medier, lyssnat på en rad intervjuer och pratat med alla möjliga människor för att försöka reda ut mina egna tankar (och känslor) i ämnet. Nu sitter jag här och kvar klamrar sig frågan var respekten har tagit vägen. I Sverige tvingas ingen bekänna sig till någon religiös tro eller anamma någon viss ideologi. Det är upp till var och en att själv välja vad en tror på, drivs av eller verkar för. Jag både har rätt att ifrågasätta och kan komma att bli ifrågasatt för mina åsikters skull. Fine. Men min rätt att tycka och säga vad jag vill är också min grannes rätt, mina barns rätt, mina vänners rätt eller främlingen på gatans rätt att göra det samma. Det är alla människors rätt.
Mitt i allt fylls hjärnan av minnen från oändliga diskussioner om kvinnors rätt att bli präster. Jag minns hur jag lyssnade på män som bestämt hävdade att Gud stod på deras sida och att jag skulle komma till helvetet. Män som talade om att jag måste respektera deras åsikt och deras tro, men som aldrig respekterade mig, mina åsikter eller min tro. Män som aldrig förstod att respekt är något ömsesidigt.
Bakom varje åsikt finns en människa och jag undrar över var respekten för den människan tagit vägen? Jag frågar mig varför yttrandefrihet så ofta tycks handla om att såra någon annan eller göra ner hens åsikter? Jag undrar om rätten att alla ska få vara den en är och alla människors lika värde bara blivit fina ord som inte längre spelar någon roll? Jag funderar över om det är rätt väg att bränna upp en bok som är helig för en miljard människor världen över när en vill kritisera en förtryckarregim? Eller ifall det bästa sättet för att markera sitt avstånd är att sprida rena lögner om dem eller det som man vill ta avstånd ifrån. Personligen blir jag både asförbannad, förtvivlad och sårad in i själen när det påstås att jag legitimerar pedofili bara för att jag tycker att kön är irrelevant när det gäller vem jag vill vara tillsammans med och för att jag älskar att dansa i prideparader med min regnbågsflagga. Dessutom blir jag rädd. Jag blir på allvar rädd att jag inte ska kunna fortsätta vara den jag är.
Trots rädslan, ilskan och smärtan kan jag inte neka någon rätten att tycka så. Däremot kan jag ifrågasätta hur en person framför sina åsikter. För även om åsikten i sig är fri så har vi inte rätt att framföra våra åsikter hur som helst. Det finns en anledning att lagen om yttrandefrihet balanseras upp med lagar om förtal, hets mot folkgrupp, kränkningar och mobbing. Lagar som handlar om respekt för den andres åsikt, om att skydda rätten att få vara den en är och visar på alla människors lika värde. Det tycker jag vore lämpligt att vi alla tänker på när vi uttrycker våra åsikter.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.24
Jag har den senaste tiden funderat en hel del över vilka människor som påverkat mig genom livet. Det började som en uppgift i en utbildning jag går det här året. Det var inte så enkelt som man kan tro (eller om man ska vara helt ärlig så var det faktiskt skitsvårt). Dels har jag hunnit träffa rätt många människor under mina dryga femtio år här på jorden, och dels var tiden som var avsatt för att återberätta för de andra kursdeltagarna begränsad. Trots svårigheterna så var det en rolig uppgift. Många varma minnen och fina människor dök upp i huvudet. Min familj. En och annan lärare från skolan. Ett helt sammanhang från tonårstiden i Kyrkans Ungdom. Människor jag mött i min prästtjänst. Vänner från olika tider och platser. Vissa träffar jag fortfarande, andra har jag tappat längs vägen. Vissa har jag umgåtts massor med, andra har jag bara träffat en enda gång. Den gemensamma nämnaren är att de på något sätt gjort avtryck i mitt liv och i mitt hjärta.
Parallellt med att jag höll på med den här uppgiften träffade jag en person som höll på med en liknande resa genom sitt liv. Fast med en helt annan ingång. Den personens mål var att ta tillbaka makten över livet och göra det till sitt igen. Att rensa bort dem som skadat och brutit ner. Att lägga andras och egna skuldkänslor, skammande och självförakt bakom sig. Att få gå bredvid och på nära håll se glittret återvända i hens ögon är något av det finaste jag varit med om i hela mitt liv. Det i kombination med en oväntad fråga från ett helt annat håll påminde mig om att det finns sårigheter och trasigheter också i mitt liv. Därför bestämde jag mig helt enkelt för att göra om min uppgift. Den här gången valde jag att leta i minnet efter sådant skadat och sårat mig och fundera på vilken påverkan de minnena och människorna haft. Den minnesresan var inte ett dugg mysig, men minst lika viktig som den första. Jag tvingades inse att vissa erfarenheter påverkat mitt liv långt efteråt. Att några gör det fortfarande.
