Högmässa söndag 20 februari 2011 i Råda kyrka.
Jag skulle just till att betala mina två nyinköpta böcker inne på Akademibokhandeln i Östra Nordstan – när jag hörde en man i kön bredvid kommentera mitt litteraturval. Jo, jo – sa han medan jag ordnade med betalkortet – tänkte att det måste vara en udda kille som inhandlar två ungefär lika tjocka böcker med helt olika innehåll. Äntligen blev jag färdig med min korttransaktion och kunde titta upp. Jag kände igen en gammal bekant som jag inte sett på ett antal år. Vi drog oss åt sidan ut mot gatan och skrattade tillsammans. Du förstår – fortsatte han – när jag ser någon som köper Leif GW Persson och hans bok Den döende detektiven samtidigt med Henrik Berggren och hans biografi över Olof Palme – Underbara dagar framför oss – då tänkte jag att det är aningen kuf över personen. Så såg jag att det var du – och jag hade rätt!
Vad jag gillar med min gamle bekant är att han är så direkt och så fylld av ironisk humor. Vi drog oss lite åt sidan för att inte störa logistiken i köptemplet. Det blev de gamla vanliga frågorna: hur har du det nu? Jaså – du är fortfarande kvar som kyrkoherde i Mölnlycke – jag trodde du var pensionerad sedan flera år. Så tog samtalet en aningens annorlunda karaktär när han berättade om sig själv. Jag är visst ett par år äldre än du – sa han – så nu är det väl dags för mig att bli lite religiös. Du vet, när någon blir gammal blir han religiös. Hur vet du att du inte är religiös? – frågade jag. Han skrattade igen – men inte med ögonen. När såg du mig i kyrkan senast? – frågade han. Alldeles för länge sedan, svarade jag. Där ser du, kontrade han. Livet blir allt kortare, döden rycker allt närmare, men jag har inte någon plats i den himmel du alltid predikar om. Varför inte? – frågade jag. Det vet du själv, fortsatte han, jag har besökt en och annan begravning, gillar dina sånggudstjänster i december, men inte tusan har jag deltagit i bibelstudier eller psalmkvällar. Varför skulle en sådan som jag få plats i himmelen? Eller kan man muta sig in med att man känner en präst?
Glöm det sista, svarade jag, jag kan inte veta om mitt himmelska renommé – men det är inte det som är poängen. Nu vill jag att du följer med mig till Östra Hamngatan upp mot Operan, fortsatte jag. Där ligger en fin italiensk restaurang som heter Othello. Jag bjuder på middag om du lyssnar. Du förstår om ungefär en månad, den 20 februari så skall jag predika i Råda kyrka och du kommer inte att vara där – därför skall du få mina tankar redan nu. Okey – svarade bekantingen – jag ser fram emot Bruschetta som entré, Saltimbocca till huvudrätt och Tiramisu till dessert – med espresso förstås.
Under förrätten förflyttade vi oss i tankarna till det gamla Israel. Tänk dig nu, försökte jag, att du ser Jesus och lärjungarna framför dig. De har vandrat från norr i landskapet Galileen och söderut till området Judeen. Jag har åkt bil den sträckan för några år sedan och sett det karga landskapets ökenkaraktär brytas med grönskande odlingar, fiskebåtarna utmed Galileiska sjön och så ner mot Jordanflodens stränder. Den sträcka som för mig tog några timmar att genomföra, inklusive israeliska militärkontroller, måste ha tagit dagar för Jesus och hans lärjungar. Väl framme kom stora folkskaror fram till Jesus. Bland dem fariséer som ville sätta honom på prov. Man kom till honom med barn, som lärjungarna ville visa bort, men Jesus la händerna på dem. Kanske är det sen kväll med en hastig solnedgång. Kanske har de börjat förbereda sig för att övernatta under barn himmel. Kanske var de bara trötta, jag tänker på lärjungarna, och behöver prata av sig – ungefär som vi gör i nutiden när vi känt många omtumlande känslor. Det är Petrus som ställer frågan efter att Jesus har berättat om att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike. ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” – frågar Petrus.
Är du med? – frågar jag min bekant som torkar bort några brödsmulor från kinden. Han nickar. Det skall jag säga i min predikan i februari, fortsätter jag, Petrus ställer samma fråga som du – fast tvärtom. Du undrar om himmelen kan bli din därför att du gjort för lite av kyrkbesök och bibelstudier. Petrus undrar om himmelen kan bli lärjungarnas och hans trots att de gjort så stora uppoffringar. Fortsätt! – mumlade bekantingen. Då kommer det att låta så här ungefär. Kristendomen skildrar evigt liv och himmelsk tillvaro. Men allt skildras utan att för den skull försumma det innevarande samhället – med alla dess brister och ofullkomlighet. Också idag formulerar vi frågor om belöning och bonus – vi kan inte bara skylla på börsbolagsdirektörer – alla vill vi få del av den goda kakan. Vad får vi när i följt dig? – undrar lärjungarna. Vad får vi när vi besökt si och så många gudstjänster och bibelstudier ett femtontal tillfällen? Så tänker jag fortsätta så här – mannen på andra sidan bordet väntade med att skiva kalvköttet – det är än värre att antyda att alla de andra, de som inte går i kyrkan, de som bara är medlemmar i församlingen och ingenting annat – de har väl sämre chans – eller?
