Jag erkänner, om än inte villigt, att miljö inte har stått högst upp på min agenda. Missförstå mig inte. Klart att jag värderar en god miljö och respekterar ett ekologiskt sammanhang. Samtidigt vågar jag påstå att jag inte är den ende som väckts av den senaste tidens propåer om klimatfrågan. En av mina lärare i Lund på 1970-talet var professorn i teologisk etik – Gustaf Wingren. Denne förde mig in i skapelseteologins tänkande. Gud är den som har skapat samhälle och mänsklighet och gett människan det specifika uppdraget att förvalta skapelsen. Denna lärdom har följt mig genom hela livet och präglat vår teologi i Råda församling – kyrka och samhälle hör ihop därför att det är Guds skapelse vi talar om.
De senaste månadernas fokus på miljön har gett mig en tankeställare. Hur agerar vi som församling och kyrka utifrån de senaste rönen? För miljön är som sagt en Guds skapelse – utifrån min tro. Jag har fått en ny tankeställare – sent skall syndarn vakna – men området kommer att få betydligt högre prioritet än tidigare i vår församling. Inte så att vi missbrukat miljö eller tappat bort de ekologiska sammanhangen – men nu gäller att inrikta oss på framtiden.
Vi vill försöka eftersträva den goda arbetsplatsen därför att vi jobbar med kyrka och arbetsliv. På samma sätt försöker vi också vara den positiva samtalspartnern i ett diakonalt sammanhang. Och nu vill vi också vara föregångare i ett miljöarbete. Under hösten kommer jag att dryfta denna ambition med våra förtroendevalda. Miljöcertifiering och miljötänkande kommer att ligga på kyrkorådets och kyrkofullmäktiges bord under hösten – tillsammans med en hel rad av andra strategiska frågor.
Miljön är en del av vår framtid och andra delar handlar om utvecklat församlingsarbete. Jag vågar påstå att vi gjort en hel del genom våra duktiga medarbetare. Nu skall vi analysera vad som ytterligare kan göras. Församlingsliv är alltid rörelse framåt – inte att stå stilla. När vi möter skapelsens prakt under sommarmånaderna så påminns vi också om de Guds händer som en gång skapade all denna prakt. Vi förstår inte hur och sällan varför. Men när vi nu är insatta i ett mänskligt och samhälligt sammanhang utmanas vi att ta vårt ansvar. Det lovar jag att vi skall göra.
Lars T Gåreberg
Kyrkoherde