Vi kan inte alltid välja hur våra liv blir. Vi kan inte styra över allt som händer. Både det vi önskat av hela vårt hjärta och det vi helst velat slippa påverkar oss. Det vi kan göra är att välja vad vi gör med våra erfarenheter. Jag är den förste att erkänna att det inte är lätt alla gånger, men det är viktigt. Det påverkar hur mycket makt andra människor har i våra liv. Det spelar roll vilka röster vi väljer att lyssna på. Jonas Gardell har skrivit i någon av sina böcker att den avgörande skillnaden är ifall vi låter kärleken eller rädslan styra våra val i livet. Jag tror att det är något av det svåraste som finns att låta kärleken styra. Jag tror att det är ett val man behöver göra om och om igen och påminna sig själv om. Det finns så mycket som vill ställa sig i vägen. Det är så lätt att rädslan tar överhanden, att den kontrollerar och förlamar oss, att den hindrar oss att leva det liv vi vill och längtar efter. Om vi trots allt vågar försöka att låta kärleken få sista ordet tror jag också att vi kan leva livet helt och fullt, trots de ärr och sår som vi får genom livet. Även om det inte alltid är enkelt.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.24
Sedan några dagar tillbaka vajar regnbågsflaggorna på en mängd platser i Göteborg och dess närhet. Så även i Råda prästgårds flaggstång. I veckan som kommer firar vi West Pride igen. Göteborg fylls inte bara med flaggor utan med föredrag, utställningar, bokbord, fester, konserter och mycket, mycket mer. Åsikterna kring både flaggorna och West Pride går isär. För några är det dagar av fest och glädje då man hyllar kärleken i alla dess former. För några är det en manifestation och en påminnelse om att kampen att få vara den hen är och älska den eller de hen vill inte är över. För några är det ett hemskt jippo som ”de där” – välj valfritt negativt laddat adjektiv – bögarna och flatorna ställer till med för att visa upp sig. Mina egna känslor är också rätt spretiga. Lika glad som jag är när jag på paraddagen dansar ner för Avenyn, lika ledsen är jag över att det fortfarande finns dem som ifrågasätter min rätt att göra det. Lika varm i hjärtat som jag blir av att se alla flaggor och alla människor, lika mycket fryser jag i själen när jag ser den lilla gruppen som står vid kanten av paradvägen med plakat som säger att Gud ska skicka alla oss HBTQI-personer till helvetet. Det finns dessutom en ganska stor del av mig som önskar att vi inte behövde ordna några parader, seminarier, mötesplatser för att visa på något som borde vara självklart – nämligen att varje människa har rätt att vara den hen är och älska vem eller vilka hen vill. Tills den dagen kommer så är jag dock tacksam för West Pride och alla andra Pride-sammanhang som finns i världen.
När jag stod i kyrkornas monter i Pride Park för ett par år sedan blev jag intervjuad av en mycket skeptisk ung man. Han undrade vad kyrkan hade på West Pride att göra. Det visade sig att han arbetade för en konservativ och nationalistisk TV-kanal (högerextrem skulle några säga), och efter ytterligare några frågor valde jag att avbryta intervjun och bad dem radera det de filmat. De vägrade och valde i stället att publicera intervjun, med motiveringen att jag som präst var en offentlig person. Det har jag kunnat släppa, men hans första fråga hänger fortfarande kvar i mig. Den skaver i hjärtat. Jag tror att den största anledningen till det är att det är så självklart för mig att kyrkan ska finnas med på West Pride. Det handlar om trovärdighet. En kyrka som är grundad i tron på att varje människa är skapad till Guds avbild kan inte blunda så länge det finns människor som hotas och dödas på grund av vilka de är eller vilka de älskar. Vi kan inte vara tysta när människovärdet kränks utan behöver ständigt stå upp för att varje människas värde är oändligt och ovillkorat. Gud gör inte skillnad på människor och det ska vi inte heller göra. Jesus predikade, i både ord och handling, att vi människor ska älska både oss själva och våra medmänniskor. Att vi ska stå upp för utstötta och utsatta. Att vi ska lyfta fram de som blir bortskuffade, synliggöra dem som andra inte vill se och vara en röst för dem som inte blir hörda. För att kunna göra det måste vi våga lyssna på och se varandra utan att försöka göra om eller rätta till. För att kunna göra det måste vi vara där. Både kampen och festen fortsätter – Happy Pride!