Nej – det finns inget kvitto eller bonussystem i kristendomens nåderika sammanhang. Jesus säger visserligen att de som har följt honom och lämnat hus eller bröder eller systrar de skall få hundrafalt igen. Men – samtidigt utmanar han oss genom att säga att många som är sist skall bli först och många som först skall bli sist. Vi kan aldrig döma eller dela ut poäng och bonus. Det är som om Jesus vill säga – tänk gärna framåt och var inte rädd för förändringar – men glöm för den skull inte bort att leva i nuet och stanna kvar i samhället som Guds goda förvaltare utifrån det ansvar som gavs oss människor vid skapelsens morgon. Gudstjänster, aftonböner eller goda sociala gärningar är inte några slags bonuspoäng som kommer oss till del. Snarade handlar det om en livshållning och en livets helhet: vill jag vara en godhetens Moder Teresa eller en tyranniets Adolf Hitler? Jag gör själv valet och jag tror att vi var och en försöker att mera likna nunnan än führern – men att vi inte alltid lyckas.
Kan du verkligen säga så? – hördes från min gäst som precis inmundigat allt på tallriken. Måste allt vara så svart och vitt? Du skall få ytterligare reflektioner inför min predikan i februari, fortsatte jag. Nej – allt är inte svart och vitt – det finns många färger och dessutom gråzoner i livet. Vi vill rätt och det blir fel. Vi gör fel och undrar varför vi inte gjorde rätt. Och det är just vid dessa livets möten som kristendomen är så underbar – därför att vi är förlåtna där vi tar emot orden om att gå vidare. Som jag förstått det handlar det om en livshållning och livets helhet. Ingen kan sätta upp mallar för andra människor och inte heller system för en slags trons belöning. Det finns inget värre än troskataloger där det beskrivs att det är synd men inte detta, att i Svenska kyrkan får du dansa. Men däremot inte dansa i det samfundet. Här får du dricka vin men inte där. Vid alla sådana tendenser är det vi människor som krånglar till det hela utan att vi vet agendan. Att tro betyder inte att hålla en sats för sann, utan det betyder att man litar på satsen. Och litar man på den – då sker något – då blir förlåtelsen och upprättelsen skänkt åt dem som litar på att sådant kan ske. Förlåtelsen sker genom ordet om förlåtelsen. Och det uttalas av Jesus som genom det en gång skedda har tagit sig igenom sitt elddop på Golgata och nu blivit Uppståndelsens segrare över levande som döda. Denne uppståndne Jesus talar nu från sin framtid till oss alla som rör oss framåt i livet, via döden, till honom som väntar oss med livets nya ord – uppståndelsens dimension. Som Jesus säger i Joh. 5:24: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet”. Det är dessa ord som gör att vi kan leva med alla våra brister och felsteg därför att vi litar på att Jesus verkligen tog på sig all min synd och skuld upp på korset, in i graven och till utplåning vid uppståndelsen. När vi firar mässa i Råda kyrka påminns vi konkret om att nu deltar de idag levande och alla de som gått före – till framtiden dit vi alla är på väg att bli förda.
Bekantingen på andra sidan bordet hostade uppfordrande och la sin hand på min: du får gärna vara intensiv i din kyrka – men dämpa dig aningen här på restaurangen. Jag hör vad du säger utan att du behöver höja rösten. Jag hör också, svarade jag och fortsatte. Men glöm inte att mänsklighet är medmänsklighet. Det är man och kvinna som tillsammans insätts som ståthållare i samhället – redan vid skapelsens början. De goda handlingarna är en konsekvens av detta uppdrag från skapelsen – inte ett religiöst belöningssystem. Nåd och tjänst är rubriken för denna söndag i Evangelieboken. Begreppen kan låta aningen gammaldags – men det handlar om att få leva förlåten och att jobba för tillvarons bästa. Det mest trygga i dagens Evangelium är Jesu ord om att många som är sist skall bli först. Återigen – det är aldrig för sent – ingen är mera värd än någon annan. Jag har ett kundkort på Hemköp. Där värderas jag varje månad utifrån vad jag köpt: ju större inköp, ju större bonus. Coop och Ica har samma belöningssystem. Och det är helt i sin ordning. Men vi kan aldrig överföra motsvarande till kyrkliga sammanhang. För enligt kristen tro och tillit är vi alla ställda under samma kors och därmed i behov av försoning. Vad allt handlar om är att ta vara på just den gåva som just jag fått, förvalta och förädla den i fantasi och omsorg, i glädje och frimodighet – därför att jag hela tiden är benådad på grund av Jesu död och uppståndelse. Och våra uppdrag är olika: några älskar att fira gudstjänst så gott som varje söndag, andra är hellre ute en lördagskväll som förälder på stan, åter andra sjunger i kör och ytterligare andra kanske tar hand om en utslagen eller besöker en sjuk. Det finns inget belönings- eller poängsystem i detta. Vi har helt enkelt olika gåvor och intressen och allt kan sammanlänkas i en församlings gemenskap där vi ser till de mångas bästa och framför allt respekterar våra olikheter. Det är bättre att göra någonting än ingenting alls. Det är bättre att agera än att vara stilla. Ungefär så sa vår statschef kungen i sitt tal till nationen i Stadshuset i Stockholm med anledning av Tsunamikatastrofen för sju år sedan. På frågan om jag är frälst borde jag svara: det vore fruktansvärt att veta. För likt aposteln Paulus är vi på väg – inte stillastående. Som det står i Filipperbrevet 3:12-14: ”Tro inte att jag nått detta eller redan blicit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det när nu Kristus Jesus fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus”.
