När jag var liten så var det varje år vid adventstid dags att sätta fram julkrubban därhemma. Inte bara fönstren pyntades med stakar och stjärnor, utan också ett eget bord i ett hörn i vardagsrummet fick utgöra plats för julens budskap, för där skulle julkrubban stå. Min syster och jag tävlade om att få bestämma var fåren och åsnan skulle stå. Hon fick flytta runt Maria, medan jag skötte placeringen av Josef. Jesusbarnet hade sin självklara plats i mitten, han var liksom för helig att fajtas om. Men diskussionerna om de övriga figurerna hörde liksom till det årliga julstöket, den goa stämningen och förberedelserna inför julen.
En dag kom jag hem från skolan med en ny plastfigur –en elefant. Den var större och av en annan typ än våra egna krubbfigurer och passade egentligen inte alls in. Men omedveten om detta tryckte jag med stolthet och självklarhet in elefanten bland de andra fåren och oxarna och åsnan i stallet. Då jag inte var så gammal ansåg mina föräldrar att den kunde få stå kvar där i krubban. De övertalade min äldre och klokare syster att låta mig få som jag ville. ”Vi bråkar inte om det, låt elefanten vara där.”
Vad varken jag eller min syster hade insikt i då, var att i en del andra hem så var detta en bild för verkligheten. Att elefanten i rummet var ett talesätt för det där som var besvärande, men som man inte talade om. Tabun. Och just i juletid hamnade elefanter i vardagsrum i skarpt läge. Hos somliga kamrater växte sig elefanten aldrig så stor som just under julhelgen och då pratade man än mindre. Det kunde handla om den där glöggen eller julsnapsen som fick oansvarigt stort utrymme. Eller brist på pengar som yttrade sig i tomma löften om att tomten kommer till nyår, fast han aldrig hade dykt upp sedan förra årets löfte. Eller släktingen som satt ensam och bortglömd med Arne Weise som enda sällskap och inte ville ”besvära” övrig familj. Min plastelefant i julkrubban fick fortsätta hänga med under åren. Inte för att den passade in, utan just för motsatsen. Den blev som en slags påminnelse för oss som inte var så besvärade av julens tabun, att det ändå inte var lika gulligt överallt.
För det är just där, i det utsatta, som julens egentliga budskap kommer till sin rätt. Visst är det härligt med julskinka, vackra julgranar, klappar och glada barn. Men alla sköna traditioner kommer ur någonting annat. De börjar i Guds kärlek till oss. En kärlek så stor att Gud vill vara en av oss, leva i vår utsatthet och sårbarhet och komma med ljuset i vårt mörker och älska oss villkorslöst och underifrån, såsom ett barn. En Gud som i krubban säger; Du är värdefull, Du är älskad! Oavsett yttre omständigheter. I jul får vi lyssna till de orden och låta de fylla oss. Vi får lita till att bortanför klumpiga elefanter som ofrivilligt kan inta rummet så är Guds kärlek någonting annat. Alltid större.
Är det svårt att hitta det perspektivet hemma, så besök vår kyrka i juletid. Välkommen Du som kommer ofta, välkommen Du som inte känner dig hemma någonstans, välkommen Du som älskar julen, välkommen Du som inte vet hur Du ska överleva dagen. Inför Gud bär varje enskild människa ett egenvärde större än all världens julklappar. Du är en ögonsten, en avbild av det gudomliga. Därför ville Gud göra sig till en av oss. Låt ingen annan ta ifrån Dig det. Inte heller elefanten i rummet. Välkommen!
Cecilia Kehlmeier
präst
Läs mer om jul på Svenska kyrkans hemsida >>
Råda församling 2014