Krönika i Lokalpressen Härryda v.22
Våren är min bästa tid på året. Häromdagen när jag gick över Råda kyrkogård så blev jag helt uppfylld av blommade träd, fågelkvitter och solen som värmde. En annan dag njöt jag tillsammans med fina vänner av bubbel och leende människor som trängdes under årets första kväll sittande på uteservering. Lukten av regn på varm asfalt blir ett bevis på att nu är vintern äntligen över och glädjen är stor när jag kan hänga undan tjocka vinterkläder och i stället plocka fram mina sandaler. Jag är oändligt tacksam över att solen för länge sedan har gått upp när väckarklockan ringer och fullständigt hänförs av vackra solnedgångar.
Men så en kväll i förra veckan skymdes solnedgången av brandrök över Lexbybergen. Skogen brann i Brattefjäll. Det brann på flera ställen och inte ens dagen efter hade räddningstjänsten lyckats få kontroll branden helt och hållet. Mitt i vårens storslagna skönhet kryper rädslan in i kroppen på mig. Inte först och främst för just den här konkreta branden och vad den kommer få för konsekvenser, utan för något mycket större och mer odefinierat. Det handlar om rädslan över vad vi människor gör med vår värld. Minnet från en konfirmandreflektion poppar upp i huvudet. Hen skrev att hens största rädsla är att det inte längre kommer finnas någon värld att leva i när hen blir stor.
Personligen har jag inget att slå mig för bröstet med när det gäller att ta ansvar för miljön. För även om jag kan bli galen på när någon påstår att klimatkrisen är ett påhitt, att kärnkraft är miljövänligt eller att det är en bra ide att ta bort skatten på plastpåsar – så är jag vare sig den mest pålästa eller den mest ansvarstagande är det gäller miljö- och klimatfrågor. Tvärtom känner jag mig ofta uppgiven och handlingsförlamad. Jag fastnar i mörka tankar om att det lilla jag kan göra ändå inte gör någon skillnad, att det inte spelar någon roll och följden blir att jag struntar till och med i att göra sådant jag faktiskt kan. Lätt missmodig sjunger jag med i Miss Li:s låt ”Hälsa Gud” att vi behöver lite hopp. Lite mindre krig och svält och fattigdom och hat och sånt. Varför är man här om livet är en enda misär.
Men den där kvällen när jag såg och kände lukten av brandröken från skogen hände något som inte hänt på länge. Först blossade rädslan över vad vi människor gör – och inte gör – med vår värld upp inom mig med full kraft. Strax efter rädslan kom ilskan. Ilskan över att en 14-åring ska behöva vara rädd för om det finns en värld att leva i när hen blir stor. Ilskan över att Greta Thunberg och otaliga andra ungdomar världen över känner att de behöver demonstrera för rätten till en framtid. Ilskan över att vi är så många, jag själv inräknat, som inte tar klimatkrisen på det allvar som krävs. Ilskan över både hur vi använder och hur vi fördelar jordens resurser. Är drömmen om en jämlik och rättvis värld där vi hjälps åt att ta hand om både den och varandra på ett bra och hållbart sätt bara en naiv dröm? Kommer jag kunna sitta på balkongen och njuta av grönskande träd och fågelkvitter även när jag blir gammal? Finns det någon där ute som vill bli en miljökämpe och rädda världen tillsammans med mig?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.20
Kan man dö av brustet hjärta? Jag menar alltså inte brustet rent bokstavligt, som i när blodkärl och blodådror inte längre kan göra sitt jobb. Nej, jag tänker på det oändliga tomrum som uppstår inom en människa när det man burit i sitt hjärta plötsligt imploderar. När det bara finns spillror kvar av något som gett en kraft att leva; som skänkt glädje, hopp och trygghet. Jag tänker på den avgrundsdjupa smärtan man kan känna när något som man drömt om och längtat efter inte är möjligt, helt enkelt för att det inte längre existerar. Den rimliga frågan är nog inte om man kan dö av brustet hjärta, utan om man kan överleva. Om man kan lära sig att leva med sitt brustna hjärta.