Det är kul att du orkar hålla på, sa grannen på andra sidan bordet, du har ju knappt rört vid maten – men med din matchvikt är det lika bra. Hade jag inte känt dig sedan gammalt hade jag uppfattat dig som vilken försäljare som helst i religion. Men jag börjar greppa dina anspelningar. Det känns gott att till denna fuktiga Tiramisu veta att mitt inre inte är helt förtorkat. Så jag behöver inte bli religiös för att jag börjar bli gammal? Nä du – sa jag – inte religiös – men öppen för det vi kallar religion. Och den bästa av religioner är för mig kristendomen – även om jag respekterar andra religionsyttringar och religionsdialog. Nu skall du få min kristna grappa till ditt italienska kaffe – och det är en massa ord förstås. Privat eller självisk relation till Gud leder till avståndstagande till andra. Ytterst kan det leda till korståg, inkvisition eller militant fundamentalism och religiös terrorism. Jesus spränger därför gränser – inte människor. Kristendomen är global och accepterande till sitt väsen. Det är därför som Jesus lovprisar de utanförstående samaritanerna, upprättar utstötta prostituerade som leprasjuka, besöker en föraktad tullförvaltare och skildrar det nya egendomsfolk som skall växa fram. Det är därför Paulus skriver i 1 Kor. 12:13: ”Med en och samma Ande har vi alla döpts till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka”. Jesus är vägen, vår väg in i framtiden – men det utesluter inte att det kan finnas flera vägar till himmelen. Ingen av oss har patent på Bibel och kristen tro. Vi försöker arbeta som en kristen församling – men vi välkomnar också människor av olika kulturer och tro eller människor utan tro. Det är öppenheten – framför allt visad av Jesus i mötet med den ene rövaren på korset – som är den kristna församlingens signum.
Min bekanting tackade för mat och dryck och jag satt kvar med notan. Nej – vi hade inte haft ett fint samtal – det var jag som pratade mest. Nåväl – kanske inte pratade – men tänkte och reflekterade inför en predikan jag skall ha en månad senare. Jo – jag minns klart att vi träffades i bokhandeln där mitt bokval kommenterades. Men – hur var det med restaurangbesöket? Jag minns inte exakt – men jag vet att det blev ett antal tankar och idéer som formulerades. Nu skall jag tänka tysta tankar som jag skall presentera högt om en månad.
Och här följer mina avslutande reflektioner. Jag tror på ett liv. Vägen till detta liv finner jag i tilliten till Jesus – som tillåter mig att leva och ta ut svängarna. Så ofta grämer vi oss över det förgångna därför att vi inte vill hantera nutiden. Så ofta blickar vi tillbaka i nostalgi därför att vi inte mäktar med förnyelse. Så får vi höra Paulus ord: Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig. Att se framåt är inte att rasera det som varit, men att tänka annorlunda om det negativa. Att se framåt är att ta vara på livets möjligheter. Att se framåt är att våga leva med livets risker och misstag utan tanke på belöningssystem. Så kan vi i samförstånd och respekt möta varandras olikheter och uppdrag.
Gud – alla osjälviska handlingar i vårt samhälle kommer från dig. Det är sorg i din himmel varje gång vi förhärdar oss mot någon medmänniska. Du ensam vet var kärleken bor. Låt oss tillsammans med all världens barmhärtiga samariter, tullare och prostituerade en gång få stå lovsjungande inför din tron. Redan nu bär himmel och jord fram sitt lov och pris för Kristi offer och upprättande av oss alla. Du som har lärt oss att bedja för värld och samhälle, hör vår bön att ingen människa måtte stå utanför när du en gång samlar ditt folk. Du har genom Kristus Jesus lovat att de gråtande skall le och de hungriga mättas i din himmel. Se till den gråt och den hunger som nu fyller världen och gör oss till värdiga aktörer att erbjuda vatten, näring och mat åt alla. Låt oss respektera alla dem som kommer från öst och väst, syd och nord – med religiösa erfarenheter som utan. Låt oss få vara trygga i att du omfamnar oss alla med din förlåtande mantel och din värmande blick.
Amen.
Predikan är skriven av kyrkoherde Lars T Gåreberg.
Råda församling 2011