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte, men jag har sett otaliga bevis på människor som faktiskt lever vidare. De fortsätter leva trots att det utifrån sett verkar helt omöjligt. Människor som sett sin livskamrat och själsfrände dö, människor som tvingats stå vid sina barns gravar, människor som utsatts för de mest fasanfulla övergrepp, människor som sett sitt livs kärlek gå ut genom dörren för att inte komma tillbaka, människor som byggt en verklighet av sin största dröm för att senare samma dröm raseras inför deras ögon, människor som kämpar med sjukdomar som sakta förgör deras kropp inifrån utan att veta om de någonsin kommer att bli friska igen.
De människorna finns mitt ibland oss. De står intill oss i självscanningen när vi handlat. De svettas bland löpband och skivstänger på gymmet. De pusslar med tillvaron för få ihop jobb och skjutsande av barn till olika aktiviteter. De sitter bredvid oss på bussen. De är inte alldeles lätta att känna igen, för de allra flesta ser ut som människor gör mest. Även om hjärtat har brustit. Ibland kan man ana smärtan som en reflektion i en blick eller uppfatta en extra tyngd i någons steg. Kanske slår de lite extra hårt på boxsäcken eller sitter tystare än vanligt i lunchrummet. Kanske dricker de ett glas mer än de brukar eller säger nej lite oftare än annars till sådant de brukar tycka om att göra. Subtila tecken som är svåra att tyda. Utifrån kan vi inte veta säkert, bara ana.
I det läget tror jag inte det finns något som är viktigare än att visa att vi vågar fråga hur det är. Visa att vi anat något och att vi bryr oss. Det är långt ifrån säkert att vi får något svar. Den vi frågar kanske varken kan eller vill berätta. Det betyder inte att omtanken är bortkastad eller meningslös. Även om det saknas ord kan vi alltid fråga om de vill ha någon att dricka en kopp kaffe med, som sitter bredvid i soffan en stund. Om de vill ha en hand att hålla i eller en axel att gråta mot. Eller som Sonja Aldén sjunger: ”Jag ser du vill ge upp, men jag kan inte leva livet för dig. Nej, du måste leva det själv, men jag vill leva med dig” (Låten heter Jag ser, eller i original Eg ser av Bjørn Eidsvåg). Jag tror att själva vetskapen att det finns någon som ser vår smärta kan göra det möjligt att leva med ett brustet hjärta. Inte som något slags mentalt superlim som får alla bitar att hamna på rätt plats igen, utan snarare som någon sorts respirator. Något som gör det möjligt att fortsätta lite till, ett andetag i taget. En dag kanske man orkar samla ihop spillrorna och låta livet ta en ny riktning. Lite som när man ser maskrosorna blomma i Sachsenhausen.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.18
I en app i min telefon. Det innebär att det aldrig uppstår några problem med att man tappar pusselbitar på golvet och sedan trampar på dem eller att hela köksbordet är belamrat när man ska äta. Den kan vara lite svårt att se ibland eftersom skärmen är så liten, men då kan man zooma in bilden. Jag tycker att det är något djupt tillfredställande med att hitta bitar som passar ihop och att se en vacker bild växa fram. Det hjälper mig att rensa hjärnan och att hålla jobbiga tankar i schack. Dessutom är det inte alls lika komplicerat som att få ihop livets pussel.
Under mina 50 år här på jorden har jag i alla fall hunnit hitta hörnbitarna i mitt liv. Hörnbitarna är de bitar jag letar rätt på först när jag börjar lägga ett pussel. De har sin givna plats och det finns inga andra bitar som kan fylla den platsen. I livets pussel är hörnbitarna det som jag håller fast vid när det mesta känns osäkert och svajigt. Jag tror i alla fall att jag hittat dem, det kanske kommer att ändra sig med tiden, även om jag inte tror det just nu. Efter hörnbitarna letar jag efter kantbitar. De ger en ram att förhålla sig till. De hjälper till att få grepp om helheten. Man får en känsla för hur pusslet kommer att se ut. I livets pussel är jag inte ens säker på om det finns kantbitar. Kanske saknas det några bitar eller att jag fått fatt i bitar som egentligen hör till ett annat pussel. Samtidigt tror jag att man behöver gå utanför ramarna och utmana sina egna gränser ibland. Och att det finns saker behöver man släppa och göra sig av med för att komma vidare. För att växa som människa, för att må bra och hitta sig själv.
Det smidiga med att pussla i telefonen är att jag hela tiden kan gå tillbaka till förlagan och se den färdiga bilden. Jag vet att varje bit har sin givna plats och att om jag bara har tillräckligt med tålamod så kommer jag lösa pusslet. Jag kommer att kunna få ihop bilden så att den blir hel. I livets pussel finns ingen förlaga. Det är som att jag skapar bilden samtidigt som jag pusslar. Hur får man ihop ständigt skjutsande av tonåring med en önskan att äta middag tillsammans eller egen träning? Hur lyckas man hinna med att sköta sitt jobb och samtidigt ta hand om sina relationer och sig själv? Hur gör man när pengarna inte räcker till både mat, hyra och kläder? Hur vet man vilka bitar man ska behålla och när det är dags att släppa något, lämna det bakom sig och gå vidare? Kan jag lära mig något av hur andra lägger sitt pussel eller ser den bild de försöker få ihop helt annorlunda ut?
Jag tycker ofta att livspusslandet går ganska bra – ett tag. Sedan händer det något som skakar om alla bitarna och jag får börja om. Ibland letar jag så ivrigt efter en viss bit att jag glömmer bort helheten. Andra gånger känns det som att någon gömmer bitar för mig. Den bästa lösningen jag kommit på hittills är att när det känns för komplicerat så försöker jag fokusera på och bygga vidare från de bitar jag trots allt fått ihop. Sedan är det tur att jag gillar att pussla.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.16
Ibland blir vi påminda om hur skört livet är. Ibland händer det som vi fruktar mest. Ibland vaknar vi en morgon och får veta att någon som vi känt, hållit av och älskat inte längre finns kvar på den här jorden. Plötsligt är inte livet längre som det var innan. Tillvaron ställs på ända. ”Hur länge ska det kännas så här?” frågade en person mig nyligen. På den frågan finns så klart inga enkla svar. Ingen kan tala om exakt hur många dagar det tar för någons sorg att gå över. Min erfarenhet säger mig dock att det är som med det mesta som betyder något på riktigt – det finns ingen bra ”quick-fix” att ta till. Snarare tänker jag nog att sorg inte går över, utan att är något man får lära sig att leva med.
Sorg är däremot inget statiskt tillstånd. Den förändras över tid. I början är det som ett blödande sår där varken plåster eller bandage förmår stoppa blödningen. Man förmår knappt att ta in det som hänt, och därför blir det också svårt att göra något åt det. Det är som att det är först när man är beredd att acceptera det som hänt, som läkningen kan börja på riktigt. När det bildas sårskorpor på vanliga, kroppsliga sår så kan det klia en hel del. Det är lätt hänt att man är där och pillar på såret och det är inte alls ovanligt att det börjar blöda igen. När det gäller sorg kan det handla om att man frågar sig varför det alls behövde hända. Kanske blir man arg för att man känner sig övergiven och ensam. Ibland händer det att man anklagar sig själv, och frågar sig om man kunde gjort något för att förhindra det som hänt. Sorgen rymmer många olika känslor och det som med en betraktares ögon kan verka som en liten skitsak kan få den som är drabbad att falla tillbaka in i sorgens svarta hål igen.
Över tid blir det lättare att andas. Det går att ana ljusglimtar i mörkret. Det kommer bättre stunder och dagar mellan varven. Vissa dagar kan man till och med skratta åt och vara tacksam över fina minnen. Läkningsprocessen pågår och det blöder inte alls lika mycket om vi råkar pilla bort sårskorpan. Förhoppningsvis har vi omtänksamma, kloka människor nära oss som kan stötta och hjälpa oss. Det är viktigt att våga både be om och ta emot hjälp. Står man vid sidan om kan man inte nog påminna sig om betydelsen av att stå kvar, att finnas där. Ensam är sällan stark, utan oftast mest bara ensam. En dag så trillar de sista resterna av sårskorpan av och bara ärret finns kvar. Såret är läkt, även om ärr också både kliar och skaver ibland. Sorgen har förändrats. De tunga, svåra dagarna dyker fortfarande upp då och då, men det är inte det enda vi känner. Tomrummet har inte fyllts helt och hållet, men ensamheten ekar inte lika högt där inne längre. Saknaden kommer vi kanske att bära med oss hela livet, men tacksamheten över att en person har funnits i vårt liv väger tyngre än att insikten att de inte längre är kvar. Någon har sagt att sorgen är priset vi får betala för att vi älskar och har älskat.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.12
Redan som små barn så får de flesta lära sig att det är fult att ljuga och att man ska säga som det är. Jesus själv sa till dem som trodde på honom att de skulle få lära känna sanningen och att sanningen ska göra dem fria. Men vems sanning är det som gäller. Om du och jag har varit på samma ställe, vid samma tillfälle så betyder inte det att vi upplevt samma sak. Tvärtom är det nästan helt säkert att vi skulle ha två olika berättelser att berätta. De kommer antagligen att påminna om varandra och vissa delar kommer finnas med i båda, men de kommer absolut inte vara identiska. Så kan man säga att det finns en sanning med stort S?
Den här terminen har jag börjat en kurs i själavård, och har precis läst klart en av kursböckerna. En självbiografisk bok som heter ”Allt jag fått lära mig”. En fantastisk bok som jag tycker att alla borde läsa, alldeles oavsett om man är intresserad av sanning eller inte. Huvudpersonen – och författaren – Tara växer upp på sina föräldrars gård i Idaho tillsammans med sina äldre syskon. Mamman kokar örtmediciner och pappan har ett skrotupplag. Föräldrarna är mormoner och har valt att leva utanför det etablerade samhället. Det innebär bland annat att man inte går till läkaren när man blir sjuk och att ingen av barnen går i skolan. Man vill inte heller kännas vid att pappan är psykisk sjuk eller att en av bröderna är väldigt manipulativ och våldsam. Tack vare en av de andra bröderna som flyttat hemifrån får Tara hjälp att lämna gården, och som 17-åring börjar hon för första gången i sitt liv i skolan. Det är en helt ny värld som öppnar sig. Det är där hon för första gången hör talas om till exempel förintelsen och Martin Luther King. Man får i boken följa hennes kamp för att få ihop sina två olika världar, men de krockar gång på gång. Brutalt. Hon inser att den värld hon vuxit upp i inte är frisk och försöker sätta ord på det. Det gå inget vidare. Gång på gång dras hon tillbaka till det gamla; pappans och broderns ord väger tyngre än hennes egna. De blir hotfulla och våldsamma, samtidigt som de ifrågasätter hennes minnen och hennes upplevelser. Hennes sanning ryms inte i deras värld. Tvärtom hotar den att rasera allt det som de känner till och de väljer att offra Tara, hellre än att vidga sina perspektiv. Vid ett tillfälle bekräftar modern att föräldrarna brustit och det blir ett halmstrå att klamra sig fast vid, även när modern senare inte längre vågar stå för det hon sagt.
Det får mig att fundera över vems sanning är egentligen sann? Vems sanning är det som ska ge frihet?
Hur viktigt är det egentligen att säga som det är? Vad är det som gör att vi tar till de där nödlögnerna ibland? Är det kanske för att framstå i en lite bättre dager? För att ge oss själva en frizon eller smula andrum? Spelar det någon roll om det finns något sammanhang eller någon person vi kan vara helt ärliga inför? Gör det någon skillnad om någon annan berättar en annan sanning om mig än jag själv gör? När blir det farligt att berätta och hålla fast vid sin egen sanning? Finns det en gräns när man slutar vara sann mot sig själv?
Krönika i Lokalpressen Härryda v.8
Snöyra och vårlängtan
Det är märkligt att man aldrig lär sig. Det räckte med bara ett par dagars solsken, dagsljus på väg hem från jobbet och några få snödroppar i rabatten för att väcka hoppet om att våren är på väg. Min längtan efter att lägga undan tjocka vinterjackor, vantar och underställ vällde fram som en bäck i snösmältningstider. Minnet av mysiga stunder på caféernas uteserveringar och sol som värmer dök upp i huvudet snabbare än jag hann blinka. Det är märkligt att man aldrig lär sig, för idag yr snön utanför fönstret, och vårkänslorna försvann lika snabbt som snödrivorna bildas längs husväggen. Det är knappast orimligt med yrsnö i luften och snömodd på vägarna i början av februari, men ändå känner jag mig lurad av våren. I år igen. Februari är helt enkelt inte en vårmånad, inte ens i klimatkrisens tidevarv.
Egentligen skulle det kunna vara en sammanfattning av mitt liv. Jag kommer ofta på mig själv med att önska att saker vore annorlunda. Jag tänker att om det bara vore si eller så i stället, så skulle jag kunna göra allt det där andra jag vill. Vi är så klart många som hoppas på och drömmer om att förändra våra liv, men det är inte så lätt att våga ta det där steget mot förändring. Det är däremot lätt att bli kvar i minnen och saknad över sådant som vi förlorat eller som inte längre är som det brukar vara. Samtidigt pågår livet för fullt runt omkring oss.
Missförstå mig rätt – jag tycker absolut inte att det är något dåligt att drömma och hoppas, tvärtom kan det ge både livskraft och glädje. Planer för framtiden, mål man vill uppnå blir något att ta sikte mot och ger riktning i livet. Det är inte heller så att vi ska glömma bort eller strunta i sådant som varit. Det är något väldigt fint att kunna känna tacksamhet över sådant man upplevt och människor man fått slå följe med en bit längs vägen. Våra erfarenheter och vår livshistoria hjälper oss också att förstå det som händer nu. Det gäller i både det stora och det lilla.
Däremot finns det en risk, och det gäller oavsett om vi blickar framåt eller ser tillbaka. Risken att vi glömmer bort att det är nu vi lever. Om man ska vara riktigt krass är faktiskt nuet det enda vi kan vara säkra på att vi får. Vi kan inte resa tillbaka i tiden och leva om våra bästa stunder och vi kan inte med säkerhet veta vad som kommer att hända om ett år, nästa vecka eller ens imorgon. Vi behöver tillåta oss att stanna upp och inte alltid i tanken vara på väg någon annanstans. Vi behöver öva på att se det hoppfulla, meningsfulla och värdefulla i det som sker här och nu, i vår vardag. Jag medger att det inte är helt lätt att se meningen snöyra och snödrivor när man längtar efter våren, men när man hör barnens glada tjut medan de åker pulka i backen ovanför kyrkan går det inte att missa att det finns andra som tycker vintern är toppen. Det är i sig något att glädjas åt och vara tacksam över. Det är också en del av livet.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.6
Jag satt i bilen och vindrutetorkarna dansade sin monotona dans framför ögonen på mig. Det var en av alla de där gråtunga, regniga dagarna som vi haft så många av på sista tiden. En sådan där dag när det knappt blivit ljust överhuvudtaget. Jag hade precis haft ett samtal där jag inte lyckats göra mig förstådd alls. Tvärtom kände jag att jag blivit rätt tillplattad. Dessutom hade jag kört fel två gånger på mindre än fem minuter för att jag skrivit in fel destination på Google maps, så min sinnesstämning var en perfekt match med vädret utanför. Jag tyckte helt orimligt synd om mig själv och var inte ens medveten om att jag hade bilradion på. Plötsligt fylldes bilen av Björn Afzelius karaktäristiska röst. ”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va´ svårt att tro om man inte ser den”.
Jag såg ingen blå himmel just då, det kan jag garantera. Det låg långt bortom min förmåga i den stunden. De blytunga molnen, både på utsidan och insidan, var alldeles för kompakta. Orden från refrängen om att allting kan gå itu kändes mycket mer relevanta. På något sätt var trots det strofen om den blå himlen som hängde kvar i tanken när låten tonade ut. Den lyckades till och med skapa en liten spricka i min blytunga sinnesstämning. Jag kände mig fortfarande lika missförstådd men jag lyckades i alla fall hitta fram dit jag skulle och utföra, åtminstone delvis, mitt ärende. Jag köpte dessutom choklad.
Om det var Afzelius eller chokladens förtjänst ska jag låta vara osagt, men jag var på aningen bättre humör på tillbakavägen. Efter några minuter gick dessutom det tidigare helt kompakta molntäcket utanför itu. Kanske inte i tusen bitar precis, men innan jag var framme hade jag faktiskt lyckats få se en liten glimt blå himmel. På något vis fick det mig att samla ihop mig. Jag tog upp tråden i det misslyckade samtalet och vi lyckades reda ut missförståndet från innan.
Jag skulle vilja skriva att vi skildes i bästa samförstånd, att molnen sprack upp helt och solen tog över en klarblå himmel, men det hade inte varit sant. Om jag ska vara ärlig så skaver det där samtalet fortfarande lite grand inombords, men vi är i alla fall ense om att vi inte är överens och vi har förstått hur den andra menar. Det finns något att arbeta vidare ifrån. Så sanningen är väl snarast att det är rätt många moln som hänger kvar, men molntäcket är inte helt kompakt längre. Det finns nyanser i det grå och jag anar en svagt blå nyans mitt i alltihop. Det är nästan så att jag vågar börja hoppas på att det ska kunna dyka upp en gnutta solsken i den där sprickan så småningom. Kanske är det inte alltid en total katastrof om något går itu ibland. Kanske hjälper det oss att byta perspektiv och få ett annat fokus. Kanske behöver vi rensa luften emellanåt. Inte för att det är särskilt roligt i stunden, men att det på sikt gör att vi kan andas lättare efteråt. Kanske gör det att vi utvecklas och våra relationer fördjupas. Kanske är det så som Björn Afzelius sjunger att det alltid finns något bra i det som sker – och att vi ibland behöver se på livet med lite andra ögon.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.4
För ett litet tag sedan delade en av mina vänner en bild på oss två. En av hennes släktingar såg bilden och kände igen mig som ”tjejen på mitt gym som gör konster på bollen”. Det hon kallar konster kallar jag balansövningar. Det gör jag å andra sidan många; ofta och gärna. Jag tycker det är roligt, gillar utmaningen och det fungerar oftast rätt bra även om kroppen inte orkar så mycket annat. Samtidigt märkte jag att jag blev lite stolt. Det faktum att någon liknade att min vardagsträning vid konster fick mig att känna mig lite extra duktig.
Någon vecka senare träffade jag en annan vän som jag inte träffat på länge och vi pratade på om allt möjligt. Eftersom han bytt gym sedan vi sågs senast passade han på att fråga om jag fortfarande är den som gör de konstigaste övningarna på gymmet. (Det handlar om samma balansövningar som jag berättade om nyss och han har alltid tyckt att jag krånglar till min träning när jag håller på med dem.) Jag tillstod att det nog är så. Frågan kom inte som någon överraskning eftersom vi haft den diskussionen förut och jag vet att han inte menar något illa, ändå kände jag mig märkligt ifrågasatt.
Nu är det nytt år, det här är min första krönika för i år, och jag har inte avlagt några särskilda nyårslöften. Däremot planerar jag att fortsätta på mitt långsiktiga projekt och min största utmaning – nämligen att vara mer snäll mot mig själv. Det är en självklarhet för mig att man ska vara snäll och hjälpa andra, och det vill jag såklart fortfarande, men dessvärre är det inte lika självklart för mig att vara snäll mot och ta hand om mig själv. Jag behöver träna på att göra saker som gör mig glad och jag mår bra av, och inte minst att säga nej till det motsatta. Det kan knappast vara meningen att man ska ställa upp för andra om det sker på bekostnad av ens eget välmående. Jag behöver också fortsätta påminna mig om att det sällan är livsviktigt att saker blir helt perfekta och sluta klanka ner på mig själv när de inte blir det. Jag behöver våga be om hjälp när jag inte kan eller orkar allt själv. Och inte minst behöver jag komma ihåg att mina vänner inte slutar tycka om mig om jag säger nej till saker emellanåt.
Några av er som läser det här kanske tycker att det jag skriver är självklarheter. Saker man kan göra med ena armen bakbunden eller att är sådant som man gör med automatik. Så är det inte för mig. För mig är det en inre brottningsmatch med mig själv varje gång. Jag har dock upptäckt något viktigt på sista tiden. Det är trots allt ett projekt som pågått ett tag. Jag har upptäckt att det blir lite lättare för varje gång. De senaste veckorna har jag till och med bett vänner om hjälp med saker jag kunnat göra själv. Helt enkelt för att det är lättare och roligare om man är två. Och jag fortsätter göra mina balansövningar, oavsett om andra kallar dem konstigheter eller konster. Helt enkelt för att det gör mig glad. Gott Nytt År.
Krönika i Lokalpressen Härryda v.2
